känslorna i sin stora, purpurröda, skälvande kropp; men hon vände
endast huvudet av och an, tittade på honom, tycktes vara tillräckligt
skrämd för att fly i vilket ögonblick som helst och svarade ej ens med
det svagaste lilla uppmuntrande »tjok!»
Kardinalen teg en sekund, innan han försökte igen. Det lugnade honom
och gav honom mera herravälde över sig själv. Han hörde, att hans
toner klarnade och blevo allt ljuvare. Det tog upp sig. Kanske hon
var intresserad. Det låg något uppmuntrande i, att hon ännu var kvar.
Kardinalen kände, att stunden var inne för honom.
»Kom hit! Kom hit!» Nu var han riktigt i farten. Säkerligen kunde
ingen kardinal sjunga fullare, klarare, ljuvare toner! Han började
från början och sjöng muntert en hel saga, färgläggande den med alla
de vilda, käcka, omotståndliga toner han kunde improvisera. Han lät
den åtföljas av en böljande sång om vårens glädje och rikedom i toner,
så lätta och luftiga som vindens egna melodier, och med gungande kropp
markerade han takten till sina rytmiska tongångar. Sedan gled han in
i en sång om kärlek, och ömt, bedjande, lidelsefullt berättade han
historien såsom endast en förälskad fågel kan det. Sedan uppstämde han
en exalterad hymn, en sång dallrande av oro och den smärta, som slet i
hans hjärta. Han hade nästan sjungit hela sitt visförråd, men ändå såg
det snarare ut, som om hon ville fly än komma till honom. Han var rädd
för att närma sig henne, om också bara med ett enda blygt litet steg.
I ett anfall av förtvivlan stämde kardinalen upp sin mest passionerade
sång. Han reste sig i hela sin höjd, böjde sig fram mot henne med
utbredda, skälvande vingar, hans kam reste sig, och vaggande av och
an i sin flammande glöd sände han ut en riktig ström av hjärtgripande
toner. Hans kropp gungade på den böljande floden av exalterade
melodier, och det var som om musiken själv antagit synlig gestalt i
hans brinnande, vibrerande varelse, medan han bad, lockade, befallde,
bönföll. Utmattad sträckte han upp sitt huvud för att slunga ut den
sista ton han ännu mäktade åstadkomma och tittade andlöst ner för
att se efter, om hon kom, men då såg han en matt, grå strimma på
avstånd. Han hade tänkt att så förhäxa den lilla hona han älskade, att
hon skulle komma till honom, och han hade följt efter henne en halv
dagsresa, innan han själv märkte det.
Ingen annan kardinal hade någonsin uthärdat en sådan jakt som den hon
narrade honom till under de följande dagarna. Av fruktan och blyghet
hade hon tillbragt nästan hela sitt liv bland småbuskarna. Kardinalen
var en trädtopparnas och de öppna viddernas fågel. Han älskade att
gunga i vinden och skjuta fram genom rymden som en pil. Att så där
vingla fram över trädstockar, bland löv och genom toviga snår tröttade
och retade honom mer än hundra mils flykt i fria luften. Ibland drev
han henne ur hennes gömställe, och då rusade hon vilt uppför kullar och
nedåt dalar, sökande ett nytt snår; men vart hon än styrde kosan, var
kardinalen endast ett andedrag bakom henne, och med varje tillryggalagd
mil växte hans lidelse för henne.
Det var ingen tid att äta, bada eller sjunga; endast mil efter mil av
outtröttlig förföljelse. Det var, som om den lilla varelsen ej kunnat
stanna, även om hon velat det, och vad kardinalen beträffade, måste han
fortsätta jakten ända till sitt sista andedrag. Det var ett underverk,
att den skrämda fågeln kunde hinna undan. Hon var tydligen illa däran,
tack vare hans eldiga förföljelse. Två stjärtfjädrar voro borta, och
en penna i hennes vinge var bruten. En gång hade hon flugit för lågt
och stött huvudet mot en staketribba, så att en droppe blod trängde
fram och hon pep jämmerligt. Flera gånger hade kardinalen trängt in
henne i en vrå och försökt hålla fast henne i en fjädertuss och tvinga
henne att ta reson, men hon slet sig ifrån honom och rusade bort
alldeles skräckslagen, lämnande honom efter sig halvdöd av längtan och
samvetskval.
Men hur vettskrämd hon var eller vart hon styrde kosan i sin hejdlösa
flykt, kom hon alltid ihåg en sak, och det var att inte utsätta
kardinalen för den förbittring, som väntade honom vid Rainbow-Bottom.
