Jag har gifvit ett löfte ...
Drottning Kristinas korta sjukdom i Norrköping efterlämnade lyckligtvis
inga andra spår, än de intryck hon behöll i det mjuka vaxet af ett ungt
hjärta. Efter besöket på Finspång hade drottningen rest till Nyköping
för att begrafva sin hofmästarinna, fru Kirstin Nilsdotter, och därifrån
återvändt till Stockholm. Vidpass en månad därefter, i Oktober 1642, lät
Kristina kalla till slottet sin skriftefader och lärare, hofpredikanten,
teologie professorn vid _collegium illustre_ i Stockholm Johannes
Matthiæ, som hon fortfor att rådfråga om sina studier, ehuru hans
regelbundna undervisning redan för ett år sedan var afslutad.
Det var ett förtroligt samtal vid skymningsstunden på eftermiddagen i
drottningens bibliotek. Dörrarna stängda, ingen lyssnare. En spansk
pudel, Fido, present af Ludvig XIII, sträckte sig makligt på mattan
under skrifbordet och småskällde i sömnen. En uppvaktande hofjungfru
satt ensam i rummet utanför, stickande strumpa.
Johannes Matthiæ var en blek, mager, af studier böjd man, hvilken såg ut
att vara sextio år, ehuru han ännu ej fyllt femtio. Hans långa, svarta,
öfver pannan benade hår hade redan, likasom hakskägget och de tunna
mustascherna, begynt märkbart gråna. Hans lugna, milda blick hvilade
forskande på Kristina, där han satt orörlig i länstolen, medan hans unga
elev än placerade sig tätt bredvid honom, än otåligt gick fram och åter
på golfvet.
-- Jag håller för, sade han, att där som nådig fröken med all gewalt
vill studera kyrkofäderne, är Gregorius Nazianzenus för ungdomen
lägligast till att börja med för hans blomster i språket.
-- Står jag efter hans blomster! utropade den kungliga lärjungen
föraktligt. -- Visa mig en, som kan vederlägga de reformertes
villfarelser!
-- Därom veta kyrkofäderne intet; det skall man söka hos Philippus
Melanchton, genmälde lärmästaren.
Kristina blef stående framför honom och sade med eftertryck:
-- Calvin och hans anhang fara dock vilse.
-- Visserligen, mycket vilse, dock icke i trons fundamenter. Jag hoppas
till Gud, att hvad där skiljer dem från oss och oroar kyrkan i hennes
nuvarande kamp för lifvet, skall kunna i godo biläggas.
-- Gud bevare för det, eders vördighet! Vi för oss och de för sig.
Aldrig kan en luthersk jungfru äkta en reformert prins.
Johannes Matthiæ smålog. Det var då dit hans elev ville komma med
kyrkofäderne.
-- Jag finner det föga troligt, med mindre än att den reformerte prinsen
öfvergår till brudens lutherska tro.
-- Öfvergå, säger ers vördighet? -- Och Kristina stannade åter med en
föraktlig åtbörd. -- Huru kan någon sätta lit till en människa, som
förnekar sin tro?
-- Den människan kan varda bättre upplyst och gå till en bättre tro.
-- Och ers vördighet tänker så ringa om ståndaktighet i tron! Hvad aktar
Gud det, som vi kalla bättre eller sämre, allenast vi stå faste i ett
uppriktigt hjärtelag?
-- Men då kan ju ock en calvinist blifva salig i sin villfarande tro.
-- Törhända, efter ers vördighet säger det. Men kurprinsen af
Brandenburg tager jag icke i lefvande lifve.
Det var en offentlig statshemlighet och ett föremål för skvallret vid
alla Europas hof, att kurfursten af Brandenburg vid denna tid formligen
anhållit om Kristinas hand för sin äldste son och tronarfvinge Fredrik
Wilhelm, den sedan så ryktbare »store kurfursten». Denna förbindelse var
planlagd redan i drottningens späda barndom, medan hennes fader lefde,
och ansågs såväl af honom som af förmyndarestyrelsen vara af en ofantlig
politisk vikt, emedan Sverige därmed skulle underlägga sig nästan hela
Östersjöns kuster. Frågan hade uppskjutits, men stod nu för portarna,
fordrande med hela sin tyngd ett afgörande svar. Ögonblicket var
kritiskt; förmyndarne tvekade; på Kristinas eget ja eller nej berodde en
förändrad maktställning i norden. Det var därför hon tillkallat den ende
rådgifvare, för hvilken hon hyste ett fullt förtroende, icke för att
lyssna till hans råd, ty beslutet var fattadt, men för att beväpna sig
med de skäl, som hans lärdom, klokhet och tillgifvenhet kunde utfinna.
