II.

Öfverallt i konungaborgen härskade stor glädje. Med sin moder och sina

systrar kom den unge konungen att tacka sin hustru och trycka sina barn

till sitt hjärta, ty han var lycklig och stolt att hans släkt skulle

fortlefva. Konungen förde biskopen med sig, att han med sin välsignelse

skulle styrka konungens gemål, att han med kraftiga besvärjelser skulle

skydda barnkammaren och sjukrummet mot det ondas våld och med heliga

namn bevara de små mot onda blickar.

På ett hyende lågo de två gossarne bredvid hvarandra som tvenne

rosenknoppar, och amman bar dem försiktigt till badet; men så snart de

rosiga små lemmarna vidrörde det ljumma vattnet, inträffade något

förskräckligt och olyckligt. De sköna människoformerna krympte

tillsamman och tvenne unga, knappast ruggiga korpungar flögo upp och ut

genom det öppnade fönstret.

Amman gaf till ett rop och tappade i förskräckelsen hyendet, på hvilket

hon burit barnen. Högljudt började äfven tärnorna skrika af ångest och

förfäran vid det förskräckliga spökeriet. Den unge konungen, hvars

stolthet och förtjusning hade flugit därifrån i afskyvärd korpgestalt,

och som förtärdes af kärleken till det troll, han tagit till maka,

utstötte ett jämmerskri som gaf ett skallande återljud i den hvälfda

salen; och af ångest, blygsel och förskräckelse dolde kvinnorna sina

ansikten i händerna. Ur biskopens hand föll den heliga boken och från

salen ut på borggården genljöd det: »Drottningen är en häxa!»

Men hon låg i sin säng. I det ögonblick, då kvinnans högsta lycka kommit

henne till del, då hon tigande öfvervunnit den svåraste ångest och den

högsta, heligaste hänryckning, återstod henne den värsta och

förskräckligaste pröfningen. Hennes gemåls jämmerskri trängde sig äfven

fram på hennes läppar, klagoljudet ville öppna dem, men då stod framför

hennes bädd feens höga gestalt och hon lade varnande sitt finger på sin

mun. Då trängde den trogna systern tillbaka klagoljuden i sitt hjärta

och låg där med tigande mun, genomkämpande det svåraste lidande.

Hon teg då den älskade kastade sig för henne och besvor henne att säga

honom om hon verkligen var en trollpacka — hon som han omhuldat och

älskat mer än sin ögonsten, mer än renheten af sitt ädla blod. Hon teg

då biskopen hotade henne med alla helvetets straff, då folket skymfade

henne och konungahusets alla kvinnor vände sig ifrån henne med åtbörder

af afsky och förakt. Hon teg då råa händer sleto henne ur hennes gemåls

slott och då hon under förbannelser kastades ner i ett djupt och fuktigt

fängelse.

[Illustration: De nyfödda barnens förvandling.]

Nu var hon åter allena, och omkring henne rådde tystnaden, men icke

grönskade som fordom skogen rundt om henne eller belyste henne solen och

månen. Förskräckelse och mörker omgåfvo henne, men icke ens ensamhetens

fasor kunde aflocka henne ett ljud. Hon fördes inför domaren och

anklagades att med onda konster hafva förtrollat konungen och bragt

vanära öfver det kungliga huset. Hon hade födt en trollafföda och öfvat

ond trolldom, och allt detta skulle hon nu bekänna. Men den trogna teg;

då släpade bödelsknektarne henne till tortyrkammaren och visade henne

allt, som där väntade henne; de slogo hennes späda kropp med gissel, men

hon teg.

Då bröt domaren den hvita stafven öfver henne såsom en oförbätterlig

trollpacka, och hon dömdes att lefvande brännas på ett stort bål, sig

själf till straff och andra till varnagel.

Hon hörde detta, den hårda, orättfärdiga domen, med sänkt hufvud och hon

teg. Ej med ett ord bekände hon sin oskuld, ej med ett ljud bad hon om

sitt lif. Hon blef således återförd i fängelset och låg där inne, såsom

hade hon redan varit i sin graf. Men den unge konungen sörjde och grämde

sig öfver förlusten af sin älskade, och om han också med seende ögon

sett huru hans barn förvandlades, om också hans gemåls hemlighetsfulla

arbete bekymrat honom, så ville han ändock icke tro på hennes skuld och

hennes onda sinne. Han grämde sig så djupt, att han tärdes af som en

skugga och hvarken ville smaka mat eller dryck. Men de som hade afundats

den unga drottningen och som ville henne illa, sade: »Se bara, så

förtrollar häxan med onda konster konungen att hans ben förvissna och

hans blod torkar bort. — Ju förr hon dödas, dess bättre, ty eljest

fördärfvar hon oss alla.»

Men under tiden satt den trogna i det mörka fängelset, och i det svaga

ljuset arbetade hon på den sista skjortan. Man hade i fängelset kastat

in hennes spinnrock och de sex skjortorna, ty äfven dessa skulle

brännas, så att intet blefve kvar af hennes syndiga konster. Ingen tröst

gafs henne och intet mildt tilltal hörde hon, blott stundom om natten

slogo de sju brödernas vingar mot gallret i hennes fängelsefönster och

hon såg skuggorna af korparna draga förbi. Men där ute uppbyggdes bålet

och midt i detsamma sattes pålen, vid hvilken hon skulle förbrännas.

Beck och svafvel höllo bödelsdrängarne i ordning, ty inom denna hemska

rök skulle den rena kroppen förtäras. Tidigt följande morgon, då daggen

ännu låg på gräset, skulle domen fullgöras å henne.

Domen lades för konungen, att han skulle underskrifva den. Då vred han

sig i sin smärta och sina kval, ty han ville ej höra något därom, ville

ej bidraga till att hans älskade skulle dödas. Hans systrar gräto med

honom, ty de hade medlidande med hans kval; men deras hjärtan voro

fångna af vantro, ty äfven de höllo drottningen för en häxa och ville

hennes död. Därefter sade de till sin broder: »Käre, trösta dig; din

smärta skall ej räcka länge. Se, ännu håller häxan med sina

trollfjättrar din själ fången och hennes bedrägliga behag lägga en dimma

öfver dina ögon. Men när elden har förtärt hennes syndiga kropp, då

skall du blifva fri och löst ifrån trolldomen.»

Konungen sade: »Mitt hjärta ropar i mig mot hvad jag gör. Och har hon

omgifvit mig med trolldom, så var det den ljufvaste och huldaste, och

jag vill aldrig blifva fri från honom.»

Men hans systrar sade: »Vill du då se dina barn kretsa som korpar

omkring galgen? Sannerligen, äfven vi hafva älskat henne för hennes

sedesamma sätt, men vi hafva sett den dag, som bringade vanära öfver dig

och vårt hus.»

Då dolde konungen sitt ansikte och grät, men han bekräftade med sitt

insegel domen, som hans råd uttalat öfver hans gemål.

Nu var den sista natten kommen, hvilken den trogna ännu hade att lefva.

På sitt multnande halmläger låg hon och skådade upp mot månen, som lyste

in genom hennes fängelsefönster.

Men utanför fönstret sutto korparna; de höggo med sina näbbar i gallret

och slogo emot detsamma med sina starka vingar; men det hjälpte ej; de

kunde ej lösbryta de fasta gallren. Väktarne på gården förskräcktes och

sade till hvarandra: »Se, så förtrogen häxan är med galgfåglarna! Helt

visst äro de fördömda själar, och efter sin död måste hon sålunda flyga

som hennes afföda flög, när vigvattnet berörde dem.»

Så talade väktarne och korsade sig för bröst och panna.

När det blef svalare och morgonstjärnan var i sitt nedstigande, då flögo

korparna med jämmerskri mot skogen, och när den första solstrålen visade

sig, då inträdde bödelsdrängarne i den hulda kvinnans fängelse.

»Stig upp, häxa», ropade de; »i dag är den dag, då dig skall vederfaras

rättvisa; härefter skall du aldrig förtrolla konungar och vanhedra en

ädel släkt. Gör dig i ordning och beredd; du skall brinna så länge

daggen varar, och när solen lyser klar skall af dig återstå endast en

hop aska, som vinden skall förskingra.»

Den trogna såg på sina bödlar, men hon talade inte ett ord, ehuru

dödsångesten slog sina kalla klor i hennes hjärta. Bödelsdrängarne

kastade omkull henne, sleto hennes kläder från kroppen och bundo henne

med nya hampstreck så hårdt, att blodet sprang ut på hennes händer. I

sin nöd och sitt kval skådade hon upp. Då såg hon ett klart sken; det

var ej morgonrodnaden, som just nu bröt fram, det var feen, som sväfvade

framför henne och manade henne att ej glömma sin ed. Hon visade henne

timglaset, och den trogna såg att hennes pröfvotid snart var till ända.

Hon höll ut och teg, men hon trodde, att med hennes pröfvotid skulle

äfven hennes lefnad vara slut och hon vara fri från jordisk lust och

smärta.

I sitt trogna hjärta tog hon med tusende kärleksord afsked af den

älskade gemålen; men hon bestod i sin trohet och sände honom icke ens,

huru mycket än hennes hjärta trängtade därefter, den sista, den allra

sista hälsningen.