Kippande efter andan, darrande av fruktan, längtande efter säkra
gömställen, utmattad och halvblind efter alla olyckor under flykten
genom främmande trakter, jagade den trötta fågeln framåt på måfå, men
hon skulle hellre ha låtit slita sig i stycken än leda sin härlige
förföljare i gapet på de ursinniga fienderna.
Stackars lilla befjädrade varelse! I hela sitt liv hade hon varit
stadd på flykt för faror. Hon kunde ej förstå, att kärlek och beskydd
nu erbjödos henne i denna granna förklädnad, och hon bara flydde och
flydde ...
Med hjärtat svidande av lidelse och kärlek hade kardinalen en gång
låtit sig bli efter, för att hon skulle få vila sig, och innan han fått
en aning om, att en annan fågel var nära, hade en oförsynt släkting
till honom från Limberlost givit sig med i jakten och förföljde henne
nu så häftigt, att hon med ett skrik av fasa svängde om och ilade
tillbaka till kardinalen för att söka skydd. Hans vrede vid åsynen av
rivalen blandades med det lyckliga medvetandet, att hon sökte honom
i sin nöd, och nu greps kardinalen av ett sådant raseri, att han
tycktes växa till sin dubbla storlek. Som en flammande brand av hämnd
kastade han sig över Limberlost-parvenyn, så att han föll till marken
som en enda boll av rufsiga fjädrar. Med näbb och klor gjorde han
sitt angrepp, och då han tygat så illa till sin rival, att han hade
hoppat bort darrande, med toviga fjädrar fläckade av sitt eget blod,
kom kardinalen ihåg sin lilla älskade och skyndade tillbaka i trygg
förhoppning om belöning.
Hon var så säkert gömd, att fastän han sökte, ropade och bad, fann
han intet spår av henne på hela dagen. Kardinalen blev nästan ifrån
sig, och hans ömma, bönfallande rop skulle ha rört vem som helst utom
en vettskrämd fågel. Han visste ej ens, i vilken riktning han skulle
förfölja henne. Natten kom och fann honom i en feber av kärlekskval
och oro, men den bragte vila och besinning. Hon kunde inte ha hunnit
så långt. Därtill var hon för uttröttad. Han skulle inte låtsa om, var
han var. Snart skulle hon inte längre stå ut med hungerns och törstens
lidanden.
Han gömde sig i pilarna nära det ställe, där han tappat bort henne och
väntade så tåligt han kunde, och det var en klok plan. Strax efter
dagningen kom hon, darrande av fruktan, smygande ner till floden för
att dricka. Det var en nästan brutal grymhet, men hennes rädsla måste
övervinnas på något sätt, och med ett utrop av triumf var han tätt
bredvid henne. Hon gav honom en förskrämd blick och rusade bort. Jakten
började åter och fortfor tills hon tycktes vara alldeles utmattad.
Den morgonen kunde ingen rival sticka sig in. Kardinalen flög bredvid
henne och gav henne en smekning eller försökte kyssa henne, så snart
det ringaste tillfälle yppade sig. Hon var nästan utsliten, hennes
flykt var osäker och blev allt långsammare. Kardinalen gjorde allt vad
han kunde. Om hon stannade för att vila, kröp han så nära henne han
vågade och tiggde ömkligt: »Kom hit! Kom hit!»
Då hon tog till flykten igen, motade han henne så skickligt, att hon
flera gånger sökte hamn i sumaken, utan att veta var hon var. Då hon
gjorde detta, satte han sig på närmaste gren, och medan de båda vilade
sig, sjöng han för henne en liten ljuvlig, viskande kärlekssång, djupt
nere i strupen, och med varje ton flyttade han sig försiktigt närmare.
Hon vände huvudet ifrån honom, och fastän hon kippade efter andan och
flämtade av rädsla, visste kardinalen, att han ej vågade sig närmare,
ty då skulle den lilla skygga varelsen rusa i väg igen. Nästa gång hon
tog till flykten, fann hon honom så envist i sin väg, att hon tvärvände
och flämtande tog sin tillflykt till sumaken. Då detta hade hänt så
många gånger, att hon tycktes känna igen sumaken som en räddningsplats,
drog kardinalen sig åt sidan och offrade all den andedräkt han hade
kvar på en jublande triumfvissling, ty nu började han förstå, hur han
skulle bära sig åt. Han sköt rätt ut i luften, och med ett kast, som
skulle ha hedrat en flugsnappare, högg han sig en broms.
