fått i varandras väsen, var en överraskning, som de knappast visste hur
de skulle uppta. Abraham sade ingenting ... han kunde inte. Han skakade
långsamt på huvudet och grep sig an med plogen, fuktig i ögonen. Maria
styrde kurs mot rågångsstaketet, men hon stannade flera gånger för att
lyssna, och det var inte underligt, ty alla rödfinkar från flodens
stränder hade samlats omkring sumaken för att se efter, om det pågick
någon batalj i fåglarnas rike, men det var bara kardinalen, som slog
saltomortaler i luften och ropade med översvallande iver: »Kom hit! Kom
hit!»
FJÄRDE KAPITLET.
Hon hade tagit sumaken i besittning. Platsen för boet hade hon sett
ut, och han gillade högljutt hennes val. Hon anbragte den första torra
kvisten, och efter att ha granskat den noggrant tillbragte han dagen
med att bära till henne andra, så lika den som möjligt. Om hon behövde
torra grässtrån, bar han till henne sådana, tills hon började släppa
ner dem på marken. Om hon flätade in ett stycke vinstocksbark, skalade
han vinstocken, tills hon inte ville ha mera. Under de dagarna tänkte
han icke ett ögonblick på, att han var den största kardinalen i skogen,
och han hade glömt, att han bar röd uniform. Hon var ingen skicklig
byggmästare. Hennes näste var ett löst sammanfogat skrälle, men hon
hade byggt det och hade tillåtit honom att hjälpa till. Det var
hennes, och han improviserade en hymn till dess pris. Varje morgon slog
han sig ned på kanten av boet och tittade i stum förvåning på varje
nytt, vackert ägg, och varje gång hon kom för att ruva, satt hon som
förhäxad och betraktade sina skatter i stolt hänryckning.
Sedan betäckte hon dem med sitt varma bröst och riktade tillbedjande
blickar på kardinalen. Om han sjöng från benvedsbusken, vände hon sig
åt det hållet. Om han begav sig ut på åkern efter mask, stod hon över
sina ägg och tittade ner och bevakade varje hans rörelse med oförställd
oro. Kardinalen glömde bort att vara egenkär över sin skönhet, men hon
njöt av den varje stund på dagen. Obeskrivligt skygg och rädd hade
hon varit under frieriet, men det gottgjorde hon genom att vara en
ojämförligt hängiven maka.
Och kardinalen! Han var förvånad över att finna sig i stånd till så
många och så växlande känslor. Icke nog med att han ruvade, medan hon
gav sig ut för att bada och ta motion. De finaste läckerbitarna bar
han till henne. Då hon inte ville ha mera, satte han sig många gånger
om dagen på en gren tätt bredvid nästet, och med tillslätade fjädrar
och nedlagd kam betraktade han henne med stum, vördnadsfull andakt.
Han förde ett förskräckligt väsen nere på flodstränderna. Men i sumaken
gav han icke ifrån sig det svagaste »tjip», som kunde dra till sig
uppmärksamheten. Han var så angelägen att ej bli bemärkt, att han
föreföll bara hälften så stor som han egentligen var. Alltid, då han
flög ut, gav han henne en liten öm kyss och drog sin näbb över hennes
vinge -- en smekning, som han själv hittat på och som han njöt av att
få ge henne.
Om han kände med sig, att han störde henne för ofta, satte han sig i
benvedsbusken och sjöng för livet, om kärlek och lycka. Hans musik
var mindre larmande nu. De höga, stoltserande, klingande lidelsefulla
tonerna hade blivit mjukare och mera dämpade. Han improviserade
vaggvisor. Han sade henne, hur högt han älskade henne, hur han skulle
kämpa för henne, hur han vakade över henne, hur han skulle ge signal,
om någon fara nalkades, hur stolt han var över henne, vilket ypperligt
bo hon hade byggt, hur vackra han tyckte hennes ägg voro, vilka
präktiga ungar det skulle kläckas ur dem. Full av ömhet, smältande av
kärlek sjöng kardinalen för sin lilla tåligt ruvande maka: »Så kär! Så
kär!»
