_Kardinalens frieri_
[Illustration]
_En fågelhistoria
av Gene Stratton-Porter_
_Förf. till „Drömflickan” o „Laddie”_
_Fahlcrantz & Co/Stockholm_
KARDINALENS
FRIERI
EN FÅGELHISTORIA
AV
GENE STRATTON-PORTER
FÖRF. TILL »DRÖMFLICKAN» OCH »LADDIE»
ÖVERSÄTTNING AV ERNST LUNDQUIST
[Illustration]
STOCKHOLM
FAHLCRANTZ & C:O.
STOCKHOLM 1915
A.-B. FAHLCRANTZ’ BOKTRYCKERI
FÖRSTA KAPITLET.
Kardinalfågeln flög av och an i apelsinträdgården och sökte mask till
sin frukost; då och då gungade han på grenarna och sände ut sitt
uppmuntringsrop -- »Good cheer!» -- till människorna. Hans sång jublade
av glädje, ty det var hans festdagar, hans lektid. Hela den sydländska
världen var full av strålande solsken, granna blommor, en rikedom av
frukt, myriader insekter -- och aldrig ett dyft att göra utom att
bada, kalasa och vara lycklig. Icke underligt då, att hans sång var en
profetia om gott mod för framtiden, ty hela hans förflutna var idel
lycka.
Kardinalfågeln var bara årsgammal, men ändå fladdrade hans tofs högt,
hans skägg var krusigt och svart, och han var ett riktigt under i fråga
om storlek och färg. Äldre hannar av hans familj, som hade flyttat
många gånger, föreföllo små bredvid honom, och fjäderskrudar, som
fällts år efter år, sågo färglösa ut i jämförelse med hans. Det var
som om ett klappande hjärta av eld fladdrat förbi, då han kom flygande
genom fruktträdgården.
Förra våren hade kardinalfågeln krupit ur ägget norrut, i Limberlost,
fåglarnas paradis. Där breda sig tusentals acres svart myrmark under
sommarsol och vintersnö. Där finnas mörka pölar av grumligt vatten,
små dalbottnar och kärrmark, som höjt sig. Skogsjättar resa sig mot
skyn eller ligga, täckta med sammetslent slam, multnande i solfläckiga
gölar, och busksnåren äro nästan ogenomträngliga.
Träsket liknar ett stort middagsbord för fåglar. Vilda vinrankor
klättra upp i toppen av de högsta träd, breda ut sig som parasoller
över grenarna, och deras festoner av vajande skott gunga som
silkesfransar för vindarnas lek. Fåglarna lata sig i skuggan, skala
av bark, samla torra klängen till byggmaterial för sina nästen och
kalasa på de sura druvorna. De slå ned i snattrande svärmar över de
vilda körsbärsträden och överlasta sina krävor med röda hagtornsbär,
vilda plommon, björnbär och papajer. Brakvedsträden, som kanta kärren,
dra till sig flockar, som söka bär, och träskets starrgräs och örter
tyngas ner av fröjägare. Dyn myllrar av mask, och hela moraset flammar
av blommor, vilkas färg och doft locka myriader insekter och fjärilar.
Trädkrypare stoltsera med rött och guld från trädtopparna, och
mjödhumlor och kolibris hjälpas åt att plundra blommornas fyllda
honungsgömmen. Luften omkring de vilda plommon- och rödtjörnsträden
vibrerar av millioner vildbins vingfladder, och flugsnapparna frossa
glupskt. Kärrets stinkande dunster locka insekter i svärmar, och
flugsnapparna vingla och kasta sig i luften under jakten efter dem.
Varje ihåligt träd hyser sin koloni av flädermöss. Ormar sola sig i
snåren. Vattendjuren dra efter sig glittrande, krusigt kölvatten,
då de simma över gölarna. Sköldpaddor välta sig klumpigt ner från
trädstockarna. Grodorna göra behagfulla hopp från pöl till pöl. Allt
vad som har hemortsrätt i denna del av landet -- underjordiska,
krypande eller bevingade varelser -- finns i Limberlost; men framför
allt är det ett favorittillhåll för fåglar.
Prydliga gröna Sylviaarter bygga bo i dess trädtoppar, och rödögda
grönsparvar välja sin bostad längre ner. Det är hemvist för
klockfåglar, finkar och trastar. Där finnas svärmar av koltrastar,
risfåglar och kråkor. Nötskrikor och härmtrastar gräla ständigt, och
gärdsmygar sladdra oavbrutet. Gyllingarna hänga sina börsliknande
bon på grenarna och hålla tillsammans med Tanagrafinkarna picknick
på mullbär och insekter. Om kvällen ila hökar fram på tysta vingar;
nattskärrorna uppstämma sina klagande läten, som de hålla på med
till långt in på natten, och ugglorna frossa i månljus och rikt
byte. I dagningen väcka rödhakesångarna varje ny dags ekon med sin
maning: »Cheer up!» och litet senare hjula stora, svarta gamar fram
över molnens rike eller hänga där som frusna smutsstänk, spejande över
Limberlost och den omgivande trakten efter föda. Rördrummens olåt höres
hela dagen, men den överröstas av den blåa hägerns gnisslande läte, då
han slår alla grodhjärtan med skräck, medan de enstaka skriken från en
vilsekommen lom, som skilt sig från sin flock under flyttningen norrut,
fylla träsket med klagande ljud.
Mellan Limberlosts trädtoppar fladdra fåglar, vilkas färg är mera
lysande än de grannaste blommors, som lyfta sina ansikten mot ljuset
och luften. Tjärnets näckrosor äro ej så vita som de hägrar, som fiska
mellan dem. Den yppigaste kvist av gullris är ej så färgstark som det
blänkande guldet på gyllingens bröst, då han gungar på den. Skrikorna
äro blåare än svärdsliljebädden, varöver de flaxa under gutturalt
snatter. Finkarna ha vackrare purpurfärg än järnörten. För varje fläck
lysved, som flammar i Limberlost, är det en kardinalfågel, som glöder
ännu rödare i en buske över den. De äro kanske inte talrikare än andra
fåglar, men deras lysande färg och deras oförskräckta benägenhet att
alltid hålla sig framme göra, att det förefaller så.