Johannes Matthiæ kände sin elev och misstänkte, att bakom svaret på
kurprinsens af Brandenburg frieri dolde sig andra hjärtefrågor af mera
ömtålig art. Han teg en stund stilla och frågade därpå försiktigt, om
hans nådiga fröken tillkallat honom för någon samvetsbetänklighet.
-- Inte just det, svarade drottningen med en förlägenhet, som klädde väl
hennes unga år, men hos henne var ytterst sällsynt. -- Ers vördighet
förstår, att jag inte kan mottaga kurprinsens anbud, så fördelaktigt det
möjligen kan synas för riket. Skulle jag taga en calvinist? Aldrig! Hvad
skulle prästerskapet säga därom?
-- Prästerskapet skulle säga till prinsen: blif lutheran!
-- Jag har sagt min mening därom. För alla riken i världen vill jag ej
förleda någon att ombyta tro. Men tror ej ers vördighet, att
brandenburgarne hafva ett besynnerligt och själfrådigt sinnelag? Min
stackars mor har många goda egenskaper och älskar mig ömt, men ers
vördighet känner hennes olyckliga svårmod ...
-- Icke har det gått i arf till hennes höga afkomma. Prins Fredrik säges
vara en förståndig ung man.
-- Dessutom -- fortfor Kristina envist -- är det ingen vån till, att en
regerande kurfurste kan vara gemål åt Sveriges drottning. Hans hand
skulle stå efter hennes krona och inte sluta förr än han den anammat.
Konung Sigismunds tider vore då snarligen att förvänta.
-- Att det förebygga, är regerande drottningens och riksens råds sak.
Jag fattige tjenare tillåter mig intet att i detta ärendet spå, men väl
vet jag en annan betänklighet, som där står emellan min nådiga fröken
och kurprinsen af Brandenburg.
-- Hvad är det? Jag beder eders vördighet, förtig det inte, mycket
hänger därpå!
-- Nådig fröken och kurprinsen äro syskonebarn.
Kristina skiftade färg. _Detta_ skäl ingick icke i motiven för hennes
tillämnade afslag.
-- Jag vet, jag vet, sade hon och gick åter häftigt fram och tillbaka.
-- I dag säga prästerne så, i morgon säga de annat. Aldrig hade jag
trott, att ers vördighet skulle åberopa sådana skäl.
-- Det är mångas mening, genmälde teologen lugnt.
-- Äro vi katoliker? Är detta förbjuden led, huru kan då kyrkan gång
efter gång gifva dispens därifrån? Och är det inte förbjuden led,
hvarför skola människor förbjuda hvad Gud har tillåtit?
-- Täckes min nådiga drottning förunna en gammal Herrens tjenare att
tala så, som han skulle tala till ett af sina skriftebarn?
-- Käre fader, jag begär ju ingenting annat, genmälde Kristina och satte
sig vid hans sida, under ett berömvärdt försök att visa sig lugn.
-- Nåväl, jag håller för, änskönt månge äro af annan mening, att vår
lutherska kyrka icke bör, såsom katoliker och greker, förhindra ett
kristeligt äktenskap genom tvifvelaktiga stadgar, som fresta de svage
till synd. Efter mitt ringa förstånd är Sveriges drottning oförhindrad
att räcka handen åt ett sitt syskonebarn, men eftersom två finnas, de
där kunde till en sådan hög ära i fråga komma, är jag af den mening, att
det vore för hennes majestät hugneligare och för riket nyttigare att
utvälja den af de två, som icke allenast genom förnämliga egenskaper,
utan ock genom inländsk börd och trosbekännelse därtill är värdigast.
