De stodo hotande, öga mot öga, som två
örnungar, hvilka stött vingarna mot
hvarandra i flygten.
Hitåt! _En avant!_ ... Där ... i enrisbuskarna! ... Axelson, genskjut
honom! Hvar är Martens? Ah, de odågorna, alla blifva de efter! ... Ser
du honom? Han måste vara där. Han hade varit såld, om ej de fördömda
buskarna skymt honom ... Locka hit Bella, drif honom ut! ... Jag skall
låta hänga det infama kopplet, som drifver harar, när jag har mickel på
tjugu steg ... Hvad? Du ser ingenting? ... Där ... där! Fyr! ... Bom?
Skjuta på spindelväfvar! ... Han försvann mellan stenarna ... _Adieu,
mon plaisir!_
Den lätta röken af två skott höjde sig i luften, medan en smärt, gul
skepnad, som knappt kunde urskiljas mellan höstens gulnande löf, slank
kvickt uppför den nära skogsbacken.
Orden voro en flickas, som till häst banade sig väg öfver vindfällen och
snår i Kolmårdens skogar. Hennes kinder blossade, hennes svarta barett
hade bortsopats af en hängande gren; hennes upplösta hår fladdrade fritt
under den häftiga ridten. Hon märkte icke, att hennes löddriga häst, som
stegrade sig för sporren, hade vrickat sin ena framfot.
-- Hvad nu, Caballero? fortfor hon, under fåfänga försök att sporra sin
vackra, haltande andalusier uppför backen, där villebrådet försvunnit.
-- Du vill inte, du? Men _jag_ vill! -- Och hon lade en otålig,
förnärmad herskarinnas hela tonvikt på detta _jag_.
Åter stegrade sig andalusiern och denna gång så häftigt, att en mindre
van ryttarinna blifvit ohjälpligt kastad ur sadeln. Den unga flickan gaf
honom slag på slag med ridspöet, likasom hade sporren icke trängt nog
djupt in i hans blödande sida. Men förgäfvet. Det ädla djuret skälfde i
alla leder och kunde icke förmås att taga ett steg framåt.
Hon steg af och höjde ånyo sitt smidiga spö, när ridknekten, som åtföljt
henne trettio steg på sidan, närmade sig.
-- Caballero haltar, han har vrickat sin vänstra framfot, anmärkte
knekten vördnadsfullt.
Det höjda spöet sänktes utan att slå, och ryttarinnan genmälde,
skrattande för att dölja en känsla af blygsel:
-- Haltar han? Mickel har tur i dag. Hela naturen har anlagt hans gula
livré, och se, nu har han bitit min häst i foten! Hvar är kopplet? Och
hvar äro jägarne?
-- De följde hundarna, som drefvo upp haren, när nådig fröken såg räfven
och vek tvärt åt sidan. Nådig fröken rider så, att ingen där lätteligen
följa kan. Jag råkade vara närmast.
-- Godt, Axelson. Hvad skola vi nu göra med Caballero? återtog flickan,
i det hon räckte tyglarna åt knekten och kastade sig vårdslöst ned på en
mossklädd sten, medan hennes barm ännu höjde och sänkte sig efter
ridtens ansträngning.
-- Herr Klas och jägarne torde hört skotten, genmälde knekten, men det
töfvar allt, förrän de hinna hit. Vill nådig fröken vara så nedrig och
rida min häst? Morsker lyder nog tygeln och bär så lätt som en
vippgunga. Jag skall ombyta sadel och leda Cabellero till staden. Han
lärer fuller få stå en eller två veckor i stallet.
Den unga flickan sträckte ut handen efter en rönnbärsklase, som hängde i
närheten, smakade på bären, men fann dem sura och kastade bort dem.
Hennes lifliga drag antogo ett gäckande uttryck.
-- Så? Du tror, att herr Klas skall finna mig, när han hört skotten? Men
om han _inte_ finner mig? ... Jag tager din häst, Axelson ... nej, du
behöfver ej byta om sadel ... och rider ensam till staden. Led Caballero
hvart du behagar. Och när du möter våra jägare, så säg dem, att du
funnit mig kastad ur sadeln och död någonstädes i en bergsklyfta. Hvad
händer ej på en räfjagt? De finnas nog, som sjunga _tedeum_ för denna
nyheten. Håll god min, se ömklig ut, och pressa fram några krokodiltårar
... Å, det blir gudomligt; du skall sedan berätta mig huru de grimasera!