Med ett ömt »tjip» från gren till gren kom han med den, långsamt och
försiktigt. Eftersom han själv var halvdöd av hunger, förstod han, att
hon måste vara nästan utsvulten. Han hoppade emot henne ivrigt men
varsamt, med hjärtat uppe i halsgropen och bromsen i sin näbb, så att
hon kunde se den. Han sträckte ut hals och ben så långt han kunde,
då han räckte henne flugan. Vad gjorde det, att hon tog den med ett
ryck och flög en halv kilometer, innan hon åt upp den? Hon hade tagit
emot mat av honom! Det var en början. Han drev henne försiktigt till
sumaken och höll henne med outtröttligt tålamod kvar där hela dagen.
Han bar till henne alla utvalda läckerheter han kunde hitta i sumakens
omedelbara närhet, och ibland tog hon en bit ur hans näbb, fastän
han oftast nödgades lägga den på grenen bredvid henne. I skymningen
försökte hon upprepade gånger komma ner i busksnåret, men kardinalen
motade henne med ändlöst tålamod och ömhet till sumaken, tills hon
uppgav sina försök och i skydd av en vild vinranka slingrad omkring den
gren, som var kardinalens egen utvalda viloplats, stack sitt trötta
huvud under vingen och somnade. Då hon sov gott, kröp kardinalen så
nära han vågade, och med ett öga på sin lilla gråa älskling och det
andra spejande efter varje tänkbar fara tillbragte han en vaknatt där.
Han var nästan dödstrött, men detta var i alla fall oändligt mycket
bättre än föregående natt, ty nu visste han icke allenast var hon var,
utan hon sov helt tryggt på hans egen favoritplats. Hopkrupen på grenen
betraktade kardinalen henne noga. Han tyckte, att hon var fulländat
vacker. Hon var visserligen rufsig, men hon kunde ju göra toalett.
Några fjädrar voro borta, men de skulle snart växa igen. Hon utgjorde
en hjärtevärmande syn, varpå kardinalens kärlekskranka själ frossade
varje gång en irrande månstråle smög sig fram mellan vinlöven.
Den ena vågen efter den andra av öm passion böljade genom honom. Halva
natten kuttrade han nästan ohörbart sin ljuva kallelse till henne: »Kom
hit! Kom hit!»
Följande morgon, då rödhakesångarna förkunnade dagens ankomst nere vid
den glittrande floden, spratt hon upp ur sömnen; men innan hon hunnit
besluta sig för, åt vad håll hon skulle fly, upptäckte hon en präktig,
aptitlig mask, som lagts på grenen helt nära henne, och stannade mycket
förståndigt kvar för att frukostera. Sedan flög kardinalen ner till
floden och badade. Det var en sådan förtjusande lek, och vattenplasket
ljöd så uppfriskande upp till den trötta och nedsmutsade fågeln, att
hon ej kunde stå emot sin längtan att doppa sig några tag. Då hon
var våt, kunde hon inte flyga så bra, och han passade på tillfället
att räta ut hennes knäckta vingpennor, hjälpa henne att göra toalett
och ge henne några extra smekningar. Han visade henne vägen till sin
favoritplats, där han brukade ta solbad, och följde efter bondens plog
på åkern, tills han hittade en stor, läcker skalbagge. Han nappade av
dess huvud, skalade av de styva vingsköldarna och räckte henne den med
en behagfull rörelse. Han blev så förtjust, då hon tog den ur hans näbb
och stannade kvar i sumaken för att äta upp den, att han slog sig ned
i en törnbuske i närheten, där en vild convolvulus med sina snövita
blommor utgjorde en vacker bakgrund för hans scharlakansrock. Han sjöng
den gamla bönfallande sången så som han aldrig hade sjungit den förr,
ty nu var hans hjärtas bävan blandad med en skymt av hopp.
Han sjöng om och om igen, avrundade varje ton, lät den svälla ut,
böjde sig fram mot henne med förledande ömhet, bländande henne med sin
strålande skönhet, medan han gungade av och an för att tilldra sig
hennes gillande uppmärksamhet, och allt vad han lidit och allt vad
han hoppades på lade han in i sin sång. Just då hans hjärta började
svälla av vemodig misströstan, uppfångade hans lyssnande öra det
svagaste, blygaste svar, som en älskarinna någonsin givit. Endast ett
milt bönfallande »tjok» från sumaken. Han avbröt sin sång i ett utbrott
av triumf, som var nära att kväva honom. Försiktigt hoppade han från
gren till gren emot henne. Med ömma, kuttrande ljud nalkades han henne
långsamt, och under över alla under! med trötta ögon och skälvande
vingar räckte hon honom sin näbb till en kyss.
