Afundas icke en drottning! Jag vet
det nu ... jag har debuterat i dag.
Förutom de sex första barndomsåren, är måhända året 1642, Kristinas
sextonde, det som är minst kändt och minst omtaladt af denna drottnings
brokiga lif. Hon var icke mera det underbarn, som väckt så mycken
uppmärksamhet, men ännu icke den ungmö, som snart skulle förvåna
världen. Hennes studier voro afslutade, hennes karakter i görningen. Hon
var arftagarinna till en krona, som med hvarje seger tilltog i glans,
men hon bar den icke ännu, dess makt tillhörde riksförmyndarne; hon
själf stod väntande i dess skugga. Hennes personlighet syntes nästan
glömd för hennes värdighet, som ej kunde glömmas. Allas blickar voro
riktade på kriget i Tyskland, på Torstensons strider, faror och segrar,
på det franska förbundet och Danmarks misstänkta hållning. Men just
under detta Kristinas sextonde år föregick inom henne själf denna
obemärkta, men betydelsefulla förändring, som med makten af en naturlag
flyttade drottningen-barnet, alldeles som andra vid hennes ålder, från
morgonrodnaden in i det fulla dagsljuset, från barndomens drömmar och
hugskott in i ungdomens brus af svällande lifskraft.
Norrköping, vid Motala älfs utlopp i Bråviken, var före Gustaf II Adolfs
tid endast en marknadsplats för den rika östgötabygden, men växte genom
Louis De Geer, kungliga privilegier och sitt gynnsamma läge snabbt till
Sveriges förnämsta fabriksstad. Dess 4,000 invånare voro mot slutet af
September 1642 såsom fallne ur hakarna i anledning af ett då timadt
kungligt besök. Den ännu omyndiga drottning Kristina var vid den ålder,
att hon borde förvärfva sig någon kännedom om sitt rike och källorna för
dess välstånd. Hon anträdde en resa till Norrköping, åtföljd af
rikskanslern och flera af rådet, sin öfverhofmästarinna fru Beata
Oxenstjerna, gift med Karl Bonde, sin kusin pfalzgrefvinnan Marie
Eufrosyne, sin jämnåriga, jungfru Ebba Sparre, samt en talrik svit. Det
var dagar för nytta och nöje. Drottningen besökte järnverken,
harnesksmedjan, fabrikerna och andra märkvärdigheter. Hon var lärgirig,
hon frågade oupphörligt, hon ville veta tillgången vid dessa underbara
förädlingsprocesser, som det svenska järnet undergick. Slutligen
tröttnade hon, alldeles som andra vid hennes ålder, och då tillställdes
för hennes nöje jagten i Kolmården.
Utgången är bekant. Kammarherren Klas Wrangel, som anförde jagten, ville
uppdrifva elgar, men skogen var därtill för vidsträckt och tiden för
kort. Man nöjde sig med harar. Drottningen sköt från sadeln i fullt
språng en jösse. Detta var icke nog, hon upptäckte räfven, räfven bedrog
henne, hon bedrog jagtsällskapet, och änden blef kullerbytta.
När Kristina återvände till staden, syntes hon blek och utmattad. Det
var dock ingen barnlek, detta fall från hästen och släpande vid
stigbygeln. Hon låtsade icke därom under första ifvern att gäcka
förföljarne, men när spänningen var förbi, återtog naturen sin rätt. Hon
kände en olidlig värk i hufvudet, bröstet och ryggen; hon inbillade sig,
med sin lifliga fantasi, att hon afbrutit ett refben. Med möda
tillryggalade hon vid Flemings arm den korta vägen från hamnbryggan till
De Geers hus, där hon bodde vid torget.
Här omhändertogs hon af fru Beata Oxenstjerna och väckte ej ringa
bestörtning. Kristina älskade ej denna sin tuktomästarinna, som med alla
en husmoders dygder förenade ett sträft sätt och icke dolde, att hon
ogärna underkastade sig detta ömtåliga uppdrag af riksförmyndarne. Hela
hofstaten kom i rörelse och skrämdes ytterligare af de återvändande
jägarne, som ej kände drottningens fall eller orsaken till hennes
försvinnande, men desto bättre kände Kolmårdens dåliga rykte. Sven
Axelson hade låtit undfalla sig halfkvädna ord om någonting, som skulle
ha timat i bergsklyftan. Det skulle ha skett, men ändock icke skett:
därpå blef ingen klok. Hofläkaren efterskickades och föreskref
åderlåtning. Intet refben befanns brutet, men åtskilliga skråmor
upptäcktes på rygg och axlar samt en blånad på högra tinningen. Kristina
vägrade att angifva deras orsak. Man skulle icke få den triumfen att se
henne straffad för en nyck.
