Det finns tre kronor i Sveriges vapen,
men det svenska lejonet är blott ett.
Stockholm var i glad rörelse; andra segern vid Breitenfeld firades med
gudstjenst, uppvaktningar hos drottningen och förlustelser för menige
man. Torstensons namn var på allas läppar; man tyckte sig åter upplefva
den store Gustaf Adolfs dagar.
Nästföljande morgon, medan det ännu var mörkt, anträdde Hagar sin andra
vandring till slottet, sedan hon erhållit sin beskyddares, riksrådet
Kurcks, samtycke att träda i tjenst hos drottningen.
Hon kom, vid sitt inträde i mottagningsrummet, icke oväntad för den hon
minst önskade möta. Två skarpa ögon hade i går igenkänt henne bland
skaran af Niemands åhörare och mottogo henne nu med en blick, som
ungefär kunde öfversättas: Hvad gör du här, trollpacka?
Drottning Kristina öfversatte många främmande språk, äfven ögonspråk;
hon uttydde snart fru Beatas.
-- Jungfru Hagar Ring -- lät hon förnimma -- har åtagit sig att
förteckna en katalog öfver mitt bibliotek. Jag beder eders kärlighet
logera henne i blå kammaren närmast biblioteket för att hon må vara nära
sin syssla.
-- Känner ers majestät denna unga person? frågade fru Beata snäft.
-- Mycket väl. En frände till riksrådet Kurck.
-- Jag känner inga fränder till denna familj med namnet Ring. Törs jag
fråga om släkten?
-- Fadern, höfvitsman på Himmelsborg i Tyskland; torde vara bekant.
Modern född Stjerneld. God familj, eders kärlighet.
Gycklet i detta släktregister undgick ej fru Beatas skarpsynthet. Hon
anmärkte, att hennes majestäts betjening alltid borde inlämna prästbevis
för att inskrifvas i borgen och åtnjuta dess privilegier.
-- Må vara, genmälde Kristina. Jag gifver jungfru Hagar prästbevis. Jag
är den svenska kyrkans öfverhufvud.
-- Ännu icke, ers majestät. Där skall ock vara betyg öfver god frejd och
kristelig lefnadsvandel. Jag såg denna lättfärdiga tösen falla en dragon
om halsen ute i förrummet.
-- Hvad? sade Kristina med en drottningablick på den anklagade.
-- Men det var ju min bror Bennu, som de kalla Urban Niemand, genmälde
Hagar häpen.
-- Ers kärlighet hör det, återtog Kristina med en högdragenhet, som
bevisade, att örnungen fått vingar och ej ämnade låta klippa dem. -- När
jag intygar min betjenings goda frejd och kristeliga lefnadsvandel,
förmodar jag detta vara betyg nog.
-- Jag fördristar mig att tillsvidare det annorledes jugera, och där som
eders majestät består i sitt uppsåt att taga denna misstänkeliga unga
person i sin tjenst, är _min_ tjenst öfverflödig. Jag skall underdånigst
anhålla om mitt afsked hos dem som vederbör.
Kristina tvekade. Så långt hade hon icke velat drifva sitt uppror. Men
förödmjuka sig inför dessa hersklystna Oxenstjernor -- aldrig!
-- Eders kärlighet, sade hon, torde icke undandraga mig och riket sin
tjenst för misstankar utan rimmelig grund: Jungfru Hagar Ring inskrifves
bland min betjening och inflyttar i blå rummet, som sagdt är. Det
tillkommer eders kärlighet, som väckt _soupçonen_, att den bevisa, och
där det skulle finnas vara något otillbörligt, som eders kärlighet tror,
vill jag underställa det riksförmyndarnes pröfning.
Fru Beata betygade med stel ceremoni sin underdåniga vördnad och
aflägsnade sig, utan att bevärdiga föremålet för sin vrede med en blick.
Tjensten som öfverhofmästarinna blef henne mer och mer olidlig. Men
bevisen för hennes misstankar mot den nya favoriten voro ej lätta att
framlägga. Därmed sammanhängde en viss källare och en trolldomshistoria,
grundad på pigskvaller. Snarare kunde en misshagelig person skaffas ur
vägen på grund af en tvetydig börd. I denna tid och bland denna stolta
adel fanns ingen så sårbar punkt, som börd och familj.
