indianerna visste det, de. De kommo roende i sina kanoter utför
floden för att fiska och slogo läger just under de här träden, och
min mor blev gnistrande förargad på deras kvinnor. Det fanns inte så
gott om nybyggare på den tiden, och det var minsann bäst att inte
reta indianerna, annars hade de kommit och skövlat alla våra vilda
bär, hela skogar fulla av vilda bär. Vem som helst kunde få tunntals
med bär, bara för besväret att plocka dem, och vi hade inte börjat
odla mycket vete och måste frakta det på hästryggen till Ohio för att
få det malet. Far behövde fem dagar till den resan; och sen kommo
de fördömda indiankäringarna, och mor blev tvungen att ge dem sina
stora vita vetebullar. Det var just därför hon blev så himla arg. Hon
brukade stiga upp mitt i natten och göra upp jästen och baka och låta
ugnen kallna och gömma brödet ute i vetelåren och tidigt på morgonen
vädra ut all brödlukten ur huset, så att hon kunde säga, att där inte
fanns en enda bulle. Om det är bär du söker, så finns det såna för
hela skapelsen utmed flodstranden, och vänta bara några dagar, tills
aprilskurarna ha kommit ner och jag börjar plöja den här åkern!»
Abraham satte upp foten på den tredje staketribban och stödde
armbågarna mot den översta. Kardinalen tjippade förtjust och hoppade
närmare.
»Hela vintern har jag tänkt, att jag inte skulle ta itu med den här
åkern vidare. I fyrtio års tid har jag plöjt den varje vår. Köpte den,
då jag var unga karl’n, nyss gift med Maria. Satte mig i stor skuld
för den; men jag har alltid tyckt om den här sluttande åkern, och min
andel i Wabashstranden har inte varit till salu någon gång på fyrtio
år. Jag har hakat mig fast vid den med näbb och klor, ty för mig är
den som ett stycke av paradiset, det är visst och sant. Första gången
jag plöjde det här fältet, rörde jag bara den översta delen. Hade nyss
gift mig med Maria, och jag arbetade just inte så mycket i jorden den
sommaren. Jag har plöjt den alltsedan dess, men jag har tänkt hela den
här vintern, då reumatismen satte åt mig, att jag skulle låta den vara
i fred nu i vår och förvandla den till ängsmark, men jag vet inte ...
kommer jag bara väl i farten, tror jag, att jag kunde låta det basa och
inte känna så mycket av det, om du vill stanna kvar och krya upp mig
litet och ge mig upplysningar om vädret. Jag vill förbaskat ogärna gå
in på, att jag håller på att tackla av, och om du säger: håll på! så
tror jag att jag vill försöka. Bara att se dig värmer mig ända ner i
hjärtroten, och för vart skutt du tar får jag lust att skutta jag också.
»Vad i all världen tittar du efter? Det är väl efter mat? Någon har
brukat mata dig, och nu vill du att jag skall göra så med. Det där var
inte så dumt tänkt, Rödfink. Mata dig? Det kan du lita på att jag vill.
Du behöver inte ens själv söka dig föda, om du inte vill. Du känner
dig säkert hungrig just nu, för det är inte så lätt att hitta något i
jorden så här tidigt på året. Men jag hoppas du inte tycker, att du
har kommit för snart. Jag skall lägga ut mat åt dig var du helst vill,
tidigt på morgonen, om du bara vill lova att stanna kvar och vifta med
din brandröda flagga utmed min strandremsa i sommar. Nu har jag inte
ett dugg med mig. Jo, visst har jag det! Här är en handfull säd, som
jag tog med mig att ge åt digrisen. Men kornen ä’ litet för stora och
hårda för dig. Kanske jag kan hacka sönder dem litet.»
Abraham tog upp sin fällkniv, strödde ut en rad av sädeskorn på översta
staketribban och hackade sönder dem så fint han kunde; och då han kom
till ändan av staketet, hoppade kardinalen ner med ett spasmodiskt
»tjip», nappade till sig det ena kornet efter det andra och flög
tillbaka till busken, smakade, gillade och tjippade sitt tack.