En skön lifvakt! Kungen i Frankrike har ej en bättre. Ja, gör så,
Axelson, du skall få en guldkedja, om du skrämmer dem från förståndet.
-- Inte kan nådig fröken rida ensam till staden i den stiglösa skogen,
och mig kan detta putset kosta min hals, understod sig den bekymrade
knekten att invända.
-- Din hals? Nå än sen? Det finns skrikhalsar nog i Sverige dig förutan.
Och flickan skrattade så uppsluppet gladt, som man endast skrattar vid
femton år.
-- Skulle jag lämna nådig fröken allena! ... Det är si och så med
Kolmården, som hvar man vet. Folk säger, att när här är mörkt, hör en
sitt namn ropas i alla buskar, och i solsken rumstera här stigmän ...
Den, som här gångar in, gångar inte så lätt ut igen ... Han kan hittas
nedgräfd i mossen.
Flickan reste sig och höjde, halft hotande, halft skrattande, ridspöet.
-- Lyder du, eller lyder du inte? Hvartåt är staden?
-- Vi hafva marmorbruket i öster, Bråviken i söder och Björnsnäs i
väster, rätt till höger om solen. Därifrån går vägen till staden rätt
söderut. Men dit är en god mil och intet annat än villsamma gångstigar
...
I stället att svara, omladdade jägarinnan sitt gevär, kastade det öfver
skuldran, steg med ett lätt hopp i knektens sadel och var i begrepp att
rida sin väg, när hon erinrade sig, att ett intåg i Norrköping på detta
sätt, i en manssadel, dock ej vore rätt förenligt med hennes rang och
kvinnliga värdighet.
-- Byt om sadlarna! befallde hon och steg åter ned.
Knekten nödgades lyda. Innan kort såg han sin unga herskarinna aflägsna
sig i muntert skridt på hans Morsker, följande en knappt märkbar
gångstig åt väster, i det hon skrattande förnyade sin förra befallning:
-- Vid ditt lif, Axelson, kom ihåg, att jag är död i en bergsklyfta! Gif
akt på grimaserna! Tänk på guldkedjan!
-- _Hon_ död i en bergsklyfta! upprepade knekten förargad. Är hon
kollrig? Hvad är detta för ledingens konster! Jäkeln, det har skogsrået
satt i henne! De skulle slå mig på fläcken i järn; jag skulle kantänka
hafva tagit mutor af påfven och skuffat henne i klyftan. Och innan de
blifvit underkunnige om _causan_, som herr Klas brukar säga, skulle de i
blanka rappet hafva slagit mig brun och blå och hängt mig som en galen
hund i närmaste ek. »Nä, inte för ölt smör i Smauland», sa' göingen. Jag
binder Caballeron vid rönnen, efter han inte kan gå, och gifver mig af,
allt hvad skacklarna bära, till följet. Vi måste få fatt henne, innan
något otyg händer för hennes upptåg i denna förbannade skogen. Fy,
fulingen, här är ramt!
Medan Sven Axelson skyndade, illa till mods, att uppsöka jägarne, blir
det tid att följa den unga ryttarinnan på hennes äfventyrliga ridt i den
illa beryktade skogen. Kolmården var då och långt in i nyare tider det
mellersta Sveriges vidsträcktaste, oländigaste skogstrakt, sträckande
sig öfver sydvästra delen af Södermanland och nordöstra delen af
Östergötland ned emot Bråviken. Denna vildsköna, men ofruktbara och
glest befolkade nejd ansågs vimla af vättar och erbjöd i verkligheten en
fristad åt mången skogsriddare, som hade sina skäl att icke nalkas
städerna Nyköping och Norrköping allt för närgånget.
