Då drog Ödmjuk ut och klappade i Rikmans namn på alla dörrar och sade:
»Gör det för min skull, ty jag är åter hos honom!» Och för hennes skull
visade sig de människor åter hjälpsamma, som förut varit fientligt
sinnade. — Då började åter kvarnvattnen falla öfver hjulen, säden
spirade å nyo upp, och borgen reste sig åter ur gruset.
Rikman gick med Ödmjuk hand i hand öfver fälten och ängarna och såg på
arbetsfolket, och om det tycktes honom, att de ej arbetade nog, och de
hårda, elaka orden återkommo på hans tunga, då fattade Ödmjuk mildt hans
hand och sade: »Måste jag åter skiljas från dig, nu, då vi knappast
hafva funnit hvarandra!»
Och då lador och förrådshus åter fylldes och grannarna åter vände
tillbaka till huset, då tänkte ofta Rikman: »Jag är åter den rikaste och
förste!»
Men när Ödmjuk såg detta, sade hon kärleksfullt: »Broder Rikman, det
kunde ännu en gång blifva helt annorlunda och vännerna förvandla sig
till fiender; låt oss hellre lefva i frid!» — Då sade Rikman: »Syster
Ödmjuk, du har rätt; hjälp du mig att behålla hvad jag äger, eljest är
det förloradt.»
Så lefde de tillsammans i endräkt och frid, och Rikmans ängar voro åter
vidt och bredt de mest fruktbärande.
Då hände det en dag, att en man trädde inför slottet, med grånadt hår,
trött och nedslagen, och ropade: »Släpp in mig, jag har fordom varit
Skönherre, och nu är jag blott en skugga af mig själf.»
Vänligt trädde Ödmjuk honom till mötes och hälsade honom välkommen. — Då
sade han: »Hvarför vänder du dig ej från mig, då jag dock förnekat dig
för skönhetens skull. Se, jag är nu en bannlyst man, öfvergifven af
hofvet och af hopen, mitt hjärta blöder ur tusende sår, min panna är
fårad och mitt leende förvandladt till hat och hån.»
Ödmjuk sade: »Då gjorde du väl, att du uppsökte mig; se, jag har en god
balsam för dina sår, och våra ängar bära blommor nog till kransar. Låt
mig jämna vecken på din panna och taga skärpan från ditt leende. Käre,
ännu finnes så mycket godt i världen; hvarför förtvifla?»
Då sade Skönherre: »Syster Ödmjuk, om jag behållit dig hos mig, hade
mycket varit annorlunda än det är.» — Ödmjuk svarade: »Välan, låt oss
börja på nytt; det är aldrig för sent att bättra sig.»
Så stannade Skönherre, och fårorna på hans panna jämnades åter ut, hans
själ blef glad och de blomsterkransar, som Ödmjuk band honom, blefvo
honom snart lika kära som de gyllene kedjor, hvilka stolthet och
öfvermod gifvit och fråntagit honom.
De trenne stannade tillsammans, och berömmande sade man i landet: »Se,
Rikman och Skönherre förenade med Ödmjuk, hvilken lycklig familj de nu
utgöra.»
[Illustration: Revistyes hemkomst.]
Svärdet Zuniga.
Magyarisk saga.
Grandalen är en af de skönaste trakter i Ungern. Bergen, som icke äro
tillräckligt stora för att vara öfverväldigande, resa sig dock till en
ansenlig höjd, och hela dalen är så rymlig, berggrupperna hafva antagit
så mångahanda former, skogarna äro så gröna och den klara floden flyter
så behagligt fram i sina många krökningar, att ingen så lätt kan
förglömma den sköna natur han här ser. Därtill skådar den gamla borgen
Revistye så allvarligt och eftertänksamt ner på strömmen, påminnande om
gamla tider; korteligen: här förenar sig allt för att innerligt fröjda
ett fosterländskt, ja t. o. m. en främlings hjärta.
Visserligen ligger den gamla borgen i spillror, och en lycklig fredstid
utspänner en blå och klar himlapell öfver dessa trakter — men helt
annorlunda gick det till då Ungern, hotadt af österlandets blodgiriga
vargar, med döende kraft men med obesegradt mod, kämpade mot de otrognas
härar.
På den tiden sutto här en gång en gammal krigare och tvenne unge män
tillsammans, belysta af den nedgående solens strålar. De skådade ut
öfver slätten från den gamla borgen Revistyes port. Den gamle och den
ene af de yngre vore kaptener vid slottsbesättningen, den tredje var en
tysk bergsman ifrån Schemnitz, där det alltid fanns främlingar för att
lära sig bergsbruk. »Månntro er herre återvänder i dag?» började
bergsmannen. »Öfverste kammargrefven ålade mig den största skyndsamhet,
och tidigt i morgon väntar han mig tillbaka med svar.» — »Är du rädd för
att rida om natten?» inföll den gamle. — »Visst icke», svarade
budbäraren med någon retlighet, »men jag är van att vara punktlig.» —
»Det är månsken», sade den förre lugnande, »vägen är ej lång, och du kan
med första morgongryningen vara tillbaka, äfven om du stannar och äter
aftonmåltiden med oss. När vår herre lämnade oss, lofvade han att vara
tillbaka om tre dagar, och han håller alltid ord. Se dig under tiden
omkring ibland oss; du synes ej länge hafva varit i det heliga Ungern.
Det som du ser rundt omkring borgen skall blifva dig ett vänligt minne
för hela ditt lif.» Bergsmannen lydde det gifna rådet. Tigande och
allvarsamma följde de trenne flodens krökningar, och så djupt är
intrycket af denna trakt, att till och med den gamle blef vekare om
hjärtat, och den yngre utropade i hänförelse: »Jag har rest mycket
omkring i mitt fädernesland, men ingenstädes har jag funnit mig så väl
som här, och gärna skulle jag vilja lefva här för alltid, lefva och dö
här. Huru ljuft måste man ej hvila i denna sköna jord!» — Den gamle
svarade: »En krigare skall tacka Gud om han låter honom dö på sitt
fäderneslands jord och för en rättvis sak. Nåväl, för en rättvis sak
kämpa vi ungrare alltid, vare sig det nu är för vårt fädernesland eller
för vår sköna härskarinna.» — »Säg mig», började budbäraren, »hvarifrån
är hon, och hvarför strider man för hennes skull?» — Den yngre svarade:
»Vår härskarinna är syster till Hassan, den turkiske befälhafvaren där
borta i det befästa Levenz. Ryktet om hennes underbara skönhet utbredde
sig vidt och bredt, ehuruväl intet manligt öga dittills hade sett henne.
Men hennes skönhet gaf sig till känna liksom den förborgade rosen yppar
sig genom sin älskliga doft. Äfven till vår herre trängde ryktet om den
hulda otrognas skönhet, men han brydde sig ej därom. Det finnes ju
älskliga och sköna kvinnor i tillräcklig mängd äfven hos oss. Men då
tilldrog sig en besynnerlig händelse. En gammal tjänare här på slottet
blef tillfångatagen af Hassan. Förgäfves erbjöd vår herre rika
lösepenningar för honom; turken släppte honom ej, emedan han visste, att
han tjänade på slottet Revistye. Zelmira, Hassans syster, nu vår
härskarinna, fick veta allt detta af sin broder. Hon bad honom nu att
skänka henne fången. Och han gjorde det, ty han håller mycket af Zelmira
och kan ej neka henne något. Nu lät den sköna turkinnan sin slaf berätta
henne om sin herres bedrifter. Det var visserligen underbart — men hon
visste det alltsammans förut. Därpå återgaf hon den gamle sin frihet.
När vår herre förnam allt detta ur mannens mun, blef han högligen rörd.
Han funderade hit och dit huru han skulle kunna närma sig sin sköna
fiende, och ändtligen hittade han på en utväg. Hassan hade uppbudat
flera hundra arbetare för att iståndsätta fästningsvallen och
förskansningarna kring Levenz. Bland dessa blandade sig vår herre. Hur
det nu lyckades honom att träffa Zelmira och tala med henne, det vet jag
icke. Men det måtte ändå hafva skett snart nog. Korteligen, de förstodo
hvarandra och beslöto att fly med hvarandra. En bondflicka befann sig
bland dem som arbetade på fältet, och hon medförde till de båda den
underrättelsen, att två af de våra på utsatt tid skulle hålla sig dolda
i slottets närhet med snabbfotade hästar. Midt i natten ditkommo vår
herre och Zelmira i bondkläder. De kastade sig upp på hästarna och ilade
hit. — Två månader äro sedan dess förgångna. Under tiden har hon gått
öfver till kristendomen och blifvit gift med vår herre. Hennes kristliga
namn är Rosa, men herrn tycker mer om hennes forna namn, Zelmira, och
därför kalla vi henne fru Zelmira.» — »Är hon då verkligen så underskön
som ryktet påstår henne vara?» frågade budbäraren. — »Ja, i sanning, det
är hon», ljöd svaret. »Skåda dit, där månen nu uppgår öfver skogen. Han
försilfrar bergspetsarna, hans ljus fyller den vidsträckta dalen, och
till och med vår borgs gamla murar se föryngrade ut. Så växlar äfven
allt färg eller röres i sitt innersta öfver allt, där den älskliga
kvinnan visar sig.» — »Och Hassan har ej företagit något fientligt emot
borgen?» afbröt bergsmannen den gamle. — »Ännu icke», svarade denne,
»men tvifla ej på, att turken skall hämna sig och åter vilja slita vår
sköna fru ifrån oss.» — »Ack, om han blott snart komme», ropade den unge
kaptenen; »den skönaste striden är dock den till försvar för en skön
kvinna.» — »Nå, hvad försvaret beträffar», menade den gamle, »så är vårt
säkraste försvar vår herres svärd »Zuniga»; den som för det är alltid
segerrik.» — »O, berätta om trollsvärdet», ropade den yngre. — »En annan
gång därom, ty det synes mig som om herrn kommer. Hören I ej någon sång
ur djupet?» frågade den gamle.