Vid middagen den dagen sade bonden till sin hustru:
»Om du vill höra den vackraste sång, Maria, och se det lustigaste du
någonsin sett, så kom med mig till rågångsstaketet och titta på hur han
bär sig åt, den där rödfinken, som vi hörde häromdagen.»
»Jag vet inte av, att rödfinkar äro så sällsynta, att jag behöver gå
långa vägar i det här slaskiga väglaget för att titta på en tocken»,
svarade Maria.
»Det är ganska torrt att gå utmed staketet», sade Abraham, »och du
har aldrig sett en sån rödfink som den här. Han är lika stor som
två vanliga. Han är så röd, att var buske han slår ned på tycks stå
i brand. Det är alldeles säkert att någon har rått om honom, och han
tar mig för den mannen. Jag kan med lätthet komma honom så nära som
tre alnar. Han är den vackraste fågel jag nånsin har sett, och vad
sången beträffar, så har han slutat med väderleken, och i dag bjuder
han folk på sitt inflyttningskalas. Han har varit där ensam i en vecka
och sjungit alldeles överdådigt vackert, men i dag har han fått sig
en liten fru, och han är lika uppspelt som jag var på min tid. Jag är
riktigt rädd, att han skall spränga strupen.»
Maria fnös till.
»Nåja, kom inte med, om du är trött, mitt gull», sade bonden. »Jag
trodde det kanske kunde roa dig. Mig har han gjort riktigt gott. Jag
har blivit så smidig i alla leder, att jag nästan ertappar mig själv
med att springa uppför fåran, och sedan går jag helt långsamt ner till
staketet, för att få vara nära honom så länge jag kan.»
Maria stirrade på honom. »Har du blivit fjollig, Abraham?» frågade hon.
Abraham småskrattade. »Inte ett dugg mindre fjollig kommer du att bli,
mitt gull, då du väl får ögonen på den där gynnaren. Kom nu, om du har
tid. Du är bjuden. Han bjuder hela trakten att komma.»
Maria sade ingenting mera, men inom sig bestämde hon sig för, att hon
inte hade tid att springa efter en fågel, då hon hade sitt hushåll och
sin vårsömnad att sköta. Då hon kom ihåg Abrahams hänryckta lovord över
sångaren och kände en fläkt av doftfylld vårluft, i det hon gick från
köket till brunnen, måste hon medge, att det var en frestelse att gå;
men hon slutade sitt förmiddagsarbete och slog sig beslutsamt ned vid
sin söm. Hon sydde flitigt, drog till tråden med en rask rörelse, som
hon lärt sig av åratals övning, och om hennes ögon drogos mot floden
och hon ofta gjorde pauser och lyssnade uppmärksamt, visste hon ej
själv av det. Vid tvåtiden greps hon av en oro, som pockade på att
tillfredsställas. Hon knep hårt ihop läpparna, fick en rynka i pannan
och fortfor att sy. Halv tre lade hon ned händerna i knät, Abrahams nya
buldanskjorta gled ned på golvet, och hon reste sig tveksamt och gick
till garderoben, där hon tog fram sina galoscher och satte dem framför
köksspiseln för att ha dem till hands, ifall hon behövde dem.
»Ånej», mumlade hon, »jag skall ha den här skjortan färdig i
eftermiddag. Jag skall kärna smör och baka på förmiddagen, och på
eftermiddagen kommer Mary Jane Simms och hälsar på.»
Hon gick tillbaka till fönstret och tog upp skjortan och sydde i en
halvtimme med ovanlig fart; men klockan tre lade hon ifrån sig arbetet,
öppnade köksdörren och tittade nedåt floden.
Luften var full av den tidiga vårens hela berusning. Brisen, som
fläktade på hennes kinder, var mättad med en fin doft av frömjöl och
den syrliga, friska lukten av nyutslaget löv. Ringlande sig mot himlen
som ett vinkande finger steg en spiral av violett och grå rök upp
från den hög av trädrötter, som Abraham höll på att bränna, och här
och där i omnejden syntes ett dussin andra rökar, vittnande om hans
grannars flit. Likt sorlet av avlägsen musik hörde hon de surrande
vingarna av hundratals bin, som kantade vattenhon, vilda av törst.