Det var en halfklar septemberdag, ungefär middagstiden; luften
sommarlikt varm och strålande lugn efter regnbyar, som rasat de förra
dagarna vid Östersjöns kuster. Ryttarinnan fortsatte sorglöst sin ridt i
den anvisade riktningen, gnolande på en tysk ballad, mera för
tidsfördrif än för nöje, ty hennes osäkra röst förrådde inga musikaliska
anlag. Hon andades med välbehag skogarnas barrdoft; hon kände sig lätt
om hjärtat och glad till mods. Jagtens spännande otålighet var förgäten;
här var frihet från alla band, ingen odräglig vakt, ingen snärjande
konvenans. Hvem anmärkte här, om hon blottade i värmen sin skuldra eller
gaf fritt lopp åt sina själfsvåldiga nycker? Band efter band löste sig i
hennes enkla, nästan tarfliga riddräkt, och hon såg sig icke tillbaka,
när hon tappade under ridten sin ena sko, likasom hon förut tappat
baretten.
Om hon varit en älskarinna af naturen, hade hon troligen stannat vid
någon af dessa fängslande utsikter, hvilka nejden erbjöd, där den täta
skogen stundom afbröts af en dalgång, genom hvilken en bäck sorlade och
ett förtrollande perspektiv af höjder och dälder öppnade sig. Men hon
red förbi, utan att bevärdiga sitt lands skönhet med en blick. Hon
framtog en bok i duodesformat, med permar af pergament. Hon försökte att
läsa, där marken var jämnare, men det lyckades henne icke. Hon försjönk
i tankar, som ofta stördes af nödvändigheten att böja undan en hängande
gren af slokbjörken, att återfinna gångstigen, som förlorade sig i
snåret, eller att spränga öfver en mötande sumptrakt, en stängande
skogsbäck. Hvad tänkte hon? Tankarna funno inga ord, men ett desto
lifligare minspel, som beständigt förändrade hennes rörliga anletsdrag.
Än skrattade hon högt, än slog hon vredgad trädstammarna med sitt
ridspö, likasom ville hon bestraffa en förolämpning, än åter stannade
hon för att lyssna om någon förföljde henne. Man kunde ej misstaga sig
om denna flickas häftiga lynne och rika inbillningskraft, men hon
tycktes växla gestalt med hvarje rörelse. Nästa ögonblick kunde man åter
se henne kall och lugn beräkna den väg, som snarast borde föra henne
genom den villsamma skogen.
Hon behöfde en säker blick. Gångstigen, i början tydlig, förlorade sig
snart mellan mosstufvor och dungar af ormbunkar eller enris, för att
åter blifva märkbar på andra sidan om ett snår eller en bergklack. Hon
borde icke vara långt från Björnsnäs, och ännu visade sig intet spår af
människoboningar, icke ett gärde, icke en lada, icke en koskälla. Några
hvitnade ben lågo vid sidan af gångstigen. Var det djurs eller mördade
människors ben? Ryttarinnan skrattade åter -- hon skrattade ofta.
Axelson hade lyssnat på löjliga folksägner. Hon kände sig icke det
minsta rädd, men hon öfvertygade sig, att där var krut i fängpannan på
hennes gevär.
Då hördes på afstånd ett hundskall. Det var Bella, som åter uppdrifvit
en hare. Axelson måste ha uppnått jagtsällskapet. Man jagade icke mer,
man sökte henne, död eller lefvande. Om den dumme knekten dock förstått
att uppskrämma jägarne, såsom hans order lydde! I alla händelser skulle
de ej finna henne utan hatt och sko, de skulle darra för hennes lif och
för sina egna. Hon påskyndade ridten.
Skogen blef åter tätare, snåren ogenomträngligare, gångstigen var
förlorad. Hon nödgades stiga af och leda sin häst mellan trädstammarna
med solen till vägvisare.
Nu kom hon till en å, som var för bred för ett hästsprång. Ingen bro;
stranden var sumpig. På åns andra strand stod en trasig pojke, metande
foreller. Hon tillropade honom att anskaffa en båt. Han förstod henne
icke; han betraktade henne förvånad och stum. Hästtramp och röster
hördes ej långt bakom henne i skogen.
