En tidig afton följde på den svala dagen. Månen började förmörkas. Grå
moln drogo öfver den stundom ännu synbara skifvan och lägrade sig öfver
trakten, som snart efteråt för ett ögonblick upplystes af en blixtstråle
vid yttersta kanten af horisonten. Rågskäran hade upphört med sitt
knarrande och orrhönan hade dragit sig tillbaka i löfskogen. Vid
ytterkanten af skogen på bergen visade sig den evigt vakna korpen, hvars
hesa toner tjäna den kloke räfven och det ädlare villebrådet som ett
varningstecken, så snart människosteg förnimmas. Men ur de fuktiga
dalarna och ur klyftorna stego oupphörliga moln af dimmor och sväfvade
bort som hvita klot öfver den mörka furuskogen. Allvarliga böjde tallar
och björkar sina hufvuden öfver klyftan, och de senares hvita stammar
liknade spöken i skogen, medan det susade som ett aflägset strängaspel
genom silfverpopplarnas blad, när de rördes hit och dit af vinden.
Men icke klingade det som strängaspel i bröstet på den som från bergets
höjd tankfullt skådade ner i den hemska klyftan. Tunga tankar och djup
fruktan genombäfvade hans själ. Han tänkte ej på de bortflyende
minuterna, han hörde ej klockslagen från bykyrkan där nere. Nu slog
klockan 11, och klagande trängde sig skogskapellets klocktoner till hans
öra. Den gamle eremiten vakade ännu, ty hvarje afton klämtade han själf
den elfte timmen.
Jägaren satte sig på en trädstam och stirrade framför sig. »Nog går det
an för fader Kuno att tala», sade han för sig själf; »han har fått sin
hustru utan att behöfva pinas som jag. Men jag — hvad skall det väl bli
af mig, af Agatha, om förtrollningen ej löses! Sedan flera veckor
förföljer mig en olycklig stjärna. Huru full var ej eljest alltid min
jaktväska. — Nu bär jag henne alltid tom hem. Har jag ej vid
fågelskjutningen undersökt hvarje skruf på min bössa, var ej allt blankt
och rent — och dock träffade jag blott fågelstången; och senast i
förgår, när hjorten rusade fram ur snåret och gick mig riktigt inom
skotthåll, då sköt jag bom på honom på tjugo stegs afstånd. Ännu hör jag
den röde Kaspers hånskratt, och hans gäckande ord klinga ännu i mitt
öra: »Din bössa är förtrollad», sade han, »och du måste lösa
förtrollningen, kamrat. Gå därför, när dagen börjar aftaga, till en
korsväg och drag med laddstocken eller en blodig värja en krets omkring
dig och ropa tre gånger på Samiel, den svarte jägaren. Innan du gjort
detta, träffar du intet lif, så noga du än undersöker ditt skjutgevär.
Och är förtrollningen riktigt god, så träffar du ej heller med något
annat gevär. Tro mig, du, här hjälper blott en frikula!» — Och nu är jag
på väg hit att skaffa mig frikulor.
Med dofva slag började tornuret just nu att förkunna den tolfte timmen.
»Fort till handling», ropade det inom honom, »jag står ju ej att hjälpa;
jag har ju lofvat Kasper att i natt, då fullständig månförmörkelse
inträffar, vara där nere i klyftan. — Ack, ännu hör jag hans hesa
stämma», fortfor han att tala för sig själf, »och huru han kallade mig
en kruka, som var rädd för spöken och det rysliga besöket i vargklyftan.
Ännu hör jag hur hans gälla skratt återljöd i skogen, när jag med hans
bössa i skymningen sköt den väldige bergsörnen ... och en frikula var
det likaledes med hvilken jag fällde den präktiga hjorten ... O, hvilken
fasa! ... jag har redan gått alltför långt på det ondas väg ... af
kärlek till Agatha heter det nu framåt!»
Och med snabba steg ilade han framåt. Han tänkte ej på att man alltid
kommer för tidigt men _aldrig_ för sent till att göra det onda.