Bonden lutade sig mot sin såningsmaskin och lyssnade uppmärksamt på
honom. »Jag kan svära på, att han har ändrat sin sång nu igen, och den
här gången kan jag sannerligen inte förstå vad han säger.» Varje gång
kardinalen höjde sin röst, tystnade såningsmaskinens skrammel, och
Abraham lyssnade ivrigt till tonerna och funderade vitt och brett över
dem.
En kväll sade han till sin hustru: »Maria, har du givit akt på rödfinken
de sista dagarna? Han har ändrat sin sång till en ny melodi, och den
här gången är jag alldeles bet. Om det gällde livet, kan jag inte
förstå vad han säger. Tänk, om du skulle gå dit ner i morgon och
försöka, om du kan leta ut det åt mig. Det skulle vara bra roligt att
veta det.»
Maria kände sig smickrad. Hon hade alltid trott, att hon hade ett gott
musiköra. Här var ett tillfälle att pröva det och på samma gång göra
Abraham till viljes. Hon raskade ifrån sig sysslorna följande morgon
och smög sig ner till rågångsstaketet. Hon gömde sig bakom eken,
spetsade öronen och lyssnade ivrigt och med klappande hjärta. »Klipp,
klipp», ljöd såningsmaskinen, då Abrahams rara gamla ansikte kom
knogande uppför sluttningen. »Tjip! Tjip!» varnade kardinalen, i det han
flög till sin maka.
Han gav henne litet mat, strök hennes vinge, slog sig sedan ned i
benvedsbusken och sjöng om den kärlek, som tagit makten över honom.
Medan han drillade sin ömma, smekande visa, översatte den lyssnande
kvinnan den i sitt hjärta, och likaså gjorde den ruvande fågeln.
Med strålande ögon och upphettade kinder ilade hon utmed staketet.
Flämtande av iver mötte hon Abraham halvvägs på återvägen. Glömmande
sin vanliga tillbakadragenhet slog hon armarna om hans hals, drog hans
kind intill sin och utropade: ȁ, Abraham, jag har det! Jag har det! Jag
vet, vad han säger. Å, Abraham, min älskade vän! Min egen! Så kär för
mig! Så kär!»
»Så kär! Så kär!» upprepade kardinalen.
Förvåningen i Abrahams min övergick till förståelse, och han utbrast:
»Ja, min själ, du har hittat på det du, mitt gull! Det är just vad han
säger, det är klart som dagen. Jag hör det tydligare än allt annat, som
han hittills har sjungit, och nu förstår jag det.»
Han slog armarna om Maria, tryckte hennes huvud mot sitt bröst med sin
darrande gamla hand, och det ansikte han vände mot morgonljuset var
skönt.
»Jag önskar innerligen», sade han med en dallring på rösten, »att alla
levande varelser på jorden förstode den visan så bra som jag och den
där rödfinken!» Med armen om varandras liv lyssnade de med förtjust
min, och över åkern kommo kardinalens smältande toner svävande: »Så
kär! Så kär!»
Hädanefter blev Abrahams kärlek till fågelfamiljen en stilla mani. Han
bar mat till staketet varje dag, antingen det var regn eller solsken,
lika regelbundet som han ryktade och fodrade Nancy i stallet. Omtanken
för och tillgivenheten för kardinalen utvecklade i hans ömma gamla
hjärta en böljande flod av sympati för alla fåglar, som häckade på hans
ägor.
