De, som Gud adlat, få ej förnedra sig.
Klockan fem på morgonen var ingen tidig timme under Kristinas tidehvarf,
när arbetsdagen vanligen började klockan fyra och för de flitiga klockan
tre. Det var stickmörkt, när Hagar, åtföljd med lykta af presidenten
Kurcks kammarpiga och beväpnade tjenare, trefvade sig fram genom
Stockholms trånga och smutsiga gator. Den korta väg hon hade att passera
från Kurcks bostad på Riddarholmen, öfver nuvarande Riddarhustorget och
Storkyrkobrinken till slottet, var vid denna tid på dygnet och året allt
annat än angenäm. Nordvästen stormade från Mälarens öppna fjärdar
hvinande in genom båda strömmarna, betäckte taken med snöslask,
gnisslade i vindflöjlarna, klappade i fönsterluckorna och beredde sig
med en ringdans kring den kungliga borgen att fortsätta sin färd utåt
Saltsjön. Rännstenarna forsade, vattpussar glittrade i lyktskenet
öfverallt på de gropiga gatorna. Än här, än där hade vandrarne att
undvika opåräknade hinder, som ogeneradt stängde vägen för dem: en kärra
med långa skalmar, en kullslagen vattså, en hög afskräden, en död katt
och, värst af allt, en mängd stock och tegel efter de hus, som Klas
Fleming låtit nedrifva för att uträta Storkyrkobrinken. Ett nyare
Stockholm var i görningen under denne energiske öfverståthållare, som
nyss låtit reglera Norrmalm och gifvit den nuvarande Drottninggatan dess
sträckning. Nybyggnaderna reste sig långsamt ur gruset eller reste sig
icke alls, ty kriget uppslukade alla tillgångar.
Det var osäkert nattetid på Stockholms obelysta gator; man hörde omtalas
rån och mord. Ingen vågade sig obeväpnad ut i dessa mörka labyrinter.
Kurcks tjenare gick med dragen värja, beredd att när som helst möta ett
anfall. Nattens vådligaste timmar voro dock redan öfverståndna. Man såg
ljus i fönstren. Ingen störde vandrarnes väg mellan grushögarna.
Hagar anmäldes hos slottsvakten och fick genast tillträde. Hon fann
drottningen fördjupad, vid lampans sken, i läsningen af en foliant med
gula träpermar, utstyrda med snideri. Andra böcker i de mest olika
format, ända ned till femtonhundratalets kända små pergamentsband, lågo
vårdslöst kringströdda på ett stort bord af sandelträ.
-- Sade jag klockan fem? nickade drottningen åt den inträdande med en
flyktig blick.
-- Ja, ers majestät.
-- Jag hade bort säga klockan fyra. _Aurora musis amica.[3]_ Vi få ej
lång tid nu; jag väntar rikskanslern klockan sex. Men det gör ingenting;
du kan stanna i slottet för att vara till hands, när jag får tid.
Och åter försjönk hon stum i sin läsning, utan att tyckas gifva akt på
den nykomna, som fick god tid att betrakta studerkammaren, det så
kallade lilla biblioteket. Fyra öppna bokhyllor af ek, med lutande,
tämligen oordnadt och synbarligen ofta begagnadt innehåll -- det redan
nämnda bordet med fyra draglådor, rundsvarfvade fötter med ringformiga
ornamenter och massiva, i vriden form svarfvade tvärslår nedtill -- ett
mindre bord med marmorskifva och ciselerade silfverinfattningar -- fyra
med röd sammet och silkesfransar beklädda länstolar utan sidokarmar --
åtta mindre karmstolar med slät sits och rika ornamenter, medan
drottningens egen skrifstol var slät, af svart ebenholts. Därnäst två
pretiosa: ett litet brefskåp i två afdelningar af trä, silfver och
elfenben, hvilande på karyatider af brons, samt en lång, låg
kopparkista, öfverlastad med utsökta sirater och sannolikt ämnad att
mottaga viktiga dokumenter -- slutligen en tämligen opraktisk triton med
snäcklampa, några vaxljus, en öfverspunnen vattenkaraff med glas, en
papperskorg, en ringklocka och ett litet skriftyg af guld. Sådana voro
rummets delvis enkla, delvis kostbara mobilier. Anblicken af bokhyllorna
var för en bokvurm hvad anblicken af guldrullar är för den girige: en
frestelse till afund. O, att vara en drottning, att endast behöfva
utsträcka sin hand för att råda öfver all världens visdom!
[Fotnot 3: Morgonrodnaden är sånggudinnornas vän.]
Plötsligt vände sig Kristina till den fattiga flickan, som afundades
henne, och utropade:
-- Kan du grekiska, du, så säg mig alla uttydningar hos kommentatorerne
öfver ordet _doxa_!