Furstinnan Marie Eufrosyne var likaledes af oro och skrämsel illamående.
De två kammartärnorna, hvilka medföljt för drottningens närmaste
uppvaktning, befunnos halfdöda af ridten och fruktan för straff. Morsker
hade återfunnits betande i en skogsbacke. Vidunderliga rykten gingo från
mun till mun. Fröken Kerstin hade blifvit bergtagen, eller hade hon med
nöd undkommit stigmän. Hon hade blifvit förhäxad -- »krossad», som
termen lydde i folkspråket. Jägarne erinrade sig den okända flickan, som
ledt dem på villovägar åt Åby, och funno henne skäligen misstänkt. Hon
måste förhöras. Men hvar finna henne?
Hon fanns icke långt borta. Ingen hade haft tid att tänka på Hagar.
Okänd i ett främmande land, vågade hon icke tränga sig in i drottningens
bostad och satt, väntande vidare befallningar, på trappan till huset.
Här igenkändes hon af Sven Axelson. Han hade ej glömt, att Morsker
skyggat vid det ställe, där flickan stått invid hasselhäcken.
Hagar öfverraskades oförberedd, frågades, men behagade icke svara. Hon
ihågkom drottningens lifliga önskan att dölja sitt äfventyr och förteg
ståndaktigt allt, utom den befallning hon fått att medfölja till staden.
Hon fördes till fru Beata, som tog henne för en finsk kammarpiga.
-- Så ja, sade den stränga frun, sedan hon fått veta hvad hon trodde sig
behöfva om Hagars person. -- Du är finska, du? Vet du hvad man säger om
dig? Man säger, att du är en trollpacka, som understått dig att bruka
onda anslag. Och vet du huru man straffar trollpackor? Man piskar dem
med ris och bränner dem på bål. Betänk detta, du illmariga stycke; ljug
icke, svara på mina frågor! Hvad har händt fröken Kerstin i skogen?
Hvarför återfanns hennes häst med tom sadel? Hvarför är hon sårad?
Hvarför ljög du för herr Klas, att hon ridit till Åby?
-- Jag trodde, att jägarne hade ondt i sinnet, svarade flickan på sista
frågan, utan att inlåta sig på de öfriga.
-- Nå vidare! Jag vill veta hvarför fröken är sårad och hvem som sårat
henne.
-- Hon har törhända stött sig mot träden. Där är svårt att rida i
Kolmårdens skog.
-- Undflykter! Du vet mer än du vill bekänna. Får jag svar eller får jag
icke?
Hagar teg.
-- Axelson, hämta ris!
Axelson var ej sen att hämta ett hasselspö, som i den gamla goda tiden
alltid fanns till hands för loflig husaga.
-- Nå -- sade fru Beata betydelsefullt -- får jag nu svar?
Hagar fortfor att tiga. Den som minns Hagar och Bennu i Kaskas torp vet,
att Dordej aldrig vågade hota dem med ris, emedan de däraf blefvo blott
sjufaldt värre.
-- Apollonia -- fortfor fru Beata till en handfast kökspiga, som stod
nyfiken i dörren, halft skrämd, halft jubilerande öfver den unga
trollpackans rättvisa näpst -- lös upp flickans klädning och blotta
hennes skuldror!
Apollonia närmade sig. Hagar sprang tillbaka, grep en väfsked, som stod
vid väggen, och utropade:
-- Våga att röra mig! Jag är här på drottningens befallning, och ingen
annan än hon har rättighet att förhöra mig!
Drottningen var visserligen omyndig ännu och stod under sin
öfverhofmästarinnas tukt, men hon var dock en drottning. Fru Beata
besinnade sig.
-- För häxungen till källaren, och tillbomma dörren! Hon begär
rannsakning; hon skall få den, så det hviner om öronen. Du där --
tillade hon till flickan -- tänk på profossen! Och tänk på bålet! När du
betänkt dig, så bulta i taket! Man skall höra dig i köket, och jag vill
då se om jag kan göra något för dig.
