V.

Med blekt sken framträdde månen; dess mörka timme var förbi. Men inom

Max såg det mörkare och dystrare ut än någonsin. Han flög som jagad af

furier uppför klipporna från den hemska bergsklyftan och djupare in i

skogarnas natt. Han tänkte ej på den väg han tillryggalade, tills han

ändtligen uttröttad sjönk ner under ett träd på en mossbädd. De

förflutna timmarnas intryck lät honom ej hvila; han skulle hafva velat

springa vidare, men hans krafter nekade honom sin tjänst. Ljudet af

paddorna från det angränsande träsket, susandet af träden, hvilka

föreföllo honom som långa spöken, när en månstråle plötsligt belyste

dem; allt detta förskräckte honom. Ack, fordom hade han ju så lätt och

glad både dag och natt vandrat genom den vidsträckta skogen! Och nu?

Småningom blef det litet lugnare i hans själ; en bild af hans forna

lyckliga lif dök upp i hans inre. Han tänkte på den tid, då han som

gosse dragit ut från föräldrahyddan och funnit sitt hem i det trofasta

skogsslottet på andra sidan om trebrödraklippan. Och på en den

härligaste vårdag hade den gamle jägmästaren lagt sin dotters hand i

hans. Men nu hade det blifvit annorlunda, mycket annorlunda. En

förbannelse hvilade öfver allt hvad han företog sig; han, som eljest var

den bäste skytten, träffade nu aldrig mer målet. »Nu har jag hvad jag

behöfver; jag är säker på profskottet», ropade han, i det han djupt drog

efter andan, »men tänk om de visste hvad de sju kulorna kostade mig! Och

dock — om jag ej vågat försöket, skulle jag ju gått miste om både brud

och jägmästaretjänst. Intet annat val återstod mig ju, och så gick jag

till vargklyftan!»

Med namnet på detta förfärliga ställe öfverföll honom å nyo minnet af de

fasor han där upplefvat, han darrade liksom af feberdrömmar. Utmattad

stödde han sig mot en björkstam och tillslöt sina ögon för att ej se de

gestalter, som hans upphetsade fantasi skapade omkring honom. Men de

drogo dock förbi den olyckliges inre öga, och hans samvete plågade honom

å nyo. Så satt han där länge, länge utan att röra sig; måhända

förbarmade sig en lätt slummer öfver den olycklige.

Då väcktes han ur sin dvala af aflägsen sång, afbruten af orgeltoner.

Han lyssnade, han såg sig omkring, det var ej längre natt, morgonsolens

första strålar smögo sig genom det gröna löfhvalfvet och afspeglade sig

på det lilla skogskapellets fönster. O, han kände så väl denna fridens

ort; strax där invid hade den fromme eremiten Anselm sin cell. Hör! — Nu

ljöd sången högre, han förstod orden, han igenkände rösten, det var

Agathas röst. Liksom ett himlabud klingade den fromma psalmen ut genom

skogens ensamhet och ropade tröst åt den beklämdes hjärta.

Han reste sig och närmade sig beslutsamt detta ställe för from andakt

och såg genom fönstret in i helgedomen. Agatha knäböjde vid altaret; hon

hade just slutat sin sång, men hon bad ännu. Han ville bedja med henne,

men orden dogo på hans läppar. När han upplyfte sina händer vidrörde han

jaktväskan — hon var tung. De sju frikulorna lågo därinne. Och åter

vaknade hos honom minnet af den förflutna natten, han vågade ej beträda

det heliga rummet, han stannade utanför, försjunken i sorgliga tankar.

Ett sakta glädjerop kom honom att skåda upp; Agatha stod framför honom

med kinder rosiga af den friska morgonluften och den glada

öfverraskningen.

»Max», ropade hon, »är det du? — Du lefver! Tänk dig, tvenne gånger i

natt har vår gamle stamfaders bild fallit ner från väggen därhemma i

gästkammaren — andra gången just då klockan slog tolf. Jag ansåg det

vara af en elak betydelse, men Anna har pratat bort mina sorgliga

tankar. Men jag är ännu fortfarande mycket ängslig till mods ... Ack,

jag vågar knappast tänka därpå, att det i dag är vår bröllopsdag och att

du i dag skall göra profskjutningen. Därför steg jag upp så tidigt och

tog vägen till kapellet för att bedja för dig, för mig, för vår lycka.

Och nu har jag funnit dig här på samma ställe! Men huru blek du är, och

dina kläder äro ju alldeles genomvåta. Har du tillbringat hela natten i

skogen under det förskräckliga ovädret? Tala då! ... Men emellertid

lefver du, och något ondt har ej skett dig, och då kan ju allt åter

blifva godt!»

»Ännu kan allt åter blifva godt!» tröstade en djup stämma. Det var den

fromme fader Anselm, som hade spelat orgeln och nu närmade sig och

välsignande utbredde sina händer öfver brudparet. »Förliten eder i allt

uppå Herren och han skall föra allt till ett godt slut.» Därpå bröt han

en gren af vild myrten och gaf den åt den unga jungfrun som en brudgåfva

från hennes faderlige vän, som han sade. »Dessa myrtnar äro invigda»,

tillade han, »och skydda mot fara och olycka.»

Det unga paret gick nu stilla hemåt. Agatha var så öfverlycklig, att hon

ej ville falla sin vän besvärlig med många frågor. Max däremot kände sig

upprörd af stridande tankar och känslor. Rysande tänkte han på de sju

frikulor han förskaffat sig; han skulle hafva velat slunga dem långt

ifrån sig, och dock höll han krampaktigt fast dem, emedan han trodde,

att hela hans förhoppning berodde på dem. Nu framträdde de båda ur den

gröna skogen, och framför dem låg vid skogens kant en daggbesprängd,

fredlig dal, som på andra sidan skarpt begränsades af högt uppstigande

klippväggar. Smekande strök ängsmarken ända fram till foten af den nakna

klippan och omgjordade den med ett band, genomväfdt af blommor. Och det

var nästan som om den hårda klippan kände längtan till den späda

grönskan och dess doft, den nedsände nämligen en muntert porlande bäck i

dalen. Denna hälsade blommor och gräs, lägrade sig en stund som en liten

sjö i den klara solglansen, för att på andra sidan hoppande och dansande

åter rusa framåt till ett ställe, där han slutligen slingrade sig

omkring skogsslottet, som här låg i skogens bryn. I dess skugga smög sig

den förut öfvermodiga bäcken, lik en sedig, välberest vandrare, långsamt

bort, tills Elbens vågor upptogo honom och förde honom som en droppe ut

i det omätliga världshafvet.

Brudparet hade följt stranden af bäcken ända till skogsslottet, och där

förde Agatha med gladt hjärta sin trolofvade till sina föräldrar. Men

Max fruktade, att den gamle, hederlige jägmästarens skarpa öga skulle

kunna intränga i hans skäl och där läsa hans hemlighetsfulla

förehafvande.

»Nå Max», ropade den gamle muntert till honom, »det har varit en

förskräcklig natt; fruntimmerna hafva för din skull varit mycket

oroliga, ty de visste ej om du kommit hem. Men jag, för min del, tror

alltid att den käre Guden öfver allt vakar öfver en from jägare; han har

alltid varit i din närhet och i dag skall han äfven stå dig bi vid

profskjutningen. Var alltså vid godt mod och skaffa dig ett annat

utseende, sådant det anstår en duktig jägare och en glad brudgum. Eller

skulle det möjligen vara sant? Man har på senare tider sett dig ofta

umgås med den röde Kasper. Skulle min aning hafva någon grund?» tillade

han med djupt allvar, »skulle dina vägar ej alltid varit de rätta?»

»Fader!» ropade Max, djupt skakad, och fattade den gamles hand.

»Nå», fortfor denne, »jag hoppas och tror ju det bästa om dig, eljest

skulle visserligen ej — dock», fortfor han, afbrytande sig själf, »hören

I ej valthornet?»

Trara! trara! klingade det i detta ögonblick genom skogen.

»Skynda dig att fatta din bössa, Max», ropade den gamle; »gör dig

hastigt i ordning och kom efter; jag går ut i skogen att hälsa vår

nådige herre!»

Max tog ett hastigt farväl af moder och brud. »Var vid godt mod, min

älskade», sade han, i det han gick. »Jag skall nog träffa målet, och

ännu denna dag för jag dig till altaret.» Men hon kunde ej vara glad;

dock samlade bon allt sitt mod för att visa sin fästman ett muntert

ansikte.

Det var en lycka att hon ännu jämte sin mor hade mycket att ordna för

mottagandet af de många gästerna, så att hon ej kunde sysselsätta sig

med sina sorgliga tankar. Ändtligen var allt i ordning, och nu borde det

väl äfven börja taga slut med jakten. Då inträdde med lätta steg en

skara unga flickor på skogsslottets gård, och Anna, den kära

lekkamraten, omfamnade leende den sköna bruden. »Men, kära Agatha»,

ropade hon, »hvad betyder detta? Ännu ej brudklädd! — Och jakten är

redan slut, gästerna samla sig till profskjutningen, och här står bruden

och funderar och tänker på världens undergång ... Nej, hvad ser jag,

tårar falla ur dina älskliga ögon! ... När du borde jubla ...

Brudtärnorna, nästan hvarenda flicka i byn, vänta på dig därute för att

följa dig till kyrkan. Och se här är hufvudsaken!» — Med dessa ord

framräckte hon åt sin väninna en sidenkudde, på hvilken låg brudslöjan

och under densamma — invecklad i ett vackert omslag — brudkransen.

»Sköna, grönskande jungfrukrans, kom fram», sade hon och framräckte

skämtande sin väldoftande gåfva. Men, o, fasa! Hvad betydde väl detta? —

I stället för brudkransen låg där en likkrans.

»Nej, detta är då alldeles för tokigt!» ropade Anna bestört; »nu har den

gamla Greta bortbytt kransar. Hvad skola vi nu göra? Hvarifrån skola vi

i hast få en brudkrans?» — »Här finnas blomstrande myrtengrenar», sade

Agatha sedan hon hämtat sig från sin förskräckelse. »De äro invigda;

fader Anselm gaf mig dem i morse, fläta in dem i mitt hår, måhända skola

de bevara mig för vidare olyckshändelser.»

»Så präktigt!» utropade den lätt tröstade Anna, och gömde den hemska

begrafningskransen; »det passar sig alldeles utomordentligt bra. Men

skynda nu på. Nu komma alla flickorna!» och i detsamma inträdde tärnorna

och sjöngo:

»Vi binda dig här en jungfrukrans

och fläta därin blå band.

Med sång vi föra dig och med dans

till kärlekens lyckostrand.»

Anna instämde gladt i den muntra sången, hon pladdrade, skämtade och

skrattade, och därunder prydde hon med skicklig hand sin väninna, och

när man slutligen var färdig att draga i väg, hade hon ändtligen lyckats

framkalla ett leende på Agathas lappar.

»Så skall det vara», ropade hon. »Nu kan Max hafva sin glädje af dig,

när han ser dig så vackert smyckad; och så mycket lättare skall han

träffa målet vid profskjutningen. Men låt oss nu skynda ut i skogen!»

Så var då afgörandets stund kommen. Agathas hjärta klappade af rädd

bäfvan och sväfvade mellan hopp och fruktan för det som komma skulle.

