Den låga, som han hittills hade sett brinna djupt nere i klyftan, syntes
hafva slocknat för ett ögonblick. Men snart framtog den, som där nere
dref sin syndiga sysselsättning, ett halster och ställde det öfver
kolelden. Därpå blåste han äfven upp denna. Strax därpå belyste lågan å
nyo afgrunden med ett spökaktigt sken och visade den röde Kasper i
midten af trollkretsen.
Max steg under tiden ner utför den branta klippväggen. Allehanda slags
dimbilder döko upp, först till en början orediga och oklara, men så
småningom antagande tydligare former. Nu framsväfvade en skuggestalt och
stirrade, blek och vridande händerna, på jägaren, liksom ville den
besvärja honom att vända om och fly denna farliga omgifning.
Uppskakad vände sig grönrocken bort, ty från den dystra uppenbarelsen
syntes hans döda moders ansikte med klagande sorg i sitt uttryck stirra
mot honom. I detta ögonblick varseblef den röde nere mellan klipporna
den obeslutsamt dröjande. »Samiel vare prisad!» sade han för sig själf,
»Max kommer och jag får förlängd fritid.» Och uppåt höjden ropade han:
»Hallå, kamrat, hvarför dröjer du?»
Men denne stod där liksom förlamad af sin moders ande. »Se dit», stönade
han. »Jag kan ej komma längre!»
»Samiel, hjälp!» ljöd det nu djupt ner ur klyftan — och åter igen ropade
han till Max: »Din narr, se hit, ej dit!»
Skuggestalten var försvunnen, och en älsklig flicka sväfvade fram ur
dimman. Hon utsträckte först sina armar längtande mot jägaren och syntes
därpå vilja störta sig i vattenfallet. Nu upphörde försteningen, som
gripit Max. »Stanna, Agatha!» ropade han. »Se, jag kommer ju!» och nu
ilade han — men när han åter kastade sin blick mot höjden, var
skuggbilden försvunnen.
Under tiden var den röde Kasper ifrigt sysselsatt där nere i djupet med
att göra alla förberedelserna till den hemska handlingen. Och på marken
gick det ej mindre lifligt till. Öfver den yppiga mossan och gräset, som
växte på marken och klippblocken, kröpo ormslår och ödlor; lo och hiller
kommo och sågo sig nyfiket omkring med sina gröngnistrande ögon och
försvunno strax därpå. Men långt ifrån fjärran ljöd ett brusande och ett
hallå, hå! såsom när en stor och mäktig jägare drager fram med ett
talrikt jaktfölje. Emellanåt mullrade åskan, och tid efter annan for en
lysande blixt genom himmelens mörka moln. Det började blifva lif i
skogen; ugglor, flädermöss och andra ljusskygga djur flögo omkring,
bländade af eldskenet. De fladdrade ner från trädgrenarna och samlade
sig slutligen utanför trollkretsen, där de under hemska tjut tycktes
hviskande samspråka med de där liggande människobenen. Och när den röde
blåste på elden i trollkretsen just i detsamma som midnattstimmens sista
klockslag förklingade från det fjärran tornet, då hördes förskräckliga
rop ur klippornas remnor.
Nu uppritade den hemske mannen en dödskalle i kretsen med sin
hirschfängare, och doft ljöd hans besvärjelse under uggletjuten:
»Samiel, Samiel, kom, o kom!
Vid alla mörka andar,
Samiel, Samiel, kom, o kom!»
Då bäfvade och suckade de hårda klipporna och ur underjordens rike
uppsteg Samiel, den svarte jägaren, hemsk att skåda.
Och Kasper störtade ner på jorden och stammade bäfvande: »Stå mig bi,
Samiel, vid kulstöpningen ... Ännu i denna stund öfverlämnar jag åt dig
min jaktkamrat, på det du må förlänga min fritid under tre år!» — »Vare
det så!» ljöd svaret, som gick genom märg och ben. »Vare det så. _Han_
eller _du_!»
Och en stark knall dundrade såsom om bergväggarna rundt omkring brustit,
ett hemskt och gällt skratt skallade och gaf återljud från de hårda
klipporna. — Men den fruktansvärde var försvunnen, såsom om han i samma
ögonblick hade sjunkit ner i jorden. Kasper förlorade både syn och
hörsel.
