Men grefven var envis, och då bägarna klingade vid banketten, så ropade
han: »Rikman och Skönherre! hvilket hus har så stolta namn som dessa?» —
Och efter ett år låg för tredje gången ett barn i grefvens vagga; men
denna gång redo inga bud ut i landet att bjuda till kristning, ty med
barnet hade äfven sorgen dragit in i slottet, där grefvinnan låg
dödssjuk.
Men barnet var en flicka, till sitt utseende så fin och mild som en
tillsluten snöklockblomma; hon var en blek, fager varelse.
»Låt mig gifva barnet namn», bad grefvinnan, och grefven tillät det. —
»Dotter, du skall heta ’Ödmjuk’», sade hon och lade sin hand på det
slumrande barnets panna.
Detta motsade grefven ifrigt. »Det är intet adligt namn», sade han, »och
svarar inte till Rikman och Skönherre».
»Låt henne behålla detta namn», sade grefvinnan, »ty vet att Rikman och
Skönherre ej utan henne kunna bestå.»
Därpå afsomnade hon, och det blef stor sorg i slottet och i de fattigas
hyddor, ty hon hade gjort mycket godt.
Under sju veckors tid svajade sorgfanorna från slottets torn, och under
sju dagar upphörde ej klockorna att ringa och nedbrunno ej ljusen
omkring den med svart sammet öfverdragna katafalken, på hvilken
grefvinnan låg. Men när de sju dagarnas, de sju veckornas och de sju
månadernas djupa sorg var förbi, gick allt sin jämna gång som förut.
Rikman och Skönherre uppväxte till stolta, ridderliga junkrar, och
Ödmjuk uppväxte stilla och tyst, som en blygsam skogsblomma. Men huru
många grefvar och herrar än hälsade på i slottet, var det dock ingen som
friade till Ödmjuk, och således förblef hon i hemmet.
Då dog den gamle grefven och Rikman blef slottsherre; Skönherre hade
redan för flera år sedan dragit som adelig page till konungens gård och
stod nu som riddare i hofvets tjänst. — Rikman var stolt och kraftfull,
och det milda regemente, som hans åldrige fader fört, hade för länge
sedan blifvit honom en förargelse. Åkrar och ängar buro honom ej nog
skördar, bönderna voro för långsamma i fullgörandet af räntor och
dagsverken, och folket för lättjefullt vid arbetet. Därför ärnade han
ändra om allt detta och draga tyglarna till. När nu den första sorgen
var förbi, gick han en morgon tidigt till systerns rum och ropade: »Upp,
syster Ödmjuk, och omgjorda dig och tag befälet öfver drängarne och
pigorna och drif dem till arbete.»
Lydigt gjorde sig Ödmjuk i ordning och gick genom kök och kammare, i
trädgårdar och lador, och för hvar och en af arbetsfolket hade hon ett
godt ord och en vänlig blick. Hon tröttnade aldrig; från morgonen till
aftonen var hon öfver allt, där det behöfdes, med goda råd och hjälp.
Men detta tackade henne Rikman aldrig för. — »Syster Ödmjuk», sade han,
»hvad behöfver jag en piga bland pigorna! Du skall vara grefvinna; var
sträng och befall!» — Då bad Ödmjuk: »Broder Rikman, låt mig behålla
mitt sätt; se, de göra det villigt och gärna om jag beder dem, men
stränga befallningar göra dem knotande och trotsiga.»
Då sade Rikman: »Hvad bekymrar jag mig om packets knorr eller glädje? De
skola veta, att jag är herre och att de måste lyda mig, emedan de äro
mina undersåtar. Det passar sig ej för min syster, att hon nedlåter sig
till de ringa och till det folk, öfver hvilket hon skall stå som
befallande härskarinna.»
Men Ödmjuk sade: »Äro vi ej alla lika, och äro ej alla människor
bröder?» — Då blef Rikman vred och ropade: »Jag vill ej vara mina
drängars broder, jag vill vara deras herre, och en sträng herre, som de
med bäfvan lyda och åt hvilken de skola göra dubbelt och tredubbelt
arbete. Om ej detta behagar dig, syster Ödmjuk, så behöfver du ej längre
stanna här, utan får du då uppsöka dig en annan plats.»
Då gjorde Ödmjuk dubbelt så mycket, för att tillfredsställa den stränge
brodern; men ju mer hon arbetade, ju mer begärde Rikman. Mjölnarne
lämnade dubbelt så mycket som förut; han fordrade tre gånger så mycket.
Bönderna gjorde en dags öfverdagsverke; han fordrade två, och så var det
öfver allt. — Men emedan Ödmjuk bad för de plågade och uppmanade den
fordrande brodern att ej begära så mycket, blef han vred, och ropade:
»Med din mildhet förför du mitt folk och arbetar på min undergång; bort
med dig, du får ej längre stanna här!»
Ödmjuk grät och bad, men Rikman gaf henne hårda ord och bad henne draga
därifrån. — Då drog Ödmjuk med bedröfvadt hjärta till konungastaden, där
Skönherre vistades vid hofvet.