Det oskyldiga föremålet för en så skarp träta på maktens höjder kände
sig olyckligt och besviket. Hagar förstod ganska väl, att öfver henne,
och i husliga frågor öfver drottningen, stod numera en mäktig, en
oförsonlig fiende, en Oxenstjerna, och att mellan dessa två stormakter
skulle hon krossas lättare än ett rö. Borde hon icke förödmjuka sig för
den mäktiga frun och tigga om hennes gunst? Nej, de, som Gud adlat, få
ej förnedra sig. Hellre fly bort till sin förre beskyddare eller till
Finlands skogar och valla korna i Kaskas torp! Fly, svälta, försaka, dö
i mörker, men icke förnedra sig!
Den unga drottningen anade dessa tankar, som voro ett återljud af hennes
egna.
-- Var vid godt mod, sade hon, jag skall beskydda dig. Förstår du inte,
du lilla skalmask från ett finskt svedjeland, att denna trätan går högt
öfver ditt hufvud? Du kan komma och gå, utan att ett löf röres i
Sveriges rike. Det är mig de behandla som ett barn och glömma, att jag
vuxit dem öfver axlarna. Ännu två år, och de skola böja sina stolta
nackar; du skall få se, du skall få se! De känna mig ännu inte, men de
känna mig nog för att redan frukta mig. För hvarje sol, som går ned,
droppar en dag bort af den korta tiden för deras makt och min vanmakt.
För hvem skulle du frukta? Du skall redan i dag börja din syssla.
-- Låt mig gå! Nådigaste fröken, låt mig gå! Jag är ej rädd; jag kan gå
i elden, om ni befaller det, men jag kan ej hvar dag hyckla ödmjukhet
för den elaka frun, som har inseendet öfver borgens hoffolk. Om nådig
fröken visste hur hon behandlat mig i Norrköping för att jag ej ville
yppa frökens hemlighet! När jag var ett litet barn, vågade ingen gifva
mig ris, och _hon_ hotade mig med riset, ja med skampålen. Ännu aldrig
har jag varit en fånge, och _hon_ stängde mig sjutton timmar utan mat i
en kall och mörk källare. Nu vill hon göra mig vanfrejdad, kanske som
trollpacka ...
-- Nej -- sade Kristina eftersinnande -- ej som trollpacka, det kan hon
inte bevisa, men som en person af oäkta eller neslig börd. Hagar ... det
är af nöden, att du säger mig allt hvad du vet om din börd.
Hagar berättade allt hvad hon visste om denna sin tillvaros dunkla gåta.
Hvarje ord genomborrade hennes slutna inre såsom ett pikstygn, men hon
måste tala, det gällde lifvet.
Kristina visste något om världen; hon kombinerade fakta lugnt och
beräknande.
-- Du är alltså endast guddotter till Kurck? Din mor var af utländsk
börd, en utblottad flykting, men af rik härkomst. Din far ... låt se,
1626? Datum?
-- Natten mot den 8 December.
-- Hvad? Det var samma natt jag föddes i Stockholms slott.
-- Man har sagt mig det.
-- Under samma stjärnor?
-- Samma stjärna, som talade till nådig fröken i drömmen, har äfven
talat till mig och min bror ... han, som kallar sig Niemand ... han, som
var här i går. Han var här före solens uppgång, som stjärnan förutsagt.
Si, det skedde ändå, som skulle ske! Vi voro här alla tre!
-- Tre, säger du? Vet du väl, Hagar Ring, att om jag vore konung
Herodes, skulle jag låta döda dig och din bror, så lärd du är och så
morsker han! Det är farligt att leka med stjärnor: det får inte finnas
mer än en Jupiters skyddsling i Sveriges rike. Å, var trygg: jag är inte
Herodes, inte heller Herodias; du och din bror skola få lefva, med
villkor att ej konspirera. Drömmar, det där om stjärnor, som droppa ned
och befrukta människolif! Men konspirationer mot troner och dynastier,
det är ingen dröm, det är världshistoria. Om du kommer att stå mig nära
-- det är möjligt, jag vet det inte ännu -- så finnas de, som skola
begagna dig till ett redskap. Var då uppriktig och säg mig allt, _allt_,
du förstår! Förhäf dig inte, om du vill lefva! Tänk ej, att vi äro tre!