Så fördes hon ut, och hon stod där som ett helgon, ljus och ren, i den

uppstigande morgonens skimrande rosenglans, ännu skönare på sin

smädefulla dödsdag än då hon under gyllene baldakin i skarlakansdräkt

gick med konungen till altaret.

Ur sina hyddor hade folket lupit fram: de fattiga, som hon födt och

klädt, de sjuka, som hennes leende vederkvickt; de ville alla ännu en

gång se henne, och ingen af dem trodde på hennes brottslighet. Vid

fängelsedörren trängde sig folket knotande och hotande, grälande och

bedjande; i sina enfaldiga själar ville de ej tro att synd kunde bo i en

så skön gestalt. Men vaktknektarne trängde undan folket, så att de ej

kunde komma fram till drottningen; de togo den trogna midt ibland sig,

men efter dem trängde det klagande folket ända till domsplatsen, där

bålet var upprest och pålen höjde sig med den järnkedja, som skulle

lindas kring hennes mjuka kropp.

Skjortorna, som man kastat in efter henne, den sista på hvilken hon

arbetat och som jämte henne skulle uppbrännas, funno de sökande

knektarne icke. Feen hade tagit dem och försvunnit med dem i skogen.

Där ute i vildmarken vid det brusande vattnet kretsade korparna; sträft

och hest trängde deras skri genom skogen, och tvenne knappt ruggiga

korpungar följde ängsligt de fladdrande fåglarna. Morgonen gick upp,

solen kysste redan bort den glänsande daggen och ännu var räddningen ej

för handen, den befriande stunden ännu ej kommen.

På domsplatsen hade folk från när och fjärran samlat sig; äfven konungen

var där med hela sin familj; men han hade sänkt hufvudet mot bröstet, ty

han kunde ej se henne dö. Ännu en gång uppläste domaren hennes dom och

öfverlämnade hennes kropp åt lågorna och de fyra vindarna. Biskopen sade

en bön och öfverantvardade hennes själ åt de onda makterna, emedan hon

framhärdade i det onda. — Högre steg solen, intet rörde sig till hennes

räddning, blott skogen susade och i fjorden brusade det som vattenfall.

Nu blef hon bunden vid pålen, hennes händer fängslades af repet, hennes

kropp af järnkedjan. Med facklan i hand närmade sig bödeln bålet. Då

brusade ett jubelrop ur skogen, på hvita hästar och med hvita skjortor

öfver glänsande rustningar och med eklöfskransar i sitt lockiga hår

framstormade de sju bröderna, sköna som ljusets söner, de löste, de

befriade, de lösande, de befriande! Alla hade återfått sin sköna

människogestalt, blott den yngste, på hvars skjorta en arm fattades,

hade i stället för ena armen en korpvinge.

På en strålande vagn stod feen, i sina armar höll hon de ur trolldomen

lösta barnen, som sträckte rosiga armar mot modern. Högt upplyftade hon

timglaset, det sista sandkornet var utrunnet, förbi voro pröfningens och

tystnadens sju år och från den trognas läppar klingade det första

glädjeropet klart och jublande som en lärksång.

Hon vred på sin fjättrade kropp, hon sträfvade att lösa sina bundna

händer, men sin blick vände hon ej mot bröderna, som trängdes omkring

henne, icke till dem, för hvilka hon lidit allt, icke till den älskade

mannen, som upplöst i kärlek, ånger och lycksalighet låg vid hennes

fötter — utan barnen gällde hennes första blick, det första jubelskriet

från hennes lösta läppar.

Och konungens moder löste purpurmanteln från sina skuldror, konungens

systrar erbjödo ödmjukt det gyllene diademet och den glänsande

halskedjan åt den trogna och goda att smycka sig med. Lösta af brödernas

händer föllo hennes band, och i hennes armar, vid hennes bröst hvilade

den förlorade och återvunna lyckan — hennes söner.

Till en början låg tystnad och vördnadsfull andakt öfver mängden, men

snart utbröt folkets tusenstämmiga glädje i jublande skri.

Förbi bödelsdrängarne, som skygga och fulla af ångest flyktade undan,

framstormade folket, de sleto ner bålet, på hvilket drottningen skulle

hafva blifvit bränd, de lade stockarna på sina skuldror som en sköld och

dit upp lyftade de drottningen och hennes söner. De sju brödernas

lysande skara omgaf henne, och dem följde konungen med sitt hof.

När de nu kommo till staden, så började klockorna att ringa af sig

själfva, och då de gingo upp på borgen, hade rosor växt upp på hela

vägen och eklöfskransar omslingrade dörrposterna.

Från folkets skuldror, som burit dem, lyftade konungen nu sin hustru och

sina barn; han förde in dem i sitt slott och satte dem på sin gyllene

stol. Honom omgåfvo de sju bröderna, och i intet land funnos hjältar

liksom dessa, hvars svärd skyddade konungen och gjorde honom mäktig och

rik. Men han lefde ännu länge i stor glädje med sin trogna, älskade

gemål, och alla de tusende kärleksord, som hennes stumma mun förut

förtegat, de klingade nu många, många år, tills de båda buros till

grafven. Då gingo äfven de sju bröderna till hvila, men ännu länge,

länge sjöng man om dem och om deras systers stora trohet.

Kannitverstan.

En historia från Holland.

Det är visserligen sant att människan öfver allt i världen, i Pirna och

Gundelfingen så väl som i Amsterdam och Trippsdul, har tillfälle att

anställa betraktelser öfver obeständigheten af allt jordiskt, och ser

man sig noga omkring, skall man snart märka, att icke allt är guld som

glimmar, och på så sätt skall man blifva belåtnare med sitt eget öde.

Men på en sällsam omväg kom en tysk gesäll i Amsterdam genom ett misstag

till sanningen och till erkännande af henne. Ty då han hade kommit till

denna stora och rika handelsstad, full af präktiga hus, vaggande fartyg

och arbetssamma människor, föll honom genast ett stort och skönt hus i

ögonen. Det var större än något han sett på hela sin vandring från

Tuttlingen ända till Amsterdam. Länge betraktade han med beundran denna

dyrbara byggnad, de sex statyerna på taket, de sköna tinnarna och de

höga fönstren, större än dörren på faderns hus där hemma. Slutligen

kunde han ej låta bli att tilltala en förbigående:

»Min gode vän, sade han till honom, kan ni säga mig hvad den herrn

heter, som är ägare till detta sköna hus med fönsterna fulla af

tulpaner, stjärnblommor och löfkojor?»

Men mannen, som förmodligen hade något viktigare att göra, och som

olyckligtvis af tyska språket förstod precis lika mycket som den

frågande förstod af det holländska, nämligen intet, svarade kort och

snäsande: »Kannitverstan!» och skyndade vidare. Detta var ett holländskt

ord eller tre, om man noga betraktar det, och betyder så mycket som:

»Jag förstår er icke.» Men vår vän från Schwaben trodde att detta var

namnet på den person, efter hvilken han frågat. Det måtte vara en

riktigt stenrik man, herr Kannitverstan, tänkte han och gick vidare.

Genom den ena gatan efter den andra kom vår Tuttlingare ändtligen till

hamnen, som där heter »Y»; men om man i stället för »Het Ey» skulle säga

»Ypsilon», så skulle ingen människa där förstå det. Där låg nu skepp vid

skepp och mast reste sig vid mast, och vår vandringsman visste till en

början icke huru hans två stackars ögon skulle räcka till att nogsamt se

och betrakta alla dessa härligheter, tills ändtligen ett stort skepp

ådrog sig hans uppmärksamhet. Det hade nyss anländt från Ostindien, och

höll just nu på att urlastas. Redan stodo hela rader af kistor och balar

bredvid och på hvarandra på stranden. Ännu flera vältades ut, därtill

stora fat, fyllda med socker och kaffe, med ris och peppar, och

däribland äfven mycken råttsmuts. Sedan vår vandrare länge hade skådat

därpå, frågade han ändtligen en, som just bar upp en lår på axeln, hvad

den lycklige mannen hette, åt hvilken hafvet fört alla dessa varor i

hamn.

»Kannitverstan», lydde å nye svaret.

Då tänkte vår vän: »Aha, är det så! Ingen under att man har råd att

bygga så präktiga hus och ha tulpaner i förgyllda krukor i fönstren, när

hafvet tillför en sådana rikedomar.»

Och nu tog han samma väg tillbaka till staden, och anställde för sig

själf rätt sorgliga betraktelser, hvad han dock var för en stackars

fattiglapp midt ibland så många rika i denna värld. Men just som han

tänkte: »Ack, den som en gång finge så goda dagar som herr Kannitverstan

har det», vände han om ett hörn och mötte ett stort liktåg. Fyra med

svart öfverdragna hästar drogo en likaledes med svart öfverdragen

likvagn långsamt och sorgligt, såsom hade de vetat att de förde en död

till sin hvila. Ett långt tåg af den aflidnes vänner och bekanta följde

efter, par om par, sorgklädda och tysta. På afstånd ljöd en ensam

klocka.

Nu greps vår främling af en vemodig känsla, som hvarje god människa

erfar vid åsynen af ett lik, och han stannade med hatten andäktigt

mellan händerna tills tåget gått förbi. Då slöt han sig till den siste i

tåget, som just i tysthet uträknade hvad han kunde förtjäna på sin

bomull ifall den stege 18 gulden centnern, grep honom sakta i

öfverrocken och bad honom beskedligt om närmare underrättelse.

