Hvarför skall hon, som äger hela
världen, gifva sig i en tiggares våld?
Man var nu i början af November. Brandenburgs sändebud hade afrest från
Stockholm med sin höfliga korg, som gillades af riksförmyndarne -- en
stor, tom korg, som innehöll tillintetgörelsen af vidsträckta politiska
framtidsplaner, uppgångna i rök. De, som nu begrunda begynnelsen af det
matfriska preussiska riket, kunna efter behag tänka sig de
skickelsedigra möjligheterna af en förbindelse mellan Fredrik Wilhelm,
»den store kurfursten», och Sveriges Kristina, en ny dynasti, ett nytt
stort protestantiskt östersjörike, tryckande med hela sin tyngd på
Tyskland och det öfriga Europa samt sålunda förverkligande Gustaf II
Adolfs segerdrömmar vid den tid, när han stod på maktens höjder. Eller
kunna de tänka sig två rivaliserande kronor på samma hufvud, nya
tronstrider mellan Sverige och norra Tyskland, ett stort radergummi
öfver tre väldiga Carlars tidehvarf och allt annorlunda, ända till våra
dagars politiska råmärken och nuvarande maktförhållanden. Det är allt
gagnlösa kombinationer, där man glömt att intaga i beräkningen
bottenbjälkarna i historiens mausolé öfver förgångna tider:
världsstyrelsen, folken och utvecklingens lagar. Utan världsplan finnes
intet förnuft i tillvarons virrvarr; utan folk inga regenter; utan
utveckling kaos.
Den unga drottning Kristinas hand var vid denna tid det mest lysande och
mest eftersökta parti i världen. Den stora korgen gjorde på ryktets
vingar sin rund kring Europas hof och emottogs öfverallt med
tillfredsställelse, utom där, hvarest man kände sig förnärmad och sviken
-- i Berlin. Danmark, som fått två korgar förut, missunnade ej sina
grannar den tredje. Kejsaren likaledes: han hade ock fått två korgar,
utan att räkna andra, som tillfallit tyska prinsar. Polen likaledes: det
hade fått tre. Spanien, Portugal, England, Ungern, alla spekulerade på
den nu lediga jungfruhand, som tycktes dem så passande att upphjälpa
klena affärer och tillförsäkra deras prinsar hemgiften af en stormakt.
Det vardt ett tassel i världen, såsom af hvad man i våra dagar skulle
kalla en europeisk kaffekongress, och kurprinsen Fredrik Wilhelm var
icke sen att strax därpå förmäla sig med en prinsessa af Oranien, såsom
bevis att han ej var så illa anskrifven hos det täcka könet, som hans
belackare påstodo.
I Stockholm var man vid denna tid orolig för hären i Tyskland, hvarom
man endast visste, att Torstenson belägrade Leipzig och att ett fältslag
väntades. Den unga drottningen och det likaså muntra hof, hvilket redan
begynt samla sig kring hennes omyndiga person, lät dock icke hindra sig
af krigsryktena att taga lifvet gladt. Man hade, en frostig
novembermorgon, pröfvat sina skridskor på den första nattgamla
Mälareisen, och drottningen hade varit en af de djärfvaste. Det hade
gått illa; en kammarjunkare hade fallit in, sällskapet måste besluta sig
för att invänta nästa nattfrost. Man var på återväg från denna
misslyckade färd, när någon anmärkte, att gamle riksrådet Skytte, som
för några dagar sedan ankommit från Jönköping, låtit anmäla sig till
audiens i slottet.
Kristina befallde sin kusk att köra till Skyttes hus. Hon sökte ett stöd
hos denne lärde, kloke och djärfve statsman, som varit hennes faders
lärare och nu var Axel Oxenstjernas farligaste motståndare.
Huset var nästan tomt och obebodt, sedan dess ägare bortflyttat. Ingen
tjenare mottog de ankommande. Drottningen steg oanmäld uppför en obekväm
trappa till andra våningen, åtföljd af sin yngre kusin, furstinnan
Eleonora Katarina. De funno en stor, tom sal, hörde muntra flickröster i
rummet bredvid och stannade vid en halföppen dörr.
-- Här är lärdom i luften, anmärkte furstinnan. De tala latin därinne.
-- Bättre upp. De tala grekiska, skrattade drottningen och inträdde i
rummet.
Två unga flickor, en svarthårig och en blond, båda vid samma ålder som
drottningen, sutto framför en foliant vid ett långt omåladt ekbord,
pratande och skrattande med munnen full, under det att hvardera bet på
en ost. Om de studerade, var det åtminstone icke med lärdt allvar, ty de
munhöggos med allehanda lustiga okväden, den ena på latin, den andra på
grekiska.