Max delade visserligen icke den allmänna oron; han hade ju sina

frikulor. En af dem var tillräcklig till profskjutningen. Landsherren

var själf tillstädes vid jakten och observerade honom. Men äfven denna

gång förfelade den eljest så säkre skytten sitt mål. Fursten skakade på

hufvudet, och fader Kuno visste ej hvad han skulle säga om en sådan

oskicklighet. Kasper, den förste jägaren vid skogvakteriet, vek ej från

Max’ sida. Huru gärna skulle ej denne undvikit den obehagliga människan,

som vid hvarje felskott från Max’ sida utbrast i ett högt hånskratt.

»Du är ju en väldig skytt och på köpet en modig gosse», sade den röde

hånande. »Du bär din lycka i väskan och vågar ej gripa efter henne. Hvad

tror du väl din fästmö skall säga, när hon på sådant sätt mister sin

fästman?» Dessa och dylika ord af den röde gjorde ändtligen slut på Max

alla goda föresatser. Han grep hastigt efter sina kulor och gjorde de

underbaraste skott.

»Sådant där tycker jag om», sade fursten tillfredsställd vid jaktens

slut; »välan, unge jägare, ännu blott ett skott sådant som det sista,

och brud och jägmästartjänst tillhöra dig.»

Max laddade sitt gevär. »För sista gången», sade han sakta, »och så

aldrig mer. Måtte Gud nådeligen förlåta mig min synd!» Kulan kändes

tung, det var nästan som om hon bränt i hans hand, då han släppte ner

henne i gevärspipan. Det var den sjunde. Ett hest skratt hördes. Max

vände sig förskräckt om, men han varseblef blott den röde, som stod i

hans närhet och som hade följt honom såsom hans skugga.

»Sex träffa, den sjunde fäller», sade han med ett hånfullt grin, i det

han klättrade upp i ett träd, för att, som han sade, se sig om efter

bruden.

»Ser du den hvita dufvan där uppe i trädet?» sade fursten i detta

ögonblick; »skjut ner henne. Det är ingen trollkonst. Skynda dig innan

din fästmö kommer, eljest darrar du på handen.» — Den unge skytten lade

an och — —

»Max, skjut icke», ropade en bekant stämma, men skottet gick af, dufvan

flög sin väg — Agatha, som obemärkt närmat sig sjönk likblek ner.

Men äfven Kasper störtade blödande ner ifrån den gren, på hvilken han

suttit. »Helvetet ropar efter sitt offer!» utropade han med förtviflan,

och samtidigt hörde äfven de närvarande ett rysansvärdt och hemskt

hånskratt, utan att någon kunde säga hvarifrån det kom. I fasansväckande

toner upprepades det af ekot bakom trebrödraklippan, liksom hade det

kommit från vargklyftan. Och upp ur marken sträckte sig en svart

jättehand, den öppnade sig, den utbredde sina klor — —

»Han eller du!» ropade en förskräcklig stämma, och den röde var

försvunnen.

»Gud vare lofvad, hon är räddad!» sade fader Anselm, som hade upplyft

den bleka bruden. En svag rodnad började åter färga den hulda flickans

kinder, hennes ögon öppnade sig, hon lefde. Blott förskräckelse, ångest

och bäfvan hade kastat henne till marken. Max knäböjde uppskakad bredvid

henne och fattade hennes ännu kalla hand. Stum fasa målade sig på allas

ansikten.

Nu vände sig fursten med vredgad uppsyn till den unge jägaren. »Ett

svårt brott är här begånget ... blott du förmår lämna upplysning om

detsamma. Tala alltså, unge man! hvad har skett?»

»Ädle herre», svarade Max, »jag har begått en svår synd och är värd eder

onåd. Redan sedan flera veckor tillbaka var jag ett rof för förtviflan.

— Man hade förtrollat min bössa — — jag träffade aldrig mer mitt mål,

och då lyssnade jag till de förföriska orden af en, som i själfva verket

var min fiende, och som nu har fått sin förskräckliga lön. De sista

kulorna, som jag afskjutit ur min bössa, vore frikulor — jag har i hans

sällskap stöpt dem — i natt, i vargklyftan.»

Frikulor! — en rysning lopp genom alla de närvarande.

»Sådan skälm — en friskytt!» ropade fursten hotande. »Den som drifver

djäfvulskonster, den som med den onde sluter förbund, har förverkat sitt

lif. Så lyder lagen och den må hafva sin gång. Bort med den gudsförgätne

mannen!»

Fader Kuno hörde med djup bedröfvelse sin furstlige gynnares domslut.

Han kastade en bedjande blick på sin härskare, men denne vände sig bort,

mörk till sinnes. Agatha omfattade snyftande hans knän och bad om nåd

för sin älskare, alla dennes jaktkamrater förenade sig i böner om nåd

för den olycklige, som hittills varit en from och duktig jägare och

omtyckt af alla. Men fursten sade allvarligt och fast: »Genom mig talar

lagen, den får ej vrängas.» Dock skimrade något i hans öga, det var en

tår.

Då framträdde den ärevördige eremiten, och alla, fursten främst, böjde

sig ödmjukt för honom. »Nådigste herre», sade han, »låt mig säga ett

ord, som gäller mer än lagen. Det är den eviga kärlekens lifsord, som

vill rädda det som är förloradt och ej låta något hemfalla åt olyckan.

En gång framställde man en synderska för världens frälsare och frågade

honom, hvilken dom han fällde öfver henne; efter lagarna skulle hon

ljuta döden genom stening. Men Herren sade: ’Den utan synd är, han kaste

första stenen.’ Då bleknade alla syndarne och drogo sig tillbaka. Men

Herren sade: ’Hafva de ej dömt dig, så dömer jag dig ej heller; gack i

frid och synda ej härefter!’ Och denne här, som nu står inför dig som en

förbrytare, har hittills ansetts som en from jägare. Se dig omkring på

de bedjande; han har förvärfvat sig deras aktning och kärlek, och blott

i högsta nöd har han gifvit vika för frestelsen; men hvem är väl den som

vågar kasta första stenen? Gud har lagt härskaremakten i din hand, min

furstlige herre, men ej för att uttala dödsdomen öfver den förhörde utan

för att gifva nåd och lif!»

»Icke för att döda — utan för att benåda», sade fursten eftertänksamt.

Därpå upplyfte han sitt hufvud, vredens moln hade försvunnit från hans

panna. »För att benåda», sade han, »har Gud förlänat mig härskaremakten;

alltså förlåter jag dig, unge, bedårade man. Därför må du tacka honom,

den fromme förbedjaren, som med den gudomliga sanningens ord rört mitt

hjärta. Men på det du hädanefter så mycket kraftigare må kunna motstå

förförelsen, vill jag sätta en skyddsängel vid din sida, som kan bevara

dig för det ondas snaror.» — Och när han sagt detta, fattade han Agathas

hand och lade den i hennes älskares. Och i det han vände sig till

spelmännen, fortfor han: »Se så, spelen upp bröllopsmarschen; jag skall

själf föra brudparet till altaret.»

Han ville fatta Agathas hand, men djupt upprörd föll hon på knä för

fursten jämte sin trolofvade och framstammade innerliga tacksägelser.

Äfven den gamle jägmästaren fattade den gode furstens hand och knäböjde

för honom, men tala kunde han ej. Dock, den tår som långsamt rullade

utför hans kind, föll som en gnistrande diamant på den milde

landsfaderns hand.

Nu klingade hornen som inbjödo till bröllopståget, klockorna ljödo från

det angränsande kyrktornet och kallade de närvarande till kyrkan. Fader

Anselm utbredde välsignande sina händer öfver den ädle fursten och hans

folk och blickade under en innerlig bön tacksamt upp till himmelen.

Om den röde har man aldrig mer förnummit något, men fru Saga berättar,

att nattetid uppstiger han ur en bergspringa i vargklyftan, och hon

förtäljer, att det hemskt dansande, röda irrblosset är hans eldröda hår.

Klas Törnpåk eller ”Gå på”.

En gammal historia från Nedersachsen.

I Westphalen, ej långt från Minden, där det är godt om duktiga bönder,

lefde för många, många år sedan en byfogde i Dümmelshofen, som hette

Petter Törnpåk och som var en tålmodig och mild man, och därför älskad

af grannar och vänner; men för öfrigt var han af stor och jättelik växt

och så stark, att han vidt och bredt endast kallades starke Petter. Och

när han blef vred, gingo människorna 100 steg ur vägen för honom. Denne

byfogde i Dümmelshofen hade ett älsklingsuttryck, som han ofta begagnade

sig af och som var mycket gammalt inom hans familj; ty gamla hederliga

bondsläkter brukade där i trakten hålla lika mycket på vissa uttryck,

tanke- och ordspråk som adelsmän, hvilka förde fanor och sköld; och de

voro dessutom äfven mycket stolta öfver sin släkts ålder. Detta uttryck

var »gå på»; och som han så ofta förde det på läpparna, plägade äfven

många människor kalla honom »Petter gå på». Men det var äfven en

vidskepelse fäst vid ordet, som sedan flera århundraden fortplantat sig

hos Törnpåkarnes familj; de trodde nämligen, att det af deras barn, som

företrädesvis framför de andra begagnade sig af detta ord, skulle blifva

det duktigaste och lyckligaste. Men sitt ursprung hade ordet från

historien om ett gammalt äfventyr, som hade händt familjens

grundläggare. Denne var en skomakargesäll vid namn Klas, bördig från den

lilla staden Korbach i Waldeck. Då han en gång i sällskap med en annan

kamrat befann sig på vandring, och de längs efter floden Weser ginge

genom den djupa skogen till Minden, rusade en hungrig varg emot dem.

Klas’ kamrat inväntade ej odjuret utan sprang sin väg. Men Klas stannade

med beslutsamma blickar och åtbörder, tog sin vandringsstaf och

inväntade vargen; och när denne rusade på honom, körde han med en sådan

styrka in sin käpp i vargens öppna gap, att den gick tvärt igenom

vargens kropp och ut på andra sidan, hvarpå odjuret sträckte alla fyra

benen i vädret. Nu infann sig åter hans kamrat hos honom; men Klas gaf

honom ett duktigt kok stryk, emedan han var en feg och usel

storskräflare, och i sällskap med ett par kolare, som likaledes hade

åsett äfventyret, drog han vidare fram genom skogen och hvilade öfver

natten i närmaste by. Vargens päls hade han afdragit och bar nu denna

som ett segertecken på sin käpp för att sälja den till någon buntmakare

i närmaste stad. När Klas hade anländt till byhärberget, berättade

kolarne om hans strid med vargen, och alla bönder, drängar och flickor

lupo dit för att se på den unge skomakaren, som dödat en varg med sin

vandringsstaf, liksom konung David dödade Goliat med sin slunga. Och de

förundrade sig mycket, ty ynglingen såg ej så stark ut som han verkligen

var, och alla ville de se och känna på käppen; men flickorna togo i

honom endast med rysning. Det var för öfrigt en vanlig käpp, gjord af en

grof törnstam, som en bagare i Korbach hade skänkt den unge Klas, när

han började sin vandring. Men så mycket mer berömde man Klas, som

dessutom intog alla genom sitt angenäma väsende.