I detta ögonblick framträdde den bedårade Max på det sista
klipputsprånget öfver klyftan, belyst af trollkretsens rödt fladdrande
ljus. Han blickade med rysning ner på Kaspers syndiga arbete, ty denne
uppfriskade just nu elden under trefoten genom att på densamma lägga
klorna af den bergsörn, som Kasper för några dagar sedan skjutit. Några
sekunder stirrade han orörlig ner i den gapande afgrunden. Nattfåglarna
slogo vildare med sina vingar, och mellan och omkring dem smögo sig
spöklika skuggor.
Kasper varseblef sin kamrat högt öfver sitt hufvud. »Haf tack, Samiel»,
hviskade han, »jag har nu vunnit fritid; du skrämde mig just duktigt. —
Hör på, kamrat», ropade han därpå högt, »hvad tusan dröjer du så länge
för?» — Max skyndade ner öfver skarpa stenar och bedrägliga rullblock,
öfver klyftor fyllda af förmultnade ämnen, där hvarje steg var en
lifsfara, öfver klippblock och sönderslagna skogens jättar. »Hvad skall
jag göra?» frågade han beslutsamt, när han stod ofvanför den röde. Men
denne drog in honom i den af dödskallar och människoben bildade
trollkretsen. »En sådan där krets är ett godt skydd mot allt
djäfvulstyg», försäkrade han. »Och gif nu noga akt, kamrat, på hvad jag
slår i stöpslefven för att gjuta lyckokulorna, så att du äfven lär dig
det. Först bly blandadt med vismut och kvicksilfver, därpå vax och kol
och sönderstött glas af kyrkfönster och slutligen tre kulor, som en gång
förut träffat målet, högra ögat af en härfågel och det vänstra af ett
lodjur. _Probatum est!_» Nu kunde gjutningen börja; under tiden blef det
allt hemskare och rysligare i vargklyftan. Det såg ut som om basalt- och
skifferklipporna rest sig allt brantare och spetsigare. Lågorna under
trefoten slingrade sig upp i höjden efter de branta klippväggarna och
dansade upp och ner på dem, och ett klingande ljud hördes som när metall
stöter mot metall. Kasper grep efter en flaska »med en god dryck att
styrka sig med», som han uttryckte sig. Han bjöd äfven sin kamrat att
dricka, och medan han å nyo tog sig en duktig klunk sade han: »Nu kan
det svåra arbetet börja! Den, som har något af den här blandningen i
kroppen, kan djärft ställa sig framför ett batteri i samma ögonblick det
ger eld. Visserligen», tillade han för sig själf, »är det i alla fall
inte så hett som att stå inför den svarte!» Och högt tillade han: »Det
är tid att uttala trollformeln!» Därpå började han att ropa högt och
tydligt inåt klyftan: »Samiel, Samiel, stå mig bi i natt; signa min
trolldom, signa mitt bly med sju och nio och tre! Samiel, Samiel, stå
mig bi!»
Trollsoppan bubblade högt upp, blå och röda lågor slogo upp ur densamma.
Kasper böjde sig ner. Han göt frikulorna.
»En!» ropade han. Den första kulan föll ur formen. »En», återgaf ekot
hans ord. Ugglorna stirrade på hans förehafvande utan att röra sig. Men
månen hade helt och hållet dragit sig bakom molnen, vinden började tjuta
och åskan mullrade.
»Två!» ljöd nu Kaspers rop, och »två» skallade det åter ur bergen. Då
hördes en spöklik och hemsk prassling i buskarna. En grinande och torr
gammal gumma, hvars alla lemmar darrade, närmade sig trollkretsen.
Spöket var helt och hållet behängdt med ben och knotor af lik. Hvarthän
än ögat spanande vände sig, såg det endast andespökerier, och örat
fylldes oupphörligt af ljudet af dödas ben, som slogo mot hvarandra.
Dödsfåglarna hälsade den gamla med ett hest tjut och smekte henne med
sina vingar. Men hon böjde sig ner till knotorna, och lågorna sträckte
sig emot henne under det hon mumlade:
»Till bröllopsdansen, till bröllopsdansen
kär brudgum min!»
