Det var en barnsaga, men hon gällde
en hjältebragd.
Axel Oxenstjerna inträdde denna gång till sin drottning icke som
riksbekymrare, utan som segerbudskap. Han tycktes föryngrad, hans
gestalt var rakare, hans hållning spänstigare, hans annars så lugna och
betänksamma blick återspeglade ungdomens glans. Han hade burit så tunga
bördor på sina åldrande skuldror, han hade så ofta nödgats utfinna en
väg, där ingen annan såg stig eller räddning, han hade stängt så mången
frestelse till förtviflan inom sin slutna barm och nödgats ljuga ett
hopp, där intet hopp mera fanns, att han ju engång var berättigad till
ett uttryck af stolta segerkänslor. Han glömde icke sin alltid
stereotypa, underdåniga vördnadsbetygelse, när han stod inför suveränen,
men han afbidade icke hennes frågor, han reste sig efter den ceremoniösa
bugningen i hela sin längd och utropade lifligt:
-- Gudi vare äran! Jag lyckönskar eders majestät och riket till en stor
_victoria_.
Äfven Kristina glömde i detta ögonblick _doxa_ och allt hvad teologi
hette, hon glömde den likaså ceremoniösa hälsning, hvarmed hon vanligen
mottog rikets främste tjenare, sprang upp, fattade kanslerns arm och
utropade med sin ålders hänförelse:
-- Torstenson? Gud vare lofvad!
-- Fältmarskalken Torstenson och den svenska hären, fortfor
rikskanslern, ha värdigt firat salig konungens minne genom den andra
segern vid Leipzig och Breitenfeld. Ilbudet kom för en timme sedan.
Ärkehertigens hela armé är slagen och skingrad, 5,000 döda, 4,500 fångar
... Vi ha tagit hundranittio fanor, fyrtiosex kanoner, hela trossen ...
Leipzig skall oförtöfvadt vara i våra händer. Den 23 Oktober har Gud
gifvit Sveriges vapen denna victorian. Kuriren vardt i Hamburg
försinkad. Våra förluster ...
-- Intet nu om våra förluster! Intet nu! Intet sorgflor öfver triumfen!
Lefver fältmarskalken?
-- Han lefver och är osårad.
-- Det är nog. Torstenson uppväger en här. Täckes eders kärlighet taga
plats? Rapporten? Låt mig se denna bit papper, som lyfter ett rike ur
faran till segerjublet!
Och hon nästan drog rikskanslern till sin sida i en af fåtöljerna. De
föregående dagarnas oroliga spänning hade varit så stark, till följd af
otillförlitliga och motsägande rykten om härens ställning i Tyskland,
att den första säkra rapporten, och därtill ett segerbudskap, trängde
allt annat åt sidan såsom en exploderande mina. Drottningen ensam hade
haft mod att skratta och studera teologi: nu var äfven hon besegrad af
segern.
Vid denna statsnyhet var Hagar så platt förgäten, som en tufva ljung i
en skogsbrand. Rikskanslerns inträde förflyttade henne ögonblickligen
tillbaka till hennes förra ställning i denna värld, där hon var mindre
än intet. Hon hade förstånd nog att känna sig öfverflödig och drog sig
tillbaka så långt hon förmådde. Men den kungliga bostaden var henne
obekant; hon såg tre dörrar, igenkände en, genom hvilken hon kommit in,
och gled ljudlöst ut.
Där var ett halfmörkt förrum, svagt belyst af en vedbrasa i den
oformligt stora, öppna spiseln. Vid brasan satt kammarpigan Fiken Lång,
fästande bandrosor på ett par skor, medan hon afbidade signalen af
drottningens ringklocka. Vid utgången stod kammartjenaren Johan Holm,
som nyss mottagit rikskanslern och nu syntes beredd att affärda den
främmande flickan. Han bedrog sig; hon gick icke, hon hade icke fått
sina order ännu. Tiden blef Holm för lång: han fejade i smyg en trumpet,
som han dolde under rocken, när någon visade sig.
Hagar satte sig vid brasan midtemot kammarpigan. Hon behöfde värma sig,
hon frös. Hon hade icke förut märkt, att luften bland drottningens
folianter var ganska sval. Hon erinrade sig, att hon frusit äfven efter
sitt första kungliga möte, medan hon satt i slupens förstäf på väg till
Norrköping. Denna unga, bländande drottning, så lärd, så nyckfull, och
så förtjusande högsint, när hon ville -- hvaraf kom det sig, att man
frös -- icke i hennes närhet, icke när hon så oemotståndligt kunde tala
och skratta, ty då glömde man allt -- men efteråt?