Jag säger dig, myra, att det finnes tre kronor i Sveriges vapen, men det
svenska lejonet är blott ett ... Ett sådant litet krypdjur, som du, och
inbilla sig stå under Jupiters beskydd! ... Godt, du vet nu hvem _jag_
är och hvem _du_ är, likasom fru Beata skall veta det. Rätta dig
därefter, så står jag dig bi. Du är den enda kvinna, som jag kan lida,
förutom Ebba Sparre ... Men vi skulle utgrunda din härkomst ... 1626?
Det var under salig konungens polska krig i Liffland. Din moder måste ha
varit därifrån, men din fader svensk eller finne, eftersom denna
liffländskan kommit öfver till Finland. Vidare: din fader måste ha varit
en krigare, ty det är endast i krig man lär sig en sådan grymhet mot
kvinnor. Och sedan: din fader måste ha varit en man af hög börd, ty det
finns intet skäl för en person af låg härkomst att hålla sig dold efter
en så alarmerande tilldragelse som den med din mor. Han måste ju fått
kunskap därom, såframt han lefde.
-- Jag är viss, att han var död, inföll Hagar, som upprörd, men tårlös
följde gången af dessa gissningar.
Drottningens första, häftigt yttrade anspråk att vara Jupiters enda
rättmätiga skyddsling väckte i Hagars bröst en hemlig protest. Hvad
fråga stjärnorna efter kojor eller konungaborgar?
-- Det är inte troligt, att din fader var död, fortfor Kristina i sin
kalla beräkning af möjligheterna. -- Han skulle då varit nyligen död;
din mor skulle ha burit sorgdräkt och inte begifvit sig vintertid ensam
ut i ett främmande land. Det är troligare, att hon varit förskjuten,
nesligt förrådd af den, som bort vara hennes beskyddare, men som haft
sina skäl att öfvergifva henne. Det faller mig för, som skulle allt tyda
på, att din fader varit en officer, som bedragit sin hustru ... eller
sin älskarinna. Därpå hänger till sistone allt.
-- Nådig fröken ... jag beder ... ej mer!
-- Jo, här är fråga om heder och namn. Du säger, att inga
efterforskningar blifvit anställda, förutom tacksägelsen i kyrkan efter
den döda. Slik uraktlåtenhet kommer mig mäkta underlig för. Där måste
dock finnas i grannskapet de, som sett din mor vandra på landsvägen och
som härbergerat henne nästföregående natt. Hvarför hafva dessa så platt
förtegat hvarifrån hon kommit och hvad hon tilläfventyrs sagt? Hafva de
varit medskyldige i ett brott och mutade att det förtiga? Eller ha de
allenast gapat i vädret, såsom dessa finska tjurskallar pläga, innan
något i dem finner väg från ögonen till tungan? Jag skall låta skrifva
till landshöfdingen öfver Nyland Knut Lilliehöök, att han granneligen
efterspanar allt hvad denna saken rör i Karlshamn, eller hvad heter
socknen?
-- Karis.
-- Nåväl, i Karis och långs hela kusten af Finska viken. Fru Beata skall
dig intet anamma. Är du af adel och äkta börd, skall dig ske den heder
dig tillkommer. Är du en fiskmås, den intet näste hafver, måste du i två
år bida och, där som du är mig trogen, skall jag dig intet glömma
hvarken med namn eller heder. Gå nu till din anvisade bostad, och kom
sams med pigorna; de begära intet bättre, än att göra fru Beata förtret.
Jag rider ut med furstinnorna; jag vill ock se Niemand rida, efter han
kommit helskinnad, där Duvall ridit omkull.
Klockan nio red drottningen ut på sin Caballero med talrik svit och
hälsades, hvar hon visade sig, af jublande folkskaror, som ännu gingo i
segerrus. Niemand red bland eskorten i ny mundering och kallades tidtals
fram till drottningens sida. Han såg mindre och klenare ut än i går; han
var blek och sjuk: denna vinterresa hade kunnat knäcka en osårad man.