»Det måtte hafva varit en god vän till er», sade han, »för hvilken

klockorna klinga, eftersom ni går här så bedröfvad och eftertänksam.»

»Kannitverstan», blef äfven denna gång svaret.

Men då rullade ett par tunga tårar ur ögonen på vår gode Tuttlingare,

och det blef honom på en gång tungt och lätt om hjärtat. »Stackars

Kannitverstan», utropade han, »hvad har du nu af all din rikedom?

Detsamma som jag en gång skall få af allt mitt armod: en svepning och en

kista, och af alla dina sköna blommor kanhända en rosmarin eller en

myrten på ditt kalla bröst.»

Med dessa tankar följde han liktåget, som om han hade hört dit, ända

till grafven, såg den förmente herr Kannitverstan nedsänkas i sin

hvilobädd och blef mer uppbyggd af den holländska likpredikan, af

hvilken han ej förstod ett ord, än af mången tysk, på hvilken han ej

gifvit akt. Ändtligen följde han med lätt hjärta de sörjande från

grafven, förtärde på ett värdshus, där man förstod tyska, med god aptit

en bit limburgerost, och när det sedan någon gång låg honom tungt på

hjärtat att så många människor i världen voro rika och han så fattig,

tänkte han blott på herr Kannitverstan i Amsterdam, hans stora hus, hans

rika skeppsladdning och — den rike köpmannens trånga graf.

De tre systrarna med glashjärtat.

Ny saga.

Det finns människor med glashjärta. Om man sakta vidrör dem, klinga

deras hjärtan så fint som silfverklockor; men om man slår hårdt på dem,

så gå de sönder.

Det fanns en gång ett kungapar, som hade tre döttrar, och alla tre hade

glashjärtan. »Barn», sade drottningen, »varen försiktiga med edra

hjärtan; de äro en bräcklig vara.» Och de vore också försiktiga.

Men den äldsta systern, som gärna fångade fåglar och tyckte om blommor,

lutade sig en vacker dag ut genom fönstret mot fönsterposten och såg ner

i trädgården, där bin och fjärilar flögo omkring löfkojorna. Därvid

klämde hon sitt hjärta: Kling! lät det som om någonting gått sönder, och

hon föll död ner.

Någon tid efteråt drack den andra prinsessan i ordningen en kopp kaffe,

som var för hett. Då klingade det återigen till som när glas går sönder,

blott litet finare än första gången, och hon föll också ner. Då lyfte

hennes mor upp henne och såg på henne, och varsnade snart till sin

glädje att hon icke var död, utan att hennes hjärta blott fått en

spricka, men att det icke skulle hålla länge, utan mycken försiktighet.

Hvad skola vi nu göra med vår dotter? undrade konungen och drottningen.

Hon har en spricka på hjärtat, och om den också är aldrig så fin, så kan

det likväl mycket lätt gå sönder. Vi få lof att akta henne noga.

Men prinsessan sade: »Låt mig vara. Mången gång håller det som fått en

spricka ändå ganska länge.»

Under tiden hade den yngsta konungadottern också blifvit stor samt så

vacker, god och förståndig att konungasöner strömmade till från alla

sidor att fria till henne. Men skadan hade gjort den gamle konungen vis

och han sade:

»Jag har ännu blott en hel dotter och äfven hon har ett glashjärta. Om

jag skall gifva henne åt någon, så måste det vara en konung som äfven är

glasmästare och förstår att handskas med så ömtåliga varor.» Men bland

alla friarne fanns det inte en enda som hade slagit sig på

glasmästaryrket, och så måste de alla åter draga sina färde.

Då fanns det ibland pagerna på kungaslottet en som var nästan färdig.

När han tre gånger till fått bära upp släpet efter den yngsta

konungadottern, så var han adelsman. Då skulle kungen lyckönska honom

och säga till honom: Nu är du färdig och adelsman. Jag tackar dig. Nu

kan du gå.

När han nu första gången bar upp prinsessans släp, vände sig

konungadottern om och sade till honom:

»Så trefligt du bär upp mitt släp! Så trefligt har ingen annan burit

det.»

Då märkte pagen att hon äfven kunde föra ett kungligt språk. Men han var

nu också färdig och adelsman. Kungen tackade, önskade honom lycka och

sade att nu kunde han gå.

När han gick, stod prinsessan i trädgårdsporten och sade till honom:

»Du har burit mitt släp på ett mycket trefligare sätt än någon annan. Om

du bara vore glasmästare och kung ändå!»

Därpå svarade han, att han skulle göra sig all möjlig möda att bli det;

hon skulle bara vänta på honom. Han skulle säkert komma tillbaka.

Han gick nu genast till en glasmästare och frågade honom, om han ej

behöfde någon lärpojke. »Jo», svarade denne, »men du får lof att lära

hos mig i fyra år. Första året lär du dig att hämta bröd ifrån bagaren

och tvätta, kamma och kläda barnen; andra året lär du dig att kitta

fönster, det tredje att skära och sätta in rutor, och det fjärde året

blir du mästare.»

Därpå frågade han glasmästaren, om han ej kunde få gå i omvänd ordning,

ty då gingo det fortare. Men glasmästaren försäkrade honom, att en

ordentlig glasmästare alltid måste börja framifrån, annars blefve det

ingenting ordentligt.

Nå, han gaf sig tillfreds därmed. Första året hämtade han därför bröd

hos bagaren, tvättade och kammade barnen och satte kläderna på dem; det

andra året lärde han sig kitta fönster, det tredje lärde han att skära

och sätta in rutor, och det fjärde året blef han mästare. Därpå återtog

han sina kläder som adelsman, tog afsked af sin lärare och öfverlade

hvad han nu skulle företaga för att bli konung.

Medan han sålunda vandrade på gatan försjunken i tankar och såg ner på

stenläggningen, kom en man till honom och frågade, om han hade förlorat

något, eftersom han ständigt såg ner på jorden. Då svarade han, att han

visserligen inte hade förlorat något, men att han dock sökte något,

nämligen ett konungarike, och frågade honom om han kunde veta hvad han

skulle göra för att bli konung.

»Om du vore glasmästare», sade mannen, »så visste jag nog råd.»

»Jo, jag är allt glasmästare», svarade han, »och alldeles nyss färdig.»

Då han sagt detta, berättade honom mannen historien om de tre systrarna

med glashjärtat och huru den gamle kungen nödvändigt ville gifta sin

dotter med en glasmästare. »I början», sade han, »var det äfven ett

villkor att den glasmästare, som finge henne, tillika skulle vara konung

eller konungason; men eftersom det inte finns någon som är bägge

delarna, glasmästare och konung på samma gång, så har han gifvit litet

efter, som den klokaste alltid måste göra, och uppställt två andra

villkor. Men glasmästare måste han ändå vara. Därvid blir det.»

»Hvilka äro då de båda andra villkoren?» frågade adelsmannen.

»Prinsessan måste tycka om honom, och så måste han ha sammetshänder. Om

det nu kommer en glasmästare, som prinsessan tycker om och som har

sammetshänder, så vill konungen gifva honom sin dotter och senare, vid

sin död, göra honom till konung. Det har också varit en hel hop

glasmästare på hofvet, men det var ingen, som prinsessan tyckte om.

Dessutom hade de inga sammetshänder, utan stora, grofva händer, och

naturligtvis kan man inte vänta annat af vanliga glasmästare.»

När den unge adelsmannen fått veta detta, gick han till slottet,

upptäckte sig för konungen, påminde honom att han varit page hos honom,

och berättade att han af kärlek till hans dotter blifvit glasmästare och

att han nu gärna ville gifta sig med henne och bli konung efter kungens

död.

Då lät konungen kalla prinsessan, och frågade henne om hon tyckte om den

unge adelsmannen, och när hon bejakade detta, emedan hon genast kände

igen honom, sade han vidare, att han nu skulle taga af sig handskarna

och visa om han också hade sammetshänder. Men prinsessan menade att det

var alldeles onödigt, hon visste bestämdt att han hade sammetshänder.

Hon hade märkt det redan då, när han hade fört henne uppför trappan.

Så voro nu båda villkoren uppfyllda, och då prinsessan fick en

glasmästare till man och till på köpet en med sammetshänder, så var han

mycket rädd om hennes hjärta, och det höll till hennes saliga död.

Men den andra systern, som redan hade en spricka på sitt hjärta, blef

tant, och en den allra älskligaste tant i världen. Detta försäkrade icke

blott barnen, som adelsmannen och prinsessan fingo, utan äfven alla

andra människor. Hon lärde de små prinsessorna att läsa, bedja och göra

dockkläder och hon såg igenom prinsarnes betygsböcker. Den som hade goda

betyg fick beröm och en gåfva till på köpet, men om någon hade dåliga

betyg, så gaf hon honom en smäll och sade: »Säg, du stygge prins, hvad

tänker du på? Hvad tänker du bli för något? Nå, säg ifrån. Hör du!»

Och när han då snyftade och sade: »Ko- ko- ko-konung», skrattade hon och

frågade: »Konung, kung Midas? — Hans majestät kung Midas med två långa

åsneöron?» Då skämdes den som fått de dåliga betygen alldeles

förskräckligt.