Kardinalfågeln hade kläckts ut i ett snår av vildros- och
björnbärsbuskar. Hans far var en seg gammal änkling med mycken
erfarenhet och skiftande lynne. Han var den störste och stridslystnaste
rödfinken i Limberlost och regerade obestritt som kung över sitt
släkte. Trastar, kungsfåglar och törnskator höllo sig långt ifrån
honom, och ej ens de alltid pratsjuka nötskrikorna voro tillräckligt
modiga att uppträda som hans motståndare. Några dagar efter det han
sist blivit änkling fick han se en vacker, fyllig ung hona, och hon
fjättrade så hans blickar, att han ej lämnade henne någon ro förrän
hon tillät hans smekningar och bar den första kvisten till deras bo
i rosenhäcken. Hon var mycket stolt över att bli maka till kungen i
Limberlost, och om hon djupt i sitt hjärta kände en flyktig rädsla för
sin höge herre, visade hon det ej, ty hon var själv en välväxt fågel
med vackra fjädrar.
Hon valde sin bostad med en konstnärs öga och en erfaren bobyggares
goda omdöme. Det skulle bli svårt för ormar och ekorrar att tränga
igenom detta törnsnår. De vita körsbärsblommorna hade knappast slutat
locka till sig en svärm av insekter, förrän rosornas ljuva doft kallade
dem tillbaka; då de hade vissnat, mognade stora blanka nypon inom
räckhåll och drogo till sig matfriare. Hon byggde med långt mer än
vanlig omsorg. Det var ett vackert näste, inte på långt när så löst och
bräckligt som hela hennes släkts där ute i myren. Det var ett tydligt
försök till bägareform, och det var verkligen prydligt kantat med torra
blad av mjukt starrgräs. Men det var då hon lade sitt första ägg, som
kardinaldrottningen skördade ovansklig ära. Hon var en vacker, kraftig
fågel full av kärlek och lycka över sitt första djärva försök att bygga
bo, och hon överträffade till den grad sig själv vid detta tillfälle,
att hon hade svårt för att övertyga någon, att hon hade hedern av
resultatet.
Hon nödgades verkligen lyfta näbb och vingar mot sin make till försvar
för detta ägg, ty det var så ovanligt stort, att han med knapp nöd
kunde övertygas om, att ej någon lömsk rackare av det befjädrade
släktet hade smugit sig in dit och värpt det i hennes frånvaro. Kungen
var alldeles säker på, att det var något galet med ägget och ville
vältra ut det ur nästet, men drottningen stod på sig och kämpade
tappert för dess försvar. Hon ökade ytterligare deras framtidsutsikter
genom att värpa tre ägg till. Nu fick kungen klart för sig, att hon var
en högst märkvärdig fågel, och gav sig ut på lustfärd; men hon grep sig
an med att ruva, innerligt glad och belåten.
Under alla de långa dagarna, då hettan blev svår och kungen visade en
allt utom överdriven omsorg om hennes aptit och bekvämlighet, värmde
hon de fyra äggen med sin kropp och väntade tåligt. Det stora ägget
var hennes skatt. Det pysslade hon om alltjämt. Många gånger om dagen
vände hon det; och alltid kände hon mot sitt bröst den särskilda
tryckning, som skilde det från de andra. Det var naturligtvis det
första, som kläcktes ut, och drottningen kände, att hon hade full
ersättning för sin möda, även om alla de andra slogo fel: ty detta ägg
pep med ett ljudeligt pip, och innan silkesdunet ännu var riktigt torrt
på den stora terracottafärgade kroppen, reste kardinalungen sig och
begärde eftertryckligt mat.
Kungen kom för att se på honom och erkände sig genast övervunnen. Han
var far till många lovande kardinaler, men aldrig hade han sett maken.
Han satte alla Limberlosts ekon i rörelse med sin jublande glädje. Han
var ständigt på jakt efter de mognaste bär och frön. Han matade denna
unge från morgon till kväll, och aldrig kom han med mat utan att finna
honom stående ovanpå de andra och ropande efter mera. Drottningen var
precis lika stolt över honom och lika dåraktig i sitt avguderi, men hon
höll noggrann räkning och gav de andra maskar i tur och ordning. Det
var ovanligt vackra ungar, men vad har väl en vacker unge för utsikter
i en familj, där det finns ett underbarn? Kardinalen var lika stor som
två av de andra ungarna och så röd, att till och med hans dun tycktes
vara doppat i purpur; hans skinn och till och med hans fötter voro röda.
Han var den förste, som klättrade upp på nästets kant, och den förste,
som hoppade ut på en kvist. Han överraskade sina föräldrar med att
hitta en mask och flög så långt under sin första utflykt, att hans
tillbedjande mor nästan fick kramp av oro, att hans styrka skulle
svika honom, så att han föll ner i kärret och blev offer för en gammal
hungrig sköldpadda. Men han kom oskadd tillbaka; och kungen var så
belåten, att han for efter ett ovanligt moget bär åt honom, satte sig
på en kvist framför honom och gav honom hans första språklektion.
Kardinalen kunde naturligtvis säga »pi» och »tji», då han bräckte sitt
skal; men kungen lärde honom att pipa korrekt och med uttryck, och
den dagen fick han veta, att manliga medlemmar av kardinalfamiljen
alltid ropa »tjip» och de kvinnliga »tjok». Han lärde sig i själva verket
så fort och var på det hela taget så uppmärksam, att innan kungen
ansåg klokt att ge honom nästa lektion, fann han honom sittande på
en gren med sluten näbb och svällande strupe, sysselsatt med att på
egen hand öva sig med familjens rop: »Yitt! Yitt! Yitt!» -- »Hir! Hir!
Hir!» och »Tjir! Tjir! Tjir!» Detta gjorde kungen så förtjust, att han
visslade dem om och om igen och hjälpte sin unge allt vad han kunde.
Han var så stolt över honom, att han samma kväll gav honom hans första
lektion i att stoppa in sitt huvud ordentligt och somna ensam. Om några
dagar, då han var säker på hans vingstyrka, gav han honom undervisning
i att flyga. Han lärde honom att breda ut sina vingar och segla
långsamt från träd till träd; att flyga i korta, brutna kurvor för att
undgå en jägares sikte; att vända tvärt i luften och snabbt pila efter
ett flygfä eller en fiende. Han lärde honom den rätta vinkeln att
möta stark blåst och att han alltid skulle möta ett ösregn med huvudet
först, så att vattnet rann med fjädern.
Hans första badlektion var en avgjord succés. Kardinalen var lika
förtjust i vatten som en and. Han badade, plaskade och väsnades, tills
hans mor blev nästan utom sig av rädsla för att han kunde locka dit
en vattenorm eller en sköldpadda; men någon fruktan ingick ej i hans
anläggning. Han lärde sig att torka, ordna och glätta sina fjädrar och
visade en så märkvärdig ambition att hålla sig ren och obefläckad,
att han, ehuru bara en unge, redan var en i högsta grad lovande fågel
och många av Limberlosts befjädrade invånare kommo för att göra hans
bekantskap.