Hagar kände detta ord ej mer och ej mindre än många andra ord. Hon
svarade, att det förekom hos Homerus såsom _förväntan_; hon hade sett
Plato använda det i betydelsen af en _lärosats_. Andra brukade ordet i
betydelsen af en persons _anseende_ och i vissa fall _ära_; men därom
hade man med rätta anmärkt, att där vidlådde ordet någonting ovisst och
tvetungadt, så att likasom lärosatsen kunde vara en fabel, kunde också
anseendet vara ett dåligt anseende.
Kristina betraktade henne forskande. Denna andra examen hade utfallit
lika lyckligt som den första i går.
-- Se här! sade hon och vinkade Hagar till bordet. -- Vår latinska
_vulgata_ öfversätter ordet, likasom Luther, med _gloria_. _Mulier autem
viri gloria est._ Den äldsta tyska öfversättningen af 1483 säger som
Luther: »Das Weib aber ist die Ehr des Mannes». Det är _vulgata_,
ingenting annat. -- Och hon pekade på en vers i den gamla folianten med
bilder och utskurna träpermar, hvari hon nyss så flitigt studerat.
-- Jag håller så för -- fortfor hon eftersinnande -- att denna
öfversättning: »kvinnan är mannens ära» har blifvit ditkastad såsom en
gyllene mantel att skyla en slafvinnas kedjor. Paulus har ej kunnat mena
någonting annat, än att en hustrus rykte återfaller på mannen, ehvad det
är godt eller ondt. Hon kan vara hans ära, men också hans vanära. Men
antingen hon är det ena eller andra, är hon till för hans skull. Hvad
säger du därom, Sara? ... hvad heter du?
-- Hagar.
-- Nå, hvad säger Hagar därom?
-- Nådig fröken vet det bättre. Jag har ej tänkt därpå förr.
-- Såå? Du har ej haft någon friare, du?
-- Nej.
Hagar rodnade. Hon var mycket oerfarnare i allt sådant, än hennes
kungliga jämnåriga. Hvem skulle fria till hafvets drifvande spån?
-- Godt. Osökt och fri. Det är något förskräckligt att gifva sig med
kropp och själ i en mans våld. Äro vi inte lika friborna som han? Och om
vår arm är svagare, hafva vi inte en lika stark vilja som han? Hvarför
skola vi vara honom underdåniga?
-- Prästerne säga det, svarade Hagar, i hvars hjärta dessa Kristinas
återupprepade rebelliska känslor funno ett anslående gensvar.
-- Prästerne! ... Är du en prästdotter, du? Gå din väg, du, med
prästernes Sara; hvad var hon annat än en österländsk trälinna? Ser du,
alla dessa bibelöfversättningar -- och hon pekade på folianterna -- har
jag genombläddrat från perm till perm för att utgrunda rätta
ordaförståndet med detta, som de kalla gudomlig lag! Att börja med,
Adams refben. Här är det afbildadt; hvilken afskyvärd bild! Och det går
igen öfverallt, ända till detta dubbeltungade _doxa_. Hvad skall jag
tro? Vet _du_ ingenting? Du har läst Plato, säger du?
-- Jag läste hans _Symposion_ för professor Terserus i Åbo.
-- Förtälj mig hvad Plato säger om man och kvinna!
-- Jag vet så litet. Han talar mest om mäns vänskap och sällan om
kvinnor. Han säger, att den rena kärleken frigör, emedan den förenar
allt och utplånar skillnaderna.
-- Och du tror, att det finnes en _ren_ kärlek?
Hagar teg. Den lyckliga, hon förstod icke frågan.
-- Huru gammal är du?
-- Jag fyller om tre veckor sexton år.
-- Och vet ännu intet om kärleken? Det likar mig godt. Jag önskar jag
visste lika litet som du. Pelikan! Läsa Plato och inte veta så mycket
som en strumpsticka om kärleken! Jag slår vad, att du aldrig har läst en
strof af Ovidius eller Tibullus?
-- Nej, nådig fröken.
-- Ser du, jag var säker därpå. Du skall få läsa Ovidius och Tibullus
med mig. Det är nöjsamt. Du skall flytta till slottet. Hvad vill du
blifva? Min kammarpiga?
-- Får jag städa nådig frökens bibliotek? Torka dammet af böckerna?
Tända studerlampan? Uppgöra en bokförteckning? ... Och Hagars mörka ögon
tindrade af förtjusning. Hon ville kyssa drottningens klädningsfåll, men
Kristina afböjde det.