Och äfven denna andra prinsessa blef mycket gammal, ehuru hennes hjärta

hade fått en spricka. Då någon förundrade sig däröfver, svarade hon

alltid: »Hvad som i ungdomen får sig en skada, men därvid inte går

sönder, det håller nog ofta rätt länge.»

Och det är också sant. Ty min mor har en gammal potpurrikruka, hvit och

beströdd med små, bjärta blomsterbuketter; den har haft en spricka så

länge jag kan minnas och håller ändå; och under den tid min mor haft den

äro sedan så många nya potpurrikrukor köpta och sönderslagna, att man

rakt inte kan räkna dem.

Den gamle trollkarlen.

Det fanns en gång en mycket elak trollkarl, som för länge sedan hade

bortröfvat två späda barn, en gosse och en flicka, med hvilka han

alldeles ensam bebodde en håla i en öde trakt. Dessa barn hade han —

Gudi klagadt — lofvat åt djäfvulen; och sina elaka konster lärde han ur

en trollbok, som han förvarade som sin bästa skatt.

Men nu hände det ibland, att den gamle trollkarlen aflägsnade sig från

sin håla och att barnen blefvo ensamma kvar där. Då läste gossen, som

utspionerat det ställe, där den gamle förvarade sin trollbok, i boken.

Ur densamma lärde han mången trollformel i svartkonsten, och med tiden

blef han själf en skicklig trollkarl. Emedan nu den gamle blott sällan

släppte ut barnen ur hålan, och ville hålla dem fångna till den dag, då

de skulle falla ett offer åt den onde, så längtade de så mycket mer

därifrån och rådslogo med hvarandra huru de hemligen skulle kunna

undfly. En dag, då trollkarlen mycket tidigt hade lämnat hålan, sade

gossen till systern: »Nu är det tid, lilla syster! Den elake mannen, som

håller oss i så hård fångenskap, är borta. Låt oss nu bryta upp och gå

härifrån, så långt våra fötter bära oss.» Detta gjorde barnen, gingo

bort och vandrade hela dagen.

När det nu led mot eftermiddagen, återkom trollkarlen och saknade genast

barnen. Genast slog han upp sin trollbok och läste åt hvilket håll

barnen hade gått. Snart hade han nästan upphunnit dem, de hörde redan

hans vreda och rytande stämma, och systern var full af ångest och

förskräckelse och ropade: »Broder, broder, nu äro vi förlorade; den

elake mannen är oss redan helt nära.» Då använde gossen sin trollkonst,

som han lärt ur boken; han uttalade en besvärjelse, och strax blef hans

syster en fisk och han själf en stor damm, i hvilken fisken muntert sam

omkring.

Då den gamle kom till dammen, märkte han väl att han blifvit bedragen

och brummade förargad: »Vänta bara, vänta bara, er skall jag snart

fånga», hvarpå han i största hast lopp tillbaka till sin håla att hämta

ett nät, för att däri fånga fisken. Men så snart han var borta, blef det

af damm och fisk åter broder och syster; de gömde sig väl och sofvo ut,

och nästa morgon vandrade de vidare och vandrade åter en hel dag.

När den elake trollkarlen kom med sitt nät till det ställe, som han hade

lagt noga märke till, så fanns där ej mer någon damm att se, utan där

var endast en grön äng, på hvilken man visserligen kunde fånga grodor,

men icke fiskar. Då blef han ändå argare än förut, kastade bort sitt nät

och följde barnens spår, som ej undgingo honom, emedan trollspöet i hans

hand visade honom den rätta vägen.

[Illustration: Den gamle trollkarlen stötte näsan mot en klippa.]

Och när det blef afton hade han nära nog upphunnit de vandrande barnen.

De hörde honom fnysa och svära och systern ropade åter igen: »Broder,

käre broder, nu äro vi förlorade; den lede trollkarlen är bakom oss.»

Men gossen utsade åter igen en trollformel, som han hade lärt sig i

boken, och då blef det af honom ett kapell invid vägen och utaf flickan

blef det en skön altarbild i kapellet.

När nu trollkarlen kom till kapellet, märkte han väl att han var lurad

för andra gången, och sprang fruktansvärdt ropande rundt omkring

detsamma; men han vågade ej beträda det, emedan det alltid står i

trollkarlarnas kontrakt med den lede, att de aldrig få beträda en kyrka

eller ett kapell.

»Om jag också icke får komma er närmare, så kan jag dock tända eld på er

och bränna er till aska», ropade trollkarlen och sprang bort att ur sin

håla hämta sig eld.

Medan han nu sprang nästan hela natten igenom, så blef det åter broder

och syster af kapellet och den sköna altarbilden; de gömde sig och

sofvo, och tredje morgonen gingo de vidare och vandrade hela dagen,

medan trollkarlen, som hade en lång väg, å nyo förföljde dem. Men när

han med sin eld kom dit, där kapellet hade stått, stötte han med näsan

mot en stor klippa, som icke kunde tändas med eld eller brännas till

aska. Därför följde han i vildt språng åter barnens spår.

Mot aftonen var han dem nu ganska nära, och för tredje gången förfärades

systern och gaf sig förlorad; men gossen uttalade åter en trollformel,

som han hade lärt sig ur boken; då förvandlades han till golfvet i en

loge, där folket tröskade, och hans lilla syster blef ett korn, som

liksom låg glömdt på loggolfvet.

När den elake trollkarlen kom, såg han väl att han för tredje gången

blifvit lurad, men denna gång besinnade han sig ej länge och sprang inte

först hem, utan uppläste en trollformel ur boken. Då blef han förvandlad

till en svart tupp, som hastigt sprang fram till sädeskornet, för att

picka upp det. Men gossen uttalade ännu en trollformel, som han lärt ur

boken; då blef han hastigt en räf, grep den svarta tuppen innan han ännu

uppickat sädeskornet, och bet af honom hufvudet. Och då tog trollkarlen,

liksom sagan, en ände.

Kung Trastnäbb.

En gång lefde det en kung, som hade en dotter, hvilken var öfvermåttan

skön, men därjämte så stolt och öfvermodig, att ingen friare var henne

god nog. Hon afvisade den ene efter den andre, och dref på köpet gäck

med dem. Ändtligen lät konungen anställa en stor fest och inbjöd till

den från nära och fjärran giftaslystne män. De ordnades alla i en rad

efter rang och stånd. Först kommo konungarne, därpå hertigarne,

furstarne, grefvarne, friherrarne och sist adelsmännen. Nu fördes

konungadottern genom lederna, men mot hvar och en af friarne hade hon

något att invända. Den ene var för tjock, »det vinfatet», sade hon; den

andre för lång, »lång som en majstång»; den tredje för kort, »Per

Stabbe»; den fjärde för blek, »månskensansiktet»; den femte för röd,

»kalkontuppen»; den sjette var icke rik nog, »sur ved, torkad bakom

kakelugnen». Och så hade hon något att anmärka på hvar och en; men i

synnerhet gjorde hon sig lustig öfver en hygglig kung, som stod längst

upp och på hvilken kindbenet var något snedvuxet. »Se», ropade hon och

skrattade, »den där har ett kindben alldeles som en trastnäbb», och från

den tiden fick han heta kung »Trastnäbb». Men då den gamle kungen såg

att hans dotter endast gäckades med folk, och att hon försmådde alla

friare, som voro närvarande, blef han vred och svor att hon skulle taga

till man den förste bäste tiggare, som kom för hans dörr.

Ett par dagar därefter började en spelman sjunga under fönstret, för att

därmed förtjäna en ringa allmosa. När konungen hörde det, sade han: »Låt

honom komma upp.» Då inträdde spelmannen i sina smutsiga kläder, sjöng

för konungen och hans dotter och bad, när han hade slutat, om en

allmosa. Konungen sade: »Din sång har behagat mig så mycket, att jag

vill gifva dig min dotter till hustru.» Konungadottern förskräcktes, men

konungen sade: »Jag har svurit en ed att gifva dig åt den förste bäste

tiggare, och den eden vill jag äfven hålla.»

Ingen öfvertalning hjälpte, prästen hämtades och hon måste genast låta

viga sig med spelmannen. När det var skedt, sade konungen: »Det passar

inte att du som en tiggares hustru längre stannar i mitt slott; nu får

du draga i väg med din man.»

Tiggaren tog henne vid handen och ledde henne ut, och nu måste hon

vandra till fots vid hans sida. När de då kommo till en stor skog,

frågade hon:

»Ack, säg hvilken som rår om den vackra skogen?»

»Jo, det gör kung Trastnäbb; hade du tagit honom, så rådde du nu om

skogen.»

»Ack, jag stackars flicka, ack om jag hade tagit kung Trastnäbb!»

Därpå kommo de på en äng, och då frågade hon åter:

»Hvem rår om den vackra ängen?»

»Det gör kung Trastnäbb; hade du tagit honom, så rådde du nu om ängen.»

»Ack, jag stackars flicka, ack om jag hade tagit kung Trastnäbb!»

Därpå kommo de till en stor stad, och då frågade hon åter:

»Hvem tillhör denna stora, präktiga stad?»

