Den intressanta del af Böhmerskogen, till hvilken vi fört våra läsare,
ansågs i forna tider vara rik på guld; men nu för tiden talar man på sin
högsta höjd om denna trakt på grund af dess rikedom på villebråd. Den
täta skog, som här öfverkläder marken, utsträcker sig öfver otaliga
bergshöjder, kullar och dalar. Där finnas trakter, i hvilka ännu i
början af detta århundrade björn och varg, lodjur och mård samt andra
vilddjur funnos, till stor fara för annat matnyttigt villebråd. Att för
många århundraden sedan jägaren här gärna sökte och fann sin lycka, är
helt naturligt, och därför stod, så långt man kan minnas tillbaka, i
denna aflägsna och romantiska del af de böhmiska bergen ett urgammalt
jaktslott, i hvilket den vidt och bredt bekante och allmänt omtyckte
furstlige arfjägmästaren _Kuno_ bodde med sin familj. Den senare var ej
särdeles talrik. Den ensamma skogsborgen inneslöt, utom den gamle
jägaren, hans hustru och älskvärda dotter, Agatha, blott denna senares
lekkamrat och fostersyster, Anna, vidare en gammal piga och ändtligen
tvenne duktiga ynglingar i gröna kläder, som under förste jägmästarens
uppsikt lade sig vinn om att lära den ädla jaktkonsten.
En afton satt det gamla paret tillsammans under förtroligt samspråk.
Agatha stod vid den öppna dörren och skådade ut i den inbrytande
skymningen. Nu närmade sig en ung, ljuslockig jägare med skyndsamma
steg. Han sjöng sakta en sång för sig själf, men den klingade ej så
muntert som vanligt. Hastigt gick han igenom gallerporten upp på
slottsgården, och knappast inträdd kände han sig omfattad af ett par
mjuka armar. »Ack — i dag bringar du väl hem rikt byte? Du var väl
lycklig vid fågelskjutningen; du har säkert blifvit ’kung’? — Men så
tala då, käre Max!» Så utropade den älskliga jägmästardottern. — »Nej,
lyckan har åter flytt och bedragit mig hela dagen, från morgonen till
aftonen, min trogna flicka», svarade ynglingen förtretad; »jag måste ju
se och tåla att Kilian, den tjocke mjölnarens son, sköt ner fåglarna,
medan jag endast träffade fågelstången. Men för två timmar sedan vände
sig lyckan; då sköt jag den här bergsörnen och för en timme sedan en
präktig hjort i närheten af vargklyftan — och den måste jag skaffa hem
ännu före nattens inbrott, eljest ...»
»Det skall du vackert låta bli, min vän. Min far har erhållit goda
underrättelser från fursten, och han och mor vänta dig sedan en hel
timme», hviskade Agatha, hvarpå hon med högre röst fortsatte: »I afton
får du ej mer midt i natten begifva dig till det illa beryktade stället.
— Icke sant, far — Max skall stanna hemma?» ropade Agatha, i det hon
drog in den älskade i stugan.
»Jo, min son, det blir det bästa, och ej mindre godt är det, att lyckan
åter visat sig gynnsam mot dig, enligt hvad jag förnummit. Jag har något
att säga dig. Du vet att vi, jag och min gamla hustru, icke haft något
emot, att du sökt Agathas kärlek, emedan vi alltid trott, att du varit
rätte mannen för henne. Du har ju hittills vidt och bredt varit den
bäste skytten, och vi skola hoppas, att du ej heller nu förfelar ditt
mål, när det gäller att göra ditt mästerskott.»
Max tycktes ej vara så full af tillförsikt som fordom.
»Jag skulle vara säker därpå, liksom jag länge varit det», sade han
något klenmodigt, »om man inte — och det kan omöjligt vara på annat sätt
— från någon afundsjuk kamrats sida förtrollat min bössa ... öfver allt
hvad jag företager mig härskar en olycklig stjärna ... och mot en slik
olycka, menade Kasper i dag, hjälper blott ... hjälper blott en
frikula.»
»Hvad är detta för prat? ... Förtrollad ... frikula!» afbröt jägmästaren
högeligen förtörnad på den unge mannen. »Ett så syndigt tal skulle en
from jägare aldrig föra i sin mun ... sådant där kan anstå den röde
Kasper ... honom har jag länge känt som en skälm, drinkare och spelare,
och det sade jag den slyngeln midt i ansiktet, när han kom för att fria
till Agatha. Dock, så litet förtroende jag än hyser till den röde, om
dig Max kan jag ej tänka något ondt. Du har ju bestått din lärotid på
ett så vackert sätt, och ända hittills har du varit en rask och from
jägare och är mer hemmastadd i skogen än de fleste. Det finnes ingen,
som känner villebrådets vägar så väl som du, och ingen träffar som du så
säkert örnen i luften, och man känner sitt hjärta svälla af glädje, när
du höjer din stämma och deltager i jägarnes kör; ... men se dig för, att
du ej faller i frestelse ... i stället för att tänka på frikulor bör du
hellre tänka på vårt fromma jaktordspråk:
»Käre skogsman min
Nämn de trenne tingen,
Du bör ha i ägo din
För att träffa vingen?
Skynda, säg mig det!»
Max hostade sakta och svarade:
»Ho, hallå, kär’ skogsman min.
Lätt jag gissar gåtan din:
Kunskap, godt gevär och hund
Jägarn skaffe sig på stund,
Om i skogen han vill lycka ha;
Eljest må han genast hemåt dra.»