Hagar växlade några ord med kammarpigan. Enstafviga svar. Flickan var
sömnig och trött; hon hade vakat på sin post långt in på kvällen, och
klockan tre på morgonen skulle hon åter passa på drottningens
ringklocka. En ofrivillig blund gällde tjensten. Öfverhofmästarinnan fru
Beata Oxenstjerna skulle infinna sig på sin morgonuppvaktning klockan
sju, och ve den tjenare, som icke då fanns flink på sin post, när göken
i det stora vägguret galade!
Fiken Långs tvära, sömniga svar var en kall dusch för drottningens nyss
så lyckliga nya favorit. Fru Beata! Skampålen! Riset! Källaren! ... Och
tjena, kanske hatad från början, under denna frus dagliga öfverinseende!
Hagar behöfde icke fråga mera om sin blifvande tjenst. Kammarpigans
trötta utseende lät henne frukta, att hon skulle tjena sju dagar och sju
nätter i veckan.
Vid dessa tankar vaknade vildfågelns trotsiga lynne ...
-- Jag står icke så ensam nu, som i källaren, tänkte hon vid sig själf.
-- Är fru Beata mäktig, så är drottningen mäktigare. Hon har sagt mig,
att de, som Gud adlat, ej få förnedra sig ... Jag skall heta för henne
von Doxa. -- Och när Hagar erinrade sig detta befängda påhitt, måste hon
skratta; hon kunde ju skratta nästan lika uppsluppet som drottningen
själf, fastän långt mera sällan. Lifvet hade snärjt mycket olika band
kring skalken på läpparna hos dessa två jämnåriga.
Fiken Lång såg upp från sina röda bandrosor och betraktade henne
förvånad. Var människan tokig? Komma från ett företräde hos drottningen,
sätta sig ned vid brasan, i stället att gå sin väg, och sätta sig där
och skratta!
-- Väck inte honom där borta! Hans nåd rikskanslern har befallt, att han
skall få sofva, fnurrade kammarpigan.
-- Är där någon?
-- En kurir, kan tro.
Hagar varseblef i den anvisade riktningen en mänsklig gestalt utsträckt
på en hård hvilobänk i den nästan mörka del af rummet, som skuggades af
den stora kakelugnen. I själfva det kungliga slottet kunde man tätt
invid praktrummen se den tarfligaste möblering, alldeles som tidens sed
ställde hemlifvets enkelhet tätt vid sidan af det offentligas prakt.
-- Hvarifrån har han kommit?
-- Vet inte. Från Tyskland, kan tro.
Hagar hade hört rikskanslerns första budskap om segern. Hon aktade sig
att yppa något därom. Hon betraktade den sofvande, som var höljd i en
kappa. Han kom från Tyskland. Kände han något om hennes tvillingsbror
Bennu, den enda lefvande varelse, som hafvets flytande spån kunde kalla
sin? Sedan två år visste ej systern, om han var lefvande eller död.
En stund förgick. Ännu förmärktes ingen strimma af höstmorgonens sena
dager. Göken i vägguret galade sju gånger, och på slaget sju inträdde
fru Beata Oxenstjerna. Kammartjenaren gömde sin trumpet, Fiken Lång
rätade ut sig, styf som en sticka. Hagar hade makat sin stol från
eldskenet till skuggan och vände sig bort.
-- Hur har fröken sofvit i natt?
-- Som vanligt. Lade sig klockan elfva, stod upp efter tre. Jungfru Ebba
gick klockan tio. Fröken har läst på morgonen med en främmande jungfru.
Fru Beata borrade sina skarpa ögon in i skuggan, där Hagar satt;
främmande jungfrur voro icke i hennes smak. Lyckligtvis upptäckte hon i
detsamma två utsträckta ben på hvilobänken.
-- Hvad nu, Fiken? Hvem understår sig ...
-- Hans nåd rikskanslern förde hit en knekt och befallde honom lägga sig
att sofva på bänken.
-- En kurir! Är hans nåd inne hos fröken? fortfor den stränga frun
nyfiket och lade handen på dörrvredet till studerkammaren, när hon
hejdades af svaret.
-- Hans nåd är därinne och befallde, att ingen skulle få tillträde förr
än han eller fröken ringde.
Den utsträckta handen sjönk, fru Beata tvekade. Nyfikenheten var stor,
hennes öfverhofmästerliga och systerliga rättigheter voro icke heller
små, men i statsangelägenheter måste man lyda.
-- Jag kommer tillbaka klockan åtta, sade hon motvilligt, glömmande för
statsangelägenheterna den främmande jungfrun, som härmed undgick ett
vådligt förhör.
Rummets luft kändes lättare, när sista fliken af statsfruns kjol var
försvunnen. Kammarpigan blinkade förstulet åt Holm, likasom ville hon
säga: jag klippte kråkans vingar!
Icke fem minuter därefter ringde klockan. Det var rikskanslern; tjenarne
kände handen. Holm gick in och återvände med befallning att väcka
knekten samt införa honom till drottningen.