»Den tillhör kung Trastnäbb; hade du tagit honom, så rådde du nu om

staden.»

»Ack, jag stackars flicka, ack om jag hade tagit kung Trastnäbb!»

»Jag tycker inte om det där», sade spelmannen, »att du alltid önskar dig

en annan man. Kanske jag inte är god nog åt dig?» — Ändtligen kommo de

till ett mycket litet hus och då sade hon:

»Herre Gud, sån’t litet hus; hvad kan det vara för en stackare, som rår

om det där rucklet?»

Spelmannen svarade: »Det är mitt och ditt hus, där vi skola bo

tillsammans.» Hon måste böja sig, för att komma in genom den låga

dörren. »Hvar är tjänstfolket?» sade prinsessan. — »Hvad för slag», sade

tiggaren, »tjänstfolk! Vill du ha’ något uträttadt, får du göra det

själf. Gör genast upp eld och sätt på vatten och koka mat åt mig; jag är

duktigt hungrig.» Men konungadottern begrep ingenting af att göra upp

eld och koka, och tiggaren måste själf hjälpa till, så att det skulle gå

någorlunda. När de hade förtärt den tarfliga maten, gingo de till sängs,

men tidigt om morgonen körde han upp henne ur sängen att sköta

hushållet. På det viset lefde de ett par dagar med knapp nöd och

förtärde sina förråd. Då sade mannen: »Hustru, det här duger ej längre

att vi bara äta och ingenting förtjäna. Du får lof att fläta korgar.»

Han gick ut, skar vide och förde hem det; då började hon att fläta; men

de hårda videkvistarna sårade hennes händer. — »Jag ser att det där inte

vill gå», sade mannen; »spinn i stället, kanske går det bättre.» — Hon

satte sig ned och försökte spinna, men den hårda tråden skar djupt in i

hennes späda fingrar, så att blodet började rinna. »Ser du», sade

mannen, »du duger då till ingenting; i dig har jag just fått ett vackert

påhäng. Nu skall jag försöka att börja en handel med stenkrukor och

lergökar; — du får sätta dig på torget och sälja.» »Ack», tänkte hon,

»tänk om folk ifrån min faders rike kommer på torget och får se mig

sitta där och sälja; huru skola de ej gäckas med mig!» Men ingenting

hjälpte, hon måste göra det, om hon ej ville dö af hunger. Första gången

gick det bra, ty folket köpte gärna af henne, emedan hon var vacker, och

gaf henne hvad hon begärde för sina varor, ja många gåfvo henne

penningar och skänkte henne varan på köpet. Nu lefde de af förtjänsten,

så länge det varade, och därpå uppköpte mannen en hel mängd nya

krukkärl. Hon tog plats i ett hörn af torget, ställde kärlen omkring sig

och utbjöd dem till salu. Då kom plötsligen en drucken husar framjagande

och red midt in bland krukorna, så att allt gick i tusen bitar. Hon

började gråta och visste af förskräckelse ej hvad hon skulle taga sig

till. »Ack, hur skall det gå med mig», ropade hon. »Hvad skall min man

säga?» Hon sprang hem och berättade honom sin olycka. — »Hvem brukar väl

sätta sig i ett hörn af torget med lerkärl?» sade mannen. »Låt bli att

gråta; jag ser nog att du inte duger till något ordentligt arbete.

Därför har jag varit borta i kungens slott och frågat om de inte behöfva

en kökspiga, och de ha lofvat mig att taga dig som en sådan, och för

ditt arbete får du där fri kost.»

Nu blef konungadottern kökspiga och måste hjälpa kocken att förrätta det

tyngsta arbetet. I hvardera af fickorna på sin klädning fastsatte hon en

liten kruka, i hvilken hon bar hem det som blef hennes del af den

öfverblifna maten, och däraf lefde hon och tiggaren. En gång skulle den

äldste konungasonens bröllop firas; då gick den stackars prinsessan upp,

ställde sig i salsdörren och ville se på. När nu ljusen voro tända och

den ena vackrare än den andra inträdde, och allt var fullt af prakt och

härlighet, då tänkte hon med bedröfvadt hjärta på sitt öde och

förbannade sin stolthet och sitt öfvermod, som förnedrat henne och

störtat henne i så stort armod. Af de kostliga rätter, som där en och en

i sänder uppburos till bordet, tillkastade henne tjänarne mången gång

ett par bitar. Dessa lade hon i sina krukor och ville bära hem dem.

Plötsligen framträdde konungasonen, klädd i sammet och siden, med

gyllene kedjor om halsen, och när han såg den vackra frun i dörren,

fattade han hastigt hennes hand och ville dansa med henne; men hon

vägrade och förskräcktes, ty hon såg, att det var kung Trastnäbb, som

hade friat till henne och som hon med spott och spe hade afvisat. Men

hennes motsträfvighet hjälpte icke, han drog in henne i salen. Då

sönderslets det band, som höll upp fickorna, och krukorna föllo ut, så

att soppan flöt omkring och matbitarna summo däri. Och då folket såg

detta, uppstod ett allmänt skratt och gäckeri, och hon blygdes så att

hon önskade sig tusende famnar under jorden. Hon sprang ut genom dörren

och ville fly undan, men på trappan upphanns hon af en man, som förde

henne tillbaka; och då hon såg på honom, så var det åter kung Trastnäbb.

Han sade vänligt till henne: »Var ej rädd; jag och spelmannen, som bott

med dig i den eländiga hyddan, äro en och samma person. Af kärlek till

dig har jag sålunda förställt mig, och husaren, som red sönder dina

krukor, var äfven jag. Allt detta har jag gjort för att böja ditt stolta

sinne och straffa dig för det högmod, hvarmed du bemötte mig.» Då grät

hon bittert och sade: »Jag har haft mycket orätt, och är ej värd att

vara din hustru.» Men han svarade: »Lugna dig, de onda dagarna äro

förbi; nu skola vi fira vårt bröllop.» Då kommo kammarfruarna och klädde

henne i de präktigaste kläder, och hennes fader kom och hela hans hof,

och de önskade henne lycka till hennes giftermål med kung Trastnäbb, och

först nu började den rätta glädjen. Jag skulle önska att äfven du och

jag fått vara med.

Michel, den fader- och moderlöse gossen frän Radhost.

Mährisk-wallackisk saga.

Af två bröder hade Martin, den äldre, två barn och Hans, den yngre,

fyra. Den förre blef dödssjuk och bad före sitt slut att den yngre

brodern skulle antaga sig hans tvenne barn när han var död, ty hans

hustru hade redan förut skilts hädan. Därpå afled han.

När nu den yngre brodern kom hem till sin hustru, sade denna till honom:

»Hans, har du verkligen blifvit förmyndare för din brors barn? Jag

hoppas, att du ej blifvit det.» — Men Hans svarade: »Hvarför inte? Hvem

skulle väl eljest hafva åtagit sig de faderlösa? Jag kan väl inte

förneka min broders blod, som ju är mitt eget. Låt oss hellre öfverlägga

om, huruvida vi skola taga gossarne till oss eller föra dem till

främmande människor.»

Därpå svarade hustrun: »För min del vill jag, att vi taga den äldre, men

den yngre vill jag inte ha.» Och mannen sade: »Envisas inte; jag tror,

att vi taga både den äldre och den yngre.» — Men hustrun ville blott

hafva den ene, och sade därför: »Jag tror, att den äldre kan göra oss

större nytta än den yngre, ty den äldre kan snart arbeta; han är ju

redan fjorton år gammal, men den yngre endast två.» — Men mannen sade

bestämdt: »Kära hustru, du vet att jag är deras farbror, och att jag

måste draga försorg om dem. Vi vilja därför taga båda till oss.»

Och de hade gossarne hos sig i nio år. Den äldre, Josef, förtjänade

rikligen hvad han behöfde; den yngre, Michel, hjälpte också efter ett

par år till med lättare arbeten. Men nu kommo onda tider, då det gick

fattigt folk mycket illa. Hans måste t. o. m. sälja sin ko. Då sade hans

hustru till honom: »Ser du nu hur det går med oss. Var det rätt att vi

upptogo två barn som våra egna? Nu kunna vi icke ens föda våra egna

barn.» — Men mannen svarade: »Var ej så orolig. Du vet ju att barnens

hus alltid återstår oss, om jag köper och utlöser det.» — Därpå sade

hustrun: »Vore det icke bättre att göra sig fri från den yngre gossen,

så blir det oss ändå alltid billigare.» — Mannen sade: »Kom ihåg, att vi

togo dem i goda dagar; skulle det icke vara en skam inför både Gud och

människor att drifva bort dem i de onda dagarna?» — Men kvinnan

envisades att få bort barnen. Mannen sade därför: »Vet du hvad, kära

hustru; på det allt må blifva godt, så skall jag föra den yngre vilse

bland bergen.» — Hon sade: »Kära du, hvart tänker du föra honom? Du för

honom blott bort ett par timmars väg, och då är han snart här igen.» Men

Hans svarade: »Jag skall föra honom dit, hvarifrån han aldrig vänder

åter.»

[Illustration: Michel störtar ner i djupet.]