-- _Claudite jam rivos![1]_ utropade Kristina i samma muntra ton. -- Är
riksrådet hemma?
Det glada skämtet förstummades, flickorna sågo tigande på hvarandra. De
behöfde tid för att klargöra sin språklåda till ett redigt svar.
[Fotnot 1: Stängen nu bäckarna!]
-- [Grekisk: Eipe alêtheian]! Säg sanningen! skrattade Kristina,
framletande ur sitt knappa grekiska ordförråd det tarfliga uttryck hon i
hast kunde påfinna. -- Är riksrådet Skytte hemma?
-- Det är drottningen! hviskade den svarthåriga den blonda i örat.
-- Ja ... nej, blef det brydda svaret, som ännu bar spår af sista
ostbiten. -- Morfar har gått till slottet.
-- Så kunna vi vänta en stund.
Och Kristina såg sig om efter en stol, men där fanns endast en ledig
bänk. Läserskorna erbjödo sina platser, som antogos. Drottningen kände
sig klassisk till mods, det vill säga vid godt lynne.
-- Är du riksrådet Skyttes dotterdotter? frågade hon den blonda.
Den blonda neg och framstammade namnet Hillevi Kyle.
-- Ja, jag påminner mig ... Vendela Skytte, gift med landshöfdingen Kyle
... Du är af hög börd, du! Det finns ingen i Sverige, som haft en så
oförliknelig moder. Hvilken förlust att mista henne så ung! Men hågen
för studier ligger i blodet. Hvad är det I läsen?
-- Det är Xenofon. Hagar är snäll och vill lära mig grekiska. Men det
går förskräckligt illa ännu ...
Hagar? Detta namn stod i någon förbindelse med Kolmårdens skog. Kristina
betraktade närmare den svarthåriga flickan, hvilken hon glömt så lätt,
som man glömmer en sten, öfver hvilken man snafvat i går.
-- Det var du, som skrämde min häst, sade drottningen, med en törntagg
kvar af sin första förbittring vid detta tillfälle.
-- Nådig fröken befallde mig följa i slupen till Norrköping, inföll
Hagar, som ej heller kunde förgäta den oförrätt hon lidit genom
drottningens glömska.
-- Du läste Tacitus. Hvarför kom du ej till mig i Norrköping?
-- Nådig fröken var sjuk. Ingen fick veta hvarför. De stängde mig i en
källare för att jag ej ville bekänna.
-- Jag hade ett par dagar ondt i hufvudet, var det lätta svaret. Hvad
andra lidit var ju en småsak. -- Och hvad blef det sedan af dig?
-- Jag följde presidenten Kurck till Stockholm och har fått läsa
naturvetenskap för riksantikvarien Bureus. Riksrådet Skytte bad mig läsa
grekiska med Hillevi.
-- Så? Öfversätt för mig det där stycket ur Xenofon!
Hagar öfversatte stycket till flytande latin. Kristinas panna klarnade,
ett smålöje krusade hennes öfverläpp, som bar en fin, knappt märkbar
början till en mustasch.
-- Kom till mig i morgon bittida klockan fem, nickade hon.
Hagar rodnade starkt. Det var andra gången henne vederfors en så
smickrande kunglig ynnest. Skulle denna kallelse sluta i slottskällaren?
Icke långt därefter inträdde riksrådet Skytte, andlös af brådska. Han
hade i slottet förnummit den ära, som skedde hans toma hus.
Framför drottningen stod en lång, vacker gubbe om sextiofem år, hennes
faders och farfaders trotjenare, adlad redan 1603, när han utbytte
fädernenamnet Skräddare och sitt antagna namn Schroderus mot ett annat
från mödernesläkten. Han hade blifvit friherre 1624 och förste president
i Göta hofrätt 1634, bortskickad från hufvudstaden af Axel Oxenstjerna.
Lika förgäten som han nu syntes i Stockholm, lika hågkommen var han i
Upsala, där han som kansler upprättat akademin ur ett långvarigt
förfall. För öfrigt var Skytte icke den man, som så lätt kunde skjutas
åt sidan. Han låg fortfarande djupt invecklad i tidens politiska frågor,
kallades tid efter annan att återtaga sin plats i riksrådet och förde en
hemlig brefväxling med den unga drottningen, hos hvilken han understödde
pfalziska huset mot riksförmyndarne.