Sedan tog kungen honom med sig på en långfärd runt omkring myren och
lärde honom konsten att välja ut lämpliga platser att söka mask på; hur
han skulle söka bladlöss och ätliga sniglar under löven; vilka bär som
voro goda och ofarliga, och vilka slags örter som hade de flesta och
bästa fröna. Han lärde honom att ta rätt på små stenar att mala sin
föda med och hur han skulle vässa och polera sin näbb.
Sedan grep han sig an med de viktiga musiklektionerna och lärde
honom vissla, sjunga och drilla: »Good cheer! Good cheer!» sjöng
kungen före. »Co cheer!» härmade kardinalen. Dessa sånger voro endast
skolövningar, men det var ett djup och en volym i hans röst, som
utlovade framtida storhet, då han hunnit utveckla sig och erfarenheten
väckt hans känsla. Han var en ypperlig musiker för sin ålder.
Han blev snart så duktig att sköta sig själv, flyga och skaffa föda och
blev så stor och försigkommen, att han gjorde talrika utflykter på egen
hand i Limberlost; och hans storlek var så imponerande och hans sätt
så utmanande, att ingen gjorde honom något för när. Kungens regering
hotade i själva verket att snart ta slut, men om han var rädd för det,
visade han det åtminstone icke, och hans stolthet över sin underbara
avkomling låg i öppen dag. Sedan kardinalen hade grundligt utforskat
myren, greps han av längtan efter friare vidder, och dag efter dag
strövade han omkring i utkanterna, såg ut över de vidsträckta odlade
fälten och brann av begär att få pröva sina vingar på en lång, hög,
vild utflykt.
Så kom det en dag, då sensommarens hetta försatte kärret i ångande
tillstånd och kardinalen flög tätt utmed dess gränser och andades
in brisen från det omgivande landet, och åsynen av vidlyftiga fält,
som sträckte sig norrut, utövade en sådan lockelse på honom, att han
bredde ut sina vingar och gjorde sin första utflykt från hemmet, i
det han så mycket som möjligt följde en linje av träd och inhägnader.
Den dagen var så härlig, att den avgjorde hans öde. Det tycks ju, att
myren, som var så omtyckt av hans släkt, borde ha varit tillräcklig
för kardinalen, men det var den inte. För varje mil han flög kom en
starkare känsla av makt och kraft och en livligare kärlek till de stora
vidderna av fält och skog. Hans hjärta spratt av förtjusning över
att få gunga i vinden, jaga fram genom solskenet och segla över detta
ändlösa panorama av sädesfält, ängar, fruktträdgårdar och skogsmark.
Det heta och instängda Limberlost föreföll honom som ett fängelse han
sluppit ifrån, medan han oavlåtligt och oförtröttat fortfor att flyga
rätt fram. Då han flög över ett fält med halvmogen säd, som sluttade
ner mot stranden, såg han många fåglar söka sin föda där, och han
fällde i ett högt träd för att se på dem. Han beslöt sig snart för
att prova denna nya maträtt. Han hittade ett ställe, där en kråka
hade lämnat ett lätt åtkomligt ax i sticket; han hakade sig fast vid
agnarna, som han såg de andra göra, sträckte sig i hela sin längd och
borrade in sin starka, vassa näbb i det gulvita kornet. Att efter den
kvävande heta jakten i kärret och den långa eggande flykten få gunga
på detta vajande strå och dricka sädeskornets mustiga mjölk, var för
kardinalen som att för första gången smaka nektar och ambrosia. Han
lyfte upp sitt huvud, då han kom till den gyllene kärnan, och i det
han smulade sönder den i små bitar smakade han av den och gillade den
med förtjusningen hos en epikuré, som njuter av en läcker ny rätt.
Det kanske fanns andra godsaker på nästa fält. Han beslöt att flyga
ännu längre. Men han hade endast flugit ett kort stycke, då han
ändrade sin kurs och vände åt söder, ty under honom var någonting
långt, glittrande, glidande, kantat med pilar, och över dem reste
sig jättelika sykomorer, lönnar, tulpanträd och almar, som fångade
upp vinden och vajade i den, och kardinalen visste inte vad det var.
Full av förvåning sänkte han sig allt lägre och lägre. Fåglar var det
överallt, många flögo över och doppade näbben i det, men dess klara,
glidande silver var en hemlighet för kardinalen.
Diktens och sångens vackra flod, som indianerna först upptäckte och
sedan fransmännen, hette Ouabache; den slingrande, glittrande flod, som
Logan och Me-skin-go-me-sia älskade; den enda flod, som kunde locka
Wa-ca-co-nah från Salamonie och Missisinewa; den flod, under vars
silversykomorer och jättelönnar hövdingen Godfrey färdades många mil
för att staka ut sitt läger, hade aldrig varit vackrare än på denna
ojämförliga höstdag.
Med sina fjädrar tryckta tätt intill kroppen slog kardinalen sig ner
i en pil och lutade sig fram för att titta, darrande av iver och
utstötande explosiva »tjip», ty mitt för sig hade han en stor rödfink,
som varken föreföll fredlig eller blyg. Han gav ifrån sig ett oförskämt
utmanande »tjip», som genast slungades tillbaka till honom, så fort
det lämnat hans näbb. Kardinalen spärrade upp sin kam och lyfte halvt
på vingarna och styvade dem till anfall; fågeln mitt emot gjorde
detsamma. I sin förvåning reste han sig till sin fulla höjd med ett
behändigt litet sidosteg, och den andra fågeln sträckte sig och steg åt
sidan precis som han. Detta var för förolämpande, tyckte kardinalen.
Spännande varje muskel kastade han sig över den oförskämde främlingen.
Han slog i vattnet med sådan kraft, att det stänkte över pilarna, och
en kungsfiskare, som satt på en stubbe mitt emot honom och spejade
efter spigg på grynnorna, såg det. Han öppnade näbben och uppstämde
ett gällt gapskratt, så att hans röst ekade från udde till udde nedåt
floden. Kardinalen visste knappt, hur han kom upp, men han hade lärt
sig något nytt. Det där vackra, blänkande, glidande, var vatten, inte
tjockt, ljumt, svart träskvatten, utan rent, kallt silvervatten. Han
riste sina fjädrar, kände sig en nyans rödare av blygsel, men han ville
inte låta driva bort sig av skrattet. Detta var alldeles för härligt.
Om en liten stund vågade han sig ner och tog sig en klunk, och det var
första gången han riktigt drack i sitt liv. Å, men det var gott!