Följande morgon, innan det ännu dagats, sade han till den elfvaåriga

Michel: »Kom, så skola vi se efter om vi inte i Karpaterna där ute vid

Radhost kunna finna en skatt.» Michel anade intet ondt och följde med

gladt mod sin farbroder. När de kommo till hålorna i Radhost, tände

farbrodern ett ljus och förde Michel dit in. Och de stego utför djupet

på en stege, gingo länge och kröpo genom flera hålor, ända till dess de

anlände till en underjordisk flod, öfver hvilken en smal stig förde. När

de voro öfver, sade farbrodern: »Michel, sätt dig här på den här stenen;

här har du bröd och en fällknif; jag skall under tiden se mig vidare

omkring.» Michel satte sig och skar i mörkret af en bit bröd, som han åt

upp. Den stackars öfvergifna gossen väntade och väntade länge, mycket

länge på farbrodern. Han hoppades att denna snart skulle komma tillbaka

med ljuset och rörde sig därför icke från sin plats, äfven emedan han

var rädd i det djupa mörkret. Ifrigt lyssnade han, men farbrodern kom

icke. Då tänkte han: »När allt kommer omkring, har farbror fört mig

vilse med afsikt och har lämnat mig här och gått hem.» Vid dessa tankar

reste sig håren på hans hufvud. Men han tog mod till sig och började

söka sig väg till Radhost. Men det ville ej lyckas honom. Huru skulle

han också utan ljus kunna finna vägen genom hålorna och den smala stigen

öfver floden samt stegen, som förde honom upp. I stället för att närma

sig floden, aflägsnade han sig alltmer från densamma. Dock, detta

varsnade han först när han icke mer hörde dess brusande. Uttröttad sjönk

han ner på den fuktiga marken, lade sitt hufvud på den kala klippan och

grät och klagade högljudt. Därpå sprang han åter upp och gick tillbaka.

När han sålunda famlade omkring i mörkret till höger och vänster, gled

hans fot, och han störtade ner i djupet. Medan han föll, sökte han att

hålla sig fast och slet därvid lös två stora stenstycken från

klippväggen. Utan att tänka på hvad han gjorde, stoppade han dem i den

väska, som han hade hängt öfver axeln, och sökte att trefva sig vidare

fram. Nu närmade han sig floden, och snart hörde han dess brusande. Men

han kunde ej finna stigen, öfver hvilken farbrodern hade fört honom.

Modigt sprang han i floden och sam öfver. Snart kom han äfven fram till

den farliga stegen och klättrade uppför densamma, vig som en katt. Sedan

han ännu en halftimme famlat omkring däruppe, kom han ur det mörka hålet

ut i det fria. Nu märkte han först huru mycket han hade skadat sina

händer och fötter. Han darrade af köld och ångest. Men snart fattade han

mod, föll på sina knän och tackade Gud innerligt att han ej låtit honom

förgås i Radhost. Därpå satte han sig, åt upp det bröd, som han ännu

hade kvar, och öfverlade hvad han nu hade att göra. Han visste att hans

farbror ej längre ville ha honom, och så beslöt han att vandra ut i vida

världen.

När han hade vandrat i flera dagar, kom han till ett slott, tiggde ett

stycke bröd af en tjänare och satte sig på en hörnsten. I det han tog

upp knifven ur sin väska, varseblef tjänaren de två gula klimparna och

frågade honom, hvad han hade där; därvid vände tjänaren stenen på alla

sidor, vägde den i handen, visade den åt andra och gick därpå till sin

herre, för att äfven visa honom klumpen. Slottsherren lät föra gossen

till sig och frågade honom, hvarifrån han fått dessa två stycken gediget

guld. Michel berättade hvad som vederfarits honom och huru han kommit

öfver klumparna. Den faderlöses enkla berättelse rörde slottsherren så

mycket, att han behöll Michel hos sig och upptog honom som eget barn, ty

han var ogift och hade inga egna barn. Guldet sålde han och insatte

pengarna därför mot goda räntor till gossens förmån. Äfven lät han

undervisa honom i allt nyttigt. Michel hade varit 17 år i slottet, när

dess ägare blef dödssjuk. Då testamenterade denna hela sin förmögenhet

åt Michel och anbefallde honom att lefva måttligt och alltid tänka på de

fattiga. Michel tänkte för sig själf: »Huru kan väl den glömma de

fattiga, som själf varit fattig?»

Tvenne år voro förflutna sedan Michels välgörare hade dött och han

blifvit sin egen herre. En dag stod han vid fönstret och såg ut åt

borggården. Då kom en tiggare med sönderslitna kläder vandrande. Den

unge slottsherren rördes af hans nöd, och han befallde portvakten att

genast föra den gamla upp till honom. När denna kom in i kammaren, såg

Michel att det var hans farbror, men denne kände ej igen sin brorson.

»Haf medlidande med mig, nådige herre», bad gubben; »haf medlidande med

en fattig uthungrad gubbe! Gud skall vedergälla er det!» Michel svarade,

att han med glädje skulle gifva honom mat och dryck. »Sätt er!» Därpå

ropade han en tjänare och befallde denne med låg röst att taga hans knif

ur den väska, som han jämte sina wallackiska kläder bevarat till ett

minne af forna dagar. Därpå satte han sig bredvid den gamle, som

berättade honom hurusom han i forna dagar varit förmögen, men huru han

till följd af dåliga tider råkat i fattigdom, och huru han slutligen

genom domstolens utslag mistat allt, så att han blifvit tvungen att

sälja sin koja och nu lefva af tiggarebröd. — »Har ni då inga barn?»

frågade Michel. — »Ack», sade gubben, »jag hade fyra barn. Tre hafva

dött i kopporna och den fjärde är en odugling, som hvarken tänker på Gud

eller sin gamle far.» Under tiden satte tjänaren fram mat och dryck.

Michel själf räckte gubben ett bröd och sin gamla fällknif att skära det

med. Gubben tog knifven i sin hand, betraktade den och blef blek som ett

lik, emedan han igenkände sitt bomärke, som han själf bränt in på

skaftet. Alldeles förvirrad stammade han: »Nådige herre, hur har knifven

kommit hit?» — Michel svarade: »Hvad har ni med knifven att göra? Knif

som knif!» — »Nej, nej», ropade gubben i full förtviflan. »Säg mig inför

lefvande Gud huru ni har fått knifven. Ack, jag ber er, säg mig det och

pina mig ej längre.» Michel kunde nu ej längre hålla sig. »Fader Hans»,

ropade han, »känner ni igen Michel, den fader- och moderlöse?»

Farbrodern förskräcktes, han kände igen sin brorson och föll af blygsel

och fruktan på knä för honom. Men Michel reste upp honom, omfamnade

honom och sade: »Frukta ej, jag har länge sedan förlåtit er.»

Michel behöll den gamle hos sig till dennes död, och när han erfor, att

hans äldre bror Josef måste tjäna för bröd, tog han äfven honom till

sig. Farbrodern lefde ej länge; dock dog han med den trösten, att Michel

ej gått förlorad i Radhost, och att han hade förlåtit honom.

Den lustige Schwanda.

Böhmisk saga.

Säckpiparen Schwanda var en lustig kamrat och, som hvarje ordentlig

musikant, alltid törstig, samt därjämte stor älskare af kortspel. Hade

han spelat för sina åhörare så mycket de ville, så gjorde han sig gärna

en god dag, och hälsade vanligen så länge på kruset och fortsatte så

oförbrutet spelet, att allt, som han hade förtjänt, åter försvann ur

fickan, och han gick bort lika fattig som han hade kommit. Därjämte

roade han så outtröttligt sällskapet, äfven utan säckpipa, med sina

upptåg och lustiga infall, att knappast någon lämnade värdshuset så

länge Schwanda var där, och ännu i dag plägar man i Böhmen i stället för

»det är en lustig-kurre» säga, »det är en Schwanda».

Då hände det en gång att Schwanda, sedan han på en kyrkoinvigningsfest

spelat från middagen ända till midnatten på sin säckpipa och förtjänat

sig mången groschen, lade bort sitt instrument, trots alla böner och

öfvertalningar af de unga människorna, som bådo honom fortsätta ända

till morgonen, och lofvade honom riklig betalning därför. Schwanda var

förargad att han blott skulle skaffa andra människor nöjen; nu ville han

en gång äfven roa sig själf. Han slog sig därför ner bland gästerna och

började dricka för egen räkning och hålla sällskapet vid godt lynne

genom månget skämtsamt infall. Slutligen fick han äfven lust att spela

kort, och han inbjöd grannarna till ett parti, men mot förmodan fanns

det ingen som hade lust att spela med honom. Schwanda, som icke var van

att gå ifrån värdshuset så länge han hade en groschen på fickan, var

ovanligt lifvad för kortspel, ty han hade just i dag förtjänat mycket

penningar, och då han dessutom skådat alltför djupt i bägaren, så att

det ej heller stod riktigt väl till i hans öfre våning, så envisades han

att vilja spela. Då han nu såg, att hans grannar alldeles ej ville gå in

därpå, reste han sig förargad, betalade sin skuld och lämnade

värdshuset. »I Draschitz», sade han under vägen till sig själf, i det

han med osäkra steg vandrade dädan, »finnes det en lifvad skolmästare

och en bydomare, som inte förakta ett parti kort. Där skall jag slå mig

ner, hurra!» Och därmed hoppade han högt i luften och knäppte med

fingrarna, så att han raglade tio steg framåt innan han åter kunde

bringa sin kropp i jämvikt, ty han var något tung i hufvudet.