»Ser man på», sade Abraham och såg noga på, »det är alltså verkligen en
tam fågel? Ja, ett rarare litet älsklingsdjur finns då inte i världen.
Var och en, som ser dig, gör du glad, och då har du väl också all
anledning att själv vara glad. Och jag är lik din vän? Ja, ja, jag är
väldigt livad för att bli din husbonde, om du inte har något emot
det; och vad kosten beträffar, så skall jag nog ta mig tid att strö
ut mat åt dig på den där staketribban varenda dag. Maria tycker nog
att jag är spritt tokig, men vad det beträffar, så ... om jag bara kan
få henne med mig hit att se på dig en enda gång, så är hon fast, hon
också, för du är den vackraste fågel Vår herre har skapat, åtminstone
har då aldrig jag sett maken. Se bara på tofsen i nacken, som vajar
för vinden! ‘Att med beröm ej kunna hålla tätt, det är ett dumt och
skamligt sätt’ -- ja visst, men den dumheten och skammen tar jag helt
och hållet på mig, och jag säger dig rent ut, att du är, ta mig tusan,
den sötaste lilla varelse jag nånsin har sett.
»Men du skall inte vara så oförsiktig! Vet du inte, att du är den allra
präktigaste skottavla? Varför håller du dig inte litet ur sikte? På det
här viset gör du dig ökänd för alla människor i floddalen, och med ditt
nätta, inställsamma sätt kan du inte rädda en enda av dina fjädrar. Du
får ditt lilla röda hjärta utskjutet ur din lilla röda kropp det är
just vad du får det. Det är synd och skam! Och ändå finns det en lag,
som skyddar dig. Det är hög plikt på att döda sådana som du, men det
tycks ingen fästa sig vid. Varenda pojkslyngel vill försöka på, om han
kan peka rätt med bössan, och på hela stranden finns ingenting så lätt
att sikta på som du, så grant som du lyser.
»Men om du vill stanna där du är, skall den lymmel, som skjuter på dig,
råka illa ut, det lovar jag dig, Rödfink. De här ägorna ä’ mina, och om
du bosätter dig här, är du min, tills det blir dags att vända tillbaka
till den där andra gubben, som är lik mig. Undrar, om han är villigare
att föda dig och försvara dig än jag!»
»Här! Här! Här!» visslade kardinalen.
»Jag skulle bli väldigt glad, om du sa’, att du vill stanna. Och det
gör du nog, såvida du inte träffar på någon hona från Limberlost och
låter locka dig bort till kärret. Herre Gud, Limberlost kan då rakt
inte jämföras med floden. Du är dum, om du ger dig härifrån. Men apropå
te ge sig härifrån, så måste jag gå nu, annars kommer Maria efter
mig med lyktan, och när jag tänker rätt på saken, så är jag verkligen
litet fuktig för att inte säga våt. Men du varnade mig ju, inte sant,
lilla vän? Jag sa’ ju till Maria, att det är som att träffa en människa
då man träffar dig, och så har det också varit. Betydligt mer än jag
själv tänkte, och jag har pratat mer än annars på ett helt år. Du kan
väl rakt inte tänka dig, att jag är ansedd för att vara en väldigt
tystlåten karl!»
Abraham rätade upp sig och rörde vid hattbrättet till en halvt
militärisk hälsning.
»Nej, adjö nu, herr Rödfink. Aldrig i livet har jag haft sånt nöje av
att göra en bekantskap, utom första gången jag träffade Maria. Tänk nu
på plöjningen, och om du säger: ‘jag stannar’, så är det avgjort. Adjö
... och var litet försiktigare nu! Jag kommer igen i morgon bittida,
strax efter frukosten, hurudant vädret än är.»
»Vått år! Vått år!» ropade kardinalen efter honom, då han gick.
Abraham vände sig om och hälsade gravitetiskt för andra gången.