På vedstapeln pladdrade pärlhönan oavlåtligt: »Fut rack! Fut rack!»
Över gården kom den gamla kalkontuppen med solfjäderformigt utspärrad
stjärt och raspande, släpande vingar och gav i en serie av explosiva
läten uttryck åt sin förtjusning över vårens och kärlekens tid. I
stalldörren utmanade Bramaputratuppen muntert till strid på liv och död
en av sitt eget släkte en halv mil därifrån. Från floden hördes det
gälla snattrandet av hennes blågråa gåskarl som vaktade sitt harem.
På hönsgården höllo hönsen en larmande kackelkonselj, och fähustomten
var full av boskap, som råmade efter hagens frihet, fastän den ännu
ej var färdig till bete. Den lilla gumman, som stod där och tvekade
i dörröppningen, tyckte att hela naturen hade sammansvurit sig att
locka henne från hennes arbete, och just i detsamma smattrade klar och
befallande kardinalens maning: »Kom hit! Kom hit!»
Hennes ansikte uttryckte den djupaste förvåning. »Så sant jag lever»,
sade hon, »har han inte ändrat sin sång! Det var det Abraham menade
med, att jag var inbjuden. Han bjuder folk att se på sin maka. Nu går
jag.»
Hennes kinder rodnade lätt av förväntan. Hon tog skyndsamt på sig
galoscherna och kastade en gammal schal över sitt huvud. Hon gick
över gården, följde gångstigen genom fruktträdgården och kom ut till
landsvägen. Nedanför logen vek hon av och försökte snedda. Smutsen var
djup och seg, och hon tappade en galosch, men med tillhjälp av en käpp
fiskade hon upp den igen och satte den på sig, balanserande på den
andra foten.
»Det hade just varit trevligt, om jag hade ramlat omkull i den här
smörjan», mumlade hon.
Hon gick in i logen och kom ut igen efter en minut, stängde
sorgfälligt dörren, gick åter över vägen och styrde kurs utmed
rågångsstaketet nedåt floden.
Halvvägs ute på fältet såg Abraham henne komma. Det är onödigt att tala
om, hur många gånger han under loppet av eftermiddagen hade tittat åt
det hållet. Han gav gamla Grållan lösa tömmar och kom rusande utför
sluttningen, rödblommig, med lysande ögon och med ett fast tag om
plogen, som lade upp en rand av svart mylla, där den gick fram.
Maria betraktade hans upphettade ansikte och strålande ögon och
förstod, att hela hans varelse gav uttryck åt en hemlig stolthet och
glädje.
»Abraham», frågade hon allvarligt, »har du fått igen dina krafter?»
»Ja», utbrast Abraham och ryckte av sig sin gamla filthatt och tittade
in i kullen liksom för att söka inspiration. »Det är just rätta ordet,
mitt gull! Jag har fått igen mina krafter. Fått dem av en liten
rödfink. Vårens kraft! Sångens kraft! Kärlekens kraft! Om den där
stackars lilla röda skottavlan för någon simpel bonddrängs kula kan
åstadkomma så mycken livsglädje i dag, så är det inte mer än rätt och
billigt, att en resonerande, tänkande man också skall kunna tillägna
sig litet av livets välsignelse. Du har rätt, Maria; jag har fått igen
min kraft. Det är Vår herres kraft, men av den där lilla rödfinken har
jag lärt mig att ta den i besittning. Kom hit, Maria!»
Abraham lindade tömmarna om plogens handtag och ledde försiktigt sin
hustru till staketet. Han letade rätt på ett stycke tjock bark åt henne
att stå på och placerade henne, där hon var dold av en stor ek. Sedan
ställde han sig bakom henne och pekade på sumaken och fågelhonan.
»Håll dig bara stilla i en minut, så blir du hederligt lönad för att du
kom hit, mitt gull», viskade han.
»Jag tror aldrig jag har sett en sån ful fågel som hon», svarade Maria.
»För honom är hon en förstklassig skönhet. Han har ingenting att
anmärka på henne, må du tro», sade Abraham.
Bruden hoppade skyggt av och an i sumaken. Hon hackade på de torra
bären och försökte ofta fiffa upp sin fjäderskrud, som verkligen hade
blivit illa nedsmutsad, och vid näbben hade hon en droppe torkat
blod. Man såg tydligt, vilka svårigheter hon gått igenom, och ändå
var hon en ofantligt intagande fågel, ty hennes knubbiga kropps mjuka
linjer syntes under fjädrarna, och i stället för att andra medlemmar
av kardinalfamiljen vanligen hade vassa svarta ögon, voro hennes milt
bruna och strålade av en öm glans, som man ej kunde missta sig på. Hon
var en vacker fågel, och hon gjorde allt vad hon kunde för att göra sig
fin och prydlig igen. Det syntes tydligt av hennes rörelser hur blyg
hon var, och ändå stannade hon kvar i sumaken, som om hon varit rädd
för att lämna den, och tittade ofta väntansfullt ut mellan trädtopparna.