Hans lilla figur väckte i början de långe lifgardisternes löje, hans
gunst afund. Men knektarne hade förnummit, att pilten lärt rida hos Åke
Tott. Detta var ett namn, som behöll sin klang hos alla Sveriges och
Finlands ryttare. Att ha varit herr Åkes lärjunge, det var som ett
silfverremtyg, det kastade glans öfver häst och karl. Niemand hade fått
välja en häst i hofstallet; han hade förstått att välja den bästa, och
han förstod att rida honom. Ingen onödig bravur, allt lugnt, säkert,
sadelfast och behagfullt. Huru denna häst lydde tygeln! Lifgardisternes
första löje förbyttes i undran; drottningen, själf så säker i sadeln,
betraktade gossen med oförställdt välbehag. Han kunde rida, han.
Ridturen gick ut öfver bron till Norrmalm, Artillerigården och de då öde
och obebyggda nejderna af Ladugårdslandet. Voro Stockholms bebyggda
gator allt annat än lätt farbara, så mötte i dessa obanade, än sumpiga,
än bergiga utkanter mera brydsamma hinder. Det roade Kristina att afvika
från landsvägen, spränga uppför en bergklack eller sätta öfver en göl
för att bry sitt kvinnliga följe, hvilket ej aflopp utan små missöden.
Furstinnan Kristina Magdalena, som snart skulle stå brud, sjönk ned i en
sumpmark och bärgades af fästmannen, markgrefven Fredrik af
Baden-Durlach. Furstinnan Eleonora Katarina vrickade sin fot;
hofjungfrurna togo omvägar kring oländiga ställen, blefvo efter och
utskrattades. Vid Nybroviken stodo lämningar efter en gammal befästning.
Kristina stannade vid en mur, som syntes omöjlig att öfverrida, och
frågade sina kavaljerer, om någon vågade satsen. Unge Gustaf Bonde
försökte; hans häst vägrade. Kapten Lorentz von der Linde, hemrest från
kriget, företog en halsbrytande sats. Det gällde endast en tum lägre,
men denna tum hade så när för alltid afbrutit den tappre kaptenens
krigarebana och blifvande friherreskap. När han lyckligen framdrogs med
en skråma i pannan under sin störtade häst, tvekade äfven de modigaste
att förnya vågstycket. Lille Niemand red fram, sporrade sin häst i
skarpt traf vid ruinens ytterkant, hoppade stående upp i sadeln och
därifrån med ett saltomortale öfver muren. Ingen akrobat skulle ha gjort
det bättre.
-- Detta är danskonst, icke ridkonst, knotade kavaljererne.
-- Gören det efter, gode herrar! skrattade drottningen.
Vid stranden af viken låg tunn is, och Kristina var i sitt öfverdådiga
lynne. Hon red till iskanten, afdrog en ring från sitt finger och
kastade honom utåt isen, så långt hon förmådde. Ringen rullade framåt,
fördes af blåsten och blef liggande vidpass tjugu famnar från stranden.
-- Hvem återhämtar min ring? frågade drottningen.
Några bland herrarne stego af och profvade isen med störar. Den befanns
kunna möjligen bära ett sex års barn.
-- Niemand är den lättaste; Niemand ut!
Men Niemand behagade icke; han satt orörlig i sadeln. Ifrig att vinna
drottningens ynnest, framdrog en lättfotad fransk lutspelare vid namn
Beschon bräder från stranden och begynte utlägga en gångbro. Han hade
kommit så nära ringen, att han nästan kunde räcka den med sin utsträckta
arm, lutade sig framåt, sträckte sig, töjde ut sig ... slutligen
fattades blott en handsbredd. Då hade Beschon öfverskridit
jämviktslagarna och låg sprattlande insjunken mellan den krossade isen.
Två motsatta rop hördes bland åskådarne; det ena högljudt: till hjälp!
det andra anständigtvis dämpadt: till botten med musikanten! Beschon var
icke väl tåld för sin inställsamhet och för sin gunst hos furstinnan
Eleonora Katarina, som sedan fick ångra denna bevågenhet.
Några af sviten sprungo ut på bräderna och lyckades, ej utan fara, rädda
fransmannen. Våt och frysande befann sig Beschon ej förr på det torra,
innan han i denna sorgliga skepnad gjorde sin underdåniga reverens för
drottningen.