Han drev ner en stolpe för att utmärka det ställe på åkern, där
piparehonan låg på ägg, så att han inte skulle låta Nancy trampa ned
boet. Då han sköt för stängerna i ledet borta vid vägen, var han
alltid noga med att låta den tredje vara nere, ty en sparv häckade i
stolphålet, där den annars skulle ha passats in. Alar och nyponbuskar
fingo växa ostörda utmed hans gärdesgårdar den våren, om han upptäckte,
att de hyste en liten fågelmor med ängsliga ögon. Han lämnade en
kvadratmeter klöver oskuren, emedan han tyckte, att lärkan, som sjunger
närmare den högstes tron än någon annan fågel, hade lärt sig en och
annan ton av de osynliga änglakörernas sång och med ojämförlig renhet
och ömhet lät dem klinga ner till sin ruvande maka, vars hem och lycka
skulle bli förstörda, om lien fick gå över denna gröna fläck. Ända
till hösten uppsköt han att bränna upp rishögen efter vårkvistningen,
bakom fruktträdgården, då han fann, att ett vackert trastpar bodde där,
och han njöt nästan lika mycket av trastens sång som av lärkans. Han
lämnade kvar en ihålig och murken gren på det gamla rödastrakanträdet,
ty då han kom för att hugga av den, flaxade ett par sidensvansar
omkring där, vilda av oro.
Hans fickor voro buktiga av vete och brödsmulor, och hans hjärta
var stort av lycka. Det var hans ålderdoms gyllene vår. Himlen hade
aldrig förefallit så blå eller jorden så skön. Kardinalen hade öppnat
hans själs källor; livet fick ny färg, ny glädje, och varje Guds verk
uppenbarade en frisk och hittills ej uppskattad älsklighet. Själva
hans muskler tycktes mjukna, och ny styrka vaknade för att möta hans
uppåtsträvande själs önskningar. Han hade icke på åratal fullbordat
sitt dagsverke så lätt och med sådant nöje, och han kunde se, hur
hans föryngring återspeglades hos Maria. Hon svävade lätt omkring i
huset med avbrutna visstumpar, som till och med smekte Abrahams öron
ljuvligare än fåglarnas toner, och de sista dagarna hade han märkt,
att hon klädde om sig till sin eftermiddagssömnad, tog på sig sin
söndagsspetskrage och ett vitt förkläde. Han for genast till staden och
köpte henne en vackrare krage än hon någonsin ägt i hela sitt liv.
Sedan sökte han upp en skyltmålare och kom hem med en hop brädlappar,
på vilka stod målat med stora, svarta, lång väg synliga bokstäver:
_Jakt är ej tillåten på dessa ägor._
Han föreföll litet förlägen, då han visade dem för Maria. »Det tycks
mig litet ovänligt att sätta upp sånt här för mina grannar», erkände
han, »men saken är den, att det är inte så mycket grannarna som inte
mera pojkarna, som behöva uppfostras, och så de där stadsmänniskorna,
som kalla sig sportsmän och döda en kolibri för att se, om de kunna
träffa den. Det fanns en tid, då träd och buskar voro fulla av fåglar
och ekorrar och det vimlade av kaniner och fisken riktigt trängdes i
floden. Jag brukade då fånga så många vaktlar och vilda kalkoner här i
närheten, som man kunde behöva för att få litet omväxling i matsedeln.
Det var alltid min föresats att ta litet och lämna litet kvar. Men se
hur det är nu. Det är en riktigt stor händelse, om jag nånsin kan få
en tvåmarksgös. Jag skulle bli nästan vettskrämd, om jag finge höra en
vild kalkon skrocka, och vad småfåglar beträffar, finns här ungefär
fjärdedelen mot förr, men i stället få vi säden förstörd av insekter.
Jag skulle kunna göra vad som helst för småfåglarna för deras sång och
deras färg och nätta, lekfulla fasoner, men jag är inte så dum, att jag
inte ser, vad de göra för mig i stället. De här anslagstavlorna ska
sättas upp, och jag gratulerar den, som jag ertappar med att göra illa
mot mina fåglar.»