Följande morgon då solen gick upp tog Klas sin käpp och sin varghud och

kom till Minden, där han stannade, ty han fann där arbete hos en

skomakarmästare. Dock var det hans lycka att han kommit i sällskap med

kolarne och hvilat sig i byn öfver natten, ty en vacker bondflicka hade

där förälskat sig i honom till den grad, att hon dag och natt ej såg

något annat än den unge skomakargesällen Klas och nästan borttvinade af

trånad och kärlek. Föräldrarne försökte förgäfves att plåna Klas ur

hennes tankar och måste ändtligen foga sig i det oundvikliga. De foro

själfva till Minden, uppsökte Klas från Korbach och förde den modige

gesällen till sin vackra dotter. Klas lät ej länge bedja sig, ty han

fann behag i den vackra flickan; han flyttade in till byn, lade bort syl

och läst och tog i stället till plog och spade och lefde som en

rättskaffens bonde samt blef efter några år byfogde. Och efter hans käpp

kallade alla människor honom Törnpåk; men han vande sig vid det

ordspråk, som andra människor begagnade om honom: »gå på», ty de brukade

säga: »Gå på, säger Klas Törnpåk.» Och hans afkomlingar in i senaste led

behöllo detta uttryck efter honom som ett, hvilket betydde lycka och

mod.

Fru Greta Tibbeke hade redan födt sin man Petter i Dümmelshofen många

söner och döttrar, och Greta hade redan länge legat öfver sin man, att

han skulle låta döpa en af sina söner med det gamla släktnamnet Klas;

men han hade alltid gifvit sina gossar andra namn. Nu tilldrog det sig,

att en gosse åter blef född och att Petter nödvändigt ville att denne

skulle heta Klas, hvaremot Greta dock gjorde de lifligaste invändningar,

ty hon och hennes släktingar ville, att han skulle heta Johannes, emedan

hennes lille son hade kommit till världen på midsommardagen. Hon sade

också, i det hon betraktade sitt lilla barn, där det låg i vaggan: »Se,

käre man, så beskedlig och from den lille gossen ser ut; af honom blir

det minsann inte någon Klas, som kan taga nappatag med en varg.» Men

Petter svarade: »Sliddersladder, just därför skall han heta Klas; de

fromma och beskedliga hafva alltid varit de bästa hjältarne; och de som

se ut som riktiga människoätare, våga mången gång ej göra en myra något

för när.» Korteligen: Gretas alla böner och föreställningar tjänade till

ingenting. Petter stod denna gång omöjligen att öfvertala och sade:

»Just därför att han är född på en så stor dag, som midsommardagen är,

skall han heta Klas.» Och med dessa ord tog han ner sin mössa från

spiken och satte den på sned på hufvudet, som han brukade göra, här han

blef förargad. Därpå gick han ut utan att bry sig om sin Gretas tårar,

ehuru hela hennes kvinnliga släkt och alla hennes goda vänner deltogo i

hennes gråt. Och prästen måste döpa gossen till Klas.

Den lille Klas gjorde mycken heder åt sitt namn; han tog oförskräckt sin

mors bröst och lät sig väl smaka. Då han var två månader gammal, hade

han redan fått sin första tand; när han var fyra månader, hade han sex

tänder och åt hvarjehanda slags mat och dryck. Sju månader gammal stod

han redan på sina egna ben. Då tog Petter, hans far, honom på sina

armar, log förnöjd af hjärtans grund, visade honom för Greta och sade:

»Ser du, Greta, det är en riktig Klas!» Men Greta svarade, till hälften

förargad, till hälften godmodigt: »Din Klas har ännu många hinder att

klättra öfver; jag skulle tycka mycket mer om att han hette Johannes.»

Och Petter ställde åter ner pojken på golfvet, såg förargad ut och gick

ut, utan att säga ett ord, för att promenera bort sin förtret. Sådana

där små strider om pojken inträffade ofta mellan de båda makarne, som

för öfrigt älskade hvarandra af uppriktigt hjärta. Men de skadade

ingalunda den lille Klas, utan denne trifdes väl, blef axelbred och

stark, och vid brottningar slog han omkull alla kamrater, som voro af

samma ålder som han, ja, t. o. m. dem som voro ett år äldre.

Så hade han under ätande, drickande, sofvande och lekande blifvit fem år

gammal. Nu skickade hans far honom vår och sommar ut att vakta gässen,

och om vintern måste han gå i skolan för att lära sig a, b, c, d och

bedja. Vid sju års ålder befordrades han till svinaherde, och då han

blef nio år, måste han sköta oxarna och hästarna. Och allt detta gjorde

han så bra, att fadern hade sin glädje däråt. Det enda hvaröfver man

ofta klagade på honom var alla de bulor han slog i pannan på

grannbarnen; och dessutom klagade fru Greta äfven ofta öfver de

sönderrifna jackor och byxor, som han hade då han kom hem, eller

snarare, som han ej alltid hade med sig hem, utan stundom lät hänga kvar

på träd och buskar. Stundom klagade hon äfven för fadern, att han gifvit

sina äldre bröder ett blått öga, ty då han blef ond, rådde han på alla

pojkarna, t. o. m. dem som voro fem år äldre än han. Men den gamle

Petter fröjdade sig alltid häröfver, och slutet på visan blef nästan

alltid det att Petter helt belåten sade: »Jag gjorde alldeles på samma

sätt i mina pojkår. Är det kanske Klas som börjat grälet? Är det inte

alltid de andra som retas med honom? Det är inte mer än rätt om han ger

dem ett duktigt kok stryk.» Och så brukade han vanligen lyfta upp Klas i

sitt knä, smeka honom och uppmana honom till fridsamhet. Men det var en

uppmaning som Klas verkligen ej behöfde. Han var en af de stillaste och

vänligaste pojkar, som aldrig gjorde en mask för när, och allra minst

skulle han kunnat vara elak mot mindre och svagare gossar; men när han

blef uppretad, förstod han att med särdeles eftertryck begagna sig af

sina knytnäfvar.

På skolmästarens bänk gick det ej så bra för Klas som bakom gässen,

grisarna och oxarna. Han hade föga lust och fallenhet för att lära sig

något, och behöfde fyra år för att lära sig läsa innantill; ty det som

han pluggat i sig om vintern, det svettades han om sommaren ganska

riktigt ut på fält och i skog, så att hans bröder och grannbarnen alltid

finge mycket mer beröm i skolan än han. Men oaktadt allt detta tyckte

den gamle skolmästaren bra om honom och berömde honom för hans lydnad

och fromma sinnelag.

Hemma förorsakade han de gamla mången förtret. Petter, som tyckte mest

om honom af alla sina barn, hvilket han dock aldrig ville låta någon

märka, satte sig ofta ensam med honom. Men därmed kommo de båda ej

särdeles långt. Greta kallade vanligtvis Klas för sitt dumhufvud, och

Petter måste höra därpå och på köpet tiga därtill; ja, han måste tåla,

att Jörgen, Joakim och Kristoffer, Klas’ bröder, och Trina och Teresa,

hans systrar, af alla människor ansågos för artigare och klokare barn än

Klas. Och så brukade Greta, ehuru hon eljest var en hjärtegod hustru,

stundom säga: »Vi få väl se, Petter, hvad det blir för något af din

Klas; hade jag fått kalla honom Johannes, som jag ville, skulle det nog

blifvit en helt annan människa af honom!» Men detta kom bägaren att

rinna öfver. Petter tog sin mössa och gick ut på gården och i stallet

för att få förarga sig riktigt och sedan lugna sig. Och när han hade

lugnat sig och åter kommit in, brummade han för sig själf: »Klas blir i

alla fall den bäste.» Klas gaf nämligen ett annat stort kännetecken om

sig, hvarpå fader Petter byggde; ända sedan han varit fyra år gammal,

ropade han nämligen »gå på!» så snart han blef uppretad. Detta gjorde

ingen annan af Petter Törnpåks barn, ehuru de ofta nog hade hört ordet

ur sin fars mun. Och Petter fick upplefva den stora glädjen, att Klas

från sitt nionde år af gammal och ung i hela byn aldrig kallades

annorlunda än »Klas Gå på», och att folket i Dümmelshofen sade »Gå på,

säger Klas Törnpåk».

Klas hade blifvit tolf år gammal och var för sin ålder ovanligt stor och

stark, höll sig rak i ryggen och stod säkert på sina ben. Han hade stort

hufvud och bred panna med långt, hängande linhår, och ett par trotsiga

blåa ögon skådade ut från hans ansikte. Många människor sade, att han

var en vacker pojke; Petter, hans far, sade, att det var den vackraste

pojken i hela byn, men Greta tyckte, att han var för grof och tjock, och

att hans bröder voro mycket vackrare. Sålunda kom hans lifs trettonde

höst, och i november månad den hösten försvann Klas genom en af de

underbaraste tilldragelser, som jag nu vill berätta.

Petter hade stadt sig en ny dräng. Denne hette Hans Valentin och var

redan en äldre man om femtio år; men trots sin ålder slöt han en nära

vänskap med gossarne, i synnerhet med Klas. Valentin kunde nämligen

många fabler, historier och sagor, och hvarje afton brukade han berätta

sådana för barnen, sedan han slutat sitt arbete. Genom sina präktiga

historier blef han snart så namnkunnig, att grannbarnen ofta kommo till

Petters hus för att höra honom berätta. Detta brukade de i synnerhet

göra om lördags- och söndagsaftnar, när Valentin hade tid att språka med

dem. Pojkarne hade med sig äpplen och andra goda saker åt Valentin, och

så satte sig hela sällskapet i ett hörn och mumsade på sina äpplen och

lyssnade till Valentins historier och berättade dem om igen. Men det

besynnerliga i saken var, att ingen af barnen kom bättre ihåg sagorna

och berättade dem med större liflighet än Klas, så att Petter ofta med

välbehag lyssnade till honom och mysande ropade på sin hustru: »Hör du,

Greta! Hör du så bra den knäfla pojken Klas kan berätta?» Men hon tog

saken mycket kallt och sade endast: »Ja, en Klas är han och en Klas blir

han, en riktig sagoklas; men se, byfogde, det blir han aldrig; han kan

ju inte skrifva.» — Så uttalade sig föräldrarna hvar på sitt sätt öfver

Klas; men de märkte ej, att en stor förändring ägt rum med honom och att

Valentin lyckats göra honom mycket lifligare och lustigare till sinnes

än förr. Ty dessa berättelser hade så gripit ynglingen, att han ej såg

och hörde, drömde om eller tänkte på annat än trollpackor och

häxmästare, drakar och jättar, förtrollade prinsessor och slott fulla

med spöken. Ja, det gick så långt, att gossen ej kunde sofva mången hel

natt, utan ännu var vaken när tuppen med sitt femte rop tillkännagaf,

att himmelen ville att de sofvandes ögon skulle öppna sig.