-- _De votre majesté le très humble serviteur!_
-- Ja, jag ser nog, att Beschon är _våter_ -- svarade Kristina med
ohejdad munterhet -- men hvar är min ring?
Den olycklige, han hade glömt ringen, såsom man i farans stund glömmer
allt utom räddningen. Han var förekommen: den lille sergeanten hade
slingrat sig mellan hans räddare, uppfångat den kungliga underpanten
från ett flytande isstycke och framräckte den nu på sin värjspets med en
honnör för drottningen.
-- Ja, hvad vill ni jag skall göra, min käre Beschon? sade drottningen,
allt i sitt muntra lynne. -- Äran är den tappres, men vinsten den
klokes. Ni täckes mottaga min beundran och sergeant Niemand min ring.
Efter detta lilla äfventyr återvände ridsällskapet i sporrstreck till
slottet, där middag för alla serverades vid den kungliga taffeln. Det
säges, att aptiten vid denna måltid varit en sådan, som man endast erfar
efter en forcerad ridt i novemberkyla och sträng blåst, med en ung
drottning och ett förlofvadt par i spetsen för kavalkaden.
Efter måltiden lät drottningen inkalla sergeant Niemand och Hagar Ring.
Sergeanten öfverraskades af frågan:
-- Ditt namn?
-- Urban Niemand, sergeant ...
-- Ja, jag vet. Jag vet också din ålder och din födelseort. Men
hvarifrån fick du namnet Urban? Det är icke brukligt hos oss.
-- De sade, att det var efter påfven.
-- De? Hvilka de?
-- Nunnorna, som döpte om mig i Ingolstadt.
-- Hvad? Är du omdöpt till katolik?
-- De sade så. Jag vet ingenting.
Kristina brusade upp.
-- Du eländige affälling! Vara sexton år, ha fått en kristelig
uppfostran, tjena med utmärkelse i _min_ tappra här och låta omdöpa sig
till katolik! Vet du då inte, att den, som sviker sin tro, han sviker
sitt samvete, sin ära, sitt fädernesland och är icke värdig att tros af
en hederlig man! Min Gud, vara lutheran och bli katolik! Det är ju att
gå från dagsljus till blinda natten. Huru kom du till en så ömkansvärd
villfarelse?
-- Jag var sårad och sjuk. Jag lät dem göra med mig, som de ville.
-- Hans uppfostran bland herr Åke Totts ryttare var allt annat än
kristelig, vågade Hagar tillägga.
-- Nå -- fortfor Kristina lugnare -- har du inte känt någon längtan att
återvända till den sanna evangeliska läran? Vet du inte, att vi strida
för vår lutherska tro mot påfven och djäfvulen? Blygs du inte att
öfvergifva den tro, för hvilken salig konungen gick att i marken dö?
-- Jag skall gärna vara lutheran, om ers majestät befaller.
-- Befaller? Kan man befalla tron? Jag kan befalla dig att gå i döden
som ärlig knekt, men jag kan inte befalla dig att tro en prick i
katekesen, om inte Gud och din själs frälsning befalla dig det ... Han
anser mig för en påfve, den där! Jag vakar om nätterna för att
vederlägga de reformertes villfarelser, och så låta mina egna knektar
döpa om sig till papister! ... Hur var det stället, Hagar, som du
citerade från _Petri Ravennelii Bibliotheca sacra?_
Hagar uppläste ur minnet ett latinskt citat mot katolikerne ur denne då
berömde teologs stridsskrifter.
-- Ja, är det inte så? _Cæcos cæci curant, insanos insani[4]_ ... Men
han förstår inte latin, den stackaren, din broder ... Niemand, jag skall
tala vid hans vördighet Johannes Matthiæ, att han upplyser ditt mörka
förstånd ... Hvem var din fader?
Ynglingen teg.
-- Vet du det inte? Jag skall säga dig det. Din fader var en officer,
som öfvergifvit sin hustru. Öfvergif aldrig en kvinna, Niemand, åt
hvilken du gifvit ord och löfte! Det är en dödssynd; det hämnar sig på
dig och dina barn. Vet du ingenting om dina föräldrar?
-- Han sade, att jag var hans dotterson.
-- Hvilken han?
Kristina blef otålig. Hon hade nu fått en gåta att utreda, hvilken
lifligt upptog hennes tankar, tilldess att den skulle undanträngas af en
annan.