Närmare och närmare trängde tonerna; redan sprängde borgherren af
Revistye in på gården, beledsagad af två beväpnade män, då Zelmira i sin
glädje skyndade honom till mötes. De möttes just vid porten. Revistye
sprang ur sadeln. Hon omfamnade honom med sina sköna armar. Men blygsamt
drog hon sig tillbaka när efter hand borgfolket samlade sig; ty alla
älskade sin herre och trängde sig omkring honom att hälsa honom
välkommen.
Han skakade hand med de närmast stående och nickade vänligt åt de andra;
men den gamle kaptenen förde bergsmannen till honom. Medan Revistye
läste kammargrefvens bref, hade tysken tid nog att beundra Zelmiras
skönhet. Han måste tillstå, att naturen ej förglömt något för att göra
henne rätt skön.
»Jag har redan ifrån Neuhsohl gifvit kammargrefven underrättelse om allt
som han önskar veta. Det är därför alldeles tillräckligt tidigt om ni
reser härifrån först i morgon bittida», sade Revistye. Därpå sade han
ännu några ord till den gamle kaptenen, och vid Zelmiras arm drog han
sig tillbaka till sina egna rum.
»Nu, barn», började den gamle, »vilja vi göra oss muntra, och du», sade
han till bergsmannen, »visa om det är sant att tyskarne kunna dricka så
tappert som man påstår.» Därpå fördes fat upp ur källaren, muntra eldar
brunno rundt omkring, fiolen spelade upp, och de yngre förlustade sig
med dans; de allvarsamme äldre uppstämde fosterländska sånger, som ljödo
genom den klara, blå luften, medan andra, lägrade i gräset, tänkte på
forna strider med turkarne och prisade magyarernas tapperhet. Redan
började det dagas i öster innan jublet helt och hållet tystnade.
Det var ljus dag då Revistye, stående på altanen af sitt slott, tog
afsked af bergsmannen. »Min unge vän», sade han, »ni skall ej försmå en
liten gåfva, som jag bjuder er.» Men dessa ord räckte Revistye den unge
tysken två turkiska, med silfver inlagda pistoler af sällsynt arbete.
»De voro en tapper mans vapen; den fruktade Achmet Aga begagnade sig af
dem innan han stupade för mitt ofelbara svärd; den sista kulan han ur
dem afsköt gällde mig, men den snuddade blott vid mig, emedan min klinga
sträckte honom död till marken.» Bergsmannen ville just taga afsked
under många tacksägelser, då den unge kaptenen inträdde och tillkännagaf
för sin herre ankomsten af en turkisk budbärare. »Dröj ännu ett
ögonblick», sade Revistye; »kanske skall kammargrefven ej tycka illa om
att erfara hvad turken åstundar af mig.»
Dörren öppnades, och en kraftig gestalt inträdde. På de breda
skuldrorna, den korta halsen, det svarta, glänsande skägget och de djupt
fårade dragen igenkände alla genast Moktar, en af de turkiske
underbefälhafvarne i Levenz. Han framträdde trotsigt för Revistye.
»Herre», sade han, »Hassan, befälhafvare i Levenz, sänder mig till dig,
den otrogne Revistye. Du har på ett listigt sätt beröfvat honom hans
syster. Han har beslutat att tukta och straffa dig därför mod egen hand.
Han nedlåter sig att i öppen tvekamp kämpa med dig, ehuru du icke är
bättre än en gemen tjuf. I dag åtta dagar till är han redo att strida
med dig. Zelmira är segrarens pris. Likasom en flicka gläder sig åt
dansen, lika begärligt längtar Hassan efter striden. Hans klinga, som så
ofta mättat sig med otroget, kristet blod, vill äfven färga sig med
ditt.»
Revistyes kind glödde högre, hans ögon blixtrade af vrede, men han
betvang sig, och sade lugnt och afmätt: »Godt, jag väntar din herre om
åtta dagar, och om hans klinga också är aldrig så röd af kristet blod,
så skall jag med så mycket större nöje svänga mitt svärd Zuniga; det
skall ej svika mig, likasom det aldrig svikit mina förfäder. Ditt ärende
är uträttadt, aflägsna dig. — Men ni», sade han till bergsmannen, »skall
hälsa öfverkammargrefven att jag ifrigt uppmanar honom att ännu denna
vecka komma hit, för att vara vittne till tvekampen.»
Moktar kastade en tveksam blick på Revistye, bergsmannen tryckte full af
hänförelse magyarens hand, och de båda budbärarne gingo allvarsamma och
tysta ut vid hvarandras sida.
Då de kommit ut på gården till sina hästar, trädde Zelmira just i
detsamma ut ur kapellet.
»Moktar», utropade hon, »huru mår min bror, och hvad gör han?» Den
tilltalade kastade sig i sin sadel. »I dag åtta dagar till skall han
strida med er man om er.» I det han sade detta, sprängde han ut genom
porten. Zelmira ilade genast till den älskade maken. »Dyre vän, du skall
alltså strida med Hassan, min broder?» — »Jag måste», svarade Revistye,
»jag vill ej släppa dig ifrån mig, och _kan_ jag det ens? Du ser att
tvekampen är oundviklig.» — »O Gud», utropade hon, »och om du faller;
min bror är en bepröfvad krigare.» — »Frukta intet», svarade han, »jag
har ju redan bestått mången hård dust.» — »Om du faller, dör jag med dig
eller hämnas jag din död», sade hon med förtviflans beslutsamhet. — »Jag
skall ej falla», svarade Revistye; »Zuniga skyddar dig och mig.» — »Hvar
är svärdet?» utropade Zelmira; »låt mig se det och anförtro mig hvarför
du så fast litar på detsamma.» Revistye förde henne till vapenkammaren
och omtalade för henne klingans hemlighetsfulla historia.
Under tiden hade Moktar återvändt till Hassan. Han hade aflagt sin
berättelse och genast därpå aflägsnat sig, lämnande Hassan allena med
Ibrahim, renegaten. »Herre», började denne, »du är förlorad om du
strider med Revistye; svärdet Zuniga skall döda dig. O, jag känner denna
klinga, ty jag har lefvat bland de kristna innan Mohammed upplyste mig»
— »Hvad är det med klingan?» frågade Hassan. »Hvarför skulle jag denna
gång vara mindre lycklig?»
Ibrahim svarade härpå: »Hör, o herre, detta svärds historia! När den
store Soliman efter drabbningen vid Mohacs hotade det tyska riket,
samlade sig kristna riddare från alla länder för att hejda den
öfvermäktiges framträngande. Bland dessa befann sig äfven en spanior vid
namn Alonzo de Zuniga. Denne ingick ett nära vänskapsförbund med en
magyarisk adelsman, Andox Revistye, din fiendes anherre. När nu
fälttåget var slutadt och de spanska hjälptrupperna hemkallades af
kejsar Carl den femte, sade Zuniga till Revistye: »Vi träffas väl aldrig
mer i lifvet; gif du mig ett minne, som i min familj kan gå i arf från
barn till barn och som kan vara hvar och en af dem till nytta och värde;
äfven jag skall gifva dig ett sådant minne. Om också våra släkter då
aldrig mera mötas, så fortlefver dock minnet om vår vänskap, och våra
senaste afkomlingar skola tänka på oss med aktning.» — Då framtog
Revistye en ring, som han alltid burit under kläderna på sitt bröst, och
sade: »Denna ring heter ’trohetens ring’; den som bär honom kan vara
viss, att hans älskade aldrig vänder sitt sinne från honom. Tag den, och
från släkte till släkte må han hvila vid en Zunigas bröst.» Men Zuniga
tog fram en morisk sabel och gaf den åt sin vän med dessa ord: »I de
moriska striderna eröfrade en af mina förfäder detta svärd; ett
tänkespråk står ingraveradt på detsamma: ’Den som svingar denna sabel
för att skydda eller hämnas sitt käraste i världen, kan vara viss, att
hans motståndare faller’. Från barn till barn gånge den eden, att hvarje
Revistye betjäne sig af detta svärd när det gäller hans hjärtas
helgedom.» Andox lofvade detta: »Så sant mig Gud hjälpe, så skall det
ske, och klingan skall till eviga tider heta ’Zuniga’.» Båda omfamnade
hvarandra ännu en gång och redo sedan hvar sin väg, den ene åt öster,
den andre åt väster. Men släkten Revistye har hållit ord, och mången
fiende har sjunkit i stoftet för klingan Zuniga.»
Orolig gick Hassan af och an. Kärleken till lifvet stred med stoltheten.
Men ondskefullt leende fortfor Ibrahim: »Du kan dock trösta dig därmed,
att det är möjligt att du äfven dödar Revistye, ty inskriften säger
blott att Revistyes motståndare måste falla, men icke att den, som
svingar svärdet Zuniga segerrikt, bevarar sitt eget lif.» — »Eländige
gäckare», vredgades Hassan, »om du ej vet något bättre skydd mot Zuniga,
hvarför förlamar du vilja och kraft, i det du genom sagan om svärdets
trolldomsförmåga beröfvar mig tillförsikten till mig själf?»
Efter en stund började Ibrahim å nyo: »Det finns ett medel, som kan
rädda både din ära och ditt lif. Sedan jag svurit profeten trohet har
jag ej underlåtit att underhålla mången vänskaplig förbindelse med både
den ene och den andre på slottet Revistye. Därvid har jag haft stor
nytta af kvinnoynnest, när jag smugit mig in i fiendens läger. Två
nätter äro tillräckliga att i hemlighet dölja mig där så länge, tills
jag utspanat tillfälle att blanda en tillräcklig dosis gift i Revistyes
nattdryck. Detta skall ej blifva så svårt. När du sedan kommer till
tvekampen, är han död, som du så djupt hatar. Då behöfver du ej strida
med någon, och din ära är räddad.»
»Allah foge det så», sade Hassan, »men hvad du gör, gör snart!»
»Jag vågar mycket», svarade Ibrahim. »Ger du mig till lön hälften af
dina skatter och Zelmira till hustru?» — »Jag ger dig henne, men
skynda», lofvade Hassan. Ibrahim korsade händerna öfver sitt bröst och
aflägsnade sig hastigt. Hassan såg länge efter honom. »Narr», mumlade
han sakta för sig själf, »tror du verkligen att jag skulle lämna rykte
och ära i dina händer? Mitt guld det kunde jag unna dig, men Zelmira?
