Nej ... ingen feghet!
Omsorgen om ett hof i en landsortsstad och därtill en ung, allt annat än
lättstyrd drottning, som behagade vara sjuk, hade så upptagit fru Beatas
tankar, att hon följande dag först klockan tio på förmiddagen, när hon
besökte köket för att befalla om middagsmåltiden, erinrade sig det
uppträde, som där tilldragit sig dagen förut.
-- Nå -- sade hon till kökspigan Apollonia -- när bultade slynan därnere
i taket?
-- Hon har icke bultat, ers nåd.
-- Hvad? Sitter hon kvar i källaren?
-- Jag väntade på ers nåds befallning.
-- Och har hon ej fått någon mat?
-- Nej si, hvad skulle hon få?
Fången hade blifvit inspärrad klockan fem på eftermiddagen, sjutton
timmar hade förgått, och fru Beata var ingen hjärtlös tyrann. Hon begaf
sig, åtföljd af Apollonia, att själf öppna fängelsedörren, medtagande
paltbröd och svagdricka.
Den mörka, fuktiga källaren upplystes under sitt låga, hvälfda tak af en
enda liten öppen glugg, genom hvilken den kyliga höstluften strömmade
in. Silltunnor och rotfrukter, inlagda i lårar, spredo en föga angenäm
lukt omkring sig. Kalk låg högtals i ett hörn, våt lera uti ett annat.
Krukor stodo på långa, halfmurkna hyllor; tegelgrus och skärfvor af
sönderslagna lerkärl betäckte jordgolfvet. Här och där sågs en
tvättbalja, en så, en half nystfot, en ogarfvad kohud och obekanta,
otrefliga föremål, som blifvit i hast undanskaffade vid städningen för
hofvet och hvilkas beskaffenhet man ej kunde urskilja i halfdunklet.
Där var unket, fuktigt och kallt. Hagars första tanke, när hon
instängdes, var tanken på flykt. Det var första gången hon beröfvats sin
frihet. Hon undersökte dörren, murarna, golfvet, taket, gluggen:
ingenstädes en utväg. Hon stjälpte en sillfjärding på sidan och fick så
en sittplats. Hon var till mods som ville hon kullstörta huset öfver
sig, om hon förmått, men hon förmådde det icke. Tårlös och förbittrad,
tillbragte hon några timmar, tilldess att hon somnade af trötthet.
När hon vaknade, hade det svaga dagsljuset genom gluggen försvunnit, och
det var nu stickmörkt omkring henne. Hon frös, hon var hungrig. Om hon
dock ägt ett elddon, en pärtsticka, en lampa eller ett talgljus! Hvad är
en mänsklig tillvaro utan ljus? Mörkret är det skrämmande obekanta,
mörkret är mer än döden, det är det toma intet. Den lefvande ande, som
bodde i Hagars bröst, utsträckte sina armar efter en stråle dager och
fick ingen. Hon kände ett rastlöst behof att tillväxa, lära, strida och
handla. Sysslolösheten plågade och förlamade henne.
Hon stod upp och begynte trefva i mörkret bland källarens förråder.
Krukorna innehöllo inlagd lök, sallader och gurkor. Hon fann morötter,
rofvor, kålrötter. Hon bet i dem, de smakade fadda, men hon åt några; de
stillade hungern. Bröd stod icke att finna, ej ens mjöl eller spannmål.
Om hon skulle försöka att uppbryta en sillfjärding? Hvarför icke? Det
lyckades henne med mycket besvär, men sillen var salt ... hade hon något
att dricka? Hon hörde vatten droppa från hvalfvet i ett af hörnen med
långa mellantider. På golfvet fanns en vattengöl, men den var uppblandad
med kalk. Hon vågade icke smaka på sillen och satte sig åter på
fjärdingen.