Hon framsökte en liten börs ur sin kjolsäck och kastade öfver ån en
silfverdaler, som nedföll vid gossens fötter. Nu förstod han henne,
sprang ett stycke långs stranden och tecknade, att hon borde följa
honom. Hon red efter anvisningen, kom till ett vadställe och var snart
öfver på andra sidan. Här öppnade sig en smal körväg; hon följde vägen
och nalkades en kolmila. Kolaren stod vid milan och betraktade henne,
lika förvånad som gossen. Hon hann icke fråga honom, förföljarne voro
redan vid ån. Hon gaf hästen sporrarna och fortsatte sin brådskande
ridt.
Skogen glesnade, en hägnad, en åkertäppa, en bondgård visade sig. Hon
tänkte ett ögonblick på att fly till gården, men ändrade plan och jagade
framåt, utan att dröja. Nej, de skulle ej fånga henne; hon skulle före
dem uppnå staden, om hon ock skulle rida ihjäl Sven Axelsons Morsker.
Då öppnade sig en vid utsikt öfver Bråvikens vattenspegel, som skimrade
i solskenet. Icke en krusning störde dess blanka lugn. En örlogsbrigg
låg ankrad tätt invid en lastbrygga för kolpråmar och torkade sina våta
segel.
Denna syn ingaf ryttarinnan nytt mod. Uppnådde hon icke staden, ville
hon låta hästen löpa och själf söka ett gömställe. De skulle ej fånga
henne; denna triumf ville hon icke unna dem.
Hon fortfor att jaga hejdlöst framåt, när, vid en tvär krökning förbi en
klippa, hästen skyggade åt sidan för ett föremål, som låg utsträckt i
gräset vid klippans fot. Oförberedd på denna hastiga vändning, vacklade
ryttarinnan i sadeln och föll handlöst i armarna på det liggande
föremålet, en flicka, såsom hon själf.
Fallet var lika häftigt som oväntadt. De båda flickorna stötte sina
hufvuden mot hvarandra, och den främmande uppgaf ett rop af
förskräckelse. Ryttarinnan släpades ett stycke med foten intrasslad i
stigbygeln, men lyckades göra sig lös och reste sig genast därefter med
af vrede purprade kinder.
-- Du där, du, hvarför skrämmer du min häst?
Och det vredgade ordet åtföljdes ögonblickligen af ett slag med
ridspöet, som lämnade en röd strimma på den slagnas blottade hals.
Den främmande flickan hade icke förr hämtat sig från sin bestörtning,
innan hennes vrede upplågade lika hastigt som ryttarinnans.
-- Och du där -- slår du mig för att du rider som en galning och icke
ser framför dig? utropade hon, lika blossande röd, i det hon ryckte till
sig ridspöet och försökte att bryta sönder det. Men spöet var af flätad
rotting med silfverskaft och brast icke, när det böjdes.
-- Våga att slå mig engång till! fortfor den förorättade i samma
uppretade ton.
De stodo några ögonblick hotande, öga mot öga, som två örnungar, hvilka
stött vingarna mot hvarandra i flygten. Båda befunno sig på samma gräns
mellan barnet och ungmön, femton eller sexton år; båda häftiga, stolta,
djärfva, båda mätande hvarandra med samma mörka, blixtrande ögon. Det
var yttre likhet och inre själsfrändskap mellan dem; jägarinnans
riddräkt var knappt dyrbarare än den obekanta flickans svarta
kamlottsklädning, och båda röjde nästan samma likgiltighet för den
vårdade toilett, som vid deras ålder vanligen är af så mycken vikt. Lika
utbildad för sin ålder, var den obekanta flickan längre till växten och
hennes drag mera regelbundet vackra, hvilket företräde ersattes af
ryttarinnans säkrare hållning och den öfverlägsna bestämdhet, som röjer
vanan att befalla och blifva åtlydd.
Axelsons skrämda häst hade galopperat bort med den toma sadeln. Det var
så lugnt, så tyst, att icke ett löf prasslade, icke ett vågsvall sorlade
mot strandens kiselstenar. I detta tysta lugn hördes nu trampet af
hästhofvar på vägen.