Maria betraktade anslagen tankfullt. »Du borde då inte vara tvungen att
sätta upp dem», sade hon slutligen. »Om det är så ordnat, att det är bra
för dem att vara här och lagar ha stiftats för att skydda dem, borde
människorna bära sig förståndigt åt och låta dem vara i fred. Jag har
aldrig i mitt liv varit så intresserad av fåglar som nu, och jag skall
också ha ögonen med mig. Om du hör middagsklockan ringa ett slag, då
du är ute på åkern, så vet du att det betyder, att det är någon, som
smyger omkring med bössa.»
Abraham tog fast Maria och gav henne en smällkyss på kinden, där
flickårens rosor ännu blommade för hans räkning. Sedan fyllde han sina
fickor med säd och brödsmulor och gick ner till floden för att duka
bord åt kardinalen. Han hörde hans skarpa, gälla »tjip», och hans ömma,
veka kärlekstoner, då han kom ut från logen, och hela vägen till
sumaken klingade de i hans öron.
Kardinalen mötte honom vid hörnet av åkern och flaxade över buskar och
staket endast några meter från honom. Då Abraham hade strött ut sitt
förråd på staketribban, kom fågeln trippande och vickande med huvudet,
tog elegant upp en brödsmula och flög till sumaken med den. Hans maka
tog emot den med förtjusning, och han förde till henne den ena godbiten
efter den andra, tills hon nekade att öppna näbben efter mera. Han
åt själv en lätt kvällsvard, sedan svingade han sig upp i vinrankan
och avslutade dagen med en timmes musik. Då och då riktade han ett
muntert frågande öga på Abraham, men icke ett ögonblick förlorade han
nästet och sin lilla knubbiga gråa fru ur sikte. Hon ruvade över äggen,
och han ruvade över henne, och för att hon skulle förstå djupet och
ståndaktigheten i hans hängivenhet, sade han henne upprepade gånger
med alla de ömma nyanser han kunde lägga in i sina toner, att hon var
honom »så kär, så kär!»
Kardinalen hade aldrig anat, att ankomsten av den maka han så mycket
längtat efter skulle fylla hans liv med så oändlig glädje. Men
just samma dag, som lyckan tycktes ha nått sin höjd, blev det sorg
i sumaken. Han hade fördröjt sig med att jaga en fet mal, som han
nödvändigt ville ha åt sin maka, och hon hade blivit outhärdligt
törstig och lämnade boet för att flyga ner till floden. Då han såg
henne där, skyndade han sig allt vad han förmådde för att ruva äggen
i hennes ställe, och han kom just lagom för att se en tjuvaktig röd
ekorre kila i väg med ett ägg.
Med ett ursinnigt skrik kastade kardinalen sig över honom. Hans vilda
angrepp kostade ekorren ett öga, men fågelfar förlorade också en unge,
ty ekorren tappade ägget utanför nästet. Kardinalen plockade bedrövad
upp de skvallrande skalen, så att inte någon, som fick se dem, skulle
titta upp och upptäcka hans skatter. Det var tre ägg kvar, och den
ruvande fågeln sörjde så bittert över den förlorade, att kardinalen
satt tätt bredvid nästet hela dagen och viskade om och om igen, för att
trösta henne, att hon var honom »så kär, så kär».
FEMTE KAPITLET.
»Se hit! Se hit!» ropade kardinalen.
Denna uppmaning klingade om och om igen från hagtornsträdets högsta
gren, och ändå var det inte hans uppriktiga mening. Han var utom sig
av en ny, härlig extas, och han kunde omöjligt låta bli att ge utbrott
åt sina känslor. Han befallde bonden och varje annan hår- eller
fjäderbeväxt invånare i floddalen att titta, men sedan flaxade och for
han omkring som en galning, om någon av dem vågade sig komma nära, ty
det tilldrog sig stora händelser i sumaken.
Under de sista dagarna hade kardinalen ruvat en timme varje morgon,
medan hans maka tog sig motion, badade och putsade sig på solgrenen.