Så hade Valentin och Klas ändtligen hunnit fram i tiden till den heliga

julfesten, då de långa aftnarna och de många helgdagarna gåfvo tillfälle

till lekar och sagoberättande under den tid, då hela världen med glädje

och fester firar Jesusbarnets födelse, och då vänner och grannar besöka

hvarandra och föra ett lustigt lif tillsammans. Till denna glada tid

hade Valentin sparat sina bästa sagor. Men utaf alla de sagor, som han

uppdukade för barnen, tyckte de mest om berättelserna om pannkaksberget

och prinsessan på glasberget, i synnerhet som han brukade beledsaga den

förra historien med afsjungandet af en visa, hvari han uppräknade alla

de härligheter, som funnes i det märkvärdiga berget, så att det riktigt

vattnades de små barnen i munnen, när de hörde därpå. Ja, de tyckte så

mycket om dessa sagor, att han måste berätta om dem fyra dagar å rad och

hvarje gång med nya tillägg, såsom att de båda borgen lågo nära intill

hvarandra i den djupa skogen i grannskapet. Och som gossarne där ofta

vallat boskapen, så kunde Valentin tydligt beskrifva för dem alla ekar

och bokar, som funnes i trakten, och som stodo på spetsarna af de båda

bergen. »Vid dagsljus», tillade han, »kan man visserligen ej se på dessa

berg hvad de egentligen äro, ty då se de ut som alla andra berg; men vid

midnattstiden visa de sig sådana de äro, det ena af det allra klaraste

och genomskinligaste glas, så att månen och stjärnorna kunna lysa tvärt

igenom det; och det andra är den präktigaste pannkaka, mycket, mycket

bättre än någon som blifvit gräddad i en panna. Det går en saga»,

tillade han vänligt och med saktare stämma, »att den som går in i

pannkaksberget blir en stor konung, och att den, som går in i

glasberget, kan bära hem hela säckar med dukater och gyllene bägare och

silfverskålar; men hvilken har mod nog därtill? Sådana människor födas

ej hvarje dag.»

Ordet: »_Hvem har mod nog därtill?_» gaf nu, som det plägar ske bland

pojkar, tillfälle till mycket skämt; de retade hvarandra därmed, och vid

slutet af hvarje historia hörde man under flera veckors tid upprepas:

»_Men hvem har mod nog därtill?_» och några skalkar tillade äfven »_Klas

gå på har mod därtill._» Och då ryckte det alltid i fingerspetsarna på

Klas, och han skulle nog begagnat sig af sina näfvar, om inte hans far

hade varit tillstädes, ty Petter bestraffade strängt, om pojkarne slogos

i hans närvaro. Under tiden fortsatte gossarne att upprepa dessa ord och

att gäckas med Klas och säga: »_Klas gå på har mod därtill_», så att

gossen till sist blef alldeles utledsen och tänkte för sig själf: »Det

är då också för uselt, att jag inte skall hafva mod därtill.»

Och en dag, när de åter retades och gäckades med honom, undföll honom i

förtreten det yttrandet: »Ja, Klas gå på har mod därtill, om ni endast

ha mod att följa, och nu kunnen I göra som I viljen; jag tar

pannkaksberget, där kungen sitter, där den stora boken står, och jag

skall gå in den förste, om ni följa med.» Och nu skämdes de alla och

ropade: »Ja, ja vi följa!» ty det var vid middagsstunden och alla tyckte

sig hafva öfverflöd på mod, och det hade de äfven då. Och så pratade de

härom hela dagen och kvällen, så att Valentin och Petter och Greta och

drängarna och pigorna började gäckas med dem, ty de trodde ej att det

var deras allvar. Men gossarne blefvo härigenom endast så mycket fastare

i sitt beslut att utföra hvad de föresatt sig, och den lille Klas

uppehöll ifvern hos de andra genom att på det härligaste förespegla dem

huru godt de skulle komma att må där och med hvilka skatter och

dyrbarheter de skulle komma hem.

Ändtligen blef det afton och klockan slog tio i kyrktornet. Då ropade

Klas: »Friskt mod, kamrater, nu är tiden inne; vi hafva öfver en half

mil till skogen.» Och kamraterna, hans tre bröder och fem andra pojkar,

följde honom, alla söndagsklädda och med hvita käppar i händerna, ty med

hvita hasselkäppar skall man gå andar och äfventyr till mötes. Och de

gamle pratade och skrattade efter dem, och Valentin skrattade högljudast

af alla, och hvar och en tänkte: de där komma inte att spränga något

berg; snart äro de nog här igen.

Och gossarne ilade hastigt öfver åkrarna, med Klas i spetsen för sig; ty

han kände en stor längtan att få bestå äfventyret. Pojkarne hurrade,

jublade och pladdrade som en hop kajor, när man jagar upp dem från en

åker, där de slagit sig ner, och som höns hackla, när man öppnar dörren

till hönshuset. Och alla stodo fast vid sin föresats och voro fulla af

mod tills de började få sikte på de höga träden i skogen, men då

tystnade de alla på en gång. Och när de kommo fram till den stora skogen

och hörde de höga träden susa och vattnet brusa i de fjärran

vattenfallen, då stannade alla; Klas var den ende, som sprang in i

skogen. Och då han såg, att de andra ej följde, började han banna dem;

men de brydde sig ej därom, utan den ene sade så och den andre så; och

slutet på visan blef, att ingen ville följa med. Då kallade han dem fega

krukor och ropade gäckande till dem: »Klas gå på har mod!» och därpå

sprang han så fort han någonsin kunde rakt uppför berget genom buskarna.

Men de andra rusade hals öfver hufvud hem tvärs öfver åkrar och ängar,

och alla togo de så långa steg, som om hvar och en af dem haft ett spöke

i hälarna på sig.

Men Klas skyndade framåt på sin väg, längs många krokiga gångstigar som

han kände, backe upp och backe ner, ända tills han såg bokträdet nicka

högst uppe på berget. Där måste äfven han stanna, och det var nära nog

att han tappat modet, då han ifrån långt håll hörde klockorna slå tolf i

fyra kyrktorn. Men som han var en modig gosse, så upprepade han för sig

själf ett yttrande, som han ofta hört ur sin fars mun: »Att en modig man

aldrig skall vika ifrån det beslut, som han fattat i en god stund.» Och

då ropade Klas: »Gå på!» så att det gaf eko i skogen, och därpå sprang

han uppför berget. Då han kom fram dit, där han nyss hade sett

bokträdet, fann han det ej mer på sin plats; men i stället såg han det

allra skönaste pannkaksberg doftande glänsa emot honom i månskenet. Och

Klas betänkte sig ej länge, han tillslöt modigt sina ögon, tog ansats på

tåspetsarna, gjorde ett djärft hopp och ropade: »Gå på, säger Klas

Törnpåk!»

Och hoppet misslyckades icke, han gled behagligt in i berget och sjönk

sakta och långsamt utför. Och det tycktes honom, som om han sakta

gungades och vaggades utför, så att han slutligen insomnade och hade

underbara drömmar, i hvilka han såg den gamle Hans Valentin, som vänligt

log emot honom.

Och när han uppvaknade var det skymning omkring honom; men han kände att

han låg på en mjuk bädd och på så fina och mjuka kuddar som Greta, hans

mor, aldrig hade bäddat under honom. Och detta behagade honom mycket.

Men han kände sig äfven hungrig, och det var något som han däremot ej

tyckte om. Nu började det blifva dager, och han samlade sina tankar och

tänkte på gårdagen och de förra dagarna och sade till sig själf: »Här

skall jag ju vara i pannkaksberget; jag vill se mig omkring, om Valentin

har ljugit för mig». Och han gnuggade sig i ögonen medan det blef

ljusare omkring honom. Men det var blott en halfdager som föll in

ofvanifrån. Och hans ögon fröjdade sig, och hans hjärta fröjdade sig

ännu mer, ty hvad såg han väl? Jo, att han befann sig midt i

pannkaksberget och att den gamle Valentin icke hade ljugit. Ty han var

nu i en kammare, där det fanns en säng och ett bord och en stol, nästan

alldeles som hemma i hans fars hus, endast att allt här var nättare och

prydligare. Och väggarna voro späckade med stekta gäss och änder och

unghöns, snäppor, rapphöns och vaktlar och kramsfågel, så att de liknade

de vackraste tapeter i brokiga mönster. Likaledes hängde där harar,

hjortar och rådjur i mängd samt de allra skönaste fat, tallrikar,

knifvar och gafflar. Detta var på ena sidan. Och den andra sidan var

prydd med kakor och bakelser och tårtor samt med de kostligaste frukter,

såsom persikor, aprikoser, apelsiner, vindrufvor, äpplen, päron,

plommon, nötter och hvad en lysten gom för öfrigt kan önska sig. Och på

kammarens bägge kortväggar stodo blomstrande växter och träd fulla af

frukt, och vid foten af hvarje träd fanns det två källor. På ena sidan

var det en källa med vatten och en med mjölk och på den andra sidan

fanns en ölkälla och en vinkälla. Två af källorna, nämligen vattenkällan

och ölkällan, brydde Klas sig ej mycket om, utan begagnade sig endast af

vinkällan och mjölkkällan. Hela detta rum var ett riktigt underverk, men

det största underverket var, att hvarje uppäten stek eller hvarje päron

eller vinklase, som blef afplockad, genast ersattes af nya på samma

ställe, och att mjölkkällan och vinkällan aldrig sinade ut.

Och vår Klas åt och drack, ja, han åt och drack öfvermänskligt, och det

bekom honom ändå ej illa. Men det upprepades beständigt, att han genast

somnade in, så snart han slutat äta och dricka, så att man nästan kan

säga, att han ej kunde göra annat än äta, dricka och sofva. Då nu detta

var hans dagliga lif, och hans skumma kammare ej erinrade honom om

någonting af det, som han upplefvat och sett däruppe på jorden, så

försvann det förgångna nästan helt och hållet ur hans minne. Det enda

han stundom tänkte på var hans far, Petter, och den gamle, trogne

Valentin samt den hederlige skolmästaren; men äfven dessa minnen voro

som en dröm. Blott en sak kom han ihåg, och det var att tvätta sig om

händerna och läsa en bön innan han åt. Men han kunde blott _en_ bön, som

ej var särdeles lång, och den var:

»Gud som hafver barnen kär,

Se till mig som liten är.

Hvart jag viker eller vänder,

Står min lycka i Guds händer.»

Medan han sof, vare sig dag eller natt, med ett ord: så snart han låg i

sängen, gjorde han ej annat än drömde, drömde beständigt. Då mognade

Valentins alla historier; han verkställde då de oerhördaste dåd, dödade

drakar och jättar, söndersprängde järn och diamantdörrar, befriade

förtrollade prinsessor och blef slutligen konung.

På detta vis framlefde Klas, utan att han kunde förklara huru det gick

till, ett mycket lyckligt lif i pannkaksberget. Men det var alltid någon

där, som under hans drömmar berättade honom historier eller gaf honom

uppränningar till sådana. Detta var ej Valentin, utan hans aflidna

farmor, som han i sina tidigaste barnaår ännu hade sett i sin faders

hem. Denna tycktes honom då antingen stå vid hans hufvudgärd eller ligga

på knä vid hans säng och bedja för honom, och slutligen berättade hon

honom alltid sagor. Detta har han själf i senare år ofta med djup

rörelse omtalat, och han tror, att om det blifvit något godt af honom,

så har han därför att tacka de tysta bönerna af denna fromma och af Gud

hemtagna själ, som vände till det goda den villfarelse, hvaraf han

behärskades, då han hoppade ner i berget.

Så förflöto för honom fem år som en dag. Medan han åt och drack, sjönk

han allt djupare ner och kammaren sänkte sig med honom. Och nu hade han

snart lyckligt och väl ätit sig genom trollberget, ty den som sprang in

där måste äta sig igenom, det hade Valentin sagt, och på annat sätt

kunde man ej komma ut ur berget. Men hvilken finns väl, som kan räkna ut

huru mycket han hade ätit och druckit under denna långa tid. Emellertid

hade han uppvuxit till en stark och jättestor yngling. Men därom visste

han intet, ty han hade ingen på hvilken han kunde pröfva sin styrka, och

det fanns ej heller någon spegel i hans rum, som kunde förråda saken för

honom.