Hagar fördes trotsig, men utan motstånd, till husets källare, under
hvars fuktiga hvalf hon knappt kunde stå rak, och instängdes på
förbättring. Fru Beata hoppades, att hon snart skulle falla till föga.
Adelns privilegier gåfvo den stränga, men rättvisa frun en domsrätt, som
icke ens konungamakten vågade vidröra. Man omtalar, just från 1642, att
rikskanslern låtit straffa en tjenare, oaktadt drottningens förbön.
Kristina låg i feber, förorsakad mera af nervskakningen, än af yttre
eller inre kroppsskador. Ebba Sparre satt vid sin kungliga väninnas
sida.
-- Lider du mycket? frågade hon, i det hon tvättade med blyvatten en
skråma på den sårades högra skuldra, som höjde sig märkbart öfver den
vänstra. Den vackra Ebba kallade i enrum drottningen du.
-- Det är ingenting, sade Kristina. Jag kom likväl till staden förr än
ni.
-- Men så du förskräckt oss! Dora ligger till sängs, Sidonia hostar
blod. De stackars tärnorna redo ihjäl sig af skrämsel. Hvarför red du
ifrån oss?
-- Hvarför kunde ej Wrangel uppdrifva en elg? Man ledsnar vid dessa
eländiga harar. Jag fick sikte på räfven, och sedan ... det var min lust
att själf leka villebråd. Det är godt att öfva sig. Många hundar gläfsa
på kronan.
-- Tillåt mig badda din tinning! Hvarifrån fick du blånaden där?
-- Jag kindpustade skogsrået och han torde ha klöst mig.
Ebbas bestörta uppsyn röjde, att hon icke ansåg detta alltför otroligt,
när i detsamma deras samtal afbröts af fru Beata. Hon fann rådligast
förbjuda den febersjuka att tala.
-- Läkaren -- hviskade hon till Ebba -- vill veta hvar och huru
drottningen skadat sig. Har hon yppat något för dig?
-- Hon säger, att skogsrået klöst henne, svarade Ebba Sparre oskyldigt.
-- Tokprat! Men i våra dagar hör man ju mycket talas om häxekonster. Jag
har tagit en misstänkt person i förvar; säg intet därom! Den sjuka bör
lämnas i ro.
Likasom för att gäcka denna föreskrift anmäldes kort därpå rikskanslern,
och honom kunde tillträde icke förmenas.
Den berömde Axel Oxenstjerna, konungen utan namnet, var vid denna tid
femtionio år gammal. Högrest och kraftfull, med grått hår, hög panna och
blå ögon, bar han ännu på kinderna ungdomens skära rodnad. Man förstod,
att denne man kunde befalla: han var ju »den axel, kring hvilken världen
(läs: samtiden) rörde sig»; men han kunde äfven vara personligt
älskvärd, och inför sitt konungahus var han det alltid. Han hade redan
haft mer än en besk sanning att säga sin unga drottning, och han skulle
senare nödgas säga henne långt flera; men han glömde aldrig, att han
talade till »den store Gustafs dotter».
Rikskanslern dolde icke sitt missnöje med Kristinas obetänksamma
jagtäfventyr och kom för att säga henne det.
-- Jag förnimmer, sade han, med fast mycken bedröfvelse eders majestäts
ohälsa af så skadeliga nöjen och vet där intet annat råd till, än att
taga en lärdom af det som nu engång intet kan göras ogjordt. Är ock
eders majestät nu lyckligen kommen till den ålder, när förståndet bör
råda och I själfve veten huru kostbar eder höga person är att akta för
hela rikets välfärd. Där är sannerligen intet så ädelt villebråd i
Sveriges skogar, att ju det kunde gå upp emot en enda skråma, som eder
rör, ty där som I icke akten edert eget hull i ungdomens hastiga mod,
mån I betänka, att I hören med kropp och själ Gud och Sveriges allmoga
till. Och jag vill nu intet hafva sagt detta till att bedröfva eder,
nådigaste fröken, efter I ju liden själfver af skadan, det jag nu hoppas
och beder till Gud, att snart skall hafva en hugnelig öfvergång. Utan
mån I till framtida bättre eftersyn taga det gunstigt upp, såsom det
kärligen och med all skyldig vördnad eder sagdt är af eder och eder
store faders trogne tjenare, den intet bättre i världen vet, än att hans
nådiga drottning må komma till ett lyckosamt regemente här i tiden och
till de utvaldes ro efter detta.