Natten var klar och månen glänste som ett fisköga. Plötsligt kom

Schwanda till en korsväg och stannade förskräckt, när han händelsevis

kom att blicka uppåt. En skara gamar och korpar kretsade omkring det

ställe, där han befann sig, och framför sig såg han en ställning af fyra

pelare med tvärbjälkar ofvantill, och på hvarje tvärbjälke hängde ett

halfförruttnadt lik. Schwanda märkte nu, att han kommit under en galge,

af hvilka det då för tiden fanns många på fälten och invid vägarna, de

många röfvarskarorna till skräck och varnagel. Då framträdde plötsligen

en lång och smal man i svarta kläder och frågade honom: »Hvarthän så

sent, vän säckpipare?»

»Till Draschitz, svarte herre.»

»Vill du inte förtjäna en styfver med din säckpipa?»

»Nej tack, jag är redan trött på pipandet. Har förtjänat mig några

silfvergroschen och vill nu vara lustig.»

»Bah, silfvergroschen! Vi skola betala dig med guld!» sade den svarte,

och i det han tog fram en hand full glänsande dukater, höll han dem

under Schwandas ögon. Säckpiparen var ej litet öfverraskad, kortspelet

var visserligen ett starkt lockbete, men den glänsande metallen utöfvade

ett ännu starkare inflytande öfver honom, och när nu den svarte tog

honom i hand, följde han honom liksom förtrollad. Schwanda visste ej

hvart och huru länge den obekante fört honom omkring, men så mycket

påminde han sig, att han ofta uppmanade honom att när något blef honom

bjudet, penningar eller dryck, så skulle han tacka blott med de orden

»lycka till, broder!»

Med ens befann han sig i en klart upplyst byggnad, där tre personer

sutto, som voro klädda på samma sätt som hans ledsagare; de hade framför

sig stora högar af guld, spelade och omsatte rätt vackert med penningar.

En vinbägare gjorde sin rund kring laget, och ur densamma drucko de

hvarandra duktigt till.

»Bröder, här har jag med mig vännen Schwanda», sade säckpiparens

ledsagare i det han inträdde; »ni vet, han som är så bekant i hela

landet, och som vi så länge åstundat att få höra. I dag skola vi vara

riktigt lustiga, och därtill skall musiken bidraga.»

»Bra», ropade en af spelarne, och i det han vände sig till Schwanda,

sade han: »Sätt dig, pipare, och drick.» Och därmed räckte han honom

vinbägaren.

Schwanda drack, ställde bägaren åter på bordet och sade, i det han aftog

sin mössa: »Lycka till, broder!» såsom hans ledsagare lärt honom.

»Spela nu upp!» ropade den andre spelaren, och Schwanda satte sig

afsides på en bänk och fyllde sin säck med luft, medan hans ledsagare

slog sig ner hos spelarne, drog en penningpung, som var väl fylld med

dukater, ur fickan, och tömde den på bordet framför sig.

Därpå började Schwanda att blåsa på sin säckpipa. Den verkan, som

musiken utöfvade på de fyra svarta, var högeligen underbar. Likasom nytt

lif genomströmmat dem, blefvo de på en gång larmande muntra. De satte

hastigare ut och dukaterna dansade; högljuddare, alltid högljuddare

jublade spelarne och ryckte fram och tillbaka på sina stolar; hela deras

väsende råkade i feberaktig rörelse. Bägaren gick laget om och äfven

Schwanda underlät ej att dricka. Det underbarasta var dock, att kärlet

aldrig blef tomt, fast ingen fyllde på detsamma. Så ofta Schwanda hade

slutat ett stycke, skallade högljudt hans beröm, och i hans mössa

regnade det guld, hvarför han tackade med upprepande af orden: »lycka

till, broder!» Så räckte det flera timmar, tills Schwanda ändtligen

började spela en polska, som satte sådant lif i herrarnes ben, att de

genast slutade med spelet, hastigt flögo upp och dansade omkring i

rummet med vilda språng, hvilket tog sig helt besynnerligt ut till deras

allvarsamma yttre och ihåliga ansikten.

[Illustration: Den lustige Schwanda.]

Till slut ljöd Schwandas säckpipa helt entonigt och dansarne gjorde till

sist endast kullerbyttor. Då framträdde en af dem till bordet, och i det

han tog säckpiparens mössa, strök han i den allt det guld, som där låg,

och sade, i det han vände sig Schwanda: »Där har du, därför att du roat

oss så duktigt.» Schwanda trodde knappast sina ögon. Bländad vid

anblicken af en så stor rikedom, visste han af glädje ej hvad han skulle

företaga sig; han glömde i sin förvirring huru han skulle tacka och

ropade trohjärtadt: »Måtte Gud tusende gånger vedergälla er det!» Ännu

hade han ej talat ut, då en dimma betäckte hans ögon och allt — stuga,

kort och spelare — var försvunnet.

Följande morgon for en bonde ut på fältet, och vid han kom till

korsvägen, där den omtalade galgen stod, hörde han toner från fjärran.

Han lyssnade, och ju närmare han kommer, så mycket säkrare blir han, att

det är säckpipstoner; han lyssnar åter och tviflar åter, tills han

ändtligen igenkänner stycket. Och nu ropar han: »Kan det vara Schwanda?»

Då han nu framkommit till galgen, hör han att tonerna komma ofvanifrån,

han ser upp, och se, på ett hörn af galgen sitter Schwanda och blåser

ifrigt på sin säckpipa, medan vinden för de hängdas lik hit och dit.

»För tusan, Schwanda», ropar bonden, »hvad gör du där uppe?»

Schwanda far tillsammans, låter säckpipan falla, gnuggar sig i ögonen,

och i det han skådar sig omkring, varseblir han med förskräckelse hvar

han befinner sig. Icke utan besvär hjälper bonden ner honom, och

Schwanda, som under tiden blifvit nykter, berättar nu hvad som händt

honom. Han kommer naturligtvis också att tänka på dukaterna, han

undersöker mössan och vänder ut och in på fickorna, men finner ej ett

enda öre.

Bonden korsar sig och säger: »Den käre Guden har straffat er och sändt

onda andar öfver er, emedan ni alltid varit så begifven på kortspel.»

»Ni har rätt, granne», svarade Schwanda, darrande i alla lemmar; »från

detta ögonblick afsäger jag mig kortspel för alltid.» Han höll ord, och

till tacksägelse att han så lyckligt undkommit, upphängde han sin

säckpipa, på hvilken han spelat för de onda andarna, som ett evigt minne

i kyrkan. Och det berättas, att på årsdagen af den dag, som Schwanda

spelade för de onda andarna, brukade säckpipan ljuda af sig själf.

Om Jöns, som ville lära sig att rysa.

En gammal visa har jag hört, som säger: »Min käre gosse, blif ett fån,

en dummerjöns, ett nöt, ett spån, så går dig allting väl i händer», och

det finns i själfva verket äfven exempel på, att den eller den

dummerjönsen med sin dumhet lyckligen vandrat igenom världen. Men detta

är dock undantag; ty efter regeln behöfves det mycken flit och

oförtrutenhet samt fast vilja för att vinna sitt mål och komma till

rätta med en sak, till och med om det vore en dum sak, såsom det t. ex.

var med »_Rys_-Jöns», om hvilken jag nu skall berätta.

Det var en gång en man som hade två söner, en klok och en dum. Den kloke

var ett riktigt underbarn och hörde, som man plär säga, gräset växa; men

den dumme var dummare än man någonsin hört omtalas och kunde ej användas

till något slags arbete. Skulle han hämta sirap till middagen, så kom

han med maskpulver, eller också vände han ej tillbaka förrän

aftonstjärnan hälsade honom från himmelen eller hungern dref honom hem.

Om föräldrarne ville hafva något uträttadt, så måste den äldste göra

det; den stackars Jöns bara låg sina föräldrar till last. Men äfven den

äldste hade ett svårt fel, han var nämligen förskräckligt rädd af sig.

Ingenting i världen kunde förmå honom att hämta upp en flaska vin ur den

mörka källaren eller nattetid gå förbi kyrkogården. Om man bad honom

därom, eller om han hörde en råtta gnaga, eller om någon berättade en

spökhistoria, så reste sig håren på hans hufvud, och han ropade: »Hu, så

jag ryser, hu, så jag ryser!» — »Hm», tänkte Jöns, »bror Hans är en så

präktig pojke, och så förstår han äfven att rysa! Det mätte vara en

ofantligt vacker konst att kunna rysa. Sannerligen, den konsten skulle

äfven jag vilja kunna.» Och från den tiden gjorde han ej annat än tänkte

på att kunna rysa, och hvart han gick och hvar han stod, sade han till

sig själf: »Ack, om jag ändå kunde rysa en gång!»