-- Göm mig! Göm mig! utropade ryttarinnan plötsligt, i det hennes vrede
ögonblickligt gaf vika för en barnslig otålighet att ej blifva upptäckt
af detta jagtsällskap, som hon föresatt sig att trotsa. Och när den
andra stirrade på henne, utan att förstå en så obegriplig begäran,
sprang hon hastigt bakom en hasselhäck, som betäckte sluttningen och
dolde henne för de förbifarande. Nyfiken, men med lika förändrade
känslor, afbidade den andra hvad nu skulle följa.
En ryttareskara närmade sig på körvägen. Det var sex eller åtta grant
utstyrde herrar, åtföljde af sina ridknektar. Efter dem redo två
kammartärnor i bedröfligt skick, krampaktigt hållande sig fast vid
hästarnas man. Efter dem följde åter två andlösa, förskrämda, adeliga
jungfrur med sina kavaljerer och sin betjening. Hela denna skara af mer
än fyrtio jägare och jägarinnor följde den flyendes spår, som förrådts
af kolaren. Lyckligt nog för den flyddas inkognito, hade hundarna
kopplats i skogen och blifvit långt efter förföljarne.
-- Har du sett drottningen? frågade den främste ryttaren flickan vid
hasselhäcken.
-- Nej, svarade flickan, i det att hon ställde sig framför häcken, där
denna var glesast. Och hon kände en lätt darrning ila genom sina leder.
-- Drottningen? Hvarför skulle en drottning dölja sig? Är det förräderi?
...
-- Hon måste ha ridit här förbi, återtog den förnäme herrn, i det han
tvekande höll ett ögonblick stilla.
-- Jag ser hofspåren af Morsker. Han har skyggat åt sidan här, anmärkte
Sven Axelson, som öfverlämnat Caballero åt en kamrat och ledde på dennes
häst efterspaningarna.
-- Sicken en, var det hon? utropade flickan med en mer än låtsad
förundran. -- Ja, hon red nyss här förbi och tog vägen åt Åby.
-- Framåt! lydde kommandot.
-- Men Morsker har skyggat här! upprepade Axelson envist.
Ingen hörde honom. Jägare, knektar, jungfrur och tärnor galopperade
vidare.
De hade alla en icke så liten anledning att genomleta land och rike för
att återfinna den de sökte, ty flyktingen var ingen ringare person än
Sveriges unga drottning Kristina, då redan väl bekant för sin energi,
sitt goda hufvud och sina nycker. Hvarför hon tillställt allt detta
alarm med sin omotiverade flykt från jagtsällskapet, visste hon troligen
icke själf. Hon var förtretad öfver en misslyckad räfjagt, och det roade
henne att förtreta andra. Man har sagt om Kristina, att hon aldrig varit
ett barn. Det är ett af de misstag, hvartill man så lätt förledes af en
brådmogen utveckling. Hennes förstånd, hennes fattningsgåfva flög med
fjärilvingar snabbt öfver barndomens råmärken, men i lynnets grund och i
oförmågan att beräkna handlingens följder hade hon följt barndomens
utvecklingslagar. Och nu skulle hon snart fylla sexton år; nu kände hon,
vid ungdomens portar och med dess frihetslystnad, hela kontrasten mellan
det tvång, hvarunder hon ännu måste böja sig, och den nästan enväldiga
konungamakt, hvartill hon ansåg sig född. Denna omgifning, som på samma
gång smickrade och omsnärjde henne, skulle erfara, lika godt huru, att
hon hade en vilja för sig och kunde handla därefter. Misstrogen var hon
därtill. Hon hade fått den föreställningen, att visse maktägande ej
ogärna skulle se, om något olycksfall drabbade henne, hvarefter de kunde
styra Sverige henne förutan. Och det roade henne att gäcka sådana
förhoppningar.
Nu framträdde hon från hasselhäcken med ett harmset utrop öfver det
bakvända, nötaktiga sätt, på hvilket Axelson hade utfört hennes
befallningar. Hon var icke så sparsam på grofva uttryck, som man kunnat
förvänta af hennes rang och uppfostran, den unga Kristina. Hon hade lärt
något också af ridknektarne, efter hon ju red som en pojke i sadeln och
visade en så utmärkt skicklighet i alla kroppsöfningar.