Hvarpå han med ett blidt småleende kysste drottningens hand, likasom för
att afbedja hvad där kunde vara förnärmande i hans tillrättavisning.
Axel Oxenstjerna var så van att väga sina ord, hvilka ju på denna tid
lågo tungt i Europas vågskål, att en stenograf eller en tryckpress från
våra dagar icke behöft lägga en bokstaf till. Om det fanns någon dödlig,
för hvilken den faderlösa Kristina kunde och borde hysa en dotters
känslor, var det visserligen denne man, den främste bland hennes
förmyndare, hvilken icke blott bar hennes kronas bördor, utan allt från
hennes späda år varit för sin drottning en faderlig rådgifvare. Och hon
kunde icke undgå att vörda honom; han var verkligen den ende, för
hvilken Kristinas själfrådiga lynne böjde sig, den ende som hon -- ännu
åtminstone -- icke vågade motsäga. Men att älska honom som en fader, att
böja sig med en dotters frivilliga lydnad under hans råd, det kunde hon
icke. Därtill var han henne för öfverlägsen, och nyckeln till Kristinas
gåtfulla personlighet, sådan denna begynte antaga bestämd gestalt i
hennes sextonde år, var ingen annan än den, att hon icke tålde någon
bredvid sig, långt mindre öfver sig. Hon kunde högakta, värdera,
beundra, älska, ja, ända till blindhet älska den ene eller andre, som
hon ansåg värdig sin aktning eller sin kärlek, ty de hafva farit mycket
vilse, som sagt, att hon aldrig kunde älska någon eller något annat än
sig själf. Men hon kunde det endast med det villkor, att detta något
eller någon var henne underlägset. Att stiga i hennes ynnest, det var
icke blott att visa de egenskaper, som hon uppskattade högst, det var än
mer att stå under hennes egen nivå; att falla i hennes gunst, det var
att vilja vara hvad hon var eller däröfver. Hon begärde icke
underdånighet, ehuru det i lynnets häftighet stundom tycktes så, ty
förödmjuka sig kunde också en slaf, och hon föraktade slafvar. Hon
behöfde och hon fordrade att vara denna »makalösa», som hon sedan blef,
ett uttryck, i hvilket man läser devisen på hennes ensliga storhet.
Hon satte sig upp och svarade i en lätt ton, som motsades af hennes
feberglänsande ögon:
-- Jag red för häftigt, det är trötthet och går snart öfver.
Rikskanslern betraktade henne forskande. Han befarade ett nytt utbrott
af dessa hastiga sjukdomsfall, för hvilka Kristina varit utsatt under
sina växande år.
-- Det är rådligast att nu hvila, förmanade han. Kommissarien De Geer
väntar där ute att förnimma huru det förhåller sig med hälsan. Hans
underdåniga önskan är att i morgon hedras med sin nådiga drottnings
besök på Finspång. Jag skall svara honom, att det må uppskjutas. Resan
gör omak.
Kristina reste sig upp i bädden.
-- Eders kärlighet täckes svara kommissarien, att jag med nöje skall
mottaga hans inbjudning i morgon, yttrade hon. Är fältmarskalken Horn
anländ till Norrköping? Jag vill minnas, att han väntas i dag.
-- Han anlände på förmiddagen, svarade rikskanslern, förvånad att se den
sjuka så hastigt vid krafter.
-- Jag önskar se honom, jämte eder och De Geer, vid taffeln i kväll
klockan sju.
-- Nej, det kan eders majestäts nuvarande svaghet omöjligt tillåta,
vågade fru Beata invända.
-- Min svärson Horn kan få den nåden att följa till Finspång i morgon,
om hälsan medgifver, anmärkte Oxenstjerna.
-- Hvad? Eders kärlighet vill, att en så berömd hjälte, som nyss blifvit
mottagen med stora ärebetygelser i Schweiz, Holland och Frankrike på sin
återresa, skall vänta på företräde hos mig! Han har ej varit i Sverige
sedan tretton år, och jag kan ej minnas honom; jag var ett barn, när han
drog ut i kriget. Invitera honom till aftonvarden; jag är fullkomligt
frisk. Och assessor Stjernhjelm, anlände han inte i går från Dorpt? Jag
önskar se honom med de öfrige. Han blir nu vår antikvarie för rikets
fornlämningar; jag vill fråga honom om han kan restaurera Stäket. Det är
märkeliga ruiner; jag var nära att bryta halsen af mig där vid besöket i
somras.