Nej, aldrig! Du skall själf dö — när din gärning lyckats.»
* * * * *
»Och du har säkert och med egna ögon sett att han tagit giftet?» frågade
Hassan den återkomne renegaten några dagar senare. »Ja, herre, jag såg
det», svarade denne. »När du vid den tid, som är bestämd till tvekampen,
inträffar framför Revistyes murar, skall du möta din fiendes liktåg
eller kunna bese hans graf. Under den allmänna förvirring, som då
härskar där, skall det ej blifva dig svårt att storma fästet och bringa
din syster tillbaka i ditt våld.»
Med stolt tillförsikt seende mot utgången af striden svingade sig Hassan
på den för tvekampen utsatta dagen upp på sin häst och red längs
stränderna af den brusande Gran mot sin fiendes borg.
Hans följe, en stridsrustad skara, höll sig i hans närhet. Fjällsnön
började just nu att smälta i de högre Karpaterbergen, så att Grans vågor
skummade och voro orena. I den fasta öfvertygelsen, att deras
företagande skulle lyckas, anlände turkarnes skara på motsatta stranden
af Gran gent emot Revistye. Framför bryggan höll en trupp magyariska
ryttare. »Tänka de där att mäta sig med oss?» frågade paschan
föraktligt. — »De hafva väl kommit för att underhandla om slottets
uppgifvande», blef renegatens svar. — »Fråga dem hvad de vilja. Om de
godvilligt utlämna min syster och sticka borgen i brand, må de
obehindradt aftåga med sin herres lik och sin egen lösegendom.» Under
tiden utbredde sig riddareskaran, och i dess midt visade sig
öfverkammarherren, rikt prydd. I samma ögonblick som en turk trafvade
fram, för att framställa frågorna, redo tvenne höga ämbetsmän honom till
mötes ur skaran. Turken vände om med dem och ledsagade dem till Hassan.
Den ene började: »Öfverstekammargrefven skall af vänskap för vår herre
själf ordna allt såsom en ridderlig tvekamp fordrar det och för att
förekomma möjliga oordningar. Då allt är ordnadt som vanligt, ankommer
vår herre till striden. Han hatar ditt ansikte alltför mycket för att
vilja se det annat än döende. Förordna äfven du några af de dina, som
gemensamt med oss förbereda allt till den allvarsamma leken.» Paschan
kastade en vredgad blick på renegaten. Denne for synbart tillsammans,
men han fattade sig genast och frågade en af riddarne från Revistye:
»Befinner sig er herre väl? Min herre vill gärna unna honom tid om hans
hälsa under tiden skulle hafva lidit något.» — »Han är frisk», svarade
magyaren, »och hans klinga Zuniga skall ni snart se blixtra, och Hassan
skall lära känna henne.»
Under det de båda magyarerna nu tillsammans med Moktar och två andra
därtill utsedda turkar begåfvo sig till öfverstekammargrefven, för att
ordna kampen och utmäta stridsplatsen, vände sig Hassan till renegatan.
Misstroende, tvifvel, rädsla och ett nästan otämjeligt raseri uttalade
sig i hans hårda drag. »Om du har bedragit mig, om han ännu lefver, om
jag ser honom rida ut till striden, om jag ser honom svinga svärdet
Zuniga, då, vid profeten, är du dödens. Ah, jag förstår det mycket väl,
du arbetar på min undergång, för att intaga min plats, och därför har du
invecklat mig i denna dödsbringande strid ... det är bäst att jag genast
stöter ner dig, så att du dör före mig.» Och härmed fattade den falske
mannen affällingen om armen med en vansinnigs styrka, så att denne ej
kunde tänka på att undkomma. »Herre», svarade renegaten, »Revistye kan
ej lefva, det är ej möjligt; jag har själf sett honom dricka
giftdrycken.»
Under tiden hade man utstakat stridsplatsen. Enligt ömsesidig
öfverenskommelse skulle Revistye från motsatta stranden spränga öfver
bron mot Hassan, men kämparne skulle före fäktningen hvarken blotta sina
ansikten eller tala till hvarandra, och dessutom skulle de endast
betjäna sig af sina svärd. Öfverstekammargrefven ställde sig vid
stranden; tre böss-skott, som på hans befallning afskötos, förkunnade
att allt var i ordning. Ut ur slottet Revistyes portar framred en
lysande ryttareskara. Hassan och renegaten skådade upp mot höjden. Deras
öga föll på Revistye; det var otvifvelaktigt hans häst som stegrade sig
af stridslust. Det gamla huset Revistyes färger började nu blifva för
blotta ögat synliga på hans sköld. Det var hans hjälmbuske som de sågo
fladdra; just så svängde han sitt svärd; intet tvifvel återstod mer. När
han dånande sprängde öfver bron, utropade Hassan: »Han lefver — dö, din
hund!» och med dessa ord stötte han sin dolk ända till fästet i den
förrädiske renegatens hjärta. Förtviflan och raseri drefvo honom
därefter mot motståndaren. Deras sablar korsades, turkens klinga sprang;
säker på sin annalkande död slet Hassan sin dolk ur skidan och kastade
den mot sin fiende. Järnet inträngde i motståndarens bröst, klingan
sjönk ur hans händer, han föll ner på gräsmattan, och hästen, fri från
sin börda, flydde öfver fältet. Hassan sprang ner från sin häst, upptog
jublande svärdet Zuniga och framträdde till den fallne för att med vild
glädje mätta sig vid åsynen af sin fiendes död. Men huru bäfvade ej hans
hjärta tillsammans, när han i den öfvervunne motståndaren igenkände sin
syster; den skyddande hjälmen, de falska lockarna och skägget hade
fallit af henne, men hennes bristande öga hängde ännu fast vid honom.
Då vände han det eröfrade svärdet mot sitt eget bröst och föll död ner
vid sin systers sida.
I samma ögonblick utgick liktåget ur borgen Revistyes murar. Den siste
af den gamla släkten blef buren till grafven. Ögonblickets allvar grep
båda partierna, de upptogo sina döde och skildes utan strid.
Efter borgherrens död förföll slottet, dess sista inbyggare flyttade ner
i dalen. Ingen vet hvar den tappre borgherren och hans sköna gemål ligga
begrafna. Hassans ben hvila under ruinerna af fästet Levenz, men den
ödesdigra klingan skall hafva blifvit förd till Turkiet. Det går en
saga, att hon ännu en gång blixtrat i turkarnes och venetianarnas krig
mot hvarandra.
[Illustration: Den siste som köper anden i flaskan.]
Den onde anden i flaskan.
Efter Fr. de la Motte-Fouqué.
Den unge tyske köpmannen Richard hade ärft en vacker egendom och mycket
penningar efter sina föräldrar. Men då för tiden var det onda och hårda
tider i Tyskland, ty ett långt krig förödde städer och byar, och så
upphörde nästan helt och hållet all handel och vandel.
Därför begaf sig Richard till Italien, till den rika och praktfulla
staden Venedig, som då för tiden ännu stod i handelsförbindelse med alla
trakter på jorden och därigenom hade kommit till omätliga rikedomar.
Under sådana omständigheter rådde där stor prakt och yppighet, och det
fattades naturligtvis ej tillfällen att där förstöra penningar och genom
slöseri råka i den största fattigdom.
Äfven Richard lefde yppigt och gladt i dogernas glänsande stad och
tänkte icke på handel och arbete, utan blott på huru han skulle kunna
roa sig. Intet var honom för dyrt, och på värdshuset, där hvarje afton
stadens rika odågor samlade sig, saknades han aldrig. Där drack man,
spelade, larmade och väsnades ända till morgonrodnadens inbrott; och
ofta förstörde han femtio dukater och ännu mera på några få timmar.
Richard såg tydligen huru flera af det lättsinniga sällskapet förslösade
all sin förmögenhet och huru de, sedan de förlorat sina penningar och
alldeles ruinerat sig, föraktades af alla sina dryckes- och spelbröder.
Han såg allt detta, men blef dock ej vis däraf, och så tog det inom kort
tid slut med all hans förmögenhet och med detsamma äfven med hans
lustiga lif, ty hans kamrater kommo snart under fund med, huru illa det
stod till med hans kassa.
Bland de larmande bröderna på värdshuset hade han i synnerhet observerat
en spanior, som dock icke deltog i det vilda lifvet ända till dagens
inbrott och gjorde natten till dag, utan som vanligen blott såg på de
vilda uppträdena. Han förblef därvid nästan alltid tyst och sluten inom
sig själf; på hans mörka och magra ansikte var en viss besynnerlig oro
lägrad. Dock var han gärna sedd af det vilda sällskapet, ty han sparade
alls icke på sina penningar, förlorade med samma lugn som han vann, och
mången gång bjöd han de utsväfvande sällarne hela veckor på fri
förtäring.
En afton satt Richard där ganska nedslagen, ty han måste tillstå för sig
själf, att snart skulle detta lustiga och härliga lif taga en ände för
honom. Midt emot honom satt spanioren och såg betydelsefullt på honom.
Hvad kunde måntro den mörka karlen vilja honom, då han gaf honom en vink
att följa sig? Vår tyske landsman lydde kallelsen och lät den
hemlighetsfulle främlingen föra sig till en öde trakt utanför staden,
där hans ledsagare gaf honom en vink att sätta sig vid hans sida på de
kringspridda spillrorna af en gammal, förfallen mur. Richard kände sig
ej särdeles väl till mods.
Men spanioren talade till honom: »Hör på, min gosse, med dina dukater
lider det synbarligen mot slutet. Om du är klok, kan du blifva satt i
tillfälle att hvarje ögonblick och hvarje timme af ditt lif förskaffa
dig så mycket penningar du vill. Jag är i besittning af ett medel
därtill, och skall sälja det åt dig för några få dukater.»
»Hvad», sade Richard, »ni kan verkligen hvarje ögonblick förskaffa er så
mycket penningar ni vill; hvarför vill ni då nödvändigt ha några
dukater, hvarför skall ni _sälja_ ert medel till mig och hvarför vill ni
egentligen göra er af med detsamma? — Allt det där begriper jag icke.»