Då hon kom till staden, såg hon med förvåning huru mattor och glänsande
fanor hängde från alla hörn och altaner, hon såg prydligt klädda fruar
och jungfrur med pärlsnören omkring hals och nacke och med rosenkransar
inflätade i sitt hår, hon såg skaror af riddare och adelsmän på gatorna
och såg skråen tåga fram i långa rader under sina fanor.
När hon nu frågade hvad allt detta betydde, så hörde hon, att det skulle
gifvas en stor tornering till ära för hertigen af Brabant, som hade
kommit att fria till konungens dotter. Men då så mycket folk var på
gatorna, så måste hon stanna där hon stod och kunde ej komma vidare. Då
hördes på en gång ett rop: »Där kommer Skönherre! Välkommen, du sköne
riddare, du segrare i torneringen», och fruarna och jungfrurna lutade
sig ner ifrån altanerna och togo kransarna från sitt hufvud och
buketterna från sin barm och tillkastade honom dem huldrikt.
Då såg Ödmjuk, som stod i folkträngseln, sin broder Skönherre rida
förbi, klädd i himmelsblå sammet med puffar af hvit atlas och
silfverbroderier. Hon såg hans sköna ansikte leende af lust och glädje,
såg hans gyllne lockar fladdra, när han aftog den fjäderprydda baretten
för att hälsa; hon såg hur vänligt han tackade folket ifrån sin höga
häst, och huru gladt han log emot damerna, som kastade blommor och
bandrosetter öfver honom. Det var Skönherre, som hon sedan många år ej
sett och som nu visade sig för henne, uppburen af hofvets gunst och
mängdens bifall.
Hon frågade sig väg till hans hem; men när hon kom dit, började det
redan skymma och ljusen voro tända i salarna och musik skallade nu
ofvanifrån, ty Skönherre gaf en bankett för de främmande gästerna.
Tjänare lupo af och an, och pager skyndade genom korridorerna, men alla
hade brådtom, och ingen aktade på Ödmjuks ord. Ändtligen förbarmade sig
en gammal betjänt öfver henne, och då han hörde, att hon var hans herres
syster, så förde han in henne i ett rum och gick till Skönherre i salen.
»Riddar Skönherre, käre herre», sade han, »behagar ni för ett ögonblick
träda in i rummet bredvid; en ädel jungfru begär att få tala med er».
Då satte Skönherre den gyllene pokalen på bordet och inträdde i
sidorummet, där han såg sin syster stå i en grå klädning, med håret
doldt under slöjan. Han visste ej hvem hon var, och när hon hade
upptäckt sig för honom och med tårar hälsat honom, så sade han:
»Käraste, hvad vill du här? Det hade varit bättre, att du stannat därute
på landet. Men eftersom du nu är här, kan du stanna; vi skola väl göra
råd för ett rum åt dig i mitt hus. Var inte rädd; jag behöfver dig inte
så mycket och skall ej hafva så stora fordringar som Rikman.» — Därmed
gick han, och man anvisade Ödmjuk ett rum, där hon kunde gå in och ut,
utan att någon frågade efter henne eller saknade henne, allra minst
Skönherre, hennes broder, som alltid kom sent hem, ty om dagarna var han
vid hofvet, där han blifvit den mest omtyckte och förste bland alla
riddare.
Men Ödmjuk hade han alldeles glömt.
Då hände det en dag, att han höll en bal i sitt hus, till hvilken han
hade inbjudit de förnämsta vid hofvet, bland dem den unga hertiginnan af
Brabant, som han mottog vid porten och sirligt förde uppför trappan,
just då Ödmjuk skulle gå till aftonbönen. — Hertiginnans blick föll på
Ödmjuk, som i sin ringa klädnad så illa passade till prakten omkring
henne, och hon frågade riddaren hvilken jungfrun var.
Då sade Skönherre: »Det är väl någon af pigorna, som ej är värd att ers
höghets blick faller på henne — jag känner henne ej!» — och han skyndade
förbi med hertiginnan. Men Ödmjuk sjönk ner på marmortrappan och
snyftade. »Ack, broder Skönherre, broder Skönherre, gifve Gud jag aldrig
hade hört detta! Rikman har gifvit mig hårda ord och stött ut mig ur
sitt hus, men han glömde aldrig att vi voro af _samma_ familj och att vi
legat i _samma_ vagga; _du_ har förnekat mig.»
Då nu detta hade händt henne, så insåg Ödmjuk, att hon omöjligen kunde
stanna i sin broders hus, och hon beredde sig att uppsöka något annat
ställe. Vid hofvet, tänkte hon, där så många lefde och blefvo mätta, där
torde det äfven finnas en plats för henne, och hon framträdde för
konungens slott och ropade: »Jag är Ödmjuk, som är förskjuten af sina
bröder; upptagen mig!»
Då skrattade kammartjänarne och tallrikslickarne, och kammarjungfrurna
flinade och hånade: »Hå, hå, har riddar Skönherre sådana präktiga
släktingar? Goda Ödmjuk, gå några hus längre fram; här behöfva vi dig
icke.»