Hon talade fort och otåligt; det var feber i orden. Rikskanslern växlade
en betänklig blick med sin syster, men ansåg icke rådligt att _nu_
motsäga henne. Febern kunde förvärras. Resultatet blef, att de tre
nämnde herrarne skulle inbjudas till hoftaffeln samma kväll, och om
drottningen, som man kunde förmoda, vore hindrad att infinna sig, skulle
rikskanslern och hans syster göra _les honneurs_.
Men hon infann sig. Hon _ville_ ej vara sjuk, hon _ville_ ej vara kastad
ur sadeln, _ville_ ej anses straffad för sin obetänksamma ridt. Ingen
skulle ana de frossskakningar, som genomilade hennes leder, eller den
matthetens svindel, som gång på gång hotade att beröfva henne
medvetandet. Hon hade till och med låtit kläda sig omsorgsfullare än
vanligt. Hon talade mycket, kanske för mycket, men hon talade klokt och,
där ämnet tillät det, kvickt. Det var första gången man såg den
Kristina, som skulle förvåna världen. Rikskanslern hörde henne med
undran, de öfrige med beundran. Hon hade sedan några få timmar likasom
vuxit. Drottningen-barnet tycktes genom någon underbar, plötslig kris
hafva blifvit förvandlad till drottningen-jungfrun.
Presidenten Kurck, som icke dröjde att vid sin ankomst uppvakta de höge
resande, blef likaledes inbjuden till hoftaffeln. Denna serverades för
fjorton personer. Norrköping hade den sällsynta lyckan att se kring sin
drottning församlade fem män, hvilka redan voro och än vidare skulle
blifva de främste representanterne för fem olika samhällsriktningar:
riksstyrelsen, kriget, lagskipningen, industrin och litteraturen.
Det var en femtonårig prinsessas debut, och i hvilket tillstånd! Till
höger om henne satt rikskanslern, till vänster fältmarskalken Horn. Vid
sidan af dessa grannar ville hon för intet pris förråda en svaghet, men
hade iakttagit försiktigheten att behålla Ebba Sparre närmast bakom sig
som uppvaktande hofjungfru. Tid efter annan lutade hon sig mot sin väns
skuldra, likasom för att hviska till henne en befallning, medan hon i
verkligheten behöfde ett stöd för att icke förråda sig.
Man talade om kriget, om Torstensons tåg mot Olmütz och möjligheten af
ett förestående stort fältslag; det var en månad före andra slaget vid
Breitenfeld. Horn hade nyss afslagit republiken Venedigs ärofulla anbud
att som generalissimus anföra dess härar mot turkarne. Kristina yttrade
skämtande, att så kärt det vore att se honom i Sverige, ville hon hellre
se honom i Konstantinopel.
-- Dock ej som fånge, anmärkte Horn.
-- Eder kan man instänga, men aldrig kufva, genmälde drottningen. Edert
lif är en saga. Trollen stänga eder sju år i berget, och ni återvänder
föryngrad till nya bragder.
-- Vanan gör underverk, svarade Horn leende. Finska pörten och tyska
bivuaker ha den fördelen att icke skämma bort oss med mjuka bäddar.
-- Säg inte det, fältmarskalk! Ni och edra landsmän värmen eder gärna
vid elden. Ni hade hett nog vid Breitenfeld, men så var ni också
konungens »högra hand».
-- Jag håller för, att en krigare hellre mister sin högra hand, än ser
den i kedjor, genmälde fältherren. Det värsta i Ingolstadt var att icke
få slåss för min unga drottning. En gång -- tillade han -- var jag nog
lycklig att få göra eders majestät en tjenst. Det var, när jag hedrades
med förtroendet att begära prinsessans af Brandenburg hand för salig
konungen, eder store fader.
-- När jag blir sextio år -- svarade Kristina i samma ton -- skall jag
tacka eder för min tillvaro, om den då visat sig värd att tacka för.