Då han släckt törsten efter hettan och sin långa flykt, tog han sig
ett bad, och det var en ny och förtjusande erfarenhet. Så han plaskade
och plaskade och stänkte silverdroppar omkring sig! Så han dök och
blötte sig och hämtade svalka i detta porlande vatten, där han fick
vara kvar så länge han ville och plaska av hjärtans lust; ty han kunde
se bottnen överallt ett långt stycke och kunde lätt undvika allt, som
försökte göra honom illa. Han var så våt, då han slutat sitt bad, att
han knappt kunde komma upp i en buske och släta sina fjädrar.
Sedan han väl blivit riktigt fin igen, kom han ihåg fågeln i vattnet
och flög tillbaka till pilen. Där i djupet av det blanka vattnet
upptäckte kardinalen sig själv, och hans hjärta svällde av berättigad
stolthet. Var detta breda, fylliga bröst hans? Var hade han sett någon
annan kardinal med så hög kam, att den vajade för vinden? Så stora och
svarta hans ögon voro, och hans skägg var nästan lika långt och krusigt
som hans fars. Han bredde ut sina vingar och betraktade deras svängda
form och vred och vickade på stjärten. Han gick igenom sin toalett
en gång till och ordnade varenda fjäder. Han gned sig bak i nacken
med spetsen av sina vingar, stack huvudet under dem och drog långsamt
ut det gång på gång för att släta sin tofs. Han vred och vände sig.
Han gungade och bröstade sig, och varje skymt han uppfångade av sin
storlek och skönhet fyllde honom med stolthet. Han kråmade sig som en
påfågel och skrockade som en nötskrika.
Då han ej kunde hitta på något mera att beundra, fjättrade något annat
hans uppmärksamhet. Då han »tjippade», svarade ett »tjip» på andra sidan
floden; där fanns säkert ingen kardinal, så att det måste vara så, att
han hörde sin egen röst liksom han såg sig själv. Han valde en lätt
synlig gren och skickade ett skarpt »tjip» över vattnet, och han fick
betalt med samma mynt. Han »tjippade» nu milt och ömt, som han brukade
göra i Limberlost till sin lilla favoritsyster, som ofta kom och slog
sig ned bredvid honom i en lönn, där han sov, och nu kom svaret milt
och ömt. Då förstod kardinalen. »Yitt! Yitt! Yitt!» Han visslade det
högt, och han visslade det lågt. »Tjir! Tjir! Tjir!» Han visslade det
ömt och skarpt och befallande. »Hir! Hir! Hir!» Vid denna klingande
befallning kom varje fågel, så långt som floden förde med sig hans
röst, för att rekognoscera och stannade kvar för att beundra. Om och
om igen visslade han med alla förändringar han kunde hitta på. Han
gjorde tappra ansträngningar att sjunga och drilla, och med en hjärtans
fröjd, som han aldrig förr känt, brast han så ut i klingande sång: »Good
cheer! Good cheer! Good cheer!»
Då kvällen kom, blev han nervös och orolig och flög långsamt tillbaka
till Limberlost, men den dagen hade för alltid gjort det omöjligt för
honom att vara träskfågel. Om natten spärrade han oroligt ut fjädrarna
och vädrade efter frisk luft från ängarna. Han tyckte, att han åter
smakade sädeskorn och klart vatten. Han beundrade sin bild i floden
och längtade efter ljudet av sin röst, och så började han mumla: »Yitt!
Yitt! Yitt!» i sömnen. I den första gryningen väckte en rödhakesångare
honom med att sjunga: »Cheer up! Cheer up!» och han svarade med ett
sömnigt: »Cheer! Cheer! Cheer!» Om en stund sjöng rödhakesångaren åter
förtjusande mjukt och ömt: »Cheer up, Dearie! Cheer up, Dearie! Cheer
up! Cheer up! Cheer!» Kardinalen, som nu var fullt vaken, ropade
muntert: »Good cheer! Good cheer!» och sedan dröjde det bara en kort
stund, innan han var på väg till den glittrande floden. Den var ännu
härligare än förut, och varje följande dag såg man honom kalasa på
sädesfältet och bada i det blanka vattnet; men han återvände alltid
till sin familj vid kvällens inbrott.
Då den svarta frosten började plundra Limberlost och det nästan inte
fanns annan föda än torra frön, kom det en dag, då kungen bådade samman
sitt följe och gav den magiska signalen. I skymningen förde han dem
söderut, mil efter mil, tills de kippade efter andan och det gjorde
ont i vingarna efter den ovana flykten; men tack vare sina utflykter
till floden var kardinalen starkare än de andra, och han höll sig
lätt jämnsides med kungen. Tidigt på morgonen, till och med innan
rödhakesångarna vaknat, var kungen framme vid sitt mål, de sumpiga
ängarna i Florida. Men kardinalen hade alldeles förlorat smaken för
träskliv, så att han gav sig hårdnackat ut på egen hand, och snart
hade han träffat på en annan flod. Den var inte fullt så förtjusande
som den glittrande floden, men vacker var den ändå, och på dess svagt
sluttande strand låg en apelsinträdgård. Där slog kardinalen sig ned
och fann ett vinterhem efter sitt tycke.
Följande morgon kommo en guldhårig liten flicka och en gammal man med
snövita lockar gående hand i hand genom trädgården. Flickan fick se
rödfinken och förklarade sig genast som hans beskyddarinna, och samma
dag kom det ut en förordning, att det skulle gå alldeles förskräckligt
illa för den, som skadade eller ens skrämde kardinalen. Så började i
full trygghet en rad av dagar, som voro idel glädje. Fruktträdgården
myllrade av insekter, som lockades dit av den starka doften, och
i barken fanns det gott om mask. Kosten var nästan lika bra som i
Limberlost, och man hade alltid floden att dricka ur och plaska i så
mycket man ville.
I de dagarna uppehöllo sig flickan och den gamle mannen timtals i
trädgården och iakttogo fågeln, som tycktes bli större och grannare
för varje dag. Så präktig hans nu klart kardinalröda fjäderskrud tog
sig ut mot de blanka gröna löven! Så stor och grann han föreföll, då
han lekfullt fladdrade av och an bland de vita blommorna! Den lilla
flickan stod med knäppta händer och dyrkade honom, då han med svällande
strupe gungade på den högsta grenen och sjöng sin inspirerande sång om
och om igen: »Good cheer! Good cheer!» Varje dag kommo de för att se och
höra. De strödde ut brödsmulor, och kardinalen blev så vänlig, att han
hälsade deras ankomst med ett raskt: »Tjip! Tjip!» medan den förtjusta
flickan försökte härma honom. Snart blevo de så goda vänner, att han,
då han såg dem nalkas, ropade i blid ton: »Tjip! Tjip!» och sedan med
klara ögon och huvudet på sned väntade på hennes svar.