Skytte ansågs tala den bästa latin i Sverige. Hans ursäkter framfördes
nu på detta språk och besvarades på samma språk af drottningen, med den
anmärkning, att försummelsen var hennes, då det ju först varit han, som
sökt henne.
Därefter presenterades dotterdottern Hillevi Kyle. Man såg, att hon var
det käraste den gamle morfadern ännu hade kvar på jorden. Tretton års
mödor och strider hade ej förmått läka det sår, som moderns, hans
dotters, tidiga bortgång efterlämnat.
-- Det är Vendelas ögon och mun, sade han, kyssande flickan på kinden.
-- Näsan är faderns, _sanguine mixto_.[2] Se på barnet, nådig fröken!
Just sådan var min Vendela den tid jag läste med henne Livius. Och när
jag förundrade mig öfver en oklassisk konstruktion hos denne illustre
häfdatecknare, sade hon skrattande: det är hans _patavinitas_, hans
dialekt från Padua! Kan nådig fröken tänka: hon hade, mig ovetande, läst
Qvintilianus, som omtalar detta, och jag hade ej honom i mitt bibliotek;
hon hade lånat honom från Upsala!
-- Vendela Skytte har öfverträffat Alexander, svarade Kristina med en
vacker blick. -- Hon var endast tjuguett år, när hon kallades bort, och
hade, som han, eröfrat världen. Men detta bådar godt för Sveriges
lärdom, hvars fader ni är. Ni har bevisat, att anlagen gå från far till
dotter och från dotter till dotterdotter. Går det så framåt, skola vi om
hundra år vara ett mångkunnigt folk, herr riksråd!
[Fotnot 2: Blandadt blod.]
Och Kristina tog en guldnål från sitt bröst, räckte nålen åt den
förlägna Hillevi och sade med samma vackra ögonkast:
-- Bär detta minne af en, som anser nyttiga kunskaper vara en grundval
för rikens lycka! Blif hvad din mor var, men lef längre än hon!
Hillevi kysste i tårar drottningens hand. Bakom henne stod Hagar med
blandade känslor. O, att vara en drottning! Att kunna fritt rannsaka all
världens visdom, att icke känna en annan gräns för forskningen, än sitt
lif!
-- Det gläder mig, att Hillevi funnit en vän med samma sinnelag, tillade
drottningen, likasom hade hon anat Hagars känslor.
-- Ja, ja, inföll presidenten, skyndande att godtgöra den förlåtliga
glömskan att endast hafva tänkt på sitt eget blod. -- Detta är Hagar ...
Hagar ...
-- Hagar Ring, inföll den omtalade skyggt.
-- Ja, Hagar Ring, så var det; en frände och fosterdotter till
presidenten Kurck. Jag sökte en studiekamrat åt min Hillevi och hörde
händelsevis Kurck omtala denna begåfvade unga person. Nå, barn, hur går
eder Xenofon? Benig, kan jag tro med sina _ho, hä, to_; det är värre än
_der_, _die_, _das_! Här gäller att sätta accenten på rätta pricken.
-- Xenofon är klar som källvatten för Hagar -- understod sig Hillevi att
svara -- men för mig är han tjära.
-- Det tar sig, min pulla, det tar sig, smålog morfadern. Men gån nu
till biblioteket, barn! Vi skola ej uppehålla hennes majestät med våra
obetydliga läxor. Å, att mitt hus skulle vara så fast jämmerligt
tillredt, när mig vederfares en så hög ära!
Han hade förblifvit stående, medan furstinnan Eleonora, som önskade all
lärdom till Häxefjäll, tyst gäspande nöjt sig med en plats på bänken vid
fönstret och sett utåt gatan.
-- Komme det mig vid -- sade Kristina, sedan den gamle tagit plats vid
hennes sida -- skulle edert hus i Stockholm icke stå obebodt. Men den
tid torde komma, när jag får se vid min sida kronans stöd.
-- Stöttor finnas här öfvernog, och det gamla virket murknar. Jag tackar
hvar dag min Gud, att Sveriges krona är där hon skall vara och icke på
herrehufvuden. Hvad säger Homerus:
Ej mångvälde är godt, blott en skall råda i riket.
Och därtill fördristar jag mig tillägga den uttydning, att salig
konungen sörjt för rikets välfärd genom att efterlämna sin hug i
afkomman. Men där som min nådigaste fröken finner kronan tung, äro nog
de att finna, som utsträcka händerna till att hjälpa.
-- Och sveda naglarna? Ja, de finnas.