Gustaf Horn var nu femtio år gammal, icke högvuxen, men kraftigt byggd,
med hängande långt, lockigt brunt hår, bruna, milda ögon, smal panna,
blekgul hy, korta mustascher och ett uttryck af nästan sorgset allvar,
där smålöjet, som nu upplyste hans kärfva anletsdrag, var en lika
behaglig som sällsynt gäst. Dessa finska pörten, som tillhörde hans
barndomsminnen, hade påtryckt honom den outplånliga stämpeln af ett
folk,
hvars mod är tyst, hvars lugn är hårdt,
hvars trohet trotsar döden.
Holländaren Louis De Geer, nu femtiotre år och sedan ett år svensk
adelsman, var i lynnets allvar och oskrymtad gudsfruktan Horns
själsfrände, men i öfrigt så olik honom, som freden är olik kriget. Han
bar en rik borgares långa, svarta, tätt tillknäppta sammetsrock och en
bred, slät halskrage med två hängande silkestofsar. Några tunna grå
lockar vid öronen, ett omsorgsfullt klippt helskägg och en svart kalott
på den kala hjässan omgåfvo en hög panna, finhylta kinder och ett par
kloka, välvilliga, lugna ögon. Det var något tillbakadraget i hans
person; man hade framför sig en tystlåten köpman, som ständigt afbidade
konjunkturer och förstod att begagna dem, men på samma gång ingaf
förtroende genom ett uttryck af redbarhet och soliditet. Han stod just
nu i underhandling med kronan om att inköpa Finspång, som han arrenderat
sedan 1618, och därtill de rika järnverken kring Dannemora. En sådan
storman i järnindustrin hade Sverige dittills aldrig sett. Om han kände
sin betydelse, undgick denna ej heller de styrande.
-- Ni vill lägga eder till de bästa egendomar i Sverige, sade
drottningen skämtande till De Geer.
-- När jag arrenderade dem, voro de de sämsta, svarade köpmannen lugnt.
-- Herr De Geer är icke nöjd med Sverige, inföll Oxenstjerna i samma
ton. -- Han gör affärer på Guineakusten och erbjuder oss att lägga
Afrika under Sveriges rike.
Kristina kände sig anslagen af allt storartadt.
-- Godt, herr De Geer, sade hon. Håll ord, och ni skall inte finna oss
lika svarta, som våra nya undersåtar. Eder hertigliga vapensköld skall
prydas med en morian i guld.
-- Där Gud gifver nåden till, genmälde köpmannen, kan något uträttas med
förstånd och penningar. Jag vet endast en man i Europa, som vore nog
klok och nog rik att underlägga sig Afrika, och den mannen är jude.
-- Hvad? En ny Salomo?
-- Ruben Zevi i Regensburg.
-- Honom känna vi alltför väl, skrattade rikskanslern. Han har nöjt sig
med trettio procent för våra små ficklån; kan vid en annan lägenhet ock
begära femtio. Nej, eders välborenhet, vi äro tillsvidare förnöjde med
vårt Europa, allenast vi kunde det skickligen anamma och sköta, men när
vi behöfva mer, är det eder vi vilja skicka till Afrika.
Assessor Stjernhjelm, som år 1631 erhållit sitt klingande adliga namn i
utbyte mot det tarfliga Göran Olofsson, hördes förmena, att om Sveriges
rike underlade sig morianer och hedningar, vore icke heller judarne med
deras penningepungar att förakta. Stjernhjelm var nu femtiofyra år,
välbekant som en lärd, skarpsinnig och skarptungad domare, äfvensom
författare i antikviteter, men hittills nästan okänd som skald. Han bar
domarens vida långrock och, likasom De Geer, kalott på hjässan. Håret
hängde yfvigt på sidorna; mustascherna och halfskägget gåfvo honom ett
bistert utseende.
Presidenten Kurck förenade sig i en gensaga mot judarne. De voro
rättslöse i romerska riket och annorstädes trångt omgärdade i sina
borgerliga rättigheter. De Geer anmärkte, att judarne i Holland gjorde
god tjenst som bankirer. Samtalet blef lifligt. Ingen märkte, att
drottningen ofta skiftade färg och stundom afbröt sig själf, likasom för
att draga andan.