Han hade kommit till henne i morse som vanligt, och hon såg på honom
med ängsliga blickar och vägrade att röra sig ur stället. Han hade
satt sig på kanten av nästet och upprepade gånger sökt övertala henne
att ge sig av. Hon purrade endast upp sina fjädrar och försökte vända
på äggen; som hon ruvade, men ville inte ge sig ut. Kardinalen sträckte
sig fram och puffade lätt till henne med sin näbb för att påminna
henne, att det var hans tur att ruva, men hon såg nästan vredgat på
honom och gav honom ett vasst nyp, och då förstod han, att hon inte
ville bli störd. Han bar till henne alla läckerheter han kunde finna
och satt nästan hela dagen hopkrupen bredvid henne i spänd oro.
Det var långt lidet på eftermiddagen, då hon äntligen gav sig ut för
att dricka, nästan försmäktande av törst. Knappast hade hon slagit sig
ned i en pilbuske och böjt sig ut över vattnet, förrän kardinalen satt
på nästets kant. Han undersökte det noga, men han kunde ej se någon
förändring. Han böjde sig fram för att sorgfälligt granska äggen, och
någonstädes ifrån kom det svagaste lilla »tjip» han någonsin hört.
Kardinalen reste sin kam och flög ner till pilarna. Det var ingen fara
i sikte, och hans maka doppade begärligt sin skära näbb i vattnet. Han
återvände till vaggan och lyssnade uppmärksamt, och åter hörde han det
svaga pipet. Under boet, runt omkring det och i hela sumaken sökte han,
tills han slutligen helt villrådig åter slog sig ned på nästets kant.
Ljudet var så mycket tydligare där, att han plötsligt böjde sig fram
och smekte äggen med näbben, och nu visste kardinalen, hur det förhöll
sig! Han hade hört det första pipet av sina i skalen inneslutna ungar!
Med ett vilt skrik gjorde han en volt ut i luften. Hans hjärta
klappade, så att han var nära att kvävas. Han sköt som en pil ner
till floden. Om han slog sig ned i en buske, var det endast för en
sekund, sedan gav han sig ut igen och jagade framåt i yrande flykt.
Han svingade sig upp i toppen på det högsta tulpanträdet och ropade
uppåt himlen till lärkan: »Se hit! Se hit!» Han rusade i väg ner till
strandsluttningen och talade om det för snäpporna, sedan hälsade
han på i buskarna och underrättade trastarna och rödhakesångarna. I
sin fadersömhet blev han så yr av glädje, att han glömde sin vanliga
högdragenhet och fraterniserade med varje fågel utmed den glittrande
floden. Han lade till och med bort sin försiktighet och tjippade i
sumaken och smekte sin maka på ett så larmande sätt, att hon såg på
honom med en sträng blick och gav hans vinge en häftig puff för att
återföra honom till besinning.
Den natten sov kardinalen i sumaken helt nära sin maka, och han
blundade endast med ett öga i sänder. Tidigt på morgonen, då han bar
till henne den första födan, fann han, att hon satt på nästets kant
och kastade ut bitar av äggskal, och då han kröp fram för att titta,
såg han den allra minsta lilla korallröda unge med slutna ögon och
små tappar av silkeslent dun. Dess näbb var vidöppen, och fastän hans
hjärta var ännu mera fullt än föregående dag, förstod han vad det
betydde, och i stället för att uppstämma nya jubelsånger, grep han sig
an med sina faderliga plikter och började söka efter mat, ty nu fanns
det två tomma krävor i familjen. Följande dag voro de fyra. Då fick han
verkligen arbeta. Så ivrigt han sökte, och hur glatt flög han ej till
sumaken med varenda läcker bit! Ungarna voro för små för att modern
skulle kunna lämna dem, och de första dagarna var kardinalen ständigt i
farten.
Om han ej kunde finna tillräckligt utsökt föda åt dem i träden eller
buskarna eller bland bondens gåvor, flög han ner på marken och sökte
som en bofink. Han glömde, att han behövde doppa sig eller hade en
särskild plats, där han tog solbad; men var han kom uppstämde han
oavlåtligt sitt entusiastiska: »Se hit! Se hit!»