När nu de fem åren voro till ända och Klas hade ätit sig igenom ända

till kanten och åter skulle falla ut på jorden för att fylla sina öden,

sjönk han i en djup sömn, och hans drömmar voro underbarare än någonsin.

Ty den gamla, kloka frun, som alltid satt vid hans sida och berättade

honom sagor och äfventyr, och som så mycket liknade hans salig farmor,

tycktes honom nu vara mycket sorgsen, och hon ställde sig som om hon

ville taga afsked af honom, ja, hon sade det till och med åt honom. Och

det föreföll honom, som om hon med många tårar bad för honom och därpå

lyfte upp honom ur sängen och tvättade honom såsom man tvättar ett litet

barn, så att han blef hvit som en svan; och att hon satte på honom en

ren skjorta och iklädde honom nya, präktiga kläder och nya skor och

strumpor, hvarpå hon försvann. Äfven han kände en stor sorg och saknad i

sitt hjärta. Och detta hade i sanning ej varit någon dröm, utan han hade

verkligen blifvit rentvättad och nyklädd ifrån topp till tå, och medan

han sof som allra bäst föll han ut ur berget. Men han hade ej i

verkligheten märkt allt detta, utan det hade alltsammans förefallit

honom som en dröm.

Eftersom Klas Törnpåk nu åter skall visa sig på jorden, så måste jag

berätta hvad som tilldragit sig i hans fars hus under de fem år han

tillbringade i pannkaksberget. Sedan hans försvinnande hade intet

ovanligt händt där. Ännu lefde, Gudi lof, alla, både föräldrarna och

barnen, och Klas’ midnattsfärd till pannkaksberget var verkligen det

enda ovanliga, som under denna långa tid tilldragit sig i huset. Man

hade länge sörjt honom, i synnerhet var hans faders hjärta djupt

bedröfvadt, ehuru han ej ville låta märka det. Äfven den gamle, ärlige

Valentin sörjde honom mycket, och på köpet fick han ofta af fru Greta

höra hårda ord för sina historiers skull. Men sedan den där aftonen hade

all glädje vikit ifrån honom, och ingen saga hade mer kommit öfver hans

läppar; och den gamle mannen, som fordom varit så glad och skämtsam,

hade nu blifvit tyst och grubblande. Han hade äfven velat lämna huset

och sin tjänst där, men den godmodige Petter hade ej tillåtit det, utan

sagt: »När Valentin tillsammans med oss fått upplefva en så stor sorg,

så skall han äfven med oss dela vårt bröd till döddagar.» För öfrigt

talade man aldrig mer om Klas, ja, man hviskade ej en gång hans namn. De

flesta, däribland äfven hans stackars mor, trodde att de onda andarna

dragit sin väg med honom, och att gossen aldrig mer skulle komma

tillbaka. Endast Valentin och Petter brukade understundom tala om gossen

och hyste förhoppning om att han möjligen någon gång kunde komma åter.

Och se, deras förhoppning bedrog dem ej. Ty Klas kom verkligen tillbaka.

Nu får jag lof att berätta huru detta gick till.

När något ovanligt inträffar, så hopar sig alltid under på under, och så

tilldrog det sig, att Klas föll tillbaka i denna värld just på samma

ställe, hvarifrån han sjunkit ner i berget. Detta kunde nu omöjligt ske

på annat sätt än att pannkaksberget vändt sig rundt omkring och hela

världen med det. Ett af dessa båda måste hafva inträffat, och emedan det

nu var så, kallar man det ett under; ty ett under är allt, som hvarje

människa väl kan veta, men ingen människa begripa. Kort och godt: när

Klas vaknade, låg han ej i sin mjuka säng, utan i det mjuka gräset, och

han såg åter för sina ögon det välbekanta bokträdet och det stora

berget, på hvilket han så ofta vallat boskapen, och han varseblef åter

som gamla bekanta hela skogen och slätten nedanför och byarna och deras

kyrktorn. De fem år han tillbringat i pannkaksberget föreföllo honom som

en dröm, och det var honom ej annorlunda än som blott en enda natt hade

förflutit mellan den afton, då hans bröder och kamrater sprungo sin väg

ifrån honom och denna morgon, då han åter väcktes af lärkornas sång, där

de svingade sig högt uppe i luften.

Klas låg ej länge i gräset och gäspade, utan reste sig genast och sprang

skyndsamt genom skogen och tvärsöfver åkrar och ängar hem till sin fars

boning. Och då han inträdde i stugan, fann han sina föräldrar och syskon

och den gamle Valentin stående rundt omkring bordet med knäppta händer

för att läsa till bords, innan de satte sig ner vid frukosten. Och han

ställde sig i deras krets. Men han hade blifvit mycket vacker och stor

och var nästan ett halft hufvud högre än Petter, som just ej var någon

storväxt man, och dessutom hade han sina nya vackra kläder på sig. Och

därför sågo alla upp och bockade sig för honom, ty de trodde alla, att

han var en främling. Men han föll om halsen på far och mor och systrar

och bröder och smekte och kysste dem och sade: »Jag är Klas och har

alldeles nyss kommit ut ur pannkaksberget», och därpå kysste han äfven

hjärtligen den gamle Valentin, sin käre vän. Och nu igenkände de honom

på många tecken och vore högeligen förvånade, och alla fröjdade sig, att

han blifvit så stor och vacker.

Men när nu första förvåningen var förbi, så ville alla veta, huru det

gått honom under de fem år och tre månader som han varit frånvarande;

och alla byinvånarna sprungo till för att beskåda Klas Törnpåk, och

första ordet var alltid: »Nå, käre Klas, berätta oss hur du har haft

det; och hur ser det ut i pannkaksberget?» Men han hade ej mycket att

berätta dem, och rykten började småningom sprida sig om drömmar och

spökhistorier, så att några sågo på honom med af förskräckelse

uppspärrade ögon, som om inte allt stode rätt till med honom, utan onda

andar drefve sitt spel med honom. Andra hviskade äfven sinsemellan:

»Klas ljuger, han har inte varit i pannkaksberget, han har sprungit bort

ifrån sina föräldrar, och när han nu kommit tillbaka, har den där

listige byfogden hittat på hela historien.» Men emellertid satte de

flesta tro till äfventyret och funno stort behag i berättelsen därom och

trodde honom, ty de sågo tydligt på hans starka och sköna kroppsbyggnad

och på hans rosenröda kinder och gnistrande ögon, att han ej svultit,

medan han varit borta. Men hans moder var den första, som full af

otålighet frågade honom om säckarna med dukaterna, och om han ej tagit

några sådana med sig. När han nu svarade, att i den punkten af sin

berättelse måste visst Valentin hafva farit vilse, ty af guld och

silfver hade han ej sett det minsta grand i pannkaksberget, så skakade

hon på hufvudet och menade, att i så fall hade han lika gärna kunnat

blifva hemma de fem åren och deltagit i arbetet och ätit vid deras bord;

ty hvilken nytta hade han väl nu af att han smort sig med fasaner och

skogssnäppor och druckit ett så kostligt vin? Det var inte värdt att han

inbillade sig, att han skulle kunna blifva en jordisk konung utan

penningar, fast den enfaldige Valentin hade slagit i honom sådana

historier. De första dagarna var folket i byn alldeles utom sig öfver

Klas, och de nästan belägrade Petters hus; de första veckorna voro de

högeligen förvånade, och de första månaderna talade de mycket om saken,

men efter ett år var tilldragelsen glömd al de flesta. Men de som allt

fortfarande talade mycket om äfventyret voro de unga flickorna, ty i

deras gunst stod Klas mycket högt, och öfver allt, där de vågade säga

det, ropade de nästan enstämmigt: »Klas Törnpåk är i alla fall den

vackraste pojken i hela byn!»

Klas var nu på sitt adertonde år och befann sig åter i denna världen,

som han nogsamt visste. Han var ovanligt flitig vid arbetet; ty därtill

hade han muskler och ben, och i sällskap med sin far gick han på åkern

att plöja och så, bryta upp stenar och hugga ved, skära säd och slå

gräs; och allt hvad han företog sig gjorde han tyst och blygsamt, men

ensam uträttade han så mycket som tre andra. Och hans far tyckte mycket

om honom, och den gamle Valentin hade sin glädje åt honom. Men hans mor

kunde ej riktigt med honom; hon tyckte att han var för from och

beskedlig och icke så kvicktänkt och rask i vändningarna som hennes

andra barn. Och det var verkligen så att Klas ej kunde få fram många

ord; ty under de fem år han tillbragt i berget hade han ej fått lära sig

något nytt, utan tvärt om glömt allt, som han inpluggat i skolan, så att

han ej kunde annat än sin lilla bön. Det enda, som man med rätta tadlade

honom för, var att han ofta gick hemifrån om aftnarna och stannade ute

hela nätterna. Ty detta var något, som han ej kunde låta bli, i

synnerhet om söndagarna och på festdagar. Så snart solen gick ner måste

han ut i skog och mark, och mången gång besökte hand å äfven det berg,

där han upplefvat sitt äfventyr, och satte sig under det grönskande

bokträdet och drömde om igen de härliga drömmarna, som han haft i

pannkaksberget, och hvarje gång återvände han hem dystrare och mer

grubblande till sinnes än han gått ut. Om nu också Greta inte grälade på

honom härför, så måste Petter umgälla det, när han berömde Klas. Då

brummade hon alltid liksom för sig själf: »Ja, det är en skön pojke, din

Klas; hvilken nytta har han väl haft af sin bergsresa, som man skriker

så mycket om? Inte har han blifvit rikare och inte klokare heller. Och

dessutom hade han kunnat bli lika stark och grof utaf vårt fläsk och

bröd, och på köpet skaffat oss någon inkomst. Han har kommit tillbaka

alldeles samma fårskalle, som han var, när han sprang bort. Din Klas är

och förblir Klas.» Sådana yttranden måste Petter ofta höra och smälta,

så att han grämde sig däröfver; men han vågade dock ej svara ett ord på

saken. Men i sitt hjärta fann han, att det i verkligheten var helt

annorlunda, och han och Valentin läto ej taga sig ur den tron, att Klas

skulle blifva en riktigt duktig karl.

På detta sätt förgingo åter 3½ år, och Klas hade blifvit ännu starkare

och — om möjligt — vackrare. Då inträffade det, som skulle inträffa, på

det han skulle få aflägga sina bondkläder och komma till den stora ära,

för hvilken Gud hade låtit honom födas.

Han hade gått till skogen i sällskap med sin fader för att hugga ved. De

stodo och höggo på tvenne olika ställen, några hundra steg ifrån

hvarandra, så att de endast kunde höra ljudet af hvarandras yxor, men

intet vidare. På detta sätt kunde de väl hafva arbetat några timmar, då

Klas på en gång fick höra ett ängsligt stönande från det ställe där

Petter högg. Han lämnade sitt arbete, sprang hastigt dit och såg huru

fyra män i gröna rockar hade bakbundit händerna på hans far och nu

drefvo honom framför sig med prygelslag. Då förgrymmades han, sprang

fram, slet sönder banden, kastade männen till sida och frågade med

hvilken rätt de handlade sålunda. De svarade honom, att han kom alldeles

lagom, och att detsamma snart skulle vederfaras honom själf; ty han och

hans far voro vedtjufvar, de höggo ej på egen mark, utan skogen

tillhörde nådig herrn. Men dessa fyra män voro jägare hos grefven, som

landet tillhörde; dock var den skog, på hvilken Petter och Klas höggo,

ej grefvens, utan hörde till Dümmelshofen. Och de stodo en lång stund

och grälade med hvarandra; men när jägarne fördristade sig att åter

vilja binda den gamle och äfven Klas, då kom vreden öfver honom och han

ropade med väldig stämma »gå på!» och med yxan högg han omkring sig och

högg ner dem alla fyra, så att intet lifstecken var kvar hos dem. Men

sin gamle far tröstade han för den skymf, som vederfarits honom, och

följde honom hem, där han öppet omtalade för hvar och en hvad som hade

tilldragit sig i skogen.