Det kom ett jubelrop nedifrån floden. Den lilla fågeln slätade till sin
fjäderskrud och väntade oroligt. Nu kom kardinalen som en flammande
raket och ropade på henne i flykten. Han slog sig ned bredvid henne,
stoppade litet mat i hennes näbb, gav henne en kyss för att befordra
matsmältningen, lät sin näbb smekande glida över hennes vingfjädrar
och flög till benvedsbusken. Kardinalfrun njöt av maten hon fick. Det
var just vad hennes gom ville ha. Hon tyckte om kyssen och smekningen,
var på det hela taget förtjust i allt vad han gjorde för henne, och
med erkänslan för hans ömhet kom ångern över den förfärliga jakt hon
tvingat honom till i sin dåraktiga rädsla och en impuls att vedergälla
honom. Hon gjorde ett litet hopp mot benvedsbusken, och det var
ett förtjusande lockrop hon sände honom. Med en gäll vissling av
triumferande stolthet svarade kardinalen med att ögonblickligen svinga
sig upp till henne.
Bonden grep hårdare om sin hustrus axel, men Maria vände sig emot
honom med blixtrande, tårfyllda ögon. »Och du vill gå och gälla som en
anständig människa, Abraham?»
»Anständig?» upprepade den förvånade Abraham. »Anständig? Det skulle jag
tro att jag är.»
»Jag tror inte att du är det», svarade hans hustru häftigt. »Du vet inte
vad anständighet vill säga, då du står där och pekar på dem. De ä’ inga
fåglar. De ä’ mer än fåglar. De ä’ människor! Precis vanliga människor!»
»Maria», bad Abraham, »Maria, mitt gull ...»
»Jag riktigt skäms för dig», inföll Maria. »Hur tror du hon skulle
känna det, om hon visste, att här stod en karl och pekade på henne? Har
hon inte rättighet att vara kärleksfull och öm? Har hon inte rättighet
att vedergälla honom så gott hon förstår? De ä’ precis som vanliga
mänskliga varelser, och jag vet inte, hur du kan ha rätt att spionera
på en kvinna, då hon gör det bästa hon förstår.»
Maria slet sig ifrån honom och gav sig i väg utmed staketet.
Med några långa steg hade Abraham henne i sina armar, och hans
vissnade kind med sina vårblommor trycktes emot hennes likaledes
vissnade och tårfuktade.
»Maria», viskade han osäkert, »Maria, mitt gull, det var inte min mening
att visa någon missaktning för kvinnokönet.»
Maria torkade sina ögon med schalsnibben. »Det tror jag nog, Abraham»,
medgav hon, »men du är alldeles lik alla andra män. Du tänker dig
aldrig för! Fortsätt nu att plöja och låt den där lilla fågelhonan vara
i fred.»
Hon lösgjorde hans armar och ämnade ge sig i väg hem.
»Mitt gull», ropade Abraham saktmodigt, »efter du har tagit med dig
fickan full av vete åt dem, kan du lika gärna låta mig få det.»
»Herre je!» utbrast Maria och rodnade. »Jag glömde alldeles av mitt
vete! Jag tänkte, att det kanske var ont om mat för dem, efter det
är så tidigt på året, och om du vill strö ut litet vete och några
brödsmulor åt dem, kunde de kanske stanna här och häcka i sumaken,
efter du är så förtjust i dem.»
»Det är just vad jag innerligt önskar att de måtte göra och jag har
haft med mig mat och kelat med honom så gott jag har kunnat i en hel
vecka», sade Abraham, i det han föll på knä och formade sina händer
till skålar, medan Maria flyttade över vetet till dem från sina
förklädesfickor. »Jag skall strö ut det på staketribban, och om en kvart
komma de och ta det. Tack, Maria, det var snällt av dig att tänka på
det.»
Maria såg oavvänt på honom. Så rar han var! Så rar han alltid hade
varit! Så lyckliga de voro tillsammans! »Abraham», sade hon tvekande, »är
det något annat jag kan göra för ... dina fåglar?»