-- Jag fröjdar mig underdånigst, att en har i dessa dagar fått krokota
fingrar. Men om jag törs säga, är ock den till finnande, som icke frågar
efter kronan, utan efter den henne bär ...
-- Ställ palt för pojkar, och säg till dem: rör icke! ... Men hvad
tänker riksrådet göra med Hillevi, när hon engång blir lika lärd som ni
själf? -- Kristina tyckte ej om den evärdeliga friarefrågan i sin kusins
närvaro.
-- Hvad jag tänker göra med Hillevi? Söka åt henne en bra man.
-- Är det därför hon skall blifva så bottenlärd? Kan hon ej steka
rapphöns, knyppla sin mans spetskrage och tukta barnen med mindre?
-- Lärdom är en prydnad i hvarje hus, och kvinnan är mannens ära, säger
Paulus.
-- Nej, undskyll, det är orätt öfversatt. Det heter hos Paulus 1 Cor.
11: 7: »kvinnan är mannens _doxa_», hans anseende hos andra, godt eller
ondt. Men det kan också öfversättas: hans omdöme, hans inbillning, hans
förväntan. Det står då att uttyda, om en lärd hustru svarar mot hans
eller andras förväntan.
-- Aldrig hade jag det kunnat tro, att min nådigaste fröken kommit
längre i grekiskan, än själfver Lutherus, genmälde Skytte med oförställd
förvåning, men där låg en omedveten spets, som förtretade hans
åhörarinna.
-- Å, jag har längre till hans och eder lärdom, än från Stockholm till
Wittenberg, invände Kristina lifligt. Besynnerligen med grekiskan reder
jag mig ännu slätt, förutom Nya testamentet, som jag dessa tider
genomletat för att få skriftens språk mot de reformertes villfarelser.
Summa: hvarför skall en lärd jungfru kastas i armarna på en olärd man?
Är icke det att förmäla en hök och en näktergal? Stackars Hillevi! Fast
hellre må hon gå makalös. Hvarför skall hon, som äger hela världen,
gifva sig i en tiggares våld?
-- Jag understår mig intet att därom strida med min nådiga fröken,
återtog Skytte undfallande. Det är nu engång fattiga jungfrurs lott och
deras kvist att sitta uppå. För de höga och rika står det att välja,
efter som deras hug är. Dock pläga ock de gemenligen gifva sig uti äkta
stånd.
-- Drottning Elisabet gifte sig aldrig. Hvad skulle riksrådet säga, om
jag gjorde som hon?
-- Jag skulle bedja Gud upplysa min nådiga fröken om hvad bäst är efter
hans vilja.
-- Låt Hillevi blifva ogift! Gif henne icke i träldom under en man! Hon
har fått därtill för högt förstånd. Och si, nu äro vi tre, om ej flera,
af landsens döttrar, som kunna latin. Är det ej skam för ett så mäktigt
rike som Sverige, att hafva så många lärde män och så okunniga kvinnor?
När jag kommer till regementet, skolen I hjälpa mig att inrätta
flickskolor i riket. Det skall blifva edert sista mästerstycke, såsom
salig konungens uppfostran och Upsala akademi varit storverk tillförene.
-- Gud bevare! Om Sverige finge så många lärda jungfrur, som akta sig
för goda att gifvas åt olärde män, skulle riket snart blifva öde.
-- Å, sörj inte för det! Nog hitta vi lingon i skogen skäppan full, men
åkerbären plocka vi ett och ett ... Nej, se på henne därborta vid
fönstret! Sådana äro de ... Hon skall ej akta lärdomen högre än prinsar
... Nore!
Den unga furstinnan hade, trött af morgonens mödor, inslumrat med handen
under sin blomstrande kind och reste sig nu med en förvirrad ursäkt.
-- God morgon, mitt allrarödaste lingon! Det är tid att vi unna
riksrådet hans middagsro. Farväl, käre Skytte! Tag det ej illa upp, om
jag pratat tok. Men lofva mig en sak ... lofva mig, att Hillevi blifver
ogift!
-- Tack för den stora heder min nådiga fröken bevisat ett obebodt hus
och en utsliten trotjenare! Tack, tack, men begär ej af en gammal
stubbe, att han skall säga till körsbärsplantan vid sin rot: grönska,
mitt barn, grönska, men blomma aldrig! Och blommar du någonsin, bär
aldrig frukt! Nej, det kan jag intet ... faren väl, nådigaste drottning
... det kan jag intet!
Och han ledsagade sina höga gäster barhufvad ut genom den toma salen,
den kalla förstugan, den ishala trappan, ända till deras väntande släde.