Någon medlem av hans familj i Sumpängarna hittade ibland vägen till
hans trädgård, men kardinalen, som börjat känna sig som herre på
täppan, blev förargad på inkräktaren och förföljde honom som en
eldpil. Då någon kringstrykare råkat ut för detta, återvände han till
sitt träsk med den reflexionen, att kardinalen i apelsinträdgården var
nästan dubbelt så stor och stark som han och så märkvärdigt röd, att
det var ett riktigt under.
En dag började det blåsa en svag nordlig bris, som satte apelsinträdens
grenar i rörelse, vältrade deras tunga doft över landet och ut till
havs och spred i dess ställe en sval, fin, frisk lukt. Kardinalen lyfte
på huvudet och visslade en frågande ton. Han var inte säker och fortfor
att söka efter mask och spådde lycka i fulla, runda toner: »Good cheer!
Good cheer!» Åter drog doften genom trädgården så stark, att man denna
gång inte kunde ta miste. Kardinalen flög upp på den högsta grenen med
viftande tofs och oroligt vippande stjärt. »Tjip! Tjip!» ropade han
ivrigt och envist. »Tjip! Tjip!»
Nu kom vinden stark och stadig olik allt vad kardinalen hittills varit
med om, ty dess svala andedräkt talade om isbundna fält, som brutit
upp för solen. Den var fuktig av vårregnen, som spolat det norra
landets ansikte. Dess fina doft var en blandning av myriader löv, som
höllo på att slå ut, och plantor, som spirade kraftigt upp; dess friska
lukt var frömjöl från trädens hängen.
Uppe i landet Limberlost hade den gamla modern Naturen med buller och
bång gripit sig an med sin årliga storrengöring. Med sin duktiga kvast,
marsvinden, sopade hon rent i varje vrå och springa. Med sin skurhink
översvallande av aprilskurar tvättade hon hela skapelsens ansikte,
och om hon inte med dessa åtgärder lyckades få rent, så hon var nöjd,
gav hon en sista skrubbning med hagelskurar. Den glittrande floden
var så full, att den svämmade över; den sprängde isen och böljade mot
havet med en last av avskräde. All is och snö var ännu ej borta, men
den länge dräktiga jorden pysslade moderligt om sina barn. Hon lutade
sig ner för varje steg, ty marken myllrade av liv. Maskar och kryp
arbetade sig upp i ljus och värme. Skjutande undan mull och löv över
sig lyfte portulak, blåsippor och violer sina späda guldgröna huvuden.
Saven flödade och avlövade träd betäcktes med svällande knoppar. Fina
mossar kröpo över varenda multnande timmerstock. Lavarna på stenar och
staket nymålades i oändliga skiftningar av grått och grönt. Myriader
blommor och slingerväxter spirade upp för att täcka fjolårets multnande
löv. »Gravarnas sköna, toviga hår» kröp över ängarna, spred sig utmed
vägarna och klädde varje kal fläck.
Limberlost vaknade till liv redan före fälten och floden. Under vintern
hade det varit naknare och dystrare än allt annat, men nu utgjorde
dess krigiska musik de första tecknen till återkommande vår, ty då
den gröna lövgrodan uppstämmer sitt klingande läte och när bölgrodan
trummar, stämma fågelrösterna snart in. Lövträden blommade först, och
sedan inom otroligt kort tid kaveldun och säv, vinrankorna voro som ett
hav av vajande grönska, och svällande knoppar voro nära att brista.
Uppåt landet ringlade röken sig över sockerrörfält och skogsmark,
som röjdes; i skogarna vaknade djuren ur sin långa sömn; stamsillen
anträdde åter sin ändlösa färd uppför den glittrande floden; här och
där på höjder och i dalar tittade gröna fläckar fram, och landet i norr
låg färdigt och väntade på, att dess käraste vårgäster skulle komma hem
igen.
Uppe i rymden klingade de första glada tonerna, som tränga närmare Vår
herres tron än någon annan fågels: »Tirili! Tirili!» medan långbenta
små snäppor kilade omkring i Limberlost och utmed floden och uppstämde
sina kallelserop. Rödhakesångarna i fruktträdgårdarna drogo fram de
för längesedan torkade stråna av fjolårets gräs under snön att kläda
in sina bägarformiga lerbon med, och sidensvansarna höllo till i det
ihåliga äppelträdet. Uppe på den översta platta staketribban lade
duvorna samman sina få grova pinnar och kvistar. Där var ett sådant
präktigt ställe att anbringa sitt rede. De väderbitna, murknande gamla
ribborna hade samma färg som den beskäftiga duvhonan. Hennes rödkantade
ögon stucko ej av mera från bakgrunden än en liten röd lavbägare. Här
skulle säkert ingen se henne! Limberlost och den glittrande floden,
fälten och skogarna, buskarna och stängslen utmed vägen, stubbar,
stockar och ihåliga träd, ja, till och med moder jords nakna bruna
bröst, allt väntade på att få vagga var och en sina, och det var ett av
de oförklarade underverken, att alla kommo tillbaka till sina platser.
Luften var berusande. De fina, friska, hänförande dofter, som vinden
medförde, doft av nysprucket löv, av isvatten sköljda plantor och
frömjöl från trädens hängen, voro som en trolldryck för människorna.
Boskapen ute på fälten var rent av rusig därav, och de under vintern
torrfödda hjordarna gåvo sig ut till sitt första bete med högt
bakåtkastat huvud, dansande, bölande och galopperande som tosingar.
Nordanvinden, som kom dragande från sina isfästningar, fångade upp
denna doft av vår och bar den till apelsingårdarna och sumpängarna,
och efter en munfull av den blev kardinalfågeln alldeles vild av
förtjusning och sköt som en pil genom fruktträdgården, ty fastän ingen
hade sagt honom det, visste han vad det betydde. Kallelsen hade kommit.
Nu var det slut med att lata sig.
Det var nu dags att fara hem, att leka och rasa i frisk livslust, att
dra ut på frieri, älska, få sitt eget, skaffa sig en maka och bygga bo.
Hela den dagen flaxade han omkring, nervös av fruktan för det okända
och darrande av ljuv förväntan; men vid skymningens inbrott anträdde
han sin färd norrut.