Hans maka gav aldrig ett ljud ifrån sig. Hennes ögon voro större och
mildare än någonsin, och de tindrade av en jämnt brinnande kärlekslåga.
Hon pysslade så ömt om sina tre röda små pyren. Hon var så upptagen av
att mata, smeka och kela med dem, att hon glömde sig själv, tills hon
blev riktigt mager. Då kardinalen kom med mat, var hon idel kärlek och
tacksamhet för hans hängivna omsorger, och en gång sträckte hon sig
fram och kysste ömt hans vinge. »Se hit! Se hit!» ropade kardinalen,
och i sin extas glömde han sig åter och sjöng i sumaken. Sedan hämtade
han föda ivrigare än någonsin för att överskyla sin förseelse.
Bonden visste, att det ännu var en timme till middagen, men han var så
angelägen att få berätta nyheten för Maria, att han ej kunde stå ut med
sin spänning en minut till. Det ljöd en ny sång från sumaken. Han hade
hört den, då han for över den första tegen med harven. Han hade lyssnat
ivrigt och nästan genast uppfattat meningen: »Se hit! Se hit!» Han band
den gamla gråa märren vid inhägnaden för att hindra henne från att äta
av den unga säden och gick genast bort till sumaken. Genom att klättra
upp i hagtornsträdet kunde han titta in i boet med de vackra små
ungarna, som nu väl skyddades av lövverket som av en solfjäder. Abraham
tyckte, att han omöjligen kunde vänta till middagen. Han undersökte
kritiskt seltyget i hopp att ett spänne saknades och försökte upptäcka
något fel på harven, så att han skulle bli tvungen att gå hem efter ett
verktyg; men han kunde inte finna skymten av en förevändning att gå. Då
han hade väntat ännu en stund, kunde han ej stå ut längre.
»Jag har en nyhet att berätta dig, Maria», ropade han från brunnen, där
han låtsades släcka sin törst.
»Jaså, verkligen?» svarade Maria med ett överlägset leende. »Om det
gäller rödfinken, så har han varit här i trädgården tre gånger på
morgonen och ropat: »Se hit!» så han kunde spräcka strupen, och jag
tänkte mig, att ungarna hade kläckts ut. Är det din nyhet?»
»Det var då själva tusan --!» utbrast Abraham förvånad.
Mitt på eftermiddagen tog Abraham ut Nancy och började plöja en fåra,
som ledde rakt ner till sumaken. Han ämnade stanna där, binda hästen
vid staketet och gå ner till den skuggiga stranden för att hälsa på
kardinalen. Det var mycket varmt, och han plågades så av hettan, att
han i tysthet gladde sig åt att komma till änden av fåran och åt den
rast han hade lovat sig själv.
Middagsklockans raska, ivriga slag: »Kling, klang!» skuro klart och
skarpt genom luften. Abraham höll in Nancy med ett ryck. Det var den
varning Maria hade lovat sända honom, om hon såg kringstrykare med
en bössa. Han skuggade ögonen med handen, plirade med skärpt syn och
tittade åt alla väderstreck. Först fick han se en solglimt blixtra
på en gevärspipa, och sedan urskilde han en jaktklädd man, som kom
långsamt drivande nedåt vägen.
Abraham band hastigt Nancy vid staketet. Han skyndade sig så fort han
kunde att inta position bredvid vägen och tuggade på ett sädesstrå och
betraktade helt trankilt landskapet, då främlingen gick förbi:
»God dag», sade han i rent av vänlig ton.
Jägaren fortsatte sin väg utan att se upp eller ge hörbart svar.
För den gammaldags godmodige Abraham föreföll detta som den värsta
ohövlighet, och det blixtrade till i hans ögon, och hans röst lät helt
tvungen, då han gjorde en åtbörd med handen och sade:
»Stanna ett ögonblick, min vän. Efter ni är på mina ägor, tar jag mig
friheten att fråga, om ni har sett några anslag, som jag satt upp,
angående användandet av skjutgevär.»