»Jag skall tala öppet med er», svarade spanioren. »Kanske har ni någon
gång hört omtalas de små, fruktansvärda, men lyckligtvis sällsynta
varelser, som man kallar _galgmän_? De äro små, svarta figurer med horn
på hufvudet, och likna öfver hufvud taget sin mästare, satan själf. Man
bär dem på sig, inneslutna i små glasflaskor. Om någon äger en sådan
ande, så tillhör honom all lust och glädje och allt guld i världen så
länge han lefver, men hans själ är förfallen åt den onde, om ägaren dör
utan att först hafva skaffat den fruktansvärde anden i andra händer. Och
detta kan blott ske genom köp, i det man alltid tager något mindre för
anden än man själf gifvit. Min kostade mig 10 dukater; gif mig nio för
honom, så tillhör han er. — Jag för min del har mot min vilja kommit i
besittning af den farliga skatten, i det en skurk sålde den åt mig som
en natursällsynthet.»
Richard hade stor åstundan att skaffa sig en sådan talisman. Då kunde
han hoppas på att en lång tid få njuta af alla jordens fröjder; och när
han blifvit mätt på dem, hoppades han att lätt kunna blifva fri från den
onde gästen som han bar på sig. Men han hade redan så ofta blifvit
bedragen i Venedig, att han fruktade att äfven denna gång blifva dragen
vid näsan, hvilket han äfven öppet sade spanioren.
Mannen med galgmannen såg med besynnerliga blickar på sitt sällskap och
frågade honom om det vore sannolikt, att en, som gåfve sådana fester som
han, hade af nöden att bedraga en annan människa på några få dukater.
Richard ville dock våga så litet som möjligt och bjöd blott fem dukater.
»Narr», ropade spanioren, »för min del kan ni gärna ge mig blott en
dukat eller ett öre; jag bryr mig ej därom, blott jag blir fri från
honom. Jag begärde nio dukater blott för ert eget bästa och deras bästa
som efter er köpa den farlige talismanen, på det att icke allt för snart
någon skall köpa den för det minsta mynt i världen och sålunda
oåterkalleligen falla i djäfvulens klor. Ni vet ju att hvar och en måste
sälja den för lägre pris än han köpt den.»
Men Richard stod fast vid sitt anbud af fem dukater, räknade upp dem och
erhöll därför en glasflaska, hvari han vid stjärnornas sken såg ett
litet väsende med vildhet hoppa upp och ner. Han gjorde genast ett prof
med galgmannen, önskade sig köpesumman dubbelt tillbaka och —
ögonblickligen hade han tio dukater i handen.
Båda kommo tillbaka till värdshuset gladare än de gått därifrån, den ene
emedan han ägde en så värdefull skatt, den andre emedan han blifvit fri
från en så farlig ägodel. De muntra spelarne förvånades, då de sågo
dessa båda, som nyss förut varit så sorgsna, nu på en gång komma
tillbaka med så förnöjdt utseende.
Richard kunde nu slösa med fulla händer. Värden fick befallning, att vid
midnattstiden tillaga en präktig måltid, tillräcklig för att i flera
dagar hålla supbröderna i sus och dus. Men spanioren tog ej mer någon
del i allt detta. Redan vid midnattstiden sade han ett kort och godt
»lef väl!» till kamraterna. Några trodde sig sedan veta, att han genast
gått i kloster, för att i tagelskjorta och med ständiga böner försona
den börda han bar på sitt samvete. Honom hade alltså den lille anden i
flaskan ej gjort lycklig.
Huru nu Richard uppträdde och hvilket lif han förde, behöfva vi ej här
utförligare berätta; han var tillsammans och förslösade sina rikedomar i
sällskap med de mest illa beryktade personer, män och kvinnor, köpte sig
slott och gods och gaf präktiga fester. Det härligaste och dyrbaraste
som stod att få fick icke fattas. Men det låter äfven lätt tänka sig,
att han härunder sjönk allt djupare, att han dagligen blef gudlösare,
föraktligare och ärelösare.
Det var i synnerhet en kvinna, som vunnit stort inflytande öfver honom.
Med henne satt han en dag vid stranden af en liten klar bäck, som
slingrade sig genom parken på en af hans landtegendomar. En lång stund
skämtade och rasade de båda med hvarandra. Då såg flickan en liten
kedja, som låg omkring hans hals. Hon drog nyfiket fram densamma och
fick nu se galgmannen i flaskan, som hängde vid kedjan. Figuren i
flaskan gjorde tusende galna grimaser, hvaråt hon en lång stund hade
ganska roligt; men när hon närmare betraktade anden och varseblef hur
ful och otäck han såg ut, ropade hon förskräckt: »Fy då, det otäcktyget
är ju fulare än den äckligaste padda!» Därmed kastade hon flaskan i
vattnet.
Detta gick fortare än jag hunnit berätta det. Hvar och en kan föreställa
sig den lättsinnige Richards förskräckelse. Venetianskan kunde ej
begripa hvarför han var så utom sig. Richard sade henne dock ej orsaken
hvarför han ej ville låta trösta sig. Han föregaf, att flaskan hade
innehållit en natursällsynthet, som han hade fattat tycke för.
Sedan första skräcken var förbi, öfverlade Richard hvad som nu var att
göra. Galg- och gulddjäfvulen var borta, men han hade ju ännu sitt
slott, sina landtgods och egendomar och många dukater i sina fickor.
Sedan hans dåliga väninna lämnat honom, ville han framför allt veta,
huru många dukater han ännu ägde. Han stack därför handen i fickan och —
se han grep fatt i flaskan med galgmannen. Nu först begrep han hvad hans
egendom betydde — han kom ihåg, att det farliga väsendet aldrig skulle
vika från honom eller lämna honom utan att han sålde det, och han
jublade högt däröfver. — Ack, om han hade vetat huru mycken ångest han
ännu hade att utstå innan han blefve fri från anden, hade han ej jublat,
och han jublade ej heller mer, då han märkte, att den onde anden i
glaset hade antagit ett om möjligt ännu gräsligare och vidrigare
utseende än förut.
Hade Richard hittills lefvat högt, så fanns det nu inga gränser för hans
slöseri. Venedig, det rika, yppiga Venedig, kunde ofta icke anskaffa det
som hans fåfänga och oförnöjsamma sinne fordrade.
Så fortgick det lustigt en tid, tills vår man lades på sjukbädden, där
hans tillstånd med hvarje dag blef allt sämre. Väl bad han sin galgman
att bota honom, men denne brydde sig ej därom, och äfven läkarens konst
förslog icke att så hastigt till hälsan återställa en genom lättsinnigt
lefnadssätt förstörd natur. Själf skulle han kanske bäst kunnat göra det
genom återhållsamhet och måttlighet, men han saknade allvarlig vilja.
Medan han låg där, hade han en natt en högst besynnerlig och upprörande
dröm. Det föreföll honom, som om medikamentsflaskorna, som stodo på
bordet framför hans säng, hade börjat röra sig; en af dem dansade och
sprang klingande mot de andra flaskornas hals och mage. Det var just
flaskan med galgmannen. Och vidare drömde han huru han bad och bönföll
hos galgmannen, att denne måtte hjälpa honom, och att han, om han ej
kunde det, åtminstone ej skulle slå sönder de andra flaskorna; men
mannen endast dansade och sjöng i flaskan:
»Så lustigt det är att få pina
min usla, eländiga slaf!
En gång i ett svafvelhett haf
du straffas för synderna dina.
Ja, ligg där och sucka och stöna och flämta,
med djäfvulen duger det inte att skämta!»
Och därmed gjorde sig galgmannen lång och tunn som en tråd, och kröp upp
ur det tillslutna glaset, ehuru Richard gjorde sig all möda att hålla
fast proppen; slutligen blef det af den långa tråden en hög, tunn och
svart gestalt, som på ett hemskt sätt utbredde ett par läderlappsvingar,
började att dansa och därvid slog med de otäcka vingarna. Ja, till sist
lade gestalten sitt kalla och grofva bröst på Richards kropp, vingarna
omslöto allt hårdare den stönande, och läderlappsögonen stirrade
fruktansvärdt hotande på den drömmande.
Då vaknade Richard, badande i kallsvett, och det var honom, som om en
svart padda skyndsamt kröp ifrån hans bröst ner öfver kroppen och smög
in i nattrocksfickan, och när han tog dit med handen, fann han där den
hemska flaskan. — Ack, den stackars rike mannen hade ännu många onda
drömmar, som kommo honom att darra. Men drömmarna skulle ej hafva varit
så svåra, och skulle ej med hvarje natt blifvit värre, om han blott
förbättrat sin lefnadsvandel.
Under det han sålunda med fruktan och bäfvan tillbringade sina nätter,
fylld af stigande ångest och förskräckelse, ringde han ofta på sina
tjänare; men dessa sofvo som stockar, och ingen kom. Månne den onde
anden i flaskan äfven var skuld därtill?
Sålunda befann sig Richard för det mesta ensam under sin sjukdom, ensam
med sitt onda samvete, ensam med de förskräckliga syner som förföljde
honom. Därför tänkte han dag och natt blott därpå, huru han skulle kunna
göra sig fri från galgmannen.
Då föll han på den onda tanken, att spela sin förhatliga besittning i
händerna på sin hederliga läkare. Denne, som var en lärd man och en stor
naturforskare, erbjöd sig visserligen att köpa det sällsamma väsendet
och afräkna betalningen därför på sitt läkarearvode; men då han ej var
rik, ville han blott gifva tre dukater därför. Ack, till det priset
sålde den sjuke det gärna, och de erhållna pengarna gaf han de fattiga,
åt hvilka han förut, då han bortslösade hundra tusentals dukater, ej gaf
ett öre. Men för att undgå satans klor, tillkastade han dem nu dessa
fattiga syndapenningar.