Då han passerade sumpängarna, flög han långsamt och sände flera gånger
ner ett utmanande »tjip», men fick intet svar. Då visste kardinalen,
att nordanvinden hade burit ett sant budskap, ty kungen och hans
följeslagare voro före honom på väg till Limberlost. Mil efter mil klöv
han som en flämtande eldslåga den blåsvarta natten, och det dröjde ej
så länge, förrän han kunde urskilja en dallrande fläck av mörker, som
gled fram på himlen framför honom. Kardinalen flög oavlåtligt rakt
framåt, tills han med hjärtat svällande av triumf sköt rätt upp i
luften och högt uppifrån sände ner ett utmanande rop till kungen och
hans följe, i det han seglade fram över dem och försvann ur sikte.
Det var ännu nattskumt, då han flög över Limberlost och sänkte sig
så lågt, att han kunde se dess snöfria grenar, uppfånga en skymt av
grönska i dess svällande knoppar och höra dess grodors stigande och
fallande kör. Men det fanns ingen tvekan i hans flykt. Rakt och säkert
satte han kurs på den glittrande floden, och om en stund såg han dess
vårflödes rullande böljor. Han sänkte sig hastigt och doppade sin
brännheta näbb i det älskade vattnet; sedan tog han kvarter i ett
vackert gammalt sumakträd och stack huvudet under vingen till en kort
vila. Han hade gjort den långa färden i en enda, oavbruten sträcka,
och han var sömnig. Innerligt belåten burrade han upp sina fjädrar
och tillslöt ögonen, ty han var framme vid den glittrande floden, och
nu skulle det dröja ett halvt år, innan apelsingården åter genljöd av
hans: »Good cheer! Good cheer!»
ANDRA KAPITLET.
Sumakträdet motsvarade från första stunden hans föreställning om en
idealisk bostad. Han satte sig på en gren, och medan han slätade sina
fjädrar och hackade på fjolårets sura, torkade bär, sände han då och då
ut sin profetia: »Vått år! Vått år!» Den gamla modern Naturen bekräftade
hans visdom genom att sända ett ösregn, men det gjorde honom ingenting
alls att bli våt. Han visste hur han skulle kunna förvandla sin
purpurdräkt till den yppersta oljerock; han lade ner sin kam, slätade
till sina fjädrar, och i det han mötte aprilskuren fortfor han att ropa
på regn. Han visste, att han skulle se ännu grannare ut, då den var
över, och han tycktes även veta, att han med varje dag av solsken och
regn skulle komma sitt hjärtas önskan närmare.
Han var en riktig sprätt, medan han väntade. Från morgon till kväll
badade han, slätade sina fjädrar, solade sig, hoppade av och an och
koketterade. Han bröstade sig och »tjippade» oavbrutet. Han lade
beslag på sumakträdet som sitt eget och slogs tappert om det med
många inkräktare. Det växte på en tätt skogbeväxt sluttning, och
den glittrande floden rann sjungande mellan gröna stränder, nedtill
kantade med ett vitt bräm av portulak, »vårens skönheter». Runt omkring
det var ett snår av papaj, vildvin, hagtorn, benved och rödtjörn,
som lockade till sig mask och insekter, och alldeles bakom det gamla
rågångsstaketet sluttade en teg av lucker mylla nedåt floden; det
skulle snart plöjas upp till utsäde och bringa i dagen otaliga feta
maskar.
Nästan i varje timme måste han utkämpa strider för sin bostad, ty det
var något vackert över den gamla sumaken, som drog till sig dem, som
sökte sig ett hem. Ett städat par rödhakesångare började bygga bo där
samma morgon som kardinalfågeln kom, och ett koltrastpar försökte slå
sig ned där, innan dagen hade gått. Med rödhakarna hade han inte mycket
besvär. De voro lätt stukade, och efter några lama protester byggde de
åt sig i ett vilt plommonträd på strandsluttningen; men luften var full
av »tjip» och kvitter och röda och svarta fjädrar, innan koltrastarna
erkände sig besegrade. De voro gamla och vana och förstodo sig bra
på mask och ungsäd, men de förstodo också, när de voro besegrade, så
att de gåvo sig av nedåt floden till en dvärgek och försökte övertyga
varandra, att det var just där de från början helst hade velat ta sin
bostad.
Kardinalen blev nu ensam kvar i sumaken, pösande och stoltserande, men
inom sig fann han ensamheten tråkig. Då han ju var son till en kung,
var det alldeles under hans värdighet att tigga sig till en maka, och
dessutom var hela hans tid upptagen av att vakta sumaken; men han gav
noga akt på allt vad som försiggick bakom honom, och han avundades
koltrasten hans blanka, ömma lilla fästmö. Han nästan överansträngde
rösten på sina försök att i kärlekssånger tävla med en lärka, som
hängde uppe i skyarna över en äng på andra sidan floden och sände
ner till sin maka en dikt om avgudisk kärlek och sympati. Han skrek
ett så vilt förgrymmat »tjip» efter ett älskande snäpp-par, att de
förskräckta kilade utför strandsluttningen utan att veta, att det brott
han anklagade dem för var att de voro gifta, då han inte var det. Vad
beträffar duvorna, som redan härskade på staketribban under lönnarna,
visste kardinalen inte riktigt vad han skulle tänka.
Han var ensam, han var älskogskrank, och han innehade den vackraste
byggplatsen utmed floden under väntan på sin maka, och hennes
uraktlåtenhet att infinna sig gjorde det svårt för honom att uthärda
åsynen av deras ömhet, och kardinalfågeln tyckte, att han aldrig skulle
kunna glömma sig ända därhän att följa den där duvhannens exempel.
Han saknade all värdighet, han var så förälskad, att det var riktigt
äckligt. Han proppade mat i sin kväkaraktigt gravitetiska maka, så att
hon var nära att kvävas; han klängde sig fast vid boet och försökte
hjälpa henne att ruva, tills han nästan trängde bort henne från äggen.
Han överhopade henne med smekningar och kuttrade sin kärleksvisa, tills
varenda jordråtta under staketet kunde hela hans historia från början
till slut. Kardinalens tålamod sattes på så hårt prov, att han en dag
gjorde ett utfall mot duvhannen och ryckte en stor fjädertofs ur hans
rygg. Då han kom tillbaka till sumaken, måste han erkänna för sig
själv, att hans vrede härrörde lika mycket av att han ej hade någon att
älska som av att duvhannen var så osmakligt kär.