Oxenstjerna hade sagt till Kristina, sedan hon, outtröttlig i frågor,
stafvat noggrant igenom hvarje ord af rapporten, utom dess uppgift på
döde och sårade:
-- På detta allt skulle min nådiga fröken kunnat få en lefvande
bekräftelse genom fältmarskalkens kurir, kapten Duvall, som hade sin
hurtiga anpart af slaget och anlände hit klockan fem på morgonen. Men
Duvall är af resans strapatser mera död än lefvande: han har ridit dag
och natt, där han i menföret icke kom fram på hjul eller släde, har två
gånger störtat med hästen och andra gången bräckt ett refben. Det stod
intet för lifvet till att själfver uppvakta, såsom han det nogsamt
åstundat. Han bad mig hitföra i hans ställe hans ordonnans, en ung
sergeant vid namn Niemand, som blifvit i slaget blesserad. Niemand
väntar här ute; jag har låtit honom sofva i förrummet, tills han blir
kallad, efter ju den stackars gossen af trötthet knappt tillhopa hänger.
Och lärer han vara nog konfunderad, men jag tänker min nådiga drottning
vill höra honom nu strax, tills Duvall får målet igen.
Därpå hade Oxenstjerna med drottningens samtycke ringt, och framför dem
stod snart en pojke i trasig, af alla möjliga och omöjliga vägar
nedfläckad riddräkt, alldeles omedveten om hvar han befann sig.
-- Niemand, du är hos drottningen! tillropade honom rikskanslern,
ruskande honom i axlarna.
Fåfäng möda. Ynglingen sof. Han gick dit han fördes, stod där han
ställdes, men sof.
-- Holm! ropade drottningen.
Tjenaren kom.
-- Du har varit trumpetare, såsom du varit skräddare. Blås till anfall!
Holm var icke sen att framdraga trumpeten ur bakfickan och blåste en
ljudelig signal för kavalleriet att hugga in.
Verkan var ögonblicklig. Den sofvande lutade sig framåt, beredd till
skarpt traf, gjorde en rörelse med hälarna för att borra sporren i
hästens sida och öppnade ögonen. Det var ett par mörka, vackra ögon,
hvilka, ännu omtöcknade af sömnen, stirrade på de kringstående, likasom
visste de icke, om de sågo en dröm eller en verklighet.
Drottningen skrattade.
-- Nej, Niemand, sök inte tygeln och sporren! Hugg inte in på oss; vi
äro vänner. Ser du inte de svenska färgerna? Så vill jag se en ärlig
knekt, rakt från elden och slagfältet. Säg oss hvar du fått det stora
fula ärret öfver din vänstra tinning?
-- Hennes majestät täckes fråga hvar du fått ärret på tinningen,
upprepade Oxenstjerna för att gifva ynglingen tid till besinning.
Niemand behöfde en knapp minut, där en annan vid hans år behöft fem. Han
rätade sig, gjorde militärisk honnör och svarade:
-- På fältet vid Breitenfeld under generalmajor Slanges häst.
-- En hästsko? Och Slange red öfver dig?
-- Generalmajoren föll, och fienden red öfver oss.
-- Hvad? Vår svenske Leonidas fallen?
-- Hären och riket ha att beklaga en större förlust, inföll
rikskanslern, syftande på Lilliehöök.
Den unga drottningens blick mulnade. Hon förstod en nationalförlust, och
hon kunde, när det behöfdes, gifva en sådan passande uttryck, men nu var
en segerdag, nu ville hon njuta en ogrumlad fröjd.
-- Nej, upprepade hon, förlusterna sedan! Torstenson lefver. Niemand,
hvem har gjort dig till sergeant? Bure du inte märke af hästskon, skulle
du se mig ut att ännu kunna rida på käpphäst.
-- Fältmarskalken har efter slaget befordrat mig till sergeant vid
Nylands dragoner och befallt mig tjenstgöra vid staben, svarade Niemand
med ny honnör, ej utan en sporre i svaret. Det syntes, att han, som alla
pojkar, var ömtålig om sin manliga värdighet.
-- Liten, men morsk! skrattade åter Kristina, i det hon med synbart
välbehag mönstrade den käcke ynglingen i hans allt annat än hofmässiga
skick. -- Har fältmarskalken gifvit dig ett befäl vid så unga år, torde
han därtill haft goda skäl. Du red oskadd i halkan hit, när Duvalls häst
störtade två gånger? Duvall är känd som en skicklig ryttare.
-- Kapten Duvalls häst var slöskodd; jag hade broddat min.
-- Godt. I morgon, när du riktigt vaknat, skall du rida ut i mitt följe.
Men förtälj mig nu om slaget!