Timmar förgingo, medan hon lyssnade på aflägsna, otydliga ljud af
människor. När dessa upphört, gissade hon, att natten inbrutit. En hel
lång höstnatt i ensamhet, tystnad, hunger, mörker och köld! Hon behöfde
endast fatta en såstång, som låg bredvid henne, och bulta i taket, så
skulle man höra henne ... så skulle man komma och befria henne ur detta
grymma, brödlösa fängelse ...
Tanken därpå kom så naturlig och själffallen, som han ju måste komma i
en sådan belägenhet. Åter kom han och ständigt åter tillbaka. Han var
oundviklig, men han fann motstånd.
Hagar skrattade högt.
-- Ja, hvarför icke? Jag behöfver blott berätta, att drottningen fallit
af hästen, att hon slagit mig och att jag nära nog slagit henne tillbaka
... Men då borde jag också tillägga, att hon förbjudit mig att säga
något. Hvilken triumf för den elaka frun! Hvilken läxa för drottningen,
som skickat mig hit och sedan icke det minsta bekymrar sig om att jag
pinas ihjäl! En sådan dockdrottning! Är hon bättre än jag för att hennes
far varit en konung? Hvem säger, att icke jag är af högre börd än hon?
Det är något förunderligt med stjärnan däruppe. Jag känner henne inom
mig. Jag ser henne lysa tvärtigenom stenmurarna. Hvad är hon? Och hvem
är jag?
När Hagar inkommit på denna tankegång, fick hennes fantasi fria tyglar.
Hon kände ingen tomhet, ingen ensamhet mer. Hon var hemma i dessa
gåtfulla rymder af sökande utan mål och frågor utan svar. Om de gjorde
henne lycklig eller olycklig, visste hon icke. Måhända stundom det ena,
stundom det andra. Hennes själ var en kameleont, som beständigt ombytte
färg. Hon var lika litet poetiskt som musikaliskt anlagd, och likväl
antogo hennes tankar en form af båda dessa besläktade själsstämningar.
Hon företog sig att sjunga. Om ej för annat, så för att fördrifva tiden.
Jag vet ej hvem jag är
och vet ej hvart jag går,
vet ej hvad jag begär,
långt mindre hvad jag får.
Min stjärna, du det vet,
i himlens herrlighet,
du outsägliga,
oupphinneliga, tysta stjärna du!
Och i den djup'sta natt
och i den tyngsta nöd
så har jag dock en skatt,
så minns jag dock ett stöd.
Men du det ensam vet
i himlens herrlighet,
du outsägliga,
oupphinneliga, tysta stjärna du!
Hon tystnade, förvånad öfver den ovana, nya form, som hennes tankar
antagit. De efterlämnade en stämning, som hon ej förr erfarit: icke
tankar mer, icke ens drömmar, icke ens toner, blott ett halft
medvetslöst försjunkande i en oändlig harmoni, som uppfyllde henne,
emedan den uppfyllde skapelsen. Hon hade kommit till den källa, ur
hvilken diktkonst och tonkonst, vare sig skapande eller emottagande,
utflöda i människohjärtan -- detta obeskrifliga något, förutan hvilket
ingen konst finnes till.
Åter hade Hagar tillbragt en timme under makten af dessa intryck, när
hon vaknade till besinning af en brännande törst. Törsten var värre än
hungern. Hennes hufvud värkte, hon skälfde af köld. Skulle man här låta
henne törsta och frysa till döds? Såstången låg så nära ... Nej, ingen
feghet!
Hon trefvade efter kohuden, som hon varseblifvit någonstädes i hörnet,
och bredde ut den på golfvet för att bereda ett nattläger. Huden var
torr och styf, hon lyckades svepa en flik omkring sig och somnade.
Men i detta fängelse fanns ingen nattro. Om en stund sprang hon upp, ty
någonting hade med kvicka, mjuka fjät krupit öfver hennes ansikte och
tycktes vilja inkrypa i barmen. Det var en råtta, och Hagar afskydde
råttor. Yrvaken trampade hon på såstången, grep den, höjde den mot
taket, men kom till besinning, bortkastade åter stången och satte sig,
hopkrupen och skälfvande, på sillfjärdingen för att afbida dagsljuset.