Men man ville ej sätta tro till honom och hans far, utan det hette, att

de med våld hade angripit och dödat jägarne. Och grefven sände flere

hundra man med spjut och svärd till Dümmelshofen för att fånga Klas och

föra honom i fängelse. Och Klas flydde ej undan, ehuruväl han kunnat

göra det, och han gjorde ej heller det minsta motstånd, utan lät helt

lugnt bortföra sig. »Ty», sade han för sig själf, »man måste vara

öfverheten underdånig och hörsam, och Gud skall nog bringa i ljuset hvad

som är rätt och hvad som är orätt.»

Och när han nu kom till staden, där grefven bodde, togo de Klas, satte

bojor på hans händer och fötter, som på en missdådare, och kastade honom

i ett mörkt fängelse, där hvarken sol eller måne lyste in, och de höllo

en sträng räfst med honom och dömde honom till döden, emedan han brutit

landsfreden och begått mord. Och strax därpå lät grefven, som var mycket

förtörnad öfver sina jägares död, uppresa en galge utanför stadsporten,

50 alnar hög; och i den galgen skulle Klas Törnpåk hängas. Och på den

dagen, då afrättningen skulle ske, hade många tusende människor lupit

tillsammans från alla trakter, ty ryktet om hans styrka och skönhet hade

utbredt sig vida, och så hade dessutom människorna åter börjat tala om

äfventyret i pannkaksberget och utsmyckat detsamma med många nya under.

Och när solen gick upp den morgon, då Klas som en stackars brottsling

skulle dö, utfördes han genom stadsporten och bar sina tunga bojor så

lätt, som om de varit af halm, och han gick fram fast till sinnes och

med ett lugnt ansikte, ty han hade bedit mycket andäktigt och tröstat

sig i Gudi, då han visste, att han ej var uppsåtligen vållande till

något brott. Och folket tyckte, att ynglingen var skönare än någonsin,

och allas ögon fylldes med tårar att en så ung människa skulle dö, men i

synnerhet klagade hustrurna och jungfrurna däröfver, och många af dem

tänkte: Ack, att jag kunde befria honom från galgen och genast taga

honom till man; jag skulle ej blygas däröfver. Men när Klas fördes fram

till galgen, och prästerna stodo omkring honom med kors i händerna och

tröstade honom och sjöngo andliga sånger, och bödlarne framtogo stege

och snara, då förvandlades den allmänna gråten till ett högljudt

snyftande omkring afrättsplatsen. Bland andra stod där äfven en vacker

fru, som hade trängt sig fram genom hopen och fått plats midt emot Klas,

så att hon kunde skåda honom rakt i ansiktet. Hon ropade så högt, att

alla människor och äfven Klas kunde höra det: »O, om Klas nu behandlade

bödlarne och deras handtlangare som Simson behandlade filisteerna, så

att han sönderbröte sina band!» Och Klas påminte sig åter ifrån skolan

historien om Simson, och han tänkte: Du kan ju alltid försöka det, ifall

så Guds vilja är. Och han drog tillsammans alla sina lemmar och spände

sina senor och ropade full af vrede: »Gå på!» Och järnbojorna sprungo,

som om de varit af rör, och Klas störtade fram mellan bödlarne och deras

medhjälpare och genom hela folkmassan, och kastade ner allt omkring sig

till höger och vänster. Men folket jublade och ropade: »_Gå på, Klas!_»

och Klas sprang som en hjort öfver slätten in i skogen, och ehuru man

förföljde honom både till häst och till fots, kunde man dock ej fånga

honom. Men bödlarne, som voro förgrymmade öfver, att de gått miste om

ett så säkert byte, grepe den unga, vackra frun, som hade uttalat den

simsoniska önskningen, och sade, att de i stället skulle hänga henne.

Men folket ropade högt däremot, och prästerna gåfvo dem skarpa

förebråelser, emedan den unga frun blott af mänsklig barmhärtighet hade

tilltalat den stackars syndaren; och grefven själf, som ditkom, lockad

af det buller, som uppstod vid Klas’ flykt, befallde att man skulle

lössläppa den unga kvinnan, och så skedde det äfven. Men ibland folket

var det ett väldigt jublande öfver att Klas kommit undan; ty att de åter

skulle kunna fånga honom, det trodde de ej. Det lyckades ej heller för

dem, som förföljt honom, att få fatt på Klas. Jag tror också icke, att

de skulle haft särdeles stor lust att gå honom in på lifvet. Ty de hade

hört huru han dödat de fyra jägarne, och nyss hade de själfva sett hvad

hans senor och näfvar förmådde, och huru bödlar och bödelsdrängar och

alla människor, som stodo i vägen för honom, hade störtat för hans

knytnäfveslag. Äfven i Dümmelshofen fingo de snart höra hvad som

tilldragit sig vid galgen, och de fröjdade sig däröfver, och Klas’

föräldrar och syskon rätade åter upp sina hufvuden ur den skam, hvari de

råkat, och Petter knäppte sina händer och sade: »Du Gud är en rättvis

Gud. Klas är ingen mördare, han har blott försvarat sig och mig.»

[Illustration: Klas sliter sina bojor.]

När Klas hade kommit till skogen, där det ej mer fanns några

tillgängliga vägar, sprang han ej längre utan gick sakta och hörde lugnt

på huru jägarna och de andra förföljarna väsnades omkring honom. Men han

hade brutit sig en stor och knotig gren från en smidig ek och tänkte:

»Låt dem komma; 10, ja, 20 sådana där ynkryggar kunna ej göra mig något,

om Gud är med mig.» De larmade, svuro och förde ett förskräckligt lif i

skogen med sina hundar och hästar; men ingen träffade på Klas, och så

snart det blef natt fortsatte han sin väg. Natthärberge tog han hos en

kolare. Efter en dags vandring kom han fram till »svarta fältet», som

emellan Weser och Elbe sträcker sig ända ut till hafskusten, och han

tänkte: »Här måste du taga dig i akt, ty här kunna de förfölja dig i

stora hopar.» Därför slog han in på afsides liggande vägar, som gingo

genom skog och öfver moras, och vanligtvis tog han in hos ensamt boende

människor, hos herdar, kolare och mjölnare i skogen. Och när den femte

dagen inbröt, då fick han för första gången i sitt lif se hafvet, och

han förvånade sig öfver dess storlek och prakt och föll på sitt ansikte

och bad och tackade Gud, att han hjälpt honom ända hit. Men det visste

han ej hvad hafvet skulle göra af honom.

Klas hade kommit till Elben, just i den trakt, där hon faller ut i

hafvet och är mycket bred; och längs flodens strand gick han framåt till

några skepp, som han såg ligga långt bort på redden. Men det var nu

ebbtid och stranden var mycket låg. Klas hade aldrig hört talas om ebb

och flod. Sålunda hade han gått längs efter strömmen under några timmar

och märkte ej, att vattnet börjat stiga. Men nu började floden komma,

och den steg med en sådan våldsamhet, att Klas inom några ögonblick var

omgifven af vatten på alla sidor, som redan steg honom öfver midjan. Då

sprang han så fort han kunde mot skeppen, som numera ej voro aflägsna,

och stödde sig på en lång stång, som kommit flytande mot honom med

vattnet. Men det närmaste skeppet, mot hvilket han sprang, låg ute på

djupet, minst tjugo steg ifrån land. Klas tog sin stång, tog ansats,

ropade »_gå på!_», gjorde ett språng och hoppade plötsligt ner midt på

skeppsdäcket. Men sjömännen, som befunno sig under däck, förskräcktes af

dånet och sprungo upp på fördäck, ty braket var liksom åskan hade slagit

ner. Och de förvånades högeligen när de sågo den store och ståtlige

mannen med sin stång, och frågade honom om han kom som vän eller fiende,

som hedning eller kristen. När han svarat, att han kom både som vän och

kristen, då skakade alla hand med honom, och en af dem kom fram med en

stor skål med skummande mjöd och bad honom dricka; och han drack dem

till hvarenda en i sin ordning. — Detta skulle vara ett tecken till frid

och brödraskap. Ombord på skeppet funnos omkring femtio man, starka,

högväxta karlar, men med vilda och hårda anletsdrag. Klas hade aldrig

sett några sådana i sitt land, och han skulle säkerligen tagit dem för

att vara röfvare och hedningar, om han ej sett korstecknet inskuret på

masten och om ej äfven deras flagga burit samma korstecken. Och kristna

voro de visserligen, men de voro äfven röfvare. Detta sade de honom

öppet, sedan han berättat dem en del af sin historia och huru han hade

kommit undan galgen.

I början sågo de barska ut, som om de ej hade trott honom; men de vilda

ansiktena blefvo allt vänligare, ju längre han fortskred i sin

berättelse. Och när han hade slutat, framträdde den som var deras

höfding, skakade hans hand och sade: »Välkommen, Klas; sådana karlar som

du behöfva vi; hädanefter skall du vara vår broder i lif och död, och

med oss skall du dela ära och byte.» Och kaptenen berättade honom, att

de voro frisländare från öarna och kusten, och att de för det mesta

lefde af sådana rof som hafvet och hednaländerna hade att erbjuda, men

att de lämnade alla kristna oantastade. När Klas hörde detta, gick han

med nöje in på deras förslag och förklarade sig villig att följa dem.

Ännu lågo de nästan en hel vecka för ankar där vid flodens strand,

emedan vinden blåste från väster; och Klas lärde sig snart huru man

skulle handtera tackel och roder och segel. Han blef nu äfven beväpnad

på samma sätt som sjöfararna eller vikingarna. Snart stod Klas där som

en fullständig viking. Han fick nämligen fullständig kopparrustning,

hjälm af stål och en rund sköld med buckla på midten; i högra handen

förde han en stridsyxa och i den vänstra ett kort, bredt svärd.

Kastspjut och långa lansar till anfall funnos i öfverflöd på fartyget,

och hvar och en kunde efter behag begagna sig af dem när fienden angrep.

Och så fanns det där en mängd med starka stålbågar och pilar, och med

dessa blef Klas snart mycket förtrolig, emedan han under de sista åren

ofta dragit ut på jakt med sin far. Han spände med en sådan lätthet den

starkaste båge, att hans kamrater förundrade sig; ty till och med

höfdingen, som dock var den starkaste bland dem, kunde stundom ej utan

hjälp spänna en sådan båge. Och när han en gång i deras åsyn gjorde om

det språng han tagit ifrån stranden till fartyget, då hurrade och

jublade de utan ände.