Kristina reste sig, men satte sig åter. Hon försökte att skratta, men
det lyckades illa. Rodnaden på hennes kinder förtröt henne. Hon flyttade
sin stol med ryggen mot sin lärares länstol, satte sig i denna ställning
och sade:
-- Hvad tror ers vördighet om katolikernes lära, att man skall säga allt
för sin biktfader?
-- Vår lutherska kyrka erkänner ej öronbikten som ett sakrament; hon
uppmanar de troende att bekänna sina synder för Gud. Det är dock
kristligt att ock för sin skriftefader bekänna hvad där på samvetet är.
-- Om ers vördighet inte ser hit, vill jag bekänna en synd, som jag har
på mitt samvete.
Johannes Matthiæ tvekade. Han såg icke den talande, men hennes röst
förekom honom halft skrattande, halft gråtande.
-- Hvad än ett skriftebarn vill anförtro sin själasörjare -- sade han
slutligen allvarsamt -- skall det förvaras i obrottslig tystnad under
biktens insegel.
-- Jag har gifvit ett löfte, fortfor Kristina med låg röst, likasom hon
fruktat, att pudeln på mattan kunde förråda henne. -- Det var på Rönö i
Östergötland. Jag var tio år, han fjorton. Vi lekte med skepp i bäcken
vid slottsvägen. Jag föll i bäcken, han drog mig därur och bar mig, så
våt jag var, uppför den höga trappan till slottet. Han blef lika våt som
jag själf. »Lofva mig nu att blifva min fästemö», sade han, medan han
bar mig där upp. Jag lofvade ... hvad visste jag bättre? Vi hade ju ofta
lekt brud och brudgum ... »Men det skall vara för alla tider», lade han
till. Ja, sade jag, för alla tider ... »Och du skall aldrig i världen
hålla någon annan kär?» Nej, sade jag ...
Hon tystnade; det var mot hennes natur att bikta. När skriftefadern ej
svarade, fortfor hon:
-- Sedan har han flera gånger ställt till mig samma fråga. Jag har
svarat ibland ja, ibland nej. Jag är så obeständig och han än mer. Och
ni vet, fader, huru styfsint jag stundom är. Jag har varit honom så vred
ibland, att jag kunnat slå honom. Kammarpigorna ha förtäljt mig saker om
honom, som jag blygs att omtala. Sådana äro de, fader Johannes! O, det
är en ond tid vi lefva i; prinsar äro inte ett hår bättre än andre
junkrar. Är det ej skamligt? Och nu i kriget därtill! Liksom vi inte
visste huru där lefves i krig!
-- Ja, en ond tid är det visst; men på pigskvaller är icke mycket att
tro, suckade skriftefadern. Man skall icke döma en ung man ohördan.
-- Jag var tio år då -- fortfor skriftebarnet, höjande rösten -- och jag
har sedan fått bättre förstånd. Jag har tänkt ibland, att det vore så
godt, om jag rådde mig själf. Hvarför skall en kvinna gifva sig helt i
en mans våld? Det är människors lag, icke Guds, ty för Gud är hon en
lika friboren, odödlig ande som han. Far och mor skall man lyda, råd
skall man höra och inte tjuras i högfärd, men hvar står det skrifvet,
att jag skall lyda en man? Därtill, när Gud har låtit mig födas till ett
så högt ämbete, huru skall en regerande drottning lyda sin undersåte? Är
det inte bättre, att hon förblifver i jungfrustånd hela sitt lif igenom?
Johannes Matthiæ vände om länstolen, utan att tänka därpå, såg sitt
skriftebarn rätt in i de glänsande ögonen och svarade:
-- Var icke Sara en drottnings vederlike och stammoder för ett folk som
sanden i hafvet? Dock är det skrifvet om henne, att hon kallade sin man
Abraham herre ...
-- Det är ock skrifvet, att Abraham hade flera hustrur. Är det nu lag,
att kvinnan skall vara sin man underdånig för att Sara kallade Abraham
herre, så bör det ock vara lag, att en man skall få hafva flera hustrur.
-- Äktenskapet är af Gud instiftadt för inbördes hjälp, icke för den
starkes förtryck mot den svaga. Och den lydnad, som frivilligt framgår
af kärleken, är intet förtryck.