-- Jag lurade dem! sade den andra flickan, som, i första förtjusningen
öfver sin lyckade list, glömde hvem hon hade framför sig.
-- Å, du skulle ej spela illa i en fransk komedi, du! svarade
drottningen, i hvars lifliga, ombytliga håg den senare väntjensten
hastigt utplånat den förra vreden. -- Värker ditt hufvud? tillade hon,
när hon såg, att flickan tryckte en våt näsduk mot tinningen.
-- Inte mycket, men nog var det hårdt mot hårdt, när vi två stötte
samman.
Och hon hade så när tillfogat: Värker icke _ditt_ hufvud? Men nu ihågkom
hon det otroliga, att hon hade en drottning framför sig, och nedstämde
den förtroliga tonen till en ödmjuk fråga om den nådiga fröken skadat
sig. -- Drottningen var den enda, som då hade rätt att kallas fröken,
hvilket var det vanligaste tilltalsordet vid icke officiela tillfällen.
Ännu kallades adelns döttrar jungfrur.
-- Tror du, att _mitt_ hufvud är af kork? genmälde den unga drottningen
muntert. Men herrarne där skola finna min lösa häst och vända tillbaka.
Visa mig en utväg att komma till staden före dem!
-- Nådig fröken skulle låta ro sig dit.
-- Ro? Det är bra. Hvar får jag en båt?
-- Andromeda ligger vid lastbryggan. Jag skall begära en båt af herr
Herman.
-- Godt. Säg, att jag befaller nu genast en båt med sex roddare och två
marinsoldater till min eskort! Hvarför har ej Andromeda gått upp till
staden?
-- Vi fingo på morgonen stiltje och motström. Det var omöjligt att komma
längre.
-- Alltså en båt. Skynda dig! Tror man dig inte, så tag här min ring!
Men intet ord att jag fallit! Den eländige Morsker, jag skall låta
skjuta honom! Intet ord därom, förstår du? ... Vänta! Din hatt och din
högra sko! Jag har tappat mina i skogen.
Läsaren har redan anat, att det var nattens barn Hagar, som begagnat
Andromedas ofrivilliga rast för att andas landtluft i bryggans närhet
och därunder råkat ut för detta sällsamma möte. Och Hagar var genast
färdig. Barfota och utan hatt, sprang hon till örlogsbriggen att utföra
drottningens order.
Denna begagnade tiden att ordna sin dräkt i det möjligast presentabla
skick. Kristina var lika mån om sin kungliga värdighet, som hon var
likgiltig för toilettfrågorna, när en sträng konvenans icke fordrade
det.
Ajusteringen var så fumlig och brådskande, som man kunde förvänta af en
prinsessa, hvilken hvarken vants att betjena sig själf eller bryr sig om
huru det lyckas. Klädningen tillknäpptes och utslätades med några
hastiga handstrykningar, men behöll än här, än där ett strå eller ett
löf från skogen. Håret uppknöts så godt det i hast lät sig göra. Hagars
hatt och sko passade förträffligt, men skon hade klackar enligt dåtidens
bruk, och Kristina tålde ej klackar. Utan betänkande uppdrog hon sin
jagtknif ur kjolsäcken och var upptagen af det mödosamma arbetet att
bortskära klacken, när Hagar återvände, följd af herr Herman Fleming.
-- Slupen afbidar eders majestäts vidare order, anmälde herr Herman med
styf sjömanshonnör.
-- Godt, jag är strax färdig, svarade drottningen med en vårdslös
hälsning. -- Hjälp mig, du ... Hvad heter du?
-- Hagar.
-- Hjälp mig med klacken, du! Sådant dumt påhitt att göra människor
halta!
Och Hagar förenade sina bemödanden med drottningens att bortskära
klacken. Men klacken var fästad med järnpliggar och motstod deras
anfall. De måste anlita den förvånade sjömannen, som ändtligen lyckades
afskära det motspänstiga föremålet, med den framgång, att en bit af
skons häl delade klackens öde.