Hon hade inlåtit sig i tal med Stjernhjelm om Stäket och dess historia,
när hon plötsligt grep Ebba Sparre hårdt i armen och stannade midti en
mening. Fru Beata, hvars skarpa ögon ständigt voro på vakt, märkte
rörelsen, stod upp från bordet och närmade sig drottningens plats. Allas
blickar vände sig ditåt, taffelns gäster sågo frågande på hvarandra.
Hvad var det? Mådde drottningen icke väl? ... Det varade endast några
sekunder. Själfve rikskanslern, som satt närmast, hann icke yttra en
bekymrad fråga, förrän Kristina, lika blek som hon nyss varit röd,
återtog samtalet i sin förra skämtande ton.
-- Assessorn skall inte neka, att det spökar på Stäket. Är det Gustaf
Trolle, som går igen? Det må assessorn veta, som själf håller en
_spiritus familiaris_ och är, så till sägande, hemmastadd i alla lönliga
ting. Neka inte, att assessorn har tändt eld på en bondes skägg med sitt
trollglas och när som helst kan göra en loppa till en elefant!
-- När jag har den lyckan att rättfärdiga mig för en så lärd drottning,
behöfver jag nödigt försvara mitt fattiga förstoringsglas, genmälde
Stjernhjelm, som icke längesedan nödgats i ett offentligt tal rentvå sig
gent emot liffländska prästerskapets beskyllning för häxeri och ateism.
-- Inbilla mig det! fortfor Kristina muntert. Har assessorn ett
förstoringsglas, så låna det, käre, åt riksskattmästaren, att han engång
må få en glad stund i vår skattkammare! Torde ock herr Lennart därute
blifva storligen nöjder att se bataljonerna ökas mångdubbelt. Den
nöjdaste blir herr De Geer: han gör järnstänger af en nålsudd.
Klockan närmade sig nio, som då var en mycket sen timme. Måltiden
slutades med en lång aftonbön, och gästerne betygade sin skyldiga
vördnad med att kyssa drottningens hand. Man åtskildes.
-- För mig till mina rum! hviskade drottningen till sin väninna. Hon
hade endast med yttersta ansträngning förmått säga några förbindliga ord
vid afskedsceremonin.
Ebba Sparre ledde henne till sofrummen. Där återstod ännu en pröfning
och icke den som kräfde det minsta modet. Fru Beata följde
pligtskyldigast med. Hon misstänkte förställning: hon ville veta allt
hvad hon icke skulle få veta. Därtill så många omständliga föreskrifter
för natten, bäddens tillredning, vaktgöringen, läkemedlen, nattlampan!
Dessa tjugu minuter voro de mest olidliga. Hvarje ögonblick nära att
falla i vanmakt, nödgades Kristina åhöra förmaningarna och besvara dem
på ett sätt, som lugnade farhågorna. Hade ej detta lyckats, skulle fru
Beata kvarstannat öfver natten i sofrummet.
Men det lyckades. Den nitiska vårdarinnan gick, öfvertygad att blott
någon matthet återstod och skulle förgå med nattens hvila. Knappt hade
dörren stängts efter henne, innan drottningen svimmade så oförväntadt,
att hon skulle fallit handlöst till golfvet, om ej kammartärnan, som
afklädde henne, stått därinvid.
Skulle läkaren tillkallas? Nej ... drottningen hade förbjudit det.
Starka luktvatten återkallade slutligen medvetandet.
-- Ebba -- hviskade Kristina med svag röst, när hon samlat sina tankar
-- afundas icke en drottning! Jag vet det nu ... Jag har debuterat i
dag!
Natten blef orolig och stundom afbruten af yrsel. Kristina tyckte sig
åter jaga i Kolmårdens skog ... Hon red andalusiern, han sprängde med
henne öfver trädens toppar och in i molnen. Hon var omgifven af
purpurröda skyar, som blixtsnabbt rusade henne förbi ... högre, högre
... till solen och bortom solen! ... Högre! Högre! Då låg hon åter
hjälplös på jorden; en ung häxa med svart hår ryckte från henne ridspöet
och sade ... ja, hvad hon sade, det kunde ingen uppfatta.
När fru Beata inträdde klockan tre på morgonen, hade drottningen nyss
inslumrat. Febern minskades, andedräkten blef lugnare. Ungdomens
lifskraft återtog småningom sin förnärmade rätt.
Utfärden till Finspång måste dock uppskjutas och företogs tre dagar
senare, när drottningen var fullkomligt återställd.