Då sade modern: »Jag hade alltid trott att dumheten någon gång skulle

spricka ut på Jöns och klokheten sedan komma, men nu ser jag att kostnad

och besvär äro förspillda på honom.» Och fadern sade: »Hör på, Jöns, du

blir större för hvarje dag, snart är du lång som en tall, och lemmar har

du som en oxe; det kan vara på tid att du lär dig något ordentligt, så

att du kan förtjäna dig ditt bröd. Ty med rysningen, din fårskalle,

kommer du ej långt; tids nog får du lära dig den; men den skaffar ingen

styfver i pungen.» Därpå svarade Jöns intet annat än: »Ack, den som

kunde rysa; ack, den som kunde rysa!» Modern suckade djupt, och fadern

skakade på hufvudet och sade slutligen: »Jag tror att du är för dum till

och med för den saken.»

Någon tid efteråt kom klockaren på besök i huset, och för honom

beklagade sig fadern öfver det bekymmer, som den yngste sonen

förorsakade honom genom sina drömmerier och sin oduglighet, och att han

ej ville lära sig något annat i hela världen än att rysa. »Åh, det skall

han nog få lära sig hos mig», sade klockaren; »låt honom bara komma till

mig, och det skall inte dröja länge innan han får sitt lystmäte.» Därmed

var fadern mycket belåten; ty han tänkte: »Om också inte pojken får lära

sig så mycket, så blir han ändå litet tillstukad, och äfven det är värdt

någonting.» Jöns fick alltså följa klockaren upp i tornet och lära sig

att ringa.

En afton, då de båda befunno sig uppe i tornet, tänkte klockaren:

»Vänta, skall du få lära hvad det vill säga att rysa!» och han befallde

Jöns att ringa aftonklockan, medan han själf hemligt smög sig hem, tog

på sig ett hvitt lakan och sedan kom tillbaka till tornet, där han tog

plats på öfversta trappsteget, midt emot ett fönster på tornet. När Jöns

vände sig om och varseblef den hvitbeslöjade gestalten, som stod orörlig

och stirrade på honom, ropade han: »Hvem är du? Hvad vill du?» men han

fick ej något svar. »Nå, har du ull i öronen, eller har munnen frusit

igen på dig? Jag råder dig i all vänlighet att du genast lagar dig i

väg, snögubbe; här har du intet att göra.» Men gestalten svarade

ingenting och rörde sig ej ur stället, ty han skulle ju lära Jöns att

rysa. Men denne tänkte ej det minsta på den saken; men förargad blef han

ändock. »Säg ifrån hvad du vill, om du är en hederlig karl!» ropade han,

»eller också kastar jag dig utför trappan.» Klockaren trodde icke att

han genast skulle företaga sig ett sådant oråd, och öppnade därför ej

munnen. Nu förlorade Jöns tålamodet; som en pil rusade han på spöket,

som icke hade kunnat drömma om ett sådant mod, och pladask! kastade det

öfverända, så att det rullade sina goda tio trappsteg ner för

torntrappan i den gamla bykyrkan och blef liggande i ett hörn. Huru

mycket det än här pustade och jämrade sig, bekymrade sig Jöns icke

därom; han gick lugnt till klockrepet, ringde till aftonbön, trallade

sedan på en visa, gick ner för trapporna och stängde kyrkdörren bakom

sig. Klockarens hustru väntade länge och väl på sin man och förvånade

sig, att han i dag inte ville komma hem ifrån tornet, i synnerhet som

det redan var sent på aftonen. Därpå gick hon till sist in i Jöns’ rum

för att se efter om äfven han var borta; men han låg mycket riktigt i

sin säng och snarkade. Klockarhustrun ruskade och skakade på honom och

sade: »Hvar har du din husbonde, din sjusofvare?» Jöns vaknade med möda

och svarade: »Inte är jag skyldig att taga vara på honom; — jag vet inte

hvar han är.» — »Min Gud», sade hustrun, »han har ju gått upp i tornet

tillsammans med dig, din grobian, och har sedan inte kommit tillbaka.» —

»Hm», brummade Jöns, »det stod en hvitklädd gestalt uppe i torntrappan,

som inte ville svara på tal; jag trodde att det var någon spetsbof och

kastade den utför trapporna. Om ni vill veta huruvida det var er man, så

kan ni själf gå dit och se efter; det vore ledsamt nog ifall det var

han.» Därmed vände han sig åt väggen och började åter att snarka. Men

klockarhustrun tog genast nycklarna, låste upp torndörren och gick

uppför trappan, och mycket riktigt, där låg hennes man pustande och

jämrande sig i ett hörn och hade på köpet brutit af sig ett ben.

Det var inte något roligt skämt. Klockaren måste ligga till sängs en

längre tid, och Jöns’ far måste betala doktorn, hvilket han naturligtvis

ej gärna gjorde. Pojken hade han dessutom åter fått hemskickad, men han

kunde ej längre tåla honom i sin närhet och sade förargad till honom:

»Du är och förblir en odåga, som inte ens gör rätt för det vatten du

dricker och som endast skaffar mig skam och förargelse och ledsamheter.

Här har du några guldmynt, tag dem och gå din väg och löp så långt vägen

räcker. Här har man ingen nytta af sådana där olycksfåglar som du. Gå,

och visa dig här aldrig mer!» — »Rätt så, far, jag skall genast begifva

mig i väg», sade Jöns; »men när jag har lärt mig att rysa, får jag väl

komma hem igen?»

»Nej», svarade hans far, »inte förrän du är förståndig.» Därpå stoppade

Jöns börsen med de penningar, som fadern gifvit honom, i fickan, tog

afsked kort och godt och vandrade så ut i vida världen.

När han då gick ensam på stora landsvägen, sade han oupphörligt för sig

själf. »Ack, om jag kunde rysa; ack, om jag kunde rysa!» Detta hörde en

man, som gick förbi honom, och som de händelsevis ej voro långt ifrån

galgbacken, sade han: »Se dit — där står trefoten, på hvilken 7 karlar

nyss hållit bröllop med repslagarens dotter och nu lära sig flyga. Om du

vill veta hvad det vill säga att rysa, så tag ditt nattkvarter där, så

skall du nog få lära saken?» — »Hä, hä, hä», skrattade Jöns, »nog säger

folket, att jag är en dummerjöns, men så dum är jag dock icke, att jag

tror hvad du säger. Så hastigt lär det nog inte gå.» — »Gå bara dit,

du», sade den andre; »jag svarar för att du i morgon bittida har lärt

dig att rysa.» — Jöns svarade: »Om det är sant, skall du få de femtio

riksdaler, jag har i fickan, som lärpenningar; kom hit i morgon, få vi

se.» — »Jag tar dig på orden, jag är säker om penningarna», svarade

rådgifvaren från landsvägen och gick sin väg.

Men Jöns gick till galgen, och som det började blifva svalt på aftonen,

bar han ihop ved och tände upp en brasa. I början gick allt bra. Jöns

var trött efter vandringen, han lade sig, elden värmde honom, och han

sof de rättfärdiges sömn. Men när midnattstimmen kom och elden hade

brunnit ut, drog den skarpa nattvinden isande öfver hans lemmar och

väckte den sofvande. Jöns tände åter upp elden, men varm kunde han ej

blifva. Då såg han, att en af galgens pelare nedtill började multna.

Hastigt gick han dit och slet med ett enda ryck ner halfva galgen och

några af de hängda. Jöns begagnade sig nu af galgen till bränsle, och så

blef han varm. Men när han såg huru liken, som hängde i galgen, rördes

hit och dit af vinden, och slogo emot hvarandra, mumlade han: »Jaså ni

frysa; vänta, skall jag taga ner er; ni kunna behöfva värma er, äfven

ni, på samma gång ni hålla mig och kamraterna sällskap.» Därpå steg han

uppför stegen, som stod lutad mot galgen, och tog ner de hängda från

deras platser. När nu alla sju helt fredligt lågo vid hvarandras sida,

eldade han på duktigt och satte liken rundt omkring den fladdrande

lågan. »Inte sant, edra stackare», frågade Jöns det närmaste liket, »här

nere är det allt bra mycket bättre än där uppe?» Men den tilltalade döde

svarade intet, och äfven de andra liken sutto utan den ringaste rörelse.

»Ni ha inte tinat upp er riktigt ännu», sade han; »vänta så skall jag

flytta er närmare!» Och så släpade han dem ännu närmare elden, så att

lågan fattade uti deras multnade kläder; men detta oaktadt förblefvo de

stela, styfva och stumma och läto sina trasor brinna. »Det här börjar

bli tråkigt», sade Jöns; »vill ni inte ta reson, så hänger jag upp er

igen.» Och så tog han den ena efter den andra och hängde åter upp dem

alla sju. Därpå svepte han in sig i sin öfverrock, sträckte ut sig vid

sidan af elden och sof, som om han själf hade varit död.

Följande morgon steg mannen, som hade gifvit Jöns det goda rådet, upp

tämligen tidigt för att hämta sina femtio riksdaler. Men när han kom

till galgen och först måste skaka och ruska sofvaren innan denne

vaknade, märkte han väl, att han åter måste gå sin väg med tomma händer,

och att Jöns ej heller nu lärt sig konsten att rysa. Jöns berättade hur

han tillbragt natten med de tråkiga skurkarne, och att han hade först

tagit ner dem från galgen och sedan åter hängt upp dem. Då skakade

mannen sitt hufvud och gick sin väg, i det han sade: »En så besynnerlig

människa har jag hittills aldrig påträffat.» — Men Jöns började åter,

när han vandrade vidare, att tala för sig själf och mumlade: »Ack, om