Innan han öfverlämnat galgmannen åt sin läkare, hade han ej glömt att
önska sig några duktiga stora säckar med dukater under sin säng. Då han
nu sålt galgmannen, sökte han efter skatten, om hvilken han med
bestämdhet visste, att den skulle finnas där. Men ingenstädes fann han
något. Men däremot hörde han af sina tjänare, att hans falska vänner och
väninnor ofta varit i hans rum när han låg i sina feberdrömmar. När han
nu därför vände sig till sin käresta och frågade efter sina dukater,
skrattade denna ut honom och sade honom gäckande midt i ansiktet, att
han hade feberfantasier, att han var en narr och blott inbillade sig att
han haft sådana skatter gömda under sin säng.
Hvad skulle han nu företaga sig, då hans penningar försvunnit och han
hade sålt galgmannen? — »Hm», tänkte han, »jag har ju ännu slott och
gods i tillräcklig mängd; dem skall jag sälja till hvad pris som helst».
Men han fick ej heller försälja dem.
Det fanns en dålig människa, som under de goda dagarna kallat honom sin
käraste vän, och i sitt förtroende till denne hade Richard gifvit honom
rena, oskrifna pappersblad, men försedda med hans namnteckning och
insegel, så att den käre vännen därofvanför blott behöfde skrifva hvad
han önskade. Hans underskrifna namn svarade för allt eller, rättare
sagdt, galgmannens trollmakt besörjde inlösningen af det föreskrifna.
Men nu, då han ville sälja sina besittningar, måste han till sin
förskräckelse erfara, att han ägde alldeles intet, ty på det fordom
tomma rummet på bladen stod i bästa rättsform skrifvet, att det och det
slottet, det och det landthuset, ja alla hans gods vore försålda för så
och så stor summa till den ene eller andre falske vännen. Han ägde
numera endast trettio dukater och ett hjärta fullt af förtrytelse öfver
usla vänners falska konster.
Då inträdde hans läkare, mot hvilken han for ut i hårda och vredgade
ordalag: »Ni kommer endast hit för att erhålla penningar; men gif mig
hellre ett gift, som kan befria mig från lifvets vedermödor. Några
penningar har jag ej mer i behåll.»
»Behåll edra penningar, värdaste herre», svarade den lärde mannen; »jag
har aldrig tjänat mina medmänniskor för penningar och belöning, ehuruväl
jag icke själf äger någon rikedom. — Emellertid har jag åt er uttänkt
ett mycket hälsosamt och stärkande läkemedel, det enda som måhända ännu
kan hjälpa er. Medan ni slumrade har jag ställt in det jämte recepter i
skåpet där borta. Vill ni gifva mig hvad jag lagt ut därför, blott två
dukater, så tillhör det er.» — De två dukaterna lämnades genast till
läkaren. »Farväl och blif snart riktigt frisk», sade denne och
aflägsnade sig. Richard sände tusende tacksägelser efter honom.
När han sedan såg efter i skåpet, fann han en flaska, inlindad i ett
skrifvet papper, och i flaskan såg han — å nyo den fruktansvärde anden,
som icke tycktes vilja skiljas ifrån honom. Men på papperet stod:
»Skurk, du ville fördärfva min själ, medan jag sökte att bota din kropp!
O, rädda din själ ur satans klor medan det ännu är möjligt!» — Ack,
dödligt förskräckt sjönk Richard tillsammans. Hade han ej för andra
gången köpt galgmannen för lumpna två dukater?
Nu tänkte han på att under skämt och lek narra sin återförvärfvade
egendom på den, som beröfvat honom en god del af hans gods. Men först
önskade han sig dubbelt så många dukater som han för några dagar sedan
hade haft under sängen. Denna skatt insatte han hos en växlare, som
ansågs för säker, och lät gifva sig ett kvitto på sina penningar. Nu,
tänkte han, har det ingen nöd, i synnerhet som han var trött på
vällefnad och trodde sig kunna lefva på små inkomster. Under skratt och
skämt köpte nu en af hans lättsinniga väninnor den besynnerliga
tingesten af honom för en dukat. Men i stället för att fly från sina
lättsinniga kamraters närhet, långt bort i ett främmande land, fortsatte
han flera månader att spela tärning och kort, larma och dricka; och som
han med slöseriet äfven lärt sig att skryta, så ville han nu visa, att
intet fattades honom.
Men då det ändå började att fattas honom penningar, begaf han sig till
växlaren, för att uttaga sina hos honom insatta penningar. Men där ville
ingen veta något hvarken af honom eller hans penningar. Man sade honom
öppet, att han var en narr eller något ännu värre, och när han
allvarsamt förtörnades däröfver och hänvisade på sin skuldsedel, som han
tog fram, då hade han endast ett oskrifvet, hvitt stycke papper att
uppvisa. Utan tvifvel hade växlaren skrifvit sitt kvitto med bedrägligt
bläck, som efter kort tid utplånades, utan att lämna något spår efter
sig. Sålunda var det ej heller denna gång någon välsignelse med
galgmannens pengar.
Hvad skulle Richard nu företaga sig? Svälta ihjäl ville han icke och
lika så litet bära hand på sig själf, ty han älskade ändå lifvet. Också
ägde han ännu några dukater, och så köpte han för en del af desamma en
liten låda med småkram, och för hvarje småsak i lådan hade han gifvit
ungefär 25 öre. Med detta kram drog han nu omkring och sålde sina
småsaker mot så hög betalning han möjligen kunde erhålla. Ofta måste han
nöja sig med den allra ringaste kost, ty hans inkomster tillstadde intet
öfverflödigt lefnadssätt. Dock gick det snart bättre med hans affär och
köparne betalade villigt hvad han begärde, så att han började tro, att
han med tiden åter kunde blifva en välmående man.
Men hvarifrån kom väl lyckans nya ynnest? — Den kom från galgmannen, som
han, utan att veta det, åter bar omkring med sig i sin kramlåda. — En
afton hade han kommit till härberget och satt ifrån sig sin låda, när en
af de kringstående, som besåg hans kram, frågade honom hvad det var för
en ful figur han hade inspärrad i en flaska, och som gjorde så
narraktiga rörelser. Då varseblef han med förskräckelse anden, som åter
inställt sig hos honom, och han bjöd ut sin galgman åt alla de
närvarande för 12 öre, ty 25 öre hade han själf gifvit för honom. Men
den som sålt den åt honom ville för intet pris köpa honom åter, och
rådde honom slutligen att han skulle vända sig till sin forna väninna,
som hade sålt flaskan tillsammans med en hop annat skräp.
Dit begaf han sig äfven, men blef jämte sitt kram kastad utför trappan.
Tjänarne sade honom, att de alla voro mycket bättre till mods sedan de
visste att den otäcka anden var ur huset. Just därför hade man sålt den,
emedan ingen kunde vara glad i dess närhet.
Ångest och förskräckelse öfverföll Richard, när han förgäfves bemödade
sig att blifva lös från djäfvulsmannen.
Han ville försöka om det skulle lyckas honom bättre på något annat
ställe, önskade sig därför åter omätligt mycket penningar och reste
därmed på ett lysande sätt till Rom. Här, menade han, skulle det ej
misslyckas för honom; men galgmannen dansade med hvarje dag allt galnare
och förnöjdare upp och ner i flaskan, liksom om hans tjänstetid nu snart
vore förbi och djäfvulen säker om Richard.
Vår olycksmänniska erhöll snart tillträde till de förnämsta och finaste
kretsar i Rom, då han ju hade tillräckligt med penningar. Men man höll
honom öfver allt för galen, emedan han för några få ören ville truga på
hvar och en sitt naturfenomen, öfver hvilket han skröt så mycket.
Hans förskräckelse, hans fasa steg med hvarje dag, hans drömmar blefvo
allt oroligare och vildare, ingenstädes fann han ro. Då hörde han
krigstrumman ljuda, och i sin förtviflan tog han värfning.
Men kulorna skonade honom, och lika så ifrigt som han kastat sig i
striden lika ifrigt drog han sig äfven tillbaka från densamma;
smattrandet af gevärssalvorna, trumpetstötarna och kulornas hvisslande,
t. o. m. krigsmusiken, allt var honom vedervärdigt och motbjudande.
Äfven i krigets vilda tumult fann han ej frid för sin själ, och tungt
låg den tanken på honom och allt tyngre föll den öfver hans hjärta: hvad
det väl skulle blifva af honom om han stannade på valplatsen.
Så drog han å nye bort utan att komma till något beslut om hvad han
skulle företaga sig. Uttröttad och förföljd af förskräckliga bilder
sökte han hvila i djupet af en skog. Här föll han i sömn. Hans trötthet
var så stor, att han förgäfves sökte resa sig, när en dundrande stämma
skallade i hans öra: »Är du död eller lefvande, hund, så säg det, så
slipper man plottra bort sitt krut onödigtvis?»
Richard såg nu upp och varseblef, att några kringströfvande soldater
redan bemäktigat sig hans väl fyllda rensel, hans häst och hvad han för
öfrigt ägde. Detta allt togo de ifrån honom, men ingen af dem ville
gifva så mycket som tre öre för flaskan med galgmannen.
»Din narr», sade en, »den _tager_ jag, men ingen betalning ger jag för
den». Och därmed tog han den och stoppade den på sig.
»Tag den gärna», sade Richard, »men jag fruktar att den inte stannar hos
er om ni inte har köpt den riktigt». — Men soldaten skrattade högt åt
varnaren och följde sina kamrater.
Richard såg ännu efter honom, då han kom att känna på sin ficka och så
öfvertyga sig att han åter hade den fruktansvärda figuren hos sig, såsom
om denne numera aldrig ärnade lämna honom. Men soldaten, som tagit den,
saknade den snart och vände åter om till Richard, ty han trodde, att han
hade förlorat den sällsynta saken i gräset, och sökte nu ifrigt efter
densamma. Men Richard upprepade, att han ej skulle göra sig någon möda,
ty den sällsamma figuren skulle aldrig stanna hos honom om han ej gåfve
honom något därför. Tre öre vore visst icke för mycket, och därför
skulle han få den. Men soldaten ville endast gifva ett öre och därför
sålde Richard flaskan slutligen till detta pris. Han ägde nu intet mer
än detta enda öre. Men så lätta som hans fickor voro, så ljust blef det
äfven i hans själ.