-- Men om nu kvinnan är lika stark eller starkare än mannen, hvem skall
befalla, hvem skall lyda?
-- Enligt skapelsens ordning är kvinnan svagare till sin kropp, ändock i
den skröpliga hyddan kan bo en stark själ. Hon är skapad till sin faders
dotter, sin broders syster, sin mans hustru och sina barns moder. Det är
allt en kärlekens lydnad, som icke förnedrar, fastmera upphöjer.
Kristina uppreste sig med af vrede darrande stämma.
-- Är jag svag, jag? O, att jag vore -- hon ville säga: o, att jag vore
en man! men hon hejdade sig och fortsatte: -- o, att jag vore född i en
annan tid, när den ena hälften af människosläktet aldrig mer förtrycker
den andra! Jag har ingen far, ingen bror, och jag vill inte heller
klafbinda mig under en man. Sina barns moder! Jag förstår; mitt rike
behöfver en tronarfving. Om jag gifter mig, hvem säger, att jag föder en
Augustus till världen? Hvem ansvarar för att jag inte lika lätt kan föda
en Nero?
Johannes Matthiæ fattade hennes hand, där hon stod uppretad framför
honom med blossande kinder, och förde handen ödmjukt till sina läppar.
-- Käraste fröken -- sade han med tårar i de milda ögonen -- när jag hör
eder tala så hårda ord, tänker jag på eder salig herr fader, som var
stor i kraft, men än större i mildhet, och på eder fru moder, som var
honom med så mycken kärlek undergifven. Denna hennes kärlek har nu
Sverige, enligt Guds skickelse, att tacka för en hugstor drottning, som
endast behöfver blifva sin fader lik i mildhet för att efterlämna hans
frejdade namn. Jag vill intet mera falla besvärlig med en gammal
tjenares råd i detta vanskliga ärendet, eftersom min käraste fröken satt
sig i hågen att aldrig gifva sig i äkta stånd, ändock det vore för
rikets välfärd och ingen värdigare lärer stå till att finna, än hans
furstliga nåde unge herr Carl Gustaf. Ty därutinnan skall min nådigaste
fröken hafva sin fria konungsliga vilja oförkränkt, och lärer det vara
bäst att intet mera därom orda.
Kristina lugnade sig och pekade skrattande på pudeln, som hotande rest
sig på mattan och syntes beredd att försvara sin herskarinna mot hvarje
förolämpning.
-- _Couche_, Fido! ... Ni ser, vördige fader, att själfva de oskäliga
djuren försvara min frihet. Misstyck inte, om jag i hastighet sagt eder
emot! Det finnes ingen lefvande själ, för hvilken jag yppat hvad jag för
eder yppat, ej heller någon, till hvilken jag hyser en sådan tillit.
Sätt eder än en gång och hör mig med tålamod! Jag har ju ännu inte sagt
eder allt. Ni skall ännu råda mig i det som viktigast är.
Vid dessa ord omflyttade hon åter stolarna med deras ryggkarmar mot
hvarandra, och båda satte sig.
-- Ni vet, sade hon, att jag föddes så mörkhyad som en pojke och att de
som först sågo mig togo mig för en prins. Min blide fader förlät mig,
att jag svikit hans förhoppningar, men min moder kunde aldrig rätt
förlåta mig detta ... inte heller jag själf. Jag har alltid förekommit
mig som en bortbyting. Vore jag vidskeplig, skulle jag tro, att en
trollpacka stått vid min första vagga och kastat därin en flicka i
stället för prinsen, som skulle ärfva sin faders bragder. Vare därmed
huru det vill: jag har alltid aktat förstånd högre än sagor. Men ännu i
denna stund är jag inte riktigt mig själf; jag är inte den jag synes,
utan en annan, som skulle vara en prins och blifvit förklädd till
kvinna. Ni kan tro mig, det är inte godt att vara klufven i två: en som
är och en som skulle vara. Det föder af sig ett ojämnt sinnelag och
mången otillbörlig hjärtats åstundan. Hvad ni mig sagt om kvinnorna, att
de äro så svaga, det vill jag intet förneka; jag kan aldrig lida dem så,
som jag lider starke män, och det kommer sig däraf, att jag känner inom
mig den bortbytte prinsen. Säg mig, är detta synd? Är det uppror emot
Guds skickelse?