Max skådade med fasa på henne, men Kasper fattade stöpslefven. »Tre!»
ropade han. Den tredje kulan föll. »Tre», klingade det bland klipporna.
»En, två, tre!» ropade den gamle och kastade kulorna skramlande till Max
fötter.
Men på samma sätt som det kommit, försvann äfven detta spökeri bakom
klipporna. »Fyra», hördes nu Kaspers stämma. »Fyra, fyra, fyra, fyra!»
klingade det, som om ekot växte med hvarje rop. Det brakade i buskarna,
grufliga djäfvuls- och djurgestalter visade sig och försvunno åter.
Flåsande, gnäggande och larmande närmade sig i luften den vilda
jägarskaran, hundar skällde, hästar gnäggade, jakthornets gälla ton var
redan tydligen förnimbar, och uppskrämdt af jägarens närhet framilade
ett ondskefullt och illistigt vildsvin ur snåret och sprang rakt på
trollkretsen. Max drog sin hirschfängare, men det borstbeklädda djuret
reste sig på bakbenen och drog upp genom luften öfver de tvenne
friskyttarne.
»Fem!» ropade nu den nattlige arbetaren. »Fem, fem, fem, fem, fem»,
upprepades det hemska ljudet i klyftorna. Ugglorna fladdrade å nyo med
sina vingar och tjöto sitt »uhuhu», människobenen rasslade, hundar
skällde, piskor smällde, hästhofslag hördes och gnäggandet af
motspänstiga hästar träffade å nyo örat. En skock vargar störtade med
uppspärrade gap mot kretsen. Mekaniskt drog Max åter sin klinga, hans
enda vapen, medan den röde hånfullt skrattade; men stormen brusade bort
öfver de två kulstöparnes hufvuden. Piskade af hvirfvelvinden vältrade
sig de ovädersdigra molnen mot hvarandra.
Kasper bäfvade men fortsatte sitt fruktansvärda arbete. »Sex», klingade
hans stämma genom åskans buller. Med fasaväckande och hemskt skratt
återgaf ekot ropet sexfaldigt. Nu var den vilda jakten framme och drog
öfver friskyttarne, skakande luften med fruktansvärdt larm och tumult
som blef allt vildare och galnare. Klippväggarna bäfvade.
»Darra — det är den vilde jägaren och hans följe!» ropade Kasper, och af
förskräckelse tappade han stöpslefven. Luftandarna tjöto en sång genom
åska och storm, när de drogo förbi, som kom själen att bäfva och skar
igenom märg och ben. Den lössläppta stormen instämde i deras hemska sång
och rasade som om han ville lyfta jorden från sina grundfästen. Den
brusande vinden ryckte upp de största träd, klippstycken störtade ner
från höjderna i dalen, åskan dundrade utan uppehåll, lysande blixtrar
slingrade sig som ormar kring årtusenden gamla trädjättar och slogo dem
till marken, de darrade omkring Kaspers hufvud, jorden bäfvade och
öppnade sitt inre, nattgestalter uppstego, och öfver allt fladdrade blå
lågor upp.
Och under alla dessa nattliga fasor och allt detta buller ropade Kasper
med förtviflans stämma: »Sju, ve! — Samiel! Samiel, hjälp! — Sju, ve!» —
»Ve, ve», återskallade det tusenfaldigt ur klipporna. Max tumlade
halfdöd af förskräckelse ut ur trollkretsen. »Samiel, hjälp!» stönade
Kasper och störtade lik en död till marken.
»Här är jag», dånade genom klyftan ett ljud likt åskans — och han visade
sig, den fruktansvärde jägaranden, i fladdrande, rödflammande kappa,
sittande på en hög, svart häst, som frustade eld och lågor. I detta
ögonblick ljöd ettslaget från ett aflägset kyrktorn.
När den första timmens slag hade förklingat, försvann äfven hela
spökeriet som med ett trollslag. Med sina vingar förstörde nattfåglarna
trollkretsen, de glödande kolen slocknade, vinden stillnade af, åskan
dog bort i fjärran och snart rådde dödstystnad öfver allt.