Men hvad skulle han nu företaga sig? Dock, det skulle väl blifva någon
råd; han hade återvunnit sitt friska lefnadsmod sedan han kände sig
befriad från den börda som hittills tryckt honom. — Han gaf sig åter in
bland krigsfolket; nu tjänade han ett annat parti och denna gång som
simpel fotknekt, ej som förut till häst och följd af många tjänare.
Förut hade han alla fickorna fulla med dukater, nu blott ett enda öre i
en tom läderpung.
Efter gammal vana ville han på en aflöningsdag försöka sin lycka i spel.
Till en början vann han, vann mycket, men till slut förlorade han allt,
och ingen kamrat ville låna honom några ören. Af förargelse tog han nu
upp patronerna ur sin ficka och satte ut dem samt förlorade dem just
till den soldaten, åt hvilken han hade sålt sin galgman, ty där denne
var, där dröjde äfven den nyckfulla lyckan.
Följande morgon kom korporalen in i tältet och ropade: »Hör på, där,
generalinspektören skall i dag besiktiga hvarje man, och den som inte
har sin mundering eller sina vapen i ordning eller den som har slarfvat
bort sina patroner blir skjuten utan nåd och barmhärtighet.»
Richard var ännu ägare till fem halfören, med hvilka han, sedan han
länge förgäfves sprungit omkring i alla tält för att förskaffa sig
ammunition, slutligen kom till den soldat, som hade tagit hans galgman
och sedan på spel hans aflöning. Denne lämnade honom nu efter många
böner af barmhärtighet för fem halfören fem patroner, emedan han hade
sådant till öfverlopps och ville gälla för en god kamrat.
Mönstringen gick lyckligt förbi utan att någon man blef skjuten. En
mängd krigsfolk strömmade nu till krogstånden, men Richard icke, ty han
ägde ej ett öre utan satt och tuggade förargad på ett stycke torrt bröd.
»Ack», suckade han, »om jag nu hade en hand full dukater af dem som jag
slösat bort!» Och se — dukaterna befunno sig genast i hans hand. Då
förskräcktes han högeligen, ty tanken på galgmannen föll honom genast
in. I själfva verket hade äfven den lille svartkonstnären åter ganska
riktigt inställt sig hos honom; flaskan hade nämligen, invecklad i
papper som en patron, legat i kamratens patrontaska och följt med då
Richard köpte patronerna. Detta erfor han af kamraten, då denne af honom
återfordrade sin galgman, hvilken han af misstag gifvit honom i stället
för en patron.
Huru gärna återgaf ej Richard den hemska anden. Men den vek ej bort
ifrån honom, utan inställde sig alltid å nyo hos honom. Då öfverfölls
han af modlöshet och grym fasa — han kastade med afsky dukaterna ifrån
sig och sprang så långt hans ben buro honom in i djupa skogen, där han
sent på natten trött och vanmäktig sjönk ner på marken invid ett torrt
träd och där han för att lindra sin brännande törst önskade sig en
flaska vatten.
I ögonblicket var vattenflaskan där, men han ville ej röra vid henne.
Stundom kalla, stundom heta rysningar öfverforo honom, då han i stället
för vattenflaskan mellan sina händer kände den iskalla flaskan med dess
fruktansvärda innehåll. Kallsvetten flöt ifrån hans panna. I förtviflan
reste han sig, han fruktade för sig själf och sprang tvärs öfver fält,
öfver häckar och buskar till den mörkaste delen af skogen.
Här försjönk han i vanmakt — men ingen välgörande sömn slöt honom i sina
armar, endast gräsliga drömmar marterade hans själ. Det föreföll honom,
som smöge sig galgmannen åter ut ur flaskan och lade sig med en
fruktansvärd tyngd på hans bröst. »Ack», suckade han, »vik ifrån mig,
onde ande, du tillhör mig ej mer; jag har ju sålt dig!»
»Den handeln gäller icke — gäller icke», grinade anden. »Du har köpt mig
tillbaka för ett halföre med patronorna; du hade kunnat få mig för ännu
bättre pris. Men under halföret finnes det intet mynt. Jag skall aldrig
mer vika från dig; på dig är jag nu säker.»
Då vaknade den arme mannen med det onda samvetet och sprang till en
klippa, därifrån slungade han flaskan i djupet; men i nästa ögonblick
var hon åter i hans ficka.
»Ve mig, ve mig», skrek han genom nattens mörker; »ve, ve mig! Fordom
var det min glädje då flaskan kom tillbaka, nu är det en börda, som
trycker mig till jorden.»
Lik en rasande sprang han omkring under den långa, långa natten, och vid
hvarje steg klingade flaskan, hvari han hade galgmannen, i hans ficka.
Tidigt på morgonen tog han flaskan, kastade den för sina fötter och
trampade i raseri på henne; men den som var i flaskan tålde ej länge
detta, ty den återtog sin plats i Richards ficka, och i den pinades öra
ljöd galgmannens hesa skratt.
»Ack, du djäfvul», ropade han vredgad, »lämna mig!» Men han fick ej
något annat svar än den onde andens hånskratt i flaskan.
Richard sökte nu efter ett mynt, som var mindre än ett halföre; han
frågade öfver allt efter ett sådant, men utan att finna något; däremot
blef han öfver allt ordentligt utskrattad, emedan han ville hafva
någonting så värdelöst och som på köpet icke en gång fanns till. Så gick
dag efter dag och månad efter månad — månader fulla af helvetiska kval.
Ack, nu måste han väl uppgifva förhoppningen att blifva fri från den
onde anden; dock blef hans önskan därom med hvarje dag allt ifrigare och
mera brinnande.
En eftermiddag hade den olycklige förirrat sig i en öde trakt, full af
klippor. Nästan vanmäktig låg han där, då tunga slag af hästhofvar
plötsligen hördes ljuda i närheten. Och på en hög, svart häst sprängde
en storväxt man fram. Ryttaren såg så hemsk ut, som om han vore olyckan
i egen person. Han bar en präktig, glänsande dräkt, öfver hvilken en
blodröd kappa fladdrade, och hennes färg var så bjärt och lysande, att
man ryste när man såg på henne. Richard bäfvade, när han såg den hemske
mannen stanna framför sig.
»Hvarför är du så bedröfvad, kamrat?» ropade den obekante med skarp
stämma till honom; »du ser ut som en, hvilken lyckan illa misshandlat!
Är du köpman? har man skinnat dig? har du köpt dyrare än du åter kan
sälja, hvasa?»
»Ty värr, ty värr», stönade den olycklige.
»Om ej allt bedrager mig», fortfor rödkappan, »så är du den narraktige
karlen, som i hela landet söker efter ett fjärdedels öre! Om det så är,
så förer du med dig en ond gäst, som redan har bringat olycka öfver
mången jordens son; sannolikt vill du blifva fri från någonting, som man
kallar ’galgmannen’ — är det inte så?»
»Jo, jo, så är det», ljöd det bäfvande svaret.
»Nåja, ännu är inte allt förloradt!» tröstade den andre; »den anden
skall du nog bli fri ifrån. Jag söker sedan lång tid tillbaka en
galgman, och har just för den sakens skull ridit efter dig några veckor.
Jag vet hela förhållandet med den farlige lille djäfvulen. Visserligen
har du gifvit alldeles för litet för honom, och nu finnes det ej något
mynt som är så litet, att man kan köpa din egendom af dig, åtminstone
har inte jag kunnat finna något fjärdedels öre, huru mycket jag än
dragit omkring i världen. Men jag skall nog hjälpa dig, om du blott
följer mitt råd.»
»Några få mil härifrån, på andra sidan om berget, bor en furste, som
endast tänker på att jaga. Denna passion kommer en gång att stå honom
ganska dyrt; i morgon skall han stöta på ett vilddjur, som han ej kan
betvinga med spjut och svärd. Men du kan skrämma bort det om du blott
håller galgmannen för dess ögon. Odjuret blir förskräckt för dennes
gräsliga utseende, och på detta sätt skall du hafva räddat lifvet på den
väldige jägaren. Dröj därför på detta ställe till midnatt, och när månen
står öfver den där klippan, då, men hvarken förr eller senare, skall du
gå genom den mörka klyftan till vänster — söla ej, skynda ej; gå ej för
långsamt, ej för hastigt, så skall du komma fram just i det ögonblick,
då vilddjuret anfaller den furstlige jägaren för att döda honom. Angrip
det utan fruktan; det skall med säkerhet vika tillbaka för galgmannen
och störta sig ner från den branta hafsstranden. Begär då af fursten
ingen annan belöning än att han för din skull låter prägla några
fjärdedels ören, af hvilka jag skall passa på och växla till mig några,
och för ett af dem skall jag köpa din hemska skatt. Mig finner du vid
»den svarta brunnen»; hvarje barn kan säga dig hvar den är belägen.»
Så hastigt som han kommit, lika hastigt var rödkappan försvunnen på sin
häst. Darrande och bäfvande följde Richard den gifna anvisningen.
Ehuruväl intet särskildt hände honom, föreföll honom dock hans
midnattspromenad hemsk och ryslig, ty det var öde omkring honom, och han
darrade vid hvarje steg, emedan han hade ett ondt samvete.
Morgonrodnaden började visa sig. Då blef det honom lättare om hjärtat.
Sköna ljus, sköna solstråle! — Ljuset upplyser allt, äfven själens
grubblerier, och värme drager in i det hjärta, där förut köld och tomhet
härskade. Ja, värme och ljus äro lif!
Och riktigt, Richard kom i rättan tid till det ställe, där fursten höll
på att dödas af ett vilddjur, som liknade en apa med lejongap och klor,
och som var hårbeväxt, ludet och jättestort. Om Richard ej fruktat för
den eviga fördömelsen, så skulle han helt visst hafva flytt odjuret så
fort som hans ben förmått bära honom. Men nu gick han lös på draken,
hållande en knölpåk i ena handen och flaskan med galgmannen i den andra.
Så snart odjuret fick sikte på honom eller, rättare sagdt, på flaskan,
flydde det under tjut och vilda skrik, och Richard, som blef modig genom
odjurets flykt, förföljde det ända tills det störtade sig ner i hafvet
från den branta kusten.