Kardinalen slog sig ned på översta staketribban och kalasade på de söta
sädeskornen tills hans kräva blev full, och sedan satte han sig till
ro i sumakträdet och somnade. Tidigt följande morgon var han i farten
och i fin toalett, och från sumakens topp hälsade han dagen med full
hals: »Vått år! Vått år!»
Hans röst gav eko långt nedåt floden, tills det så tydligt lät, som om
någon av hans eget släkte svarat, att han följde efter och granskade
stränderna bit för bit på vardera sidan, och slutligen hörde han röster
av sina egna fränder. Han tog reda på, varifrån de kommo, men det var
endast några stadiga gamla par, gifta för längesedan, och sysselsatta
med att bygga bo. Kardinalen återvände till sumaken och kände sig
ensammare än någonsin.
Han beslöt att rekognoscera åt motsatt håll och styrde kurs uppåt
floden. Följande strömfåran flög han miltals över det kalla, glittrande
vattnet mellan de lummiga snår, som kantade stränderna. Då han kom
till de långa, vidlyftiga pålbyggnader, varpå människorna lagt ut en
bro över floden och där de trötta bondhästarnas hasande hovar drevo upp
moln av damm och framkallade rullande ekon med sina dånande hovslag,
blev han rädd, sköt högt upp i luften och seglade över dem i korta,
brutna flyktkurvor. Men där jättehöga lönnar och askar förenade sina
grenar över flodbädden till en av moder Naturs luftiga broar för
ekorrar, kände han ingen fruktan och dök så djupt under den, att hans
spegelbild drog en skälvande skugglinje uppåt den silverblanka väg han
följde.
Han gjorde kurva efter kurva, slog sig ofta ned på en vida omkring
synlig gren och utslungade en klingande utmaning i morgonens ansikte.
Med varje mil blev hans väg allt vackrare. Flodbädden var kalksten och
det hastigt ilande vattnet klart och genomskinligt. Stränderna voro
branta här och där, sluttade sakta på andra håll och voro alltid tätt
beväxta med snår av lövverk.
Vid en tvär krökning av floden satte han sig i toppen av en hög ask och
sände ut sin stolta profetia: »Vått år! Vått år!» och från alla håll
hörde han röster av sitt eget släkte. Förvånad fortsatte kardinalen sin
flykt. Han följde floden i kroklinjer, men så kom han ihåg, att här
hade han ett tillfälle att vinna den strandbrud han längtade efter, men
då han sänkte sig för att välja ut den högsta grenen, där han riktigt
kunde utveckla hela sin tjusningsförmåga, upptäckte han, att han endast
befann sig några famnar ifrån asken, där han sänt ut sin väderspådom.
Kardinalen flög över det smala näset och uppstämde en ny kallelse; utan
att vänta på svar flög han åter uppför floden och vek om Hästskobukten.
Då han kom till samma ask för tredje gången, förstod han.
Floden krökte sig i en stor kurva. Kardinalen slog sig ned på askens
allra högsta kvist och såg sig omkring. Man kunde ej tänka sig en
vackrare utsikt varken för människor eller fåglar. Wabash bildade en
cirkel av silver med bägge stränderna kantade av lummiga snår, och
där inne låg en öppen plats betäckt med vajande starrgräs och blåa
svärdsliljor. Här och där stodo väldiga träd, men högre än alla reste
sig i mitten en jättesykomor, vid marken grenande sig till tre stora
träd, vilkas vajande grenar tycktes sopa himlen och vilkas rötter likt
giriga fingrar grävde sig djupt ner i Rainbow-Bottoms svarta gyttja.
Det var på denna härliga plats som regnbågen till sist antagit fast
form, och vid dess fot, fritt tillgängliga för alla människor, som
gjorde sig mödan att söka, hade den Store Alkemisten strött ut sina
sällsyntaste skatter -- solskenets guld, vattnets diamantdroppar,
smaragdgrönska och safirskyar. I rikt mått funnos där frön, bär och
insekter för fåglarna och vilda blommor, frukt och nötter för barnen.