-- Är det knot och otålighet, så är det visserligen synd, och då skall
min käraste fröken bedja Gud om ödmjukhet att dämpa sådana sinnets
affekter. Men är det allenast ett frimodigt hjältehjärta, såsom
Deborahs, då skall det fastmera anses såsom en besynnerlig Guds gåfva,
gifven en drottning för stora värf.
-- Det kommer mig ofta så för, men en annan gång är det högmod och
afund. Tänker jag dock, att där jag engång kommer till regementet och
regerar mer som en man, än som kvinna, skall detta blifva riket till
båtnad. Men si, nu kommer jag tillbaka till löftet. Skall jag det
stadigt hålla, eller skall jag det bryta af bättre förstånd? Om jag det
håller, står vid min sida en konung, som är starkare än en drottning. Om
jag det bryter, gäller det samvetet. Märk, att jag var tio år, när det
aftalades oss emellan. Är det syndigt af en fullvuxen att bryta ett
barns ord?
-- Gäller det samvetet, finnes ingen undskyllan, genmälde hofpredikanten
eftersinnande, ty frågan var icke lätt att besvara. -- Gäller det
kungsord, ställer sig svaret lika klart. Men frågan är, om ett barns
känslor äro en samvetssak och ett barns ord ett kungsord. I förevarande
ärende ville jag detta långt hellre bejaka än neka, men mitt samvete
bjuder att svara nej.
-- Alltså bryta? Godt.
-- För Guds och för rikets skull, käraste fröken, haf ingen hast att
besluta därom! Ni är så ung ännu, låt tiden råda! Fråga först Gud och
därnäst edert eget hjärtelag! Törhända är där något, som svarar _ja_.
Kristina teg länge. Där gick våg på våg i de dolda djupen af hennes
innersta och undanträngde den ena den andra. Det var nästan mörkt i
rummet, när hon knappt hörbart hviskade:
-- Men om jag har honom kär?
-- Så i Guds namn _ja_! Då har den vuxna kvinnan beseglat barnets ord.
Hon teg åter. Om Johannes Matthiæ varit en slipad hofman, skulle han
svarat _nej_, och då hade hans drottning sannolikt svarat _ja_. Men när
han sade _ja_, reste sig motsägelsens ande i henne, och hon svarade:
-- _Nej_, det går inte, det kan inte ske.
Hofpredikanten kände, att äfven en ängels tålamod kunde brista.
-- Hvarför fråga en fattig tjenare? återtog han. Min nådiga fröken
handlar dock i sin konungsliga frihet som henne för godt synes.
Kristina ringde.
-- Tänd lampan! sade hon till den inträdande hoftärnan.
Bikten var afslutad. Skriftebarnet var åter drottning, skriftefadern en
undersåte. Hon hade blottat för honom en flik af sitt hjärta, som för
alla andra var dold. Ångrade hon, att hon varit så sällsynt
öppenhjärtig? Om hon ångrade det, ville hon godtgöra sitt fel.
-- Jag tackar ers vördighet -- yttrade hon i lätt ton, när kammartärnan
åter försvunnit -- och jag skall följa edert råd. Kurprinsen skall i
morgon få sitt höfliga afsked. Torstenson skall måhända få en fiende i
sin rygg, men Sverige skall undgå en annan Sigismund. Farväl!
Johannes Matthiæ lämnade med en djup vördnadsbetygelse, men förnärmade
känslor sin kungliga lärjunge. Hon skulle afskeda kurprinsen? Därtill
behöfde hon icke hans råd, på sin höjd hans skäl; hon hade beslutit
detta honom förutan. Hade hon en afsikt med bikten, så gällde den Carl
Gustaf, den unge fursten af Pfalz-Zweibrücken, hennes barndoms
trolofvade, och i denna hjärtefråga hade rådgifvaren kommit till korta.
Lägg betsel på den svallande vågen! tänkte han, bekymrad och misslynt.
Hon vet icke själf hvad hon vill och begär att andra skola veta det
bättre. Gud styre! Flickan har ännu icke fyllt sitt sextonde år.