-- Nu kan jag gå, sade drottningen tillfredsställd, profvande skon. --
Se här, barfot! -- Och hon räckte Hagar ett guldmynt.
Hagar kände sig förödmjukad.
-- Med nådig frökens tillåtelse vill jag gifva den granna penningen åt
Norrköpings fattiga, svarade hon.
-- Är du högfärdig? -- Och Kristina genomborrade sin medtäflerska i
stolthet med en blick af förakt.
-- Min sko vore ej värdig en så hög ära, om den såldes, svarade Hagar, i
det hon återlämnade den kungliga ringen.
Drottningen vände henne ryggen och tog Herman Flemings arm för att gå. I
detsamma trampade hon på en bok.
-- Jag har tappat min Tacitus, sade hon.
Fleming böjde sig ned, upptog boken och räckte den åt drottningen.
-- Det är Tacitus, anmärkte han, grimaserande med sitt trumpna löje och
en blick på Hagar, ty han igenkände det våta föremålet från Andromedas
förstäf.
-- Men detta är icke _min_ bok! utropade Kristina. Denne romare var
vackrare inbunden, än hennes egen.
-- Förlåt, sade Hagar, den är min.
Om hon vid dessa ord röjt det aflägsnaste spår af triumf eller högmod,
hade där åter stött kant mot kant, och den lärda unga drottningen skulle
lika litet förlåtit en täflan i lärdom, som en täflan i stolthet. Men
hvad än Hagar kände, förstod hon att dölja det. Hennes ord voro en
skolflickas, ingenting mer.
-- Och _du_ läser Tacitus? frågade drottningen -- samma fråga, som
Fleming gjort.
-- Det är mycket där, som jag ännu ej rätt förstår, lydde det kloka
svaret.
Tacitus har alltid, för tankens djup och uttryckets koncentrerade
korthet, ansetts såsom en af de mest svårläste romerske häfdatecknare.
Kristina visste detta af egen erfarenhet.
-- Du kan följa med mig till staden, sade hon, åter ögonblickligt
omstämd. -- Jag vill se huru du reder dig med den benige herren.
Anblicken af några ryttare på afstånd påskyndade drottningens steg.
Innan kort satt hon i slupen, som med snabba årtag förde henne till
Norrköping. Fleming och två marinsoldater hade äran eskortera hennes
majestät till staden. Hagar bevärdigades med en plats på slupens förtoft
och besvarade några flyktiga frågor om sin person. Svaren glömdes lika
hastigt som frågorna; hafvets spån dref åter ut i okända böljor.
Presidenten Kurck med familj hade nyss vid en lukullisk middagsmåltid
sökt återhämta sina krafter efter sjöresans besvärligheter, när de
öfverraskades af betjeningens rop, att drottningen var på lastbryggan.
Hon skulle måhända hedra briggen med ett besök. Hvad ville de göra i sin
_deshabillé_? De riskerade en titt på däcket och hunno i rätt tid
uppfånga en skymt af en viftande näsduk i slupens förstäf, när den
kungliga gästen redan var långt ute på Bråviken.
-- Det är Hagar! utropade lilla Katarina Kurck, som tio år därefter blef
drottningens hofjungfru.
-- Hagar? Omöjligt, försäkrade presidenten. Hon är i skogsbacken. Jag
har skickat Pape att kalla henne till måltiden.
-- Du öfverser alltid med hennes försummelser, anmärkte presidentskan.
-- Här kommer Pape ... Nå?
-- Hagar bad mig anmäla för hans nåd, att hon fått befallning följa
hennes majestät till staden. Jag hann med möda kasta åt henne ett par
skor, rapporterade hofmästaren, som nu hade återvunnit hela sin
officiösa värdighet.
Presidenten kunde icke undertrycka ett smålöje.
-- Sofi -- sade han till sin maka -- det skulle icke förundra mig, om
skickelsen engång fört dessa två snärtor tillsamman. De äro som stöpta i
samma degel och dessutom födda samma natt. Men känner jag dem rätt,
skola de icke länge förlikas. En drottning och en tattarunge! Ödet kan
skämta rätt sällsamt ibland ... Pape, anskaffa en säker båt! Vi skola
låta ro oss till Norrköping.