Över allt detta vajade sykomoren med sitt majestätiska huvud.
Den var en tron som tycktes passande för sonen av en kung; han
satte sig på dess översta gren och floden förde hans kallelse långt
bort: »Hej, kardinaler! Se hit! Se på mig! Har ni sett någon så stor?
Finns det någon bland er, som kan tävla med mig i behag? Vem kan
vissla så högt, så klara, bevekande toner? Vem vill flyga till mig och
söka skydd hos mig? Vem vill komma och bli min maka?»
Han reste sin kam högt, lät strupen svälla av klingande toner och var
så stor och grann, att det bland de många kardinalfåglar, som samlats
för att höra på, ej fanns någon som kunde jämföras med honom.
Svart avund fyllde deras hjärtan. Vem var denne prålande, oförskämde
främling, som bjöd ut sig åt deras honor? Det fanns många ogifta
kardinaler vid Rainbow-Bottom och många svartsjuka hannar. Kardinalen
gungade av och an och utsände ännu en kallelse; och där uppstod ett
sådant sorl av kvinnlig beundran, att han hörde det. Med kammen rest
i hela sin höjd, strupen svällande, så att den var nära att sprängas,
och hjärtat för stort för kroppen utsände kardinalen från sin gren den
tredje kallelsen; då hördes klart och tydligt ett rop till svar: »Här!
Här! Här!» Det kom från en hona, som senast i går hade hållit till godo
med smekningar av den grannaste kardinalen i Rainbow-Bottom och hade
använt morgonen till att flyga med byggmaterial till ett snår av röd
hagtorn.
Med en kunglig fanfar svingade han sig ut för att söka upp henne; men
hennes ursinnige make förekom honom, och med ett skrik tog hon till
flykten och lämnade en tuss av fjädrar i sin makes näbb. Kardinalen
kastade sig nu i sin tur över honom som en fräsande raket, och nu
rasade ett blodrött krig i Rainbow-Bottom. Honorna skingrades åt alla
håll för att gömma sig. Kardinalen applicerade en kyss på en stackars
liten fågel, som var för rädd att kunna komma undan honom; sedan ryckte
hannarna fram, och det började bli allvarsamt. Kardinalen skulle ha
njutit väldigt av att få slåss med ett par tre fiender, men ett halvt
dussin manade snarare till försiktighet än till hjältemod. Han rusade
in bland dem, skingrade dem till höger och vänster och flög upp i
sykomoren. Med all andedräkt han hade kvar upprepade han övermodigt
sin utmaning; sedan styrde han kurs nedåt floden till sumaken så
behagfullt han kunde.
Det blev en timmes förbittrat gräl, innan den ljuva friden åter sänkte
sig över Rainbow-Bottom. Det nygifta paret slöt fred till sist; honorna
började ivrigt kokettera igen och glömde den förföriske främlingen --
alla utom den stackars lilla, som hade råkat bli kysst. Aldrig förr
hade hon blivit kysst, och aldrig hade hon heller väntat att bli det,
ty hon var en i alla avseenden olyckligt lottad varelse.
Att börja med hade hon kläckts ur det femte ägget, och var och en vet,
hur ofördelaktigt det är att börja livet med fyra stora äldre ungar
ovanpå sig. Det var ett klent ägg och en klen unge, som bräckte dess
skal. Den övriga familjen stod där och tog nästan all föda, så att
hon så när hade svält ihjäl i boet, och inte förrän de båda äldsta
flugit ut, visste hon vad ett ordentligt mål ville säga. Det räckte
bara i några dagar, ty sedan var det de andras tur att ge sig av, och
föräldrarna följde dem så långt ut på fältet, att den lilla stackaren
låg där ensam och ropade i boet och var nära att omkomma. Driven av
hunger klättrade hon upp på kanten och övade sina vingar, tills hon
lyckades exekvera ett slags flykt till en buske i närheten. Hon fick ej
fäste på grenen och föll till marken, där hon låg frusen och darrande.