-- Ingen feghet! upprepade hon.
Ändtligen började en strimma af dagen gry genom den trånga
källargluggen. Klockan borde nu närma sig sex på morgonen, och husfolket
var i rörelse. Hon hörde röster, källarens dörr öppnades, en dräng och
en piga inträdde. Drängen ställde sig att bevaka utgången, medan pigan
försedde sig med dagens behof af förråden i källaren.
-- Släpp mig ut! ropade Hagar, i det att hon försökte tränga sig fram
genom dörren.
Svaret blef en hård knuff tillbaka.
-- Så då, sade drängen med ett grin, mera af dumhet än elakhet. -- Är
det du, som förhäxat vår nådiga fröken? Flyg ut genom stenmuren, om du
är af den rätta sorten!
I detsamma ångrade han sin obetänksamma uppmaning, som ju en häxa så
lätt kunnat efterkomma, och ropade till tjensteflickan, att hon skulle
skynda sig: här vore hin lös.
Ingången stängdes ånyo, och fyra nya långa timmar förflöto, tilldess att
fru Beata slutligen visade sig i dörren. Hon fann sin fånge orörligt
inkrupen i ett hörn af källaren och insvept i kohuden, hennes enda,
otillräckliga skydd mot det kalla luftdraget.
-- Sofver du? sade den stränga frun med en hemlig fruktan att hennes
fånge kanhända frusit och hungrat ihjäl.
Hagar uppreste med möda sina styfnade leder och stod dödsblek, men
trotsig framför sin domarinna.
-- Släpp mig ut! sade hon.
-- Nå, det fägnar mig, att du ändtligen har kommit till förnuft,
genmälde fru Beata, låtsande taga flickans trotsiga begäran såsom ett
samtycke att bekänna. -- Svara mig blott på hvad sätt drottningen skadat
sig, och du får genast din frihet!
-- Släpp mig ut! Jag har ingenting att svara, återtog Hagar häftigt. Den
oförrätt hon lidit bragte henne utom sig.
-- Du är hungrig. Se här, ät! Apollonia, gif den stackaren fatet och
skeden; hon har ej ätit något sedan i går!
Fru Beata anslog en mildare ton, dels af medlidande, dels i hopp om en
bättre verkan.
Hagar var i sitt vilda lynne. Hon stötte bort fatet, som föll till
golfvet och krossades med sitt innehåll af rykande palt.
-- Behåll er usla matbit! Hvad vill ni mig? Jag har intet ondt gjort,
och ni har instängt mig på andra dagen att frysa och svälta i detta
eländiga råtthål! Ni är en förnäm fru, ni, men ni är icke förnämare än
drottningen, som kallat mig hit. Jag skall klaga för henne, jag. Släpp
mig ut, ut, ut! -- Och Hagar grep i sitt raseri såstången.
Det var öfverflödigt. Den stolta och manhaftiga fru Beata, som tuktat så
mången uppstudsig tjenarinna, där det behöfdes, med egen hand, stod
slagen af förvåning öfver denna vilda kattunge, som syntes i stånd att
klösa ut hennes ögon. Törhända blandade sig i hennes känslor en viss
förlägenhet öfver den möjliga redovisningen inför hennes lätt retade
kungliga skyddsling. Hon lämnade utan motstånd utgången fri och såg
fången försvinna öfver torget mot hamnen.
Hagar flydde, hon visste ej hvart. Landet, staden, människorna, allt var
obekant. En mötande pojke begapade henne med oförställd undran. En
västgöte med ränsel på ryggen, glömde att utbjuda sina knappar och band.
En skällande hund förföljde henne, en kodrift syntes hugad att pröfva
mot henne styrkan af sina horn. Hon ville till presidenten Kurck och
visste ej om han fanns i staden eller hvar han bodde.
Då igenkände hon örlogsbriggen Andromeda, som ändtligen uppnått sin
destinationsort och låg förtöjd vid hamnbryggan. Hagar flydde till
briggen. Hon var räddad.