Varje morgon kom det nya par -- prydliga unga honor, nyss återkomna
från sin långresa, och stora, morska hannar, som uppträdde i högsta
grad briljant och käckt och sjöngo så att de nästan sprängde strupen i
sina ansträngningar att tjusa till sin utvalda brud. De kommo pilande
utför flodbanken som raketer i purpur, guld, blått och svart, gungade
på videkvistarna, plaskade i vattnet, brusto ut i tonkaskader, gjorde
allt vad de kunde för att exponera sin skönhet och sin musikaliska
talang; ibland ställde de till vilda slagsmål, då de upptäckte, att de
honor de friade till gynnade deras rivaler och bara ville hålla sig väl
med dem.
Kardinalen blev allt mera modfälld, medan han iakttog allt detta.
Det fanns icke en enda medlem av hans eget släkte bland dem. Han
tyckte synd om sig själv, då han undrade, om ödet tillämnade honom
samma lidanden, som han såg andra utstå. Å, de otäcka honorna, så de
koketterade och gjorde sig till! Så de slätade till sina fjädrar och
hoppade allt närmare och närmare med halvöppen näbb och blixtrande
ögon, som om de vore tjusade. De ivriga sångarna med svällande strupar
sjöngo och sjöngo i lidelsefullt bedjande tonfall, men just då de kände
sig säkra på, att deras små hjärtegryn voro nära att ge sig, fladdrade
de i väg till en annan buske långt borta, och det fanns ingen annan
utväg än att svälja den bittra missräkningen, följa efter dem och börja
om från början. Under de tre sista dagarna hade kardinalen iakttagit
sin kusin, den skärbröstade stenknäckan, hur han höll våldsam kurtis
med den mest förtjusande lilla hona, som tydligen uppmuntrade hans
tillnärmanden, men plötsligt satt han där lika långnäst och otröstlig
som en förälskad ung man, då han upptäcker, att den flicka, som har
koketterat för honom en hel säsong, tillhör en annan.
Kardinalen slog sig ned i toppen av den högsta sykomoren och såg ut
över landet bortåt Limberlost. Skulle han bege sig dit och söka sig en
träskmaka av hans egen släkt? Det var en outhärdlig tanke. Ställningen
började verkligen bli bekymmersam. Ingen fågel utmed den glittrande
floden hade pyntat sig, kråmat sig eller gjort mera musik än han.
Var allt detta förspilld möda? Nu hade han så säkert väntat sig ett
resultat. Senast i morse hade han svällt av stolthet, då han hört
fru nötskrika säga till sin grälsjuke man, att hon önskade hon kunde
byta ut honom mot kardinalen. Brukade ej den snälla duvhonan hålla
till under sumaken, då hon gjorde en paus i ruvandet och tog sig
ett morgonbad i sanden, och titta på honom med oförställd beundran?
Hon önskade säkert innerligt, att hennes tarvlige, knubbige man haft
scharlakansröd rock. Men det är i själva verket bara beröm från ens
eget kön, som räknas, och senast för en timme sedan hade lärkhannen
rapporterat, att han från sin utkikspunkt uppe i skyarna inte kunde se
någon så grann sångare som kardinalen i sumakträdet. Av den anledningen
vidhöll han sin övertygelse, att han verkligen var en prins, och han
beslöt att stanna kvar i det träd han valt ut till bostad och med sina
fysiska och vokala företräden tvinga den vackraste lilla kardinalhona i
hela trakten att söka upp honom.
Han tänkte ut alltsammans riktigt noga. Hur hon skulle höra hans
praktfulla sång och komma för att titta på honom; hur hon skulle bli
frapperad av hans storlek och skönhet; hur hon skulle komma till
honom, helt blygt, men naturligtvis för att vinna hans gillande; hur
han skulle nedlåta sig att hålla till godo med henne, om hon behagade
honom i alla avseenden; hur öm hon skulle bli mot honom och hur hon
skulle gilla hans val av hem, ty sumaken stod på en förtjusande plats
och var utmärkt lämplig att bygga bo i. I flera dagar hade han kråmat
sig, lekt och rasat, uppgivit utmanande rop, den sista dagen hade
han nästan nedlåtit sig till att locka, men ingen enda liten klarögd
kardinalhona hade kommit och erbjudit sig.
En brun trast gjorde honom nästan vild av avund genom sina mandater.
Trasten kom glidande uppför flodstranden, en rostbrun, smygande varelse
från buskarnas värld, slog sig ned i en törnbuske alldeles mitt för
sumaken och sjöng en timme ute i det fria. Den musiken var höjd över
allt beröm. Den var en ren fantasiskapelse både till varp och väft.
Det var en sång så bräddad med vårens glädje och munterhet, toner så
skälvande av kärleksböner och lidelsens ömma smärta, att ett halvt
dussin beundrande trasthonor samlats runt omkring, innan den slutade.
Med omsorg och överläggning valde den bruna trasten ut den mest
intagande, och hon följde honom till snåret som förhäxad.
Det var kardinalens dröm förverkligad för en annan mitt för hans ögon,
och det fyllde honom med avund. Om den där enkla bruna fågeln, som smög
sig fram, som om han haft en stöld på sitt samvete, kunde vinna en maka
bara genom att visa sig och sjunga i en timme, varför skulle då ej han,
den grannaste fågeln i skogen, åtminstone ha lika stor framgång genom
att öppet exponera sina behag och föredra sin musik? Skulle han, den
stoltaste, praktfullaste bland kardinaler, nödgas ge sig ut och söka
sig en hustru som vanliga simpla fåglar? Bort med den tanken!
Han flög ner till floden för att bada. Sedan han sökt upp en fläck,
där vattnet porlade kristallklart över en bädd av vit kalksten, tvådde
han sig tills han kände att han inte kunde bli renare. Sedan begav
kardinalen sig upp till sin mest älskade solplats, slog sig ned på en
gren, reste fjädrarna på ända, solade sig, riste sig och gick an, tills
han var alldeles torr.
Uppflugen på högsta grenen av den gamla sumaken började han nu sjunga
med full hals, så att hans kolsvarta polisonger stodo rakt ut. Han
uppgav ett skallande rop, skälvande av alla de lidelser, som rasade
inom honom. Han fångade upp sina egna rullande ekon, förändrade
och varierade dem. Han improviserade, så att det klingade över den
glittrande floden: »Vått år! Vått år!»
Han visslade och visslade, så att hela fågelvärlden och även
människorna hörde det, ty bonden stannade i sin köksdörr med sina
stävor av ångande mjölk och ropade till sin hustru:
»Hör på, Maria! Hör på bara! Om den där fågeln inte slutar med att spå
regnväder, blir jag sannerligen så rädd, att jag inte vågar så förrän
i juni. Det är somliga fåglar, snäppor och rapphöns till exempel, som
kunna tala riktigt tydligt, men aldrig har jag hört någon fågel, som
kan forma till orden så klart och tydligt som den där krabaten. Det
låter, som om det kom från floddalen. Jag tror jag skall gå ner åt det
hållet och se efter, om fältet där nere är färdigt att plöjas upp.»
