Helt visst har du någon gång hört talas om fru Saga? Hon är ett
hemlighetsfullt och besynnerligt väsen, som gärna med tysta fotsteg
smyger öfver gamla slott och borgar, genom djupa, mörka skogar och
dystra bergsklyftor, och som öfver allt, där hon går fram, utbreder sin
gråa slöja; och om människorna icke med grof hand röra vid denna, så
berättar hon dem mången gång om de underbara saker, som slumra därunder.
I Böhmerskogens hjärta, där trenne branta bergspetsar uppstiga ur de
vilda, sammanvuxna skogssnåren, slår hon sig gärna ner och lyssnar till
suset af de urgamla granarna och ekarna, till björkarnas och lönnarnas
hviskande, till den käckt framspringande skogsbäckens muntra lek och
till det högljudda dånet af fallet vid jättekitteln — och af allt detta
sammansätter hon sin luftiga väfnad. »De fientlige bröderna» kallar
folket de tre bergsspetsarna. På hvar och en af dem hvilar en oerhörd
klippobelisk af nära nog mänsklig gestalt. Dessa obelisker skola fordom
hafva varit trenne jättebröder, som lefde i evig och blodig fejd, till
dess deras far, en mäktig trollkarl, förvandlade dem till döda klippor.
Hotande skåda de på hvarandra öfver den djupa dalkitteln, som vid deras
fötter ligger inklämd mellan höjderna.
»Vargklyftan» kallar folket den djupa dalen.
Likasom ruiner efter förstörda jättestäder klättra nerifrån
sönderkrossade stenmassor uppåt bergshöjderna, och mellan dem hämta
förvuxna bokar och tallar sin nödtorftiga näring. Trenne vilda
skogsfloder störta ner ofvanifrån genom mörka klippöppningar, icke gladt
sorlande som andra floder, öfver hvilka en azurblå himmel hvälfver sig,
utan svartfärgade af tallarnas mörka färg och de omgifvande dystra
klipporna. Sålunda brusa de ner och förena sig först i en vidt gapande
öppning, djupt under jordytan. — En sinnebild af de tre fientlige
bröderna, som också först i döden förenades.
Vindarnas sus i skogsjättarnas toppar, grodornas entoniga sång i den
sumpiga dalen, ett enstaka rop af någon uggla, allt kommer den vandrare
som förirrat sig hit i skymningen att känna sig underlig till mods. Och
under natten antager här allt utseendet af något kolossalt och
demoniskt. Om någon nattetid förirrar sig till det illa beryktade
stället, så får han höra allehanda hemska röster, tjutet af varulfvar
och skriet af fladdrande nattfåglar — och ve vandraren, om han väntar
sig hjälp nerifrån, där ett rödt, fladdrande ljus flammar och lågar —
aldrig vänder han då åter. Irrljuset lockar honom i fördärfvet; det är
lågor, som slå upp ur helvetet, tror folket och korsar sig. Knappast
finnes det någon, som vågar sig hit ens på ljusa dagen.
Men fru Saga är icke obekant med det rysliga stället. För många hundra
år sedan slog hon sig åter en gång ner vid vargklyftan och såg djupt där
nere i den hemska midnattsstunden tvenne mörka gestalter. Den ene var
jättestor och kolsvart och skrattade emellanåt djäfvulskt hånande; och
det var som hade hans ögon kastat blixtar af eld. »Och den natten, då
dag och natt äro lika länga, då tillhör du mig», sade den hemske och
framräckte en hand, som liknade klor åt den andra, mycket mindre
gestalten. Denne stod där i grön jaktrock, stödd på sin bössa, och det
var som om ett eldsken fladdrade omkring hans hufvud, så rödt glänste
hans hår och skägg. »Inte så hastigt, mästare», hväste han och tog ett
steg tillbaka. »Om jag skaffar dig ett nytt offer, så ger du mig en tids
uppskof, så lyder vår öfverenskommelse. Och om jag behöfver din hjälp
till hämnd och onda dåd, så måste du å nyo tjäna mig, det har du lofvat
mig vid helvetets portar. Du har redan på min begäran förtrollat hans
bössa, hvilket gjort honom förvirrad och orolig, och innan dagjämningens
midnattsstund gått förbi, är han här för att skaffa sig frikulor — gif
äfven honom sådana.»
»Sex träffa, den sjunde fäller», sade den svarte i kappan.
»Ja, den sjunde är din», försäkrade den röde; »hon försäkrar dig om
byte; mig om hämnd. Rikta kulan mot hennes kropp, hennes, som försmådde
mig. Han hoppas att med lyckokulor skjuta sig till både hustru och
skogvaktartjänst. Ve, ve då den stolta bruden!»
»Ännu har jag ingen makt öfver henne», brummade den svarte.
»Nå, så tag då ensamt honom, den dygdige Max. Tag bara emot det finger
han räcker dig, snart får du fatt i hela handen och därmed den
förhatliges både själ och kropp. Du kan vara säker på honom, ty den du
en gång fått tag uti, den släpper du aldrig.»
»Vid helvetets portar, _han_ eller _du_!» ropade den svarte och sjönk
ner i den flammande klippöppningen.