Den räddade fursten tackade sin befriare både med hand och mun och
lofvade honom allt hvad som stod i hans förmåga att göra.
Men Richard nekade att mottaga några gåfvor och åstundade intet annat än
att fursten för Guds skull och af tacksamhet mot sin räddare skulle låta
prägla några fjärdedels ören. — Fursten såg med stora ögon på den
bönfallande och tänkte: Mod kan den där karlen nog ha, men helt visst
har han några skrufvar lösa i hufvudet.
Men det var i hjärtat Richards sjukdom satt; där var han eländig och
sjuk intill döden. — Dock blefvo fjärdedelsörena präglade, som fursten
hade lofvat.
»Men vill ni då verkligen ej hafva något annat af mig?» frågade den höge
herrn.
»Nej, nådigaste herre, intet annat», svarade Richard — ty guld och gods
gällde i detta ögonblick för honom intet; han tänkte blott på huru han
skulle blifva fri från den förskräcklige galgmannen och sin odrägliga
ångest.
Dagen därpå begaf han sig till den svarta brunnen, som låg i en hemsk
ödemark, till hvilken man blott kunde komma genom en mörk remna i
klippan.
Richard genomvandrade hastigt en dyster bergsklyfta och såg sig nu på
alla sider omgifven af en vidsträckt bergskittel, vid hvars ena sida den
svarte mannens häst stod bunden och liksom förstenad, med den röda
kappan öfver ryggen, medan hästens herre själf tvättade sig i en
närbelägen källa, som uppkastade vatten så svart som beck. Ryttaren med
det korpsvarta ansiktet och den blodröda kappan såg nu så fruktansvärd
ut, att Richard började darra.
»Frukta icke unge man», sade ägaren till den spöklika hästen. »Jag är en
gång för alla en djäfvulens tjänare, en af dem som, besatta af
slöseriets demon, när de slutat sitt lustiga lif tillhöra djäfvulen med
hull och hår. Jag gör därför hvad min herre och mästare åstundar, emedan
jag ej kan annat. Han åter igen gör hvad jag vill, emedan han _måste_
det; vårt kontrakt lyder så. Men den knusslaren ger mig årligen blott
tvåhundratusen dukater för all den möda jag gör mig att bringa guld och
penningar bland de syndiga människobarnen. Men hvart kommer man med en
sådan spottstyfver, som pappa där nere består sina vänner! Det kostar
mig mycket mer att lefva. Därför behöfver jag en galgman, och när jag
har en sådan, kan jag på en dag göra ända på millioner, och det skall
jag också efter bästa förmåga göra. Jag kan nu i alla fall ej komma lös
ifrån satan, och därför vill jag på förhand pina honom litet, då jag i
alla fall en gång får betala det. — Tag nu hit galgmannen. — Här är
fjärdedels öret, som jag förskaffat mig. Behåll det som ett minne!»
Galgmannen öfvergick nu ifrån Richards ägo till den slösaktige, svarte
ryttaren. Figuren i flaskan såg mycket ond ut, och vred sig och gjorde
sig allt tyngre och tyngre.
»Vrid dig så mycket du vill, din satans afföda», sade rödkappan; »hvad
bryr jag mig därom! — Gör dig centnertung om du vill; jag skall nog veta
att göra dig liten och lätt, jag!»
Därmed svingade sig den svarte på sin gångare, och inom få ögonblick var
han försvunnen ur Richards åsyn.
Den senare var nu fri, han kände sig lugnare men ej glad. Han var
högtidlig, allvarsam och stilla till mods, som när man befinner sig på
väg till kyrkan. Ty ännu låg det forna lättsinniga lifvet tungt på hans
hjärta, och det onda samvetet pinade och kvalde honom. Däraf kom det
sig, att galgmannen ännu många månader förföljde honom i hans drömmar.
Alldeles fri från sina hjärte- och samvetskval blef han först när Gud
genom döden befriade honom från hans nöd redan i unga dagar.
Om det onda en gång fått makt öfver oss, så blir det allt svårare att
komma lös ur dess fjättrar, och endast långsamt återvända frid och ro i
den ångrande syndarens hjärta. Blott sällan fylles den djupt sjunknes
själ åter af innerlig och ren glädje.
Maruschka och de tolf månaderna.
Slovakisk saga.
För mycket länge sedan bodde en gång en moder tillsammans med tvenne
döttrar, af hvilka den ena var hennes eget barn, den andra hennes
styfdotter. Den senare hade ej glada dagar, ty hvarken mor eller syster
kunde tåla henne, därför att Maruschka var mycket vackrare än Holena.
Den förra visste visserligen ej hur vacker hon var, men så visste Holena
det så mycket bättre. Därför kunde Maruschka ej begripa hvarför moder
och dotter alltid blefvo allt elakare och började bannas så snart de
blott fingo sikte på den älskliga flickan. Och ju simplare arbete man
gaf henne, ju vackrare blef hon. Medan Holena prydde sig och ej gjorde
annat, måste Maruschka uträtta allt i huset: sopa, skura, koka, tvätta,
sy, spinna, väfva samt sköta trädgård och ladugård. Men allt detta
förminskade ej den flitiga dotterns skönhet, och äfven hennes vänlighet
blef densamma, trots alla de hårda ord hon fick uppbära af sin moder och
syster. När de båda sågo, att deras elakhet på intet sätt gjorde
Maruschka otålig, ja, att denna ständigt blef allt vänligare, ju elakare
de voro, då tänkte den elaka styfmodern: »Maruschka kan och får ej
längre blifva i huset. När gossarne här ifrån trakten komma för att se
sig om efter en hustru, så vilja de ej hafva Holena, emedan Maruschka är
vackrare och vänligare än min flicka.» Och så försökte hon på alla sätt
att bli fri från sitt styfbarn, och både moder och dotter pinade den
stackars flickan med svält, misshandlingar och hårda ord. Men trots allt
detta förlorade ej Maruschka tålamodet, utan uppblomstrade skönare dag
efter dag. Nu tänkte de stygga kvinnorna på nya elakheter.
Maruschka var mycket hemmastadd på äng och fält och hade äfven reda på
alla vägar och stigar i skogen. Hon kände hvarje blomma och hvarje träd,
hon pratade med fåglarna och utströdde brödsmulor åt dem på de stora
stenborden i skogssnåren, hon lyssnade till de surrande flugorna och
insekterna, när de samlade sig omkring kvarlefvorna af sin efterlämnade
måltid eller på annat sätt roade sig. Detta allt var nu mycket roligt
under vår- och sommartiden. Men nu var det vinter, och just nu föll det
Holena in att vilja hafva violblommor.
»Maruschka, gå ut i skogen och plocka mig en bukett violblommor. Jag
längtar så mycket efter den angenäma doften af sådana!» Så befallde hon
sin syster. — »Men, Herre Gud, hvad får du nu för ett infall? Jag har
aldrig hört talas om att violer blomstra under snön», svarade den
stackars flickan. — »Din odåga, vågar du motsäga mig, när jag befaller?
Gå genast till skogen, och om du inte har violer hem med dig, så slår
jag armar och ben af dig!» hotade Holena; och styfmodern tog fatt i
Maruschka, stötte ut henne genom dörren och slöt denna efter henne.
Flickan sprang bittert gråtande till skogen. Där låg snön fotshög, och
ingenstädes kunde man upptäcka ett fotspår.
Den stackars flickan irrade länge omkring, hungern plågade henne och
kölden kom henne att darra; hon bad till Gud, att han skulle taga henne
ur denna lidandets värld. Se, då varseblef hon i fjärran ett ljus. Hon
följde dess sken och kom upp på spetsen af ett berg; där brann en väldig
eld, omkring densamma lågo tolf stenar och på stenarna sutto tolf män.
Tre af dem voro gråskäggiga, tre något yngre, tre i medelåldern, men de
tre yngste voro de skönaste. Och alla skådade in i elden. Men de tolf
männen voro de tolf månaderna på året. Vintermånaden satt främst; han
hade hår och skägg så hvita som snö, och i handen bar han en hvit staf.
Maruschka förskräcktes och blef en stund stående förvånad; men därpå
fattade hon mod, trädde närmare och bad: »Godt folk, tillåt att jag
värmer mig litet vid elden, ty jag fryser så.» Vintermånaden nickade
vänligt och frågade henne: »Hvarför har du kommit, flicka; hvad söker du
här?» — »Jag söker violer», svarade Maruschka. — »Det är inte tid att
söka violer, när snön ligger öfver allt», sade vintermånaden. — »Jag vet
det nog», svarade Maruschka nedslagen, »men syster Holena och styfmor
hafva befallt mig att hämta violer från skogen, och om jag inte gör det,
så slå de armar och ben af mig. Gode herrar, sägen mig hvar jag skall
finna sådana!» Då reste sig vintermånaden, gick till den yngsta månaden,
lämnade honom sin staf och sade: »Broder Mars, sätt dig främst!» Månaden
Mars satte sig främst och svängde stafven öfver elden. I detta ögonblick
flammade lågan högre upp, snön började att smälta, trädens knoppar
svällde, under bokarna sköt gräset fram, i gräset växte mångfärgade
blommor och det var vår. Under buskarna dolde sig blommande violer, och
innan Maruschka hunnit hämta sig från sin förvåning, hade en mängd
sådana vuxit upp. »Skynda dig att plocka, Maruschka», sade Mars.
Maruschka plockade gladt tills hon hade bundit en stor blomsterbukett.
Därpå tackade hon månaderna och ilade glad hem. Visserligen förundrade
sig Holena och hennes mor, när de sågo Maruschka och den violbukett hon
hade fört med sig hem, men de gingo att öppna dörren för henne, och
violdoften utbredde sig genom hela huset. »Hvar har du plockat dem?»
frågade Holena vresigt. »Högt uppe på berget; där växte det en hel mängd
under buskarna», svarade Maruschka. Holena tog violerna, satte dem i sin
barm, luktade på dem och lät äfven modern lukta, men till systern sade
hon ej ens så mycket som: »Lukta du också!»