»Det är bra», afbröt jägmästaren sin gunstling; »med dessa trenne saker
kan man lösa hvarje trolldom, och min stamfader betjänade sig ej af
någon bättre trolldom, när han först gjorde mästerskottet. Skulle det då
misslyckas för min måg?»
Mor och dotter sågo med kärleksfulla och glänsande ögon på den sålunda
uppmuntrade, och Max tryckte händerna på dem alla tre.
»Ja, ja, det är Guds skickelse att det har gått så», fortfor herr Kuno
efter en stunds tystnad; »och huru illa skulle ej vi ... eller snarare
huru illa skulle ej Agatha vara däran, om hon älskade dig och du ej vore
ett äkta jägarämne. Ty den som här vill blifva arfjägmästare måste vara
mera förtrogen med sitt vapen än någon annan; det är en gammal historia
och alla människor i trakten tala om den. Ännu har jag dock aldrig
kommit mig för att berätta dig huru det hänger tillsammans med den
saken. Men i dag passar det sig bra; tag dig därför en stol och hör på!»
Alla fyra slogo sig ner omkring familjebordet, och jägmästaren började:
»Vår nådige furstes stamfar anställde en gång en stor jakt. Likasom vid
dess början så ginge äfven vid dess slut bägarna lustigt laget om och
däremellan klingade valthornets trara, trara! — Därpå började man åter
jaga: Piff, paff! öfver äng och genom skog, genom dalar och klyftor drog
sig det muntra, lifliga följet allt djupare in bland bergen ... Ur den
täta skogen framrusade plötsligt en hvit hjort längs efter jägarnes led,
och på dess rygg var en naken man fastbunden. Det var en krypskytt, som
skogvaktaren i grannskapet och hans medhjälpare länge lurat på och som
nu råkat i sina fienders händer. — Men fursten var en medlidsam och
ädelmodig herre, som önskade att rädda den olycklige, och han lofvade
den som nedlade djuret till belöning denna jägmästaretjänst och
skogsslottet på köpet, där vi nu sitta så förtroligt tillsamman. Hej, så
de unga jägare sprungo upp!»
»Ja, jag lofvar det», upprepade fursten; »men vid min onåd», tillade
han, »förbjuder jag, att den olycklige mannen såras.» Detta kom mången
att studsa, som förut hade jublat. Men furstens raske lifskytt, som var
full af medlidande med den olycklige, besinnade sig ej länge. »Jag tror,
att jag med Guds hjälp vågar det, min nådige herre», sade han, i det han
anropade sitt skyddshelgon om hjälp — och sköt. Hjorten störtade och
krypskytten var räddad, ehuru hela hans kropp var illa medfaren af
törnbuskarna. — Den modige skytten var min stamfader. Han hette Kuno
liksom jag, och där på väggen hänger hans porträtt. Fursten höll sitt
ord. Men likasom det ofta sker här i världen, så uppstod också här snart
efteråt mycket ondt prat bland människorna, först hemligt, sedan allt
högljuddare, och slutligen hviskade bakdantarne i den nådige herrens
öra, att bössan varit laddad med en frikula, och en sådan frikula måste
ju träffa, äfven om man siktar i vädret ...»
»Frikulor!» afbröt Max orolig, »hvad tror ni om sådana, kan man lita på
dem?»
»Jag upprepar det ännu en gång för dig», svarade jägmästaren, »det är
satans snaror, min son, och på sådana syndiga saker skall en from jägare
icke ens tänka ... Men min stamfader var emellertid en from jägare, och
fursten visste, att han var det; dock, på det att en rättskaffens jägare
alltid måtte bo på slottet och vårda den furstliga skogen, fogade han
det villkoret vid sysslans erhållande, att hvar och en af min stamfars
efterträdare före tillträdet af sitt ämbete skulle göra sitt
mästerskott. När jag tillträdde platsen måste jag skjuta en ring ur
näbben på en målad träfågel, som gungade på ett tunnband. Nå — utom det
skottet har jag äfven gjort många andra lyckliga träffar. Men nu är jag
gammal och behöfver hvila. Därför har jag tidigt i dag uppvaktat min
nådige herre och sagt honom mina önskningar, och att min goda hustru ej
gifvit mig någon son men väl en vacker dotter. Och så sade jag, att jag
trodde vår herre skulle göra väl, om han snart utsåge en efterträdare åt
mig, och att jag ej visste någon bättre att föreslå honom än den, som en
gång hos mig skulle företräda en sons ställe — och så nämnde jag dig.»
Vid dessa ord lyssnade de båda unga ifrigt. Fader Kuno låtsade som om
han ej märkte något och fortfor:
»Vår nådige herre lät mig den gunsten vederfaras att bevilja mig min
begäran. Nu, min Max — nu gäller det. — Brud och arfjägmästarsyssla!
Ingendera utan den andra! — Som ni veta, äger just i dessa dagar en stor
skyttefest rum i närheten, och som det fogar sig så bra, så kommer på
vår nådige furstes föranstaltande vid detta tillfälle äfven ditt
profskott att afläggas. Om detta lyckas, så får Max på aftonen föra sin
fästmö som tillkommande fru arfjägmästarinna i dansen. Så fordrar gammal
sed, och den skola vi följa. Nå, barn, ären I nöjda härmed?»
Jublande omfamnade de trolofvade den gamle och firade denna afton för
andra gången sin förlofningsfest.
Men utanför fönstret stod en man i grön jaktdräkt och lyssnade med blekt
och förvridet ansikte, och han mumlade i sitt skägg: »Är det redan så
nära till profskjutningen! Nu gäller det att taga hämnd på den lycklige!
... Blifve det så ... och därtill hjälpe _Samiel_ — Samiel, hjälp!»