Niemand berättade hvad han visste, mer af kamraters sägner, än hvad han
själf upplefvat, där han låg bedöfvad på fältet. Han berättade så som en
pojke omtalar ett lifvadt slagsmål. Tilldragelsens vikt och de svenska
vapnens framgång fyllde berättelsens luckor. Det var en barnsaga, men
hon gällde en hjältebragd. Åhörarne uppfångade hvarje ord med andlös
spänning, ofta med rörelse. Nyheten om segern hade hastigt spridt sig i
slottet, man visste ej huru. Snart trängdes i förrummet en ständigt
växande lyssnande skara, begärlig att uppsnappa någonting af den stora
nyheten. På en vink af drottningen öppnades dörrarna, och den fridlysta
studerkammaren fylldes af konungaborgens nyfikne invånare.
Hagar följde de andra. Hon betraktade med klappande hjärta den unge
ryttaren i hans illa medfarna och ändock så hurtiga skepnad. Niemand?
Det var en öfversättning af Ingen, och Bennu hade förklarat sig vilja
heta Ingen. Var det han, eller var det icke han? Nej, det var icke den
förskrämde, af alla samvetets furier jagade gosse, åt hvilken systern
för två år sedan sagt farväl på bryggan vid Skuru. Och likväl ... det
kunde ej vara någon annan än Bennu! Och hon fick icke flyga honom om
halsen, hon fick icke säga till honom så som blott en syster kan säga:
Det är du! Det är jag! Känner du mig?
Niemand hade talat om allt och alla, utom sig själf, när drottningen
slutligen ville veta mera om Slanges fall. Och berättaren förtäljde om
den jättelike fientlige ryttaren, som krossade allt -- om sina fruktlösa
försök att återkalla Slange till lifvet ... huru han, Niemand, blef
kullriden och låg sanslös under Breits tunga kropp ... huru han såg en
stjärna sänka sig ned öfver honom och tala obegripliga ord ...
Klockan var mellan sju och åtta på morgonen; genom slottsfönstren syntes
en svag strimma af det första gryende dagsljuset i den mörka
novemberskyn. En plötslig ingifvelse fick makt öfver Hagar. Stjärnan?
Hans stjärna, hennes stjärna, drottningens stjärna? Fru Beata samtalade
med rikskanslern, förmodligen om det opassande att låta så många
intränga i de kungliga rummen. Vore det ej möjligt att obemärkt närma
sig drottningen och hviska till henne: »Nådig fröken, ännu har solen
icke gått upp, och det är skedt, som stjärnan förutsagt!»
Hagar trängde sig närmare, orden brände på hennes läppar: »Det är min
bror, som kallar sig Niemand. Han har sett stjärnan, han är den tredje!»
Då vände sig Kristina flyktigt om med detta majestät, som hon kunde
antaga redan i unga år. Där stod drottningen, där fanns ingen plats mer
för en undersåtes förtroende. Hagar drog sig tillbaka.
Niemand hade slutat, och fru Beata skyndade sig att låta utrymma
studerkammaren. Befallning gafs att låta sjunga _tedeum_ i kyrkorna och
uppläsa en kunglig kungörelse om segern. Kammarherre Klas Wrangel
skickades att efterfråga huru kapten Duvall befann sig.
-- Holm -- sade drottningen till sin kammartjenare -- för sergeant
Niemand till slottsvakten, låt anrätta åt honom en god frukost och en
bekväm säng! Niemand, du bor i slottet under din vistelse i Stockholm.
Låt se, att jag i morgon finner dig fullsöfd och säker i sadeln. Här,
tag detta till ny ekipering! -- Och hon räckte honom en rulle guldmynt.
Niemand trodde sig ännu drömma, när två armar i förrummet knöto sig
kring hans hals och en röst bakom honom sade i hans öra: hvem är jag?
Han vände sig om. Han hade sett idel obekanta omkring sig, men denna
smärta, vackra flicka, halfva hufvudet högre än han själf, såg på honom
med så kända, förtroliga, mörka ögon, att han genast utropade: Hagar! --
De gräto icke, de glömde sig icke i ömma utrop, men de hade likväl ett
hjärta, dessa två, åtminstone nu, åtminstone för hvarandra.
Mötet blef denna gång kort; de öfverenskommo att snart återse hvarandra,
när Hagars blifvande anställning i slottet var afgjord. Hon satte sig
ånyo att vänta. Tålamod tillhörde ej hennes dygder. När hon väntat en
ny, lång timme och redan föreställde sig, att drottningen glömt henne,
nu som i Norrköping, inkallades hon af ringklockan.
-- Jag har i dag ingen tid öfrig för dig, sade drottningen. De svenska
vapnens seger kallar mig till tedeum i Storkyrkan. Kom tillbaka i morgon
bittida klockan sju, och gör dig beredd att börja din tjenstgöring.