På tionde dagen stillnade ändtligen den västliga stormen af, en frisk

sydost blåste upp, de hissade segel och styrde skeppet bort mot

hedningarnas länder. Och de bestodo mången het kamp både till sjös och

på stränderna, och månget vikingaskepp blef af dem eröfradt, och

hedningarna dödades eller tillfångatogos, och vikingarna förvärfvade sig

guld, silfver och andra ägodelar. Och Klas hade redan gjort sig ett namn

på sjön, ty när striden började, ropade han »gå på» med så väldig

stämma, att fienden genast tappade modet, medan kamraternas växte, och

att vikingarna nästan alltid med lätthet vunno seger. Och ehuru kaptenen

nästan afundades Klas hans styrka och hans rykte, så hade han dock

gifvit vika för sitt folks bön att i fören af fartyget sätta en storväxt

man med en stång i handen, ur hvilkens mun de förgyllda orden »gå på»

utgingo. Och så blef »Gå på» det berömdaste fartyg i Nord- och Östersjön

och långt, långt västerut vid hedningarnas öar. Och de bästa kämpar

lämnade sina fartyg och gingo öfver till kaptenen på »Gå på». Sex

månader efter den dag, då Klas ankommit, hade fartyget 200 krigare i

stället för 50, och det tillväxte i ära, rykte och rikedom långt mer än

beskrifvas kan.

Man kan ej säga att detta vilda och laglösa lif särdeles mycket behagade

Klas, men han lät dock ej något märka. Vattnets friska element och de

djärfva människor som rörde sig i full verksamhet omkring honom behagade

väl hans ungdom, och friska, modiga gärningar vederkvickte både hans

själ och kropp. Dessutom ansåg han det ej för någon synd att bekämpa

hedningarna, i synnerhet emedan de som arga och blodtörstiga röfvare

öfverföllo de kristna folkens öar och kuster och bortförde människorna

som slafvar och sedan sålde dem i det djupaste elände till främmande

land. Det tycktes honom vara en god kamp att strida mot sådana

människor. Också dröjde det ej så länge innan Klas blef befälhafvare på

skeppet »Gå på».

Andra året Klas var till sjös, seglade de från väster högt upp emot

norden, och efter mången het strid, som de på sin färd hade att bestå

med stormar och hedningar, landade de på fyrtionde dagen af sin segling

på en liten hedningö, som var befolkad af några hundra människor, hvilka

bodde i usla hyddor, och, som det tycktes, lefde af fisk och sjöfåglar.

När de kommo i land gingo invånarna dem vänligt och fredligt till mötes,

medförde åt dem stekta fiskar på fat och bjödo dem mjöd; men det fanns

ingen enda ibland dem som bar vapen. Då lät höfdingen det oaktadt blåsa

till angrepp och uppmanade sina kämpar med ett ljudeligt hånskratt att

de skulle nedhugga männen. Och de rustade sig, medan de stackars

invånarna med klagande skri flydde undan till sina hyddor.

När nu männen ville lyda sin kapten, då sprang Klas hastigt fram,

svängde sin yxa och ropade: »stanna!» På samma gång blottade han sitt

hufvud för kaptenen och bad honom, att han ej skulle belasta sig med en

så svår skuld och visa en sådan okristlig grymhet mot försvarslösa män

och kvinnor; ty äfven om de voro hedningar, som ej visste något om den

lefvande Guden och Frälsaren, voro dock _de_ mycket argare hedningar,

som kunde fullgöra livad kaptenen nu hade befallt.

Men kaptenen lyssnade ej till honom, utan blef vred och befallde de

andra att de skulle gripa och binda Klas som en upprorsstiftare; men

Klas svängde sin stridsyxa, såg sig vredgad omkring och frågade: »Hvem

vågar det?» — och där stodo de, och ingen vågade sig på honom. Då

befallde kaptenen detsamma för andra gången, och ett mummel uppstod

ibland folket och några stego fram såsom om de ville lägga händer på

Klas. Nu öfverväldigades Klas af sin vrede, ropade »gå på!» och rusade

med höjd yxa fram emot kaptenen, som förgäfves sökte att försvara sig,

klöf med ett hugg hans hufvud och sade: »Du har fått din förtjänta lön;

hvar och en som är en kristen går på min sida.» Och mer än hälften af

männen gingo öfver till honom, men de andra vredgades öfver att deras

anförare blifvit dödad och grepo till vapen för att hämnas hans död. Men

Klas ropade »gå på!» och de stodo som fastnaglade af blixten vid jorden.

Därpå uppmanade han dem och de andra till fred och förklarade för dem

huru omänsklig kaptenens befallning hade varit, ty Gud var äfven

hedningarnas fader och skapare. Och när de järnklädda männen hörde

detta, runno tårarna utför deras väderbitna kinder och de sade: »Vår

höfding är fallen för Guds hand genom dig», och alla ropade de

enstämmigt: »Klas, du skall vara vår höfding.» Och han lät det väl

behaga sig och blef nu anförare för två hundra man.

Och det visade sig snart huru väl de handlat. Klas hade aldrig älskat

eller själf deltagit i det vilda och råa lif, som de hittills hade fört,

ehuru han ej kunnat hindra de andra att göra det. Men när han nu själf

blef höfding, införde han en sträng och kristlig manstukt och utstötte

utan förbarmande från sitt skepp alla dem, som ej ville foga sig däri.

Och det var hans första lag, att den utan nåd och förskoning måste

dingla i masttoppen, som med vapen sårade en obeväpnad man eller

våldförde en kvinna. Men ännu alltid drog han ut i strid mot

hedningarna, rensade hafvet från deras röfvarfartyg och befriade många

kristna från deras fångenskap; också planterade han korset såsom

världens frälsning på många ställen, som voro hedniska, och genom sin

mildhet och sin rättvisa förde han många hedningar till kristendomen.

Och hans namn blef så berömdt, att de tappraste män förenade sig med

honom och drogo ut i strid med honom. Redan andra året han var

befälhafvare ägde han tjugo fartyg med femhundra mans stridbar

besättning. Ty hans redlighet och gudsfruktan var stor och hans

tapperhet fruktad och hans styrka oöfvervinnelig. Mot huggen af hans yxa

eller stötarna af hans lans hade ännu ingen smed kunnat smida sköld och

pansar.

På fjärde året af sin sjöfart och det andra af sitt höfdingskap gjorde

han en färd till Island, men blef drifven från dess kuster genom en

häftig nordanvind och kastades mot ostkusten af en stor halfö, som heter

Jutland. Denna halfö var på denna tid halft hednisk och halft kristen;

och för några månader sedan hade det tilldragit sig att hednakonungen

hade slagit den kristne konungen och eröfrat allt hans land. Slutligen

hade han äfven intagit den kristne konungens slott och fått i sitt våld

dennes gemål och dotter, som bodde därinne. Men den fångna

konungadottern var den skönaste prinsessa som fanns i många länder på

långt håll. Hednakonungen ville nu tvinga henne att blifva hans gemål,

så att konungariket skulle tillfalla honom, liksom hade han med rätta

medel kommit till tronen. Och i sitt sinne tänkte han, att hon nog

skulle gifva med sig. Men hon vägrade ståndaktigt, och då han ej gaf

vika, utan i sitt högmod började hota henne, då kallade hon honom en

rasande man; och däröfver förgrymmades han så högeligen, att han svor

det hon för detta ord skulle dö en pinsam och grym död. Och på öppna

fältet, ej långt ifrån där han höll prinsessan fången, lät han upptorna

ett stort bål, och på detta skulle hon nu förbrännas som en vanlig

missdåderska.

Nu tilldrog det sig att Klas tvingades att landa här med sina flesta

fartyg just samma morgon som den olyckliga prinsessans afrättning skulle

försiggå. Människomassan, som vimlade omkring slottet, på stranden och

på slätten, vapenbullret och dånet af pukor och trumpeter gjorde honom

uppmärksam, och han lät sig berättas om orsaken till larmet. Då omtalade

man för honom allt och huru prinsessan om en half timme skulle utföras

och jämmerligen förbrännas på bålet, och huru hon omöjligen kunde

räddas, ty hednakonungen hade mer än tio tusen krigare, som skulle

uppställas omkring bålet.

Men när Klas hade hört allt detta, blef han alldeles blodröd af vrede

och sade till berättaren: »Det förbjude Gud och mitt goda svärd att

prinsessan skulle dö.» Och han ropade: »Gå på!» så att det skallade

efter hela stranden och ekot återgaf hans ord. Och hans krigare förstodo

ropet, och om några ögonblick stodo de alla samlade omkring honom, väl

tre tusen till antalet. Och han ropade till dem: »Upp, kamrater, friskt

framåt med de kristnas Gud! Vi skola befria prinsessan och de arma

kristna från de onda hedningarna. Om de äro tio tusen, så är det ju eder

vana att hvar och en af eder tar tio man på sin lott. Således friskt

mod. Gud ser till hjärtat och ej till mängden.» Så sade han och ropade

ännu en gång sitt »gå på!» och som en blixt störtade han fram med sina

män mot bålet just i det ögonblick, då prinsessan fördes ut genom

stadsporten. Och han lät blåsa i stridstrumpeten, hedningarna trumpetade

äfven å sin sida, och konungen, som red i spetsen för sina män, sade:

»Mod, mod! Liksom sjön alltid måste vika för fasta landet, så skolen I

också med lätthet kasta tillbaka dessa eländige sjöröfvare i deras

element.» Och de drabbade häftigt tillsammans; men Klas och hans

kamrater vordo hedningarna för öfvermäktiga; ty dessa föllo för

vikingarna som säd faller för lien, när den är mogen. Och när de andra

kristna från staden och landet sågo detta, att Klas fick öfverhand öfver

hedningarna, då rusade äfven de till från alla sidor, och inom få timmar

hade hednakonungen stupat jämte allt sitt folk med undantag af några,

som genom sina hästars snabbhet lyckats fly undan till slottet med

prinsessan. Men några timmar efter drabbningen uppgåfvo de slottet och

prinsessan mot fritt aftåg. Och emedan de voro så få, tillät Klas dem

draga därifrån med lifvet. När Klas drog in i slottet, då var där stor

fröjd bland de kristna, att Gud sålunda ödmjukat hedningarna under hans

hand och räddat prinsessan från döden i lågorna, och den gamla

drottningen och prinsessan gingo honom till mötes i slottstrapporna och

prisade sig lyckliga att de blifvit befriade genom en sådan man, ty

genom stridsropet »gå på», hade de genast begripit hvilken det var som

stred för dem. Och de togo honom vid handen och förde honom upp för

slottstrapporna, men han vägrade och böjde sig djupt ner till jorden för

de kungliga damerna, såsom det anstår en tapper och ridderlig man, och

ville gå bakom dem. Men de tilläto ej detta, och den gamla drottningen

sade: »Hvar finnes väl en prinsessa i hela världen, som ej skulle känna

sig på det högsta ärad att få införa en sådan man vid sin sida.» Och så

måste han uppfylla deras begäran, och med sina hjältar måste han

vederkvicka sig vid en kunglig måltid och taga härberge i borgen och det

kungliga slottet.

Men drottningen hade redan tänkt vid sig själf, då hon såg Klas,

detsamma som hennes rådgifvare äfven hviskat till henne: Hvar finnes väl

en man sådan som denne att har befordra kristendomen och tukta

hednafolket? Har Gud ej likasom genom ett underverk låtit honom kastas

hit af stormen och visat att just han skall vara folkets räddare och

konung? Och hon hade gjort sig många ljufva tankar om honom och sin

dotter. Men allt detta dolde hon ännu i sitt hjärta och tänkte: »Gud

skall nog styra allt till det bästa.» Och Gud gjorde det äfven, på det

att uppfyllas skulle hvad Valentin hade sagt, nämligen att den som

modigt åt sig igenom pannkaksberget, den skulle en gång blifva konung.