Andra dagen satt Holena åter sysslolös vid kakelugnen; då fick hon
plötsligt lust efter smultron. »Maruschka, gå ut i skogen och plocka
smultron åt mig!» befallde Holena. — »Herre Gud, kära syster», sade
Maruschka, »hvar skall jag få smultron ifrån; jag har aldrig hört, att
smultron växa under snön.» — »Jaså, du vågar motsäga mig, din otäcka
varelse. Gå genast till skogen, och om du inte har smultron med dig hem,
så slår jag sannerligen ihjäl dig!» ropade den elaka systern. Och
styfmodern tog åter igen fatt på Maruschka, stötte ut henne genom dörren
och läste till denna efter henne. Flickan gick bittert gråtande till
skogen och irrade länge omkring i fotshög snö. Då varseblef hon i
fjärran samma eld som dagen förut. Med glädje ilade hon dit. Åter satt
vintermånaden främst och de öfriga månaderna i en rad omkring elden.
»Godt folk, tillåt att jag värmer mig», bad Maruschka. Vintermånaden
nickade och sade: »Hvarför har du kommit åter; hvad söker du i dag?» —
»Jag söker smultron», svarade Maruschka. — »Det är inte tid att söka
smultron, när snön ligger på marken», sade vintermånaden. »Jag vet det
nog», svarade Maruschka nedslagen, »men syster Holena och min styfmor ha
befallt mig att plocka sådana, eljest slå de ihjäl mig. Gode herrar,
sägen mig, hvar jag skall finna sådana?» Vintermånaden reste sig och
gick till den månad, som satt midt emot honom, räckte sin staf åt honom
och sade: »Broder Juni, sätt dig främst.» Den sköna, vackra månaden Juni
satte sig främst och svängde stafven öfver elden. Och åter fladdrade
lågan upp, snön smälte, jorden grönskade, träden klädde sig med löf,
fåglarna började kvittra, välluktande blommor blomstrade i skogen och
det var sommar. Hvita stjärnor visade sig plötsligt som om någon hade
strött ut dem där. Och de hvita stjärnorna förvandlade sig till
smultron, och innan Maruschka visste ordet af, funnos många mogna sådana
på den gröna gräsmattan. »Skynda dig att plocka, Maruschka», sade Juni.
Maruschka plockade med glädje tills hon hade förklädet fullt. Därpå
tackade hon månaderna hjärtligt och skyndade hem. Holena och hennes
styfmor förundrade sig högeligen, när de sågo att Maruschka verkligen
hade förklädet fullt med smultron. De sprungo att öppna dörren, och
doften af smultronen utbredde sig genom hela huset. »Hvar har du plockat
dem?» frågade Holena hastigt. — »Högt uppe på berget; där växte det
många sådana under bokarna», svarade Maruschka. Holena tog smultronen,
åt sig mätt och gaf äfven sin mor att äta, men till Maruschka sade hon
ej: »Smaka du också!»
[Illustration: Maruschka och de tolf månaderna. (Sid. 134)]
Holena hade ätit smultronen och så fick hon på tredje dagen lystnad
efter röda äpplen. »Gå till skogen, Maruschka, och plocka röda äpplen!»
befallde hon. — »Herre Gud, kära syster, hvarifrån skulle väl äpplen
kunna komma midt i vintern!» svarade den stackars flickan. — »Din odåga,
gå genast bort, och om du inte för röda, saftiga äpplen med tillbaka, så
slår jag dig sannerligen till döds!» hotade den elaka Holena. Styfmodern
grep Maruschka, stötte ut henne genom dörren och tillslöt denna efter
henne. Flickan sprang gråtande till skogen. Denna gång irrade hon ej
länge omkring, utan gick rakt upp till bergets topp, där den stora elden
brann och de tolf månaderna åter sutto tillsammans, vintermånaden
främst. »Käre vänner, tillåten att jag värmer mig vid elden; ännu är det
ganska kallt», bad Maruschka och framträdde till elden. Vintermånaden
nickade med hufvudet och frågade: »Hvarför har du kommit, och hvad söker
du denna gång?» — »Jag söker röda äpplen», svarade Maruschka. — »Det är
inte den tiden nu», svarade vintermånaden. — »Ack, det vet jag väl»,
sade Maruschka bedröfvad, »men syster Holena och min styfmor hafva
befallt mig att hämta dem röda och saftiga äpplen ur skogen, eljest slå
de ihjäl mig. Gode herrar, sägen mig, hvar skall jag finna sådana?» Då
reste sig vintermånaden, lämnade sin staf åt en af de äldre månaderna
och sade: »Broder September, sätt dig du främst i dag!» September satte
sig främst och svängde sin staf öfver elden. Elden glödde röd, snön
försvann, men träden klädde sig med friska löf, ett blad efter det andra
föll af och den kalla vinden spridde dem på den vissnade gräsmattan, ett
hit, ett annat dit. Men i bergssluttningarna blomstrade ännu några
höstblommor, i dalen vaggade grå askar sina hufvuden och under bokarna
växte höga ormbunkar och tät murgröna. Maruschka såg dock blott efter
ett stort äppelträd, mellan hvars grenar röda äpplen logo mot henne.
»Skynda dig att plocka, Maruschka», sade September. Maruschka lät ej
säga sig det två gånger, hon skakade och snart föll ett äpple ner. Hon
skakade ännu en gång och ett andra äpple föll. »Skynda dig nu hem,
Maruschka», sade månaden. Maruschka tog hastigt de båda äpplena, tackade
månaderna och skyndade glad hem. Återigen förundrade sig mor och syster,
när de sågo, att Maruschka förde med sig hem de begärda äpplena. »Hvar
har du plockat dem?» — »Högt upp på berget, de växa där, och ännu finns
det en hel mängd kvar», svarade Maruschka. — »Hvarför har du då ej tagit
flera med dig? Du har säkert ätit upp de andra på vägen?» ropade Holena
i vredesmod. — »Ack, kära syster, jag har ej ätit en bit. Jag skakade en
gång, då föll ett äpple ner; så skakade jag en gång till och då föll
ännu ett; men de tilläto mig ej att skaka längre utan befallde mig att
gå hem», sade Maruschka. — »Måtte den lede ta dig!» ropade Holena och
öfverföll Maruschka med hugg och slag. Denna utgöt heta tårar och bad
Gud, att han skulle taga henne till sig och ej längre låta henne
misshandlas af den elaka systern och styfmodern. Därpå sprang hon ut i
köket. Den lystna Holena började under tiden att äta på det ena äpplet.
Det smakade henne så förträffligt, att hon tyckte, att hon ännu aldrig i
sitt lif hade ätit något så godt. Styfmodern instämde däri. Då de hade
uppätit de två äpplena, hade de lust efter ännu mer. »Mamma, tag hit min
kappa, jag skall själf gå till skogen», sade Holena; »den där otäckan
skulle i alla fall bara gå och fnaska på äpplena efter vägen. Jag skall
snart nog finna stället och skaka ner dem allesammans, antingen det är
tillåtet eller icke!» Förgäfves afrådde modern henne. Holena skyndade
till skogen.
Öfver allt var det snö, och ingenstädes kunde man varseblifva ett
fotspår. Holena irrade dock länge omkring, ty hennes lystnad dref henne
allt längre framåt. Då varseblir hon i fjärran ett ljus; hon ilar dit.
Äfven hon kommer upp på toppen, där elden brinner, omkring hvilken de
tolf månaderna sitta. Holena förskräckes men fattar snart mod, går fram
till elden och sträcker fram händerna för att värma sig. Men hon frågar
ej månaderna: »Får jag värma mig?» och säger intet ord till dem. »Hvad
söker du här, hvarför har du kommit?» frågar vintermånaden förtretad. —
»Hvad angår det dig, din gamle narr; du behöfver inte veta hvad jag vill
och hvart jag går!» ger honom Holena till svar och vänder sig från elden
till skogen. Vintermånaden rynkar pannan och svingar sin staf öfver
hufvudet. I detta ögonblick mörknar himmelen, det börjar att snöa, en
isande vind drager genom skogen. Snart kan Holena ej se ett steg framför
sig, hon irrar omkring och faller i en snödrifva — — hennes lemmar
tröttna och stelna. Holena förbannar sin syster och den gode Guden.
Hennes lemmar förfrysa trots hennes varma kläder.
Länge väntar modern på Holena; hon ser ut genom fönstret, genom dörren,
men kan ej upptäcka dottern. Timme efter timme förgår, Holena kommer ej
tillbaka. »Kanske tycker hon så mycket om äpplena, att hon ej kan skilja
sig från dem», tänkte modern »jag får lof att se efter henne.» Också hon
tager på sig en kappa, knyter en halsduk på hufvudet och går att söka
Holena. Öfver allt visar sig snö för hennes ögon, ingenstädes varseblir
hon ett fotspår. Hon ropar Holena, ingen svarar. Så irrade äfven hon
länge omkring, snön föll ännu tätare, vinden blåste ännu isigare.
Under tiden kokade Maruschka maten och stillade kon, men hvarken Holena
eller styfmodern kommo tillbaka. »Jag kan undra hvar de dröja så länge!»
sade Maruschka till sig själf och satte sig till spinnrocken. Redan är
tenen full, det blir skymning i stugan, men hvarken Holena eller
styfmodern visa sig. »Herre Gud, det har säkert händt dem någon olycka!»
klagar den goda flickan och ser ut genom fönstret. Men himmelen strålade
full af stjärnor, jorden glänste af snön, och dock lät ingen se sig.
Bedröfvad tillslöt Maruschka fönstret och bad ett fader vår för syster
och styfmor. Andra dagen dröjde hon med frukosten ända till
middagstiden, men hvarken Holena eller styfmodern kommo hem. Båda hade
frusit ihjäl i skogen. Men den goda Maruschka fick ärfva det lilla
huset, kon och den lilla jordlappen, och snart fann hon äfven en man,
med hvilken hon lefde i frid och lycka. Och om de ej äro döda, så lefva
de än i dag.
[Illustration: I vargklyftan.]
Friskytten.
En jägarsaga från Böhmen.