-- Det är blott de okunniga, som ha rätt att förödmjuka sig. De, som Gud
adlat, få icke förnedra sig, minst inför ofrälse, genmälde hon med en
vacker höghetsblick. -- Och för öfrigt behöfver jag en sådan som du ...
en lärd i bokvett, ett barn i världsförfarenhet. Jag har för många
statskloka, jag har fränder, vänner, tjenarinnor ... spanska höns, som
skilja sig från andra med fjädrarna. Lycka, Hagtorn, eller hvad du
heter, att du ej är en karl! Jag skulle törhända få dig så kär, att jag
slutligen blefve nödsakad piska ut dig med ridspöet. Men nu är du, som
jag, en af de välborna trälinnorna, som skaka på handklofvarna.
-- Ers majestät är drottning.
-- Ja, påminn mig därom, ifall jag skulle råka att glömma det! Jag
skrattar så ofta. Jag skrattar åt hela världen; anse icke dig för ett
undantag! Du är för löjlig med din Plato utan kärlek och din Tacitus,
som kommer hästar att skena. När jag blir myndig, skall jag adla dig med
namnet _von Doxa_ och gifva dig Minervas uggla i skölden. Men du är en
frände till Kurck; är du af adel? Hvem var din fader?
Åter teg Hagar. Där var åter lifsfrågan, där var stolthetens tysta,
förtviflade kamp mot ett förödmjukande svar.
-- Nådig fröken har själf sagt -- genmälde hon slutligen med låg, men
fast stämma -- att de, som Gud adlat, ej få förnedra sig. Jag har aldrig
känt fader och moder. Jag har fallit från stjärnorna.
Om Kristina burit ett kvinnohjärta i sin barm, skulle hon märkt den
sönderpressade tåren i sin nya skyddslings ögonvrå, men hon märkte den
icke. Hon höjde endast på axlarna och svarade lätt:
-- Det är också ett adelsbref. Jupiter och Mars ha stått fadder vid min
vagga. Förunderligt! Jag drömde i natt, att en stor, klar stjärna sänkte
sig ned till min bädd. Hon hade ingen gestalt, hon var idel ljus, hon
flöt in i mig, så att vi tycktes vara som ett. Jag lefde i henne och hon
i mig, och jag förnam ord, som endast voro reflexer af skenet. Du är min
måne, sade hon, och jag är din sol. I ären tre, som tillhöra mig, och
innan solen går upp, skola dessa tre för första gången stå ansikte mot
ansikte med hvarandra.
Hagar blef uppmärksam. Hon glömde sin förödmjukelse, hon ihågkom sin
stjärna från Turholm och Andromedas akterdäck.
-- Nådig fröken! utropade hon. Jag känner stjärnan. Hon har talat också
till mig!
-- Drömmar! återtog Kristina i samma lätta ton. -- Dimmor uppstiga af
jorden och förtäta sig till kometer. Dimmor uppstiga i hjärnan och
förtäta sig till drömmar. Månge säga, att stjärnorna styra människors
lefnadslopp; det lämnar jag osagdt. Det är nogsamt kändt huru Tycho
Brahe spådde före salig konungens tid, att en stor härförare skulle
födas i Finland och underlägga sig hela norden. Jag vet inte om detta
har rätteligen uttydts på salige herren, min fader, den där fuller stor
var, men måste lämna en part af de nordiska riken åt mig och andra sina
efterträdare att anamma. Kanske var det mig, som spådomen gällde, efter
ju mina föräldrar voro i Finland nio månader före min födelse; men jag
tänker vi lämna detta åt kommande tid att neka eller bejaka. Min stjärna
förtäljde, att där skulle någonting ske, förrän solen går upp i dag. Det
är inte långt dit numera, och lärer det nog blifva oskedt ... Men nu har
jag råkat i diket för detta eländiga _doxa_. Jag hade i sinnet att leta
i Skriften efter de reformertes villfarelser ...
Det kom Hagar till pass, att hon bland de teologiska stridsskrifter, som
hemkomne soldater för länge sedan efterlämnat i nejden af Kaskas torp,
äfven funnit vederläggningar af den reformerta läran. Hennes
förträffliga minne hade ännu bevarat tillräckligt af denna hårdsmälta
läsning i barnaåren för att komma drottningen till hjälp i hennes
efterspaningar. Hagar erinrade sig flera skriftställares namn, titlarna
på deras böcker och citationer af bibelställen. Ingenting kunde vara
önskvärdare för Kristina i den teologiska stridsfråga, som för
tillfället upptog hennes omättliga forskningsbegär. De två läserskorna
voro fördjupade i ett lifligt samtal härom och den kungliga ynnesten
befanns vara i starkt stigande, när rikskanslerns väntade besök anmäldes
för drottningen.
-- Ah -- utropade Kristina, i det hon otåligt slog tillsamman folianten
med träpermarna -- den gamle riksbekymraren harcelerar mig åter med sina
frälseköp och sin brist i statskassan ...