»Jag är inte blind», svarade jägaren, »och så pass mycket uppfostran
har jag fått, att jag kan läsa edra anslag. De äro för resten så många
och så stora, att jag tror jag skulle kunna läsa dem, min gubbe lilla,
om jag också inte hade några ögon.»
Den knappast behärskade snäsiga tonen och orden »min gubbe lilla»
verkade ytterst irriterande på Abrahams nerver, fastän han levat sextio
år i den största fridsamhet. Glimten i hans ögon blev vassare och han
rätade upp sig högst betydligt, i det han svarade:
»Det var just meningen, att de skulle läsas och förstås! Från
landsvägen, som går förbi stugan där uppe i backen och ner till floden,
från den bortersta gränsen av det här åkerfältet ner till stranden,
räcka mina ägor, och anslagen gälla varenda kvadratfot av dem. De ha
särskilt gällande kraft i juni, då varannan buske och gräsrugge hyser
en ung fågelfamilj, och alla andra tider också för resten. De ha till
uppgift att hålla lagens föreskrifter vid makt och befordra skyddet
av villebråd och sångfåglar, och ni gör nog klokast i att lägga märke
till, att jag inte är så lastgammal, utan fullkomligt i stånd att
tillvarataga mina rättigheter mot vem det vara må.»
Jägarens ton var obestridligen mera hänsynsfull, då han frågade: »Anser
ni det som ett lagbrott, om en man helt enkelt går över edra ägor och
följer rågången för att komma till en väns lantgård?»
»Visst inte!» utbrast Abraham, och hans lättnad gjorde honom helt
hjärtlig. »Naturligtvis inte. Var så god och gå på bara. Jag ville bara
fästa er uppmärksamhet på, att fåglar åtnjuta skydd på mina ägor.»
»Jag ämnar inte alls förfördela edra dyrbara fåglar, det kan jag
försäkra er», svarade jägaren. »Och om ni vill ha en förklaring på,
varför jag går med bössa i juni månad, så tillstår jag, att jag
hoppades skjuta en ekorre åt en sjuk vän. Men jag antar, att till och
med _det_ är otillåtet på edra ägor.»
»Nej, för all del», sade Abraham, »så oresonlig är jag inte. Är det
fråga om sjukdom, så gläder det mig, om ni kan träffa på en ekorre.
Allt vad jag ville var att få klart angående fåglarna. Lycka till, god
jakt ... och adjö!»
Abraham sneddade över åkern till Nancy, men han vände sig om flera
gånger för att titta efter den glimmande bösspipan, då jägaren vek av
och gick nedåt flodstranden till. Han såg honom lämna staketet bakom
sig och försvinna i snåret.
»Han går rakt på sumaken», mumlade Abraham. »Jag var sannerligen en
dumbom, som inte följde med honom förbi det stället. Men jag förklarade
det ju så tydligt och klart för honom, och han lovade ju, att han inte
skulle röra fåglarna.»
Han lösgjorde Nancy och styrde för andra gången kurs mot sumaken. Han
hade plöjt omsorgsfullt med uppmärksamheten delad mellan hästen och
sädesfältet, men halva fåran blev illa plöjd, ty hans ögon drogos till
kardinalens bo liksom förhäxade, och hans händer darrade av högst
olämplig sinnesrörelse, då han grep om plogens handtag. Till sist höll
han in Nancy och stod och tittade ivrigt nedåt floden.
»Nu måste han vara i närheten av sumaken», viskade han. »Men herre Gud,
nog skall jag bli glad, då jag ser bösspipan blänka på andra sidan om
den.»
Han såg ett litet rökmoln, och ett skrällande eko rullade mellan
Wabashs stränder. Abraham spärrade upp ögonen, och hans läppar blevo
så underligt vita. Han stod där, som om han inte kunde röra sig ur
fläcken. »Kling, klang!» ljöd Marias andra varning.