Men Klas hade knappast visat sig några minuter i slottets salar förrän

han kände huruledes det stod helt annorlunda till med hans hjärta än

förut. Han kände att han sett en kvinna, från hvilken han ej kunde vända

sina ögon. Prinsessan var också helt visst det allra skönaste

fruntimmer, som på sin tid lefde i världen. Detta kände han mycket väl,

men han betänkte äfven, att han var son af en byfogde och att hon var en

konungadotter; och vid denna tanke slog han sig för pannan och ropade:

»Klas, Klas, hvad tänker du på i din dårskap?» Ty trots alla sina stora

bragder tänkte Klas alltid på sina ungdomsdagar, och han var alltid af

hjärtat ödmjuk och liten inför Gud, som han tillskref allt, och af sin

egen ridderlighet och skönhet, som intog allas hjärtan, visste han

intet. Så tillbringade han en sömnlös natt, bländad af prinsessans

skönhet, och emedan hans önskningar tycktes honom vara omöjliga att få

uppfyllda, så beslöt han att tidigt följande morgon gå ombord på sina

fartyg med sina vapenbröder och åter besegla det vilda elementet för att

trösta sig, liksom kärlekens lågor skulle kunnat släckas och afkylas af

vatten.

Och när det nu började dagas och ljuset likasom fruktande smög sig in

genom jalusierna i sängkammaren, kallade han på sina män, och det blef

ett löpande och ett vimlande på slottsgården, så att drottningen och

prinsessan vaknade därvid och med förvåning och förskräckelse förnummo,

att Klas åter tänkte gå ombord på sina fartyg. Och den gamla drottningen

betänkte sig ej länge, hon gjorde hvad hon måste göra, hon klädde sig i

största skyndsamhet och inträdde i rummet där Klas bodde och yttrade

följande till honom:

»Käre Klas, hvad är det för ett budskap som vi med förskräckelse

förnimma? Således vill du resa bort utan att unna oss tid att åtminstone

med ord få tacka dig? Du vill således lämna oss? Du vill här lämna dina

kristna trosförvanter och öfverlämna dem åt svärdets barmhärtighet. Du

vill lämna det furstebarn, som du nyss räddat från elden och

hedningarnas järn? Visserligen ligger hednakonungen slagen och korparna

äta hans fallna krigare; men många hedningar bo ännu omkring oss, och

den fallne har många tappra söner och släktingar, som skola komma att

hämnas hans död då du är borta. Men äfven vår konung är död, våra bästa

män ligga slagna, och vi hafva ingen son, ingen broder, ingen brudgum,

som i farans stund kan föra svärdet och spiran. Har Guds vind drifvit

dig hit endast för att så mycket säkrare störta oss i fördärfvet? Har

den ej hviskat till dig, att du skulle vara en värdig krigsfurste och

konung för dessa kristna mot hedningarna, en älskad son åt mig och en

värdig gemål åt prinsessan, min dotter? Jo, det har han velat, och äfven

jag vill det, och därför står jag här.»

Drottningen uttalade dessa ord så kraftigt, att hon genom dem på en gång

tillintetgjorde alla de invändningar, som Klas ärnat göra. Han kunde ej

gå, kunde ej tala, han kunde blott buga sig, rodna och tiga. Och detta

gjorde han på ett sätt, som mycket behagade drottningen, ty hon förstod

att han nu ej skulle segla bort med sina fartyg, och alltså fortfor hon

i sitt tal:

»Du har svarat som en riddare och en man skall svara då en kvinna talar

till honom. Och nu vill jag ej heller hädanefter höra dig tala om att du

är född i en bondkoja och vi i konungaborgen. Se Gud har gjort stora

under med dig och bevisat att han efter sitt behag kan upphöja de ringa,

liksom han äfven kan lägga till tronen borna konungar i stoftet. Och har

han gifvit dig en sådan ödmjukhet och dygd och ett sådant öfvermått af

mod och lycka, att du kallas för en man bland de bäste män. Din

ridderlighet har gjort dig till konungars like och ditt »gå på» är

bättre än en här. Och nu, följ mig!»

Och hon fattade honom vid handen och han var tyst och lydig som ett barn

och lät sig af henne ledas hvart hon ville.

Och drottningen förde in honom i sin dotters, prinsessans rum, lade

bådas händer tillsammans och välsignade dem. Och de läto det sig väl

behaga, men ingendera kunde säga ett ord. Ty det var ej annorlunda med

prinsessan än med Klas; så snart hon hade sett honom, hade det varit som

om hon af fullt hjärta velat ropa: »Denne är den rätte mannen; han och

ingen annan!»

Och Klas stannade nu, och skeppen lågo för ankar i bukten, och intet öga

skådade efter hvilken vind det var som blåste. Alla hade riktat sina

tankar på landet, ingen tänkte på segel, tag och roder, utan krigarna

snyggade upp sina sporrar och vapenrockar till bröllopet. Detta firades

efter några veckor med stor härlighet, och den sköna prinsessan tog

Törnpåk till man, och nu var han konung af Jutland.

Och mången skön dag bodde han i slottet med prinsessan. Men slottet låg

i sydjutland, där nu staden Schleswig ligger. Men i sin glädje blef han

ej glömsk, utan rustade sig ifrigt till krig mot hedningarna, och äfven

desse rustade sig. Och nu började en lång och svår kamp om herraväldet,

tills hedningarna ändtligen förlorade, och Klas blef konung öfver den

stora halfön och öarna omkring.

Och det var mot slutet af andra året, sedan han slagit hednakonungen och

förmält sig med prinsessan, som han lagt under sig allt hedningarnas

land ända till Elben och öfver allt som sitt herraväldes baner uppsatt

frälsningens kors i stället för de mångfärgade afgudarne af sten och trä

— då stod Klas en gång på andra sidan om Elben och det föreföll honom

som såge han långt bort på andra sidan det ställe, därifrån han med

stången hade sprungit upp på fartyget, och han igenkände det på de tre

träden, som stående på en höjd reste sig högt öfver flodbädden. Och i

tankarna genomlopp han ännu en gång sitt underbara lif, och i ödmjukhet

föll han ner på jorden och bad och tackade Gud, att han räddat honom ur

så många faror, och att han på ett så underbart sätt hade gjort honom

till konung och herre öfver länder och folk. Och han kallade det ställe

där han stod för Glückstadt och uppbyggde där ett slott, och slottet och

staden stå ännu kvar där från denna tid tills i dag.

Klas var nu tjugosex år gammal och det var på sjette året sedan den

morgon, då han kommit undan galgen, i hvilken han så oskyldigt skulle

hänga.

Och när han betvingat hedningarna och gjort landet säkert genom slott

och borgar, då tänkte han i längtan och kärlek på sina gamla föräldrar

och sina syskon och vänner och dröjde ej längre, utan anträdde resan

till dem. Men han tog med sig sin gemål, drottningen, och tusen ryttare,

på det han skulle hafva ett kungligt följe. Då drog han öfver Elben mot

söder. Och när de hade rest fyra dagar och femte dagen inbröt och de ej

mer voro fjärran från hans hemvist, då befallde han ryttarna att stanna,

och han red förut med sin drottning och hade blott en page med sig. Och

det var just på femte dagens middag, när klockan slog tolf, som de redo

in i Dümmelshofen och rakt på hans faders hus. Men de sprängde framåt

allt hvad hästarna orkade löpa, på det människorna, som sågo dem, ej

måtte igenkänna dem och förråda dem för deras föräldrar. Och när de

anlände framför Petter Törnpåks hus, sprang konung Klas hastigt från

hästen och ropade muntert »gå på», så att det skallade genom hela byn.

Och Petter, som med hustru och barn just satt vid bordet, sprang ut vid

dessa ord och varseblef mannen och den sköna damen med gyllene kronor på

hufvudet. Han förstod genast, att det var hans son och ropade: »Nå, Gud

vare lofvad, att du åter är här och att du blifvit konung. Vi hafva hört

talas därom, men de hafva ej velat tro oss, och din egen mor har ej

velat tro det; blott Valentin och jag trodde det genast, ty vi visste

väl att det skulle blifva något stort af dig.» Och i sin glädje ropade

han öfverljudt: »Valentin, Valentin, kom ut, får du se hvad det blifvit

af vår Klas!» Och Valentin kom och modern och alla syskonen kommo, och

det blef ett omfamnande och ett kyssande, som aldrig ville taga slut.

Och när konungen och drottningen hade gått in och satt sig vid

föräldrarnas bord och ätit och druckit med dem i ödmjukhet inför Gud och

i kärlek till dem, då öfvermannade glädjen den gamle Petter och han

visste ej hvad han skulle säga, men af glädje talade han nästan för

mycket. Och då hviskade han sin Greta i örat, ehuruväl det just icke

passade i detta ögonblick: »Nå, min Greta, har Klas blifvit Klas? Skulle

det väl kunnat blifva mer af din Johannes?» Och Klas stannade mången dag

och mången vecka hos sina föräldrar och lefde gladt med dem och gaf dem

och sina syskon och grannarna rikliga skänker, men den gamle Valentin

tog han med sig och sade till honom: »Käre Valentin, du skall äfven

berätta lustiga och präktiga historier för mina söner, huru hvarje

duktig människa med Guds hjälp kan blifva något, så att det kan blifva

tappre män och hjältar äfven af dem.» Och Valentin följde honom gärna,

ty han var ganska stolt öfver konung Klas och tänkte för sig själf, att

det egentligen var _han_ som hade gjort honom till konung. Konungen tog

äfven med sig sin yngsta broder och sin yngsta syster, och brodern blef

en grefve och systern en grefvinna, och ännu lefver det mycket förnämt

folk i världen, som härstammar från dem. Men det villkor betingade han

sig före afresan, att när hans far dog, skulle egendomen tillfalla

honom, och han betalade genast åt sina syskon tio gånger dess värde. Och

far och bröder lofvade honom det och höllo äfven sitt ord. Ty han sade:

»Jag skall skicka hit en af mina söner, som åter skall blifva en bonde,

och hans barn och barnabarn skola blifva bönder, ty bönderna äro äldre

och hålla längre ut än konungarna.»

Och konung Klas drog åter hem till sitt rike och lefde och regerade ännu

många lyckliga år med sin drottning. Många söner och döttrar blefvo

honom födda, och många konungar och drottningar af hans släkt hafva

härskat efter honom. Men nu har dock Klas Törnpåks ärorika släkt för

länge sedan dött ut, och en annan konungafamilj regerar i de länder, som

fordom ärade honom som konung. Men hans son Konrads släkt varar ännu i

dag. Denne Konrad var hans yngste son. Kort efter hans födelse skickade

fadern honom på landet till en bonde och lät honom lefva och arbeta som

en bonde och sände honom därpå till sina fäders land, Westfalen, till

Dümmelshofen, där han gaf honom sin fars gods. Och Konrad blef stor och

stark som Konung Klas, men icke så mäktig och härlig inför världen, utan

dog som byfogde, alldeles som hans farfar Petter före honom. Och från

denne Konrad, konungasonen, härstamma än i dag alla Törnpåkar, hvilka

lefva som bönder i Dümmelshofen och trakten däromkring.