»Abraham Johnson», sade hans hustru, »du som vill gå och gälla för en
hedersman, -- om du vill traska i snöslask och duggregn en kilometer
för att se på en fågel, så säg det rent ut, men skyll för Guds skull
inte på, att du ämnar plöja, för utan att låtsas gå och se efter vet du
lika bra som jag, att det inte är dags ännu på en hel vecka.»
Abraham småskrattade beskedligt. »Jag erkänner gärna, att det är fågeln,
om du så vill, Maria. Jag har hört honom från logen hela dagen, och
det är något nästan mänskligt i hans sång, som jag aldrig har hört
från någon annan fågel. Jag är verkligen nyfiken att se honom. När jag
hörde honom sjunga, tyckte jag det kändes nästan som om han varit en
människa.»
»Prata inte strunt!» utbrast Maria. »Jag tänker han sjunger inte ett
dugg bättre än någon annan fågel. Det är bara ekot från floden. En
fågel, som sjunger nere vid stranden av Wabash, låter alltid dubbelt
så vackert som om han sjöng uppe i bergen. Det har jag vetat i fyrtio
år. För resten är han nog borta, innan du kommer dit.»
Då Abraham öppnade dörren, ropade den brandröde profeten åter
sitt: »Vått år! Vått år!»
Han klev ut, stängde sakta dörren och gick ogenerat raka vägen över
sädesfältet ner till sångaren.
»Jag vet just inte, om det här är bra för håll och reumatist», mumlade
han, i det han fällde upp rockkragen och drog ner sin gamla hatt för
att skydda sig mot regndropparna. »Jag borde nog inte ha gått, men jag
kan rakt inte låta bli att komma, när någon ropar mig, och nu _är_ det
någon, som ropar mig ner till floden.»
»Vått år! Vått år!» ljöd kardinalens profetia.
»Tack, lilla vän! Roligt att höra dig. Behövde just inte få veta det
där, men det visar mig i alla fall vägen. Nu förstår jag, var din buske
är, och för resten är det långt lidet på kvällen, så att det måste
snart vara sovdags för dig. Här nånstans i närheten måste du vara. Det
vore bra, om du nu sa’ riktigt ifrån och talte om, var du är. Nå, var
är du, säg?»
Abraham gick där och tittade utmed staketet, snokade i buskarna och
letade efter fågeln. Plötsligt hörde han ett fladder av vingar och såg
som ett purpurrött streck i luften.
»Jag skrämde dig visst ända till grannsocknen», mumlade han.
Men karlen var nog mera skrämd än fågeln, ty kardinalen flög rakt emot
honom, så att han kom helt nära, slog sig sedan ned i en buske och
tjippade, jublade, plirade, visslade små sammanhängande melodier och
tycktes bli alldeles förtjust över att träffa den vithårige gubben.
Abraham såg helt förvånad ut.
»Herre min skapare!» utbrast han. »Stor som en koltrast, röd som ett
glödande kol ... och så kommer han rakt på mig! Det är någon, som rår
om dig naturligtvis. Nej, du är ingen burfågel. Att sitta på en pinne
i ett litet ståltrådshus, det tar humöret ifrån varenda fågel, och
deras fjädrar ä’ alltid rufsiga. Ingen har nånsin sett dig i bur, för
du har inte en enda fjäder i oordning. Du är som du vore gjord av rött
siden. Du fladdrar fritt omkring i vår Herres stora skogar, styr rakt
emot vinden och pilar av tvärs över vattnet. Bur har du aldrig känt
till. Men en god vän bland människorna tycks du ha i alla fall, och jag
är lik den mannen, och det försöker du nu tala om för mig.»
Kardinalen satt vänd mot Abraham, vred huvudet hit och dit, tittade,
tjippade och väntade på ett svar -- »tjip, tjip» -- från en liten
guldhårig flicka, men det kunde ju gubben omöjligt veta.
»Det är så säkert som aldrig det», sade han. »Du tror, att du känner
mig, och du försöker tala om något för mig. Jag önskar sannerligen att
jag visste vad du ville. Försöker du bara säga god dag till mig? Nåja,
inte vill jag stå efter i artighet ...»
Abraham lyfte på sin gamla hatt, och regndropparna glittrade i hans
vita hår. Han rätade upp sig och stod kapprak.
»God dag, herr Rödfink. Hur står det till i kväll? Jag kan inte minnas,
att jag nånsin har sett er förr, men nu kommer jag nog aldrig att möta
er utan att känna igen er. När kom ni? Ni har visst kommit med ett
extra nattsnälltåg? Ja, aldrig har ni varit mera välkommen på något
ställe. Jag skulle vilja betala ut stora pengar här på fläcken, om du
ville säga, att du har kommit för att bosätta dig här på stranden. Hur
tycker du om dig här? Enligt min tanke är man här så nära paradiset man
kan komma här på jorden.
»Wabash slingrar sig ju som en riktig lagvrängare, och han har
kalkstensbotten nästan överallt, och vattnet är lika vackert och klart
som i Marias källa. Och grannt utpyntad är han också, inte sant? --
alldeles som kvinnfolkens nya sommarhattar. Se hur grönskan kryper ända
ner, tills den släpar i vattnet. Har du någonsin sett sådana vackra,
fransade videbuskar? Vänta litet bara, så blir kattosten, som växer
utmed den glittrande gamla floden, lika vacker som odlade stockrosor.
Maria säger, att dess blommor skulle vara grannare än hennes, om de
bara vore dubbla; men herre Gud, Rödfink, det ä’ de ju! Se på dem först
på stranden och sedan i vattnet! Och litet högre upp är det hela snår
av papajer, törnbuskar, vild vinranka, ängskål, röd och vit hagtorn,
benved, sumak, benzoinlager och andra träd. Och tänk, sykomorerna,
lönnarna, tulpanträden, askarna och almarna äro så väldigt granna utmed
Wabash, att de ta in dem i poesiböcker och dikta visor om dem. Vad sägs
om det? Alldeles bakom dig står en sykomor med fem stammar, var och en
av dem är ett präktigt stort träd med toppen uppe i skyarna och rötter,
som gräva sig under floden; och litet längre bort växer en stor lönn,
som består av åtta särskilda träd. Nästan allt vad du kan räkna upp
finns här utmed Wabash, om du bara vet var du skall söka det.