Då gick Ödmjuk vidare från hus till hus, men hvarhelst hon klappade på,
fanns det ingen, som behöfde henne.
Så kom hon äfven till ett stort kloster, där flera nunnor sjöngo
aftonsången till Guds ära. Ödmjuk hade sargade fötter och var trött och
uppgifven, men hon hoppades att få hvila hos nunnorna och stanna där för
alltid. — Därför drog hon med godt mod på portklockan och framställde
sin begäran för syster portvakterskan. Men portvakterskan svarade: »Jag
skall framställa er begäran för fru abbedissan.»
Snart visade sig äfven fru abbedissan med ett stort kors på sin
nunnekåpa, ett kors vid en gyllene kedja om halsen, med lång, fladdrande
slöja och långt släp, och frågade: »Jungfru, hvad vill du och hvad
bringar du?»
Ödmjuk svarade: »Mig själf, ärevördiga fru», och nu trodde hon att
abbedissan skulle säga: »Kom i frid, du uttröttade; här är en ort för
ödmjukheten!»
Men abbedissan sade: »Goda Ödmjuk, detta är ett adeligt stift, och
himlabrudarna draga aldrig in här utan en rik morgongåfva och hemgift;
uppsök ett blygsammare kloster; här behöfva vi dig icke.»
Men Ödmjuk var så trött och hjärtesjuk, att hon ej frågade sig för vid
något annat kloster. Hon gick ända tills hon kom till sin moders vraf.
Här kastade hon sig ner och bad: »Moder, kära moder, tag mig till dig!»
Då syntes en hög gestalt i förklaradt sken och frågade: »Dotter Ödmjuk,
hvarför ropar du mig?» — Ödmjuk sade: »Jag är ovärdig och förskjuten;
haf förbarmande och tag mig till dig!»
Då sade gestalten: »Hvarför har du lämnat dina bröder, du, som skulle
blifva dem trogen?»
Ödmjuk svarade: »Ack, kära moder, jag har ej lämnat dem; de hafva lämnat
mig.»
Då böjde sig den ljusa gestalten ner och berörde den knäböjandes panna
med en helig, himmelsk kyss och sade: »Dotter Ödmjuk, förtröttas icke,
din blifver segern; men du måste vinna dem, som fara vilse och tro, att
de kunna umbära dig, du måste vinna dem med saktmod och tålamod. Var
stark, dotter Ödmjuk, och gör dig i ordning, så att dina bröder ej måtte
behöfva fråga hvar deras syster Ödmjuk är, när de behöfva henne.»
»Moder, moder», ropade Ödmjuk, »gör mig stark!»
»Ödmjuk, du är det redan», ljöd det tillbaka, och gestalten försvann som
dimma.
Nu stod Ödmjuk vid sin moders graf stärkt och tröstad. Då tänkte hon
först på sin broder Rikman och begaf sig på väg till honom.
Då hon drog bort ifrån honom, logo ängarna, och mycken ståtlig boskap
gick på bete; då arbetade hans kvarnar dag och natt, och hans mejerier
voro att förlikna vid små herregårdar. När hon nu återkom, trodde hon
nästan, att hon gått vilse, ty ängarna lågo förödda, säden var
nertrampad och förstörd, boskapen var bortdrifven eller irrade förströdd
i skogarna, kvarndammarna voro fulla med sand och mejerierna förödda.
Ödmjuk skred med fruktande, dock starkt hjärta framåt, tills hon kom
fram till sin broders slott. Där såg hon sönderbrutna vårdtorn och
nerrifna murar, och i salarna spann spindeln och drömde flädermusen, och
vinden, den susande vinden, drog genom gångarna; sol och måne lyste
genom det söndriga taket och de söndersplittrade sparrarna.
Då blef Ödmjuk sorgsen till sinnes, och hon utropade klagande: »Broder
Rikman, ack, käre broder Rikman, hvar är du?»
Då framträdde Rikmans böjda gestalt ur en sal och frågade: »Hvem ropar
mig?» — »Det är jag, din syster Ödmjuk», svarade hon.
»Hvad fordrar du af mig?» frågade han. »Jag har visat bort dig under de
goda dagarna; hvad kan du vänta under de onda? Mina bönder hafva gjort
uppror mot mig med mord och brand och mina grannar hafva med väpnad hand
infallit i mitt land och förstört mina borgar och dödat mina krigare!» —
Men han sade ej huru hårdt han hade förtryckt sina bönder, och huru
mycket han retat och skadat sina grannar genom sitt öfvermod, ty han
hade alltid tänkt: »Jag är Rikman och kan göra hvad jag vill.»
[Illustration: »Då såg Ödmjuk sin broder Skönherre rida förbi.» (Sid.
93)]
»Gå härifrån, syster», sade Rikman; »sök dig någon bättre platts; hos
mig är det sorg och brist.» — Men Ödmjuk sade: »Käre broder, låt mig
stanna; om alla öfvergifva dig, vill jag dock vara hos dig; jag skall gå
till bönderna, till mjölnarne och till grannarna och vänligt bedja dem,
att de åter blifva dina vänner, så att du ännu en gång kan komma till
din rätt.»