-- Han, som de kalla Ruben Zevi i Regensburg. En jude.
-- De Geer känner honom. Den rikaste ockrare i Europa. Judarne ha två
meriter: klokhet och pengar. Och du skulle vara Ruben Zevis dotterson?
Hvaraf visste han detta?
[Fotnot 4: De blinde bota de blinde och de fåvitske de fåvitske.]
-- Af ett porträtt och en bröstnål. Det var den, som grefvinnan Brahe
gaf mig på Lavila. De hade stulit nålen från mig, när jag låg död i
Neunburg, och juden gaf mig honom tillbaka.
-- I Neunburg? Visa mig nålen!
Niemand nödgades anlita Hagar, ty nålen var insydd i liftröjan under
hans kyller. Under denna toilettfråga, som utagerades bakom en skärm,
begynte det mörkna. Kammartärnan Fiken inträdde för att tända lampan,
men anvisades att vänta i förrummet. Kristina betraktade i skymningen
den fint arbetade silfverliljan.
-- Hvilket utsökt arbete! Hvar har grefvinnan Brahe fått denna nål?
-- Vet icke. Tror af herr Åke ... Generalmajor Slange har känt min far
... Det var min far, som red öfver honom, skyndade Niemand att tillägga,
vid hågkomsten af de sista ord han trodde sig hafva hört från Slanges
läppar.
-- Din far lefver! Hagar, sätt upp en promemoria på allt hvad din bror
vet om nålen och juden! Vi ha fått korn på vargspår och räfspår. Hade
jag nu denne jude i Stockholm! ... Sergeant Niemand! Du har blifvit
sårad i Neunburg och sårad vid Breitenfeld. Fältmarskalken har hedrat
dig med ett befäl vid mycket unga år. Du har framburit en segertidning
och ... du rider ej illa. Begär en nåd af mig ... under villkor, att du
återgår till lutherska läran!
Sergeant Niemand teg under styf militärisk honnör. Hvad skulle han
begära? Han hade ju i rikt mått allt hvad han önskat. Efter en stunds
förlägen tystnad trodde han sig ha funnit ett lyckligt påhitt.
-- Eders majestät, sade han, var så nådig och gif Hagar en bok! Hon är
kär i böcker.
Åter skrattade Kristina, såsom man skrattar vid sexton år.
-- Är du icke den gossen, du, som satt under gökträdet och begärde få
lefva tills han dör? En bok åt Hagar? Semlor åt bagarebarn? Har hon inte
hyllorna fulla? Men Hagar skall få en bok. Välj, bokmal! Hagar, hvem
hedrar du med ditt snillrika val: Cicero eller Plato?
-- Jag tackar underdånigst. Om nådig fröken kan umbära _vulgata_ ... Det
är underliga bilder ... Jag har aldrig ägt en bilderbok.
-- Jag berömmer inte din smak, men tag _vulgata_ med Adams refben och
alla de sju vredesskålarna ... allenast du inte gifver dig till papist,
som din bror ... Begär du ingenting för dig själf, Niemand?
-- Jag begär att få dö för ers majestät, svarade gossen okonstladt, utan
aning om den ridderliga courtoisin i dessa enkla ord.
Sveriges unga drottning kände sig ett ögonblick rörd. Måhända tänkte hon
på de många tusenden, som nu för hennes ära, hennes makt, hennes rike
föllo på slagfälten eller tynade bort i fältlasaretterna. Hon räckte
sergeanten sin hand att kyssa. Därpå yttrade hon i skämtande ton:
-- Lycklig du, som får strida under en sydligare sol! Se, vår korta
novemberdag lämnar oss redan i mörker. Och där ... där är stjärnan, som
lyser öfver oss tre! Jupiters stjärna! Tre kronor, men ett lejon!
Och den stora klara stjärnan lyste in genom det mörka slottsfönstret på
hafvets flytande spån, på fältens blödande fåle, på Sveriges rikes krona
öfver en otamd flickas glänsande panna. Några korta minuter såg hon dem
alla tre -- hon, som icke var kärleken, endast makten -- och därefter
skulle de åter droppa bort i det okända fjärran, växlande, såsom hon,
sitt läge vid horisonten.