Hon jämrade sig ynkligt och var nästan död, då en brunhyllt, barfotad
pojke med metspö på axeln gick förbi och hörde henne.
»Stackars lilla kräk, du är nästan död», sade han. »Jag vet vad jag
skall göra med dig. Jag skall bära dig dit bort till buskarna, där jag
hörde de andra rödfinkarna, sedan skall din mamma nog ge dig mat.»
Gossen satte försiktigt upp henne på en gren nära en av hennes bröder,
och där fick hon nätt och jämnt så mycket mat, att hon höll sig vid liv.
Sedan blev det nya svårigheter. En gång jagades hon av en ekorre, och
hon räddade sig genom att krypa in i ett hål så trångt, att hennes
förföljare ej kunde komma efter. Att hon undkom en stor blå orm, då
hon tog sig sitt första bad, berodde endast på, att en hök höll ögonen
på ormen och knep honom just i rätta ögonblicket för att den stackars
skälvande lilla fågeln skulle bli räddad. Men hon var nu så förskrämd,
att hon ej kunde röra sig på en lång stund.
Alla fågelvärldens svårigheter föllo på hennes lott. Hon var så
bräcklig och klen, att hon tappade bort sin familj under flyttningen
söderut och kom i sällskap med främmande fåglar, som alls icke voro
snälla mot henne. Livet i söder hade varit fullt av vedermödor. En gång
snuddade en kula så tätt förbi henne, att hon förlorade två av sina
vingpennor, och det gjorde henne ännu mera försagd än förr. Då hon kom
tillbaka till norden gav hon sig ut igen och hade slutligen begivit sig
till Rainbow-Bottom, vilsekommen och allena.
Hon var en sådan skygg och rädd liten stackare, att alla honorna
gjorde narr av henne, och hannarna tycktes aldrig förstå, att hon en
gång kunde bli en ganska vacker liten fru. Alla andra kardinalhonor i
Rainbow-Bottom hade flera uppvaktande kavaljerer, men denna stackars
ensamma och förskrämda varelse fick aldrig någon friare, och ändå var
hon i så stort behov av kärlek! Ingen hade någonsin förr gjort henne
något närmande; och nu hade hon blivit kysst av denne praktfulle
främling!
Hon visste naturligtvis, att det egentligen inte var hennes kyss. Han
hade ämnat den åt den stolta varelse, som hade besvarat hans kallelse,
men efter hon hade fått den, så var den nu ändå hennes på sätt och vis.
Hon gömde sig i buskarna hela den återstående delen av dagen och hade
aldrig varit så rädd i hela sitt liv. Hon ruvade alltjämt över det,
och på morgonen satt hon vid Hästskons nedre krök och lyssnade efter
de underbaraste toner hon någonsin hade hört. Hela dagen gömde hon sig
och väntade, och de följande dagarna voro fulla av längtan, men han kom
aldrig igen.
Så en morgon kände hon ett mod, som hon ej förstod, och fylld av en
längtan, som drev henne fram mot hennes vilja, begav hon sig i väg
utför floden. Långa sträckor smög hon sig fram mellan buskarna och
spejade och lyssnade, tills kvällen slutligen kom och hon återvände
till Rainbow-Bottom. Följande morgon gav hon sig tidigt ut och flög
till det ställe, varifrån hon hade vänt om föregående kväll. Därifrån
gled hon mellan buskar och snår, darrande och bävande, men hon
fortsatte envist sin färd och ansträngde sig att uppfånga någon ton
från den lysande främlingen.
Det var mitt på förmiddagen, då hon närmade sig sumaken, och då hon
trött hoppade framåt, hörde hon bara ett litet stycke ifrån sig
sångaren, som hon sökte, stämma upp sin fulltoniga, härliga sång. Hon
lyfte och hade flytt en hel kilometer, innan hon kom till medvetande
av, att hon var stadd på flykt. Hon stannade och lyssnade, och nu hörde
hon de käcka tonerna komma böljande med strömmen. Hon flög tillbaka,
tätt intill marken, för att se efter, om hon obemärkt kunde finna en
plats, där hon kunde betrakta sångaren som hade kysst henne. Då hon
slutligen kom till ett ställe, där hon kunde se honom tydligt, var
hans skönhet så bedårande och hans sång så förförisk, att hon småningom
hoppade närmare och närmare utan att veta att hon rörde sig.
Högt upp i sumaken hade kardinalen sjungit, tills han var torr i halsen
och hoppets källa nästan uttorkad. Han kunde ej annat än lida nederlag
mot det överlägsna antalet i Rainbow-Bottom. Han hade paraderat och
utfört all den musik han någonsin hade lärt sig och improviserat
ännu mycket mera. Men ändå hade ingen kommit och sökt upp honom.
Måste det alltså bli Limberlost? Blott denna enda dag till skulle han
bevara sin värdighet och sin boplats. Han vippade med stjärten, lade
huvudet på sned och flaxade. Han visslade och sjöng och drillade. Över
låglandet, uppför och utför den glittrande floden, utsände han, med
alla variationer han kunde hitta på, för sista gången sitt profetiska
budskap: »Vått år! Vått år!»
TREDJE KAPITLET.
»Kom hit! Kom hit!» bad kardinalen. Han kände, att hans musikaliska
talang inte gav sitt allra bästa, då han brast ut i denna nya sång.
Han var nästan modfälld. Han tycktes ej ha någon annan tillflykt än
Limberlost, och han föraktade den sumptrakten till den grad, att
kärleken skulle förlora något av sitt största behag, om han drevs
dit för att söka sig en maka. Tiden tycktes mogen för kraftiga
åtgärder, och kardinalen var beredd därtill, men hur kunde han använda
kraftiga åtgärder mot en liten maka, som inte ville åtlyda hans
bönfallande kallelse? Han hackade liknöjt på bären och slungade ut ett
frågande: »Tjip!» Med en liten gnista hopp flög han ofta upp på sin
högsta gren och utfärdade en order, som lät långt mera som en bön: »Kom
hit! Kom hit!» och sedan böjde han på huvudet och lyssnade uppmärksamt
till flodens röst, så att inte ens det svagaste lilla »tjip» till svar
skulle undgå honom.
Han hörde karparna slå vid stranden. En stor gädda högg omkring sig
och frukosterade på småfisk. Mitt för sumaken såg han en rovgirig gös
sticka upp huvudet och snappa åt sig de honungslastade insekter, som
olyckligtvis råkade ramla ner från kalaset i strandkålens vita blommor.
Den röda ekorrens vassa snattrande och boskapens idisslareläten, då den
långsamt tuggade sina bussar inne mellan videbuskarna, undgingo honom
ej. Hackspettens hamrande på en död sykomor ett litet stycke ovanför
honom ljöd som trumslag i hans lyssnande öron.
Kardinalen hatade hackspetten ännu mer än han avskydde duvhannen.
Denne var endast fjolligt överdriven, men hackspetten var en riktig
Blåskägg. Kardinalen längtade efter att få rycka fjädern från hans
rygg, tills den blev lika röd som hans huvud, ty hackspetten hade gjort
sig så fin han kunde och börjat sin friarelek med ljuva toner och
smältande ömhet. Hans kurtis hade varit lika sliskig som duvhannens,
och den ensamme kardinalen hade utstått ytterligare lidanden, då han
tvingats att bevittna hans lycka; men knappast hade hans knubbiga,
hängivna lilla maka tagit emot hans smekningar och gillat sykomoren,
förrän han vände sig emot henne, hackade henne ilsket och ryckte en
tuss fjädrar ur hennes bröst. Det fanns icke den ringaste ursäkt för
denna tyranniska handling, och denna syn fyllde kardinalen med raseri.
Han väntade alldeles säkert, att fru Hackspett skulle skilja sig från
mannen och fly från sitt nya hem, och han hoppades på allvar, att hon
skulle göra det, men hon företog sig ingenting sådant. Hon gjorde sig
liten och ödmjuk, var flitig i sina sysslor och sökte på allt sätt
förekomma och avvända sin makes missnöje. Sålunda behandlad blev han
ännu mera despotisk, och nu hukade fru Hackspett ihop sig varje gång
hon kom i närheten av honom. Det gjorde kardinalen så ursinnig, att han
längtade att få gripa in och dunka hackspettens huvud mot sykomorens
stam, tills han lärde sig att bemöta sin hustru anständigt.
Floden förde med sig hela körer av lärkdrillar, och nu på morgonen
hade gyllingarnas första smältande guldtoner hörts. De hade kommit
i dagningen och voro övermåttan förtjusta att vara hemma igen; de
fladdrade från strand till strand och sjöngo hänförande under flykten.
Det tycktes aldrig ta slut på den fågelsång, som kom glidande med
floden, men ändå hördes aldrig den röst, som kardinalen väntade på med
så lidelsefull längtan.
Gyllingens sång var så inspirerande, att den frestade kardinalen
till ännu en ansträngning; han slog sig ned högt upp, där han lyste
purpurröd och svart mot aprilhimlen, han provade sin röst, och då han
var säker på den, ropade han i bedjande ton: »Kom hit! Kom hit!»
Just i detsamma fick han se henne! Hon kom mjukt svävande över
marken, lätt som ett dun för vinden, med ett rosigt skimmer över sin
fjäderskrud, korallröd näbb och till och med fötterna skära -- den
skyggaste, blygaste lilla varelse man kan tänka sig. Hennes klara ögon
blinkade av rädsla, och där nere bland ormbunkar, sippor och fjolårets
torra löv satt hon och vred och vände på sitt lilla huvud och tittade
på honom med skrämd förvåning.
Det var detta kardinalen hade väntat, hoppats och planerat för i många
dagar. Han hade tänkt sig in i alla situationens enskildheter, men
ändå var han icke beredd på detta, som nu inträffat så oförmodat.
Han hade tänkt sig att få avvisa många sökande, innan han valde ut
åt sig en brud, som kunde tävla med honom i skönhet; men denna lilla
skygga varelse, som smög sig fram nära marken och tittade förstulet på
honom, kom honom genast att känna sig som en högst obetydlig fågel,
och han hade minsann aldrig förr känt sig obetydlig. Den förkrossande
möjligheten, att det möjligen någonstädes kunde finnas en kardinal,
som var större, grannare och skickligare sångare än han, kom honom att
rycka till, och det värsta var, att hans röst plötsligt klickade.
Halvt dold bland blommorna föreföll hon så liten, så blyg, så
förtjusande söt. Han »tjippade» försiktigt ett par gånger för att göra
sig säker och klara strupen, ty den hade helt omotiverat blivit torr
och hes och sedan började han på nytt i öm ton. »Kom hit! Kom hit!»
bönföll kardinalen. Han glömde helt och hållet bort sin värdighet.
Han visste, att hans röst darrade av iver och var hes av fruktan. Han
var rädd för att försöka närma sig henne. Men han lutade sig fram
emot henne, tiggande och bedjande. Han käxade och envisades, och han
skämdes inte ett grand för att han gjorde det. Det föreföll honom
plötsligt, att det var en riktig ära, om han kunde vinna henne. Han
gungade på grenen. Han hoppade åt sidan, vred och vände sig behagfullt.
Han kråmade sig och gick an och gjorde allt för att visa sig till sin
fördel. Det föll honom aldrig in, att duvhannen och hackspetten kunde
se på, och han skulle icke ha frågat det ringaste efter, om de hade
gjort det; och vad de andra kardinalerna beträffade, skulle han ha
kunnat angripa Limberlosts och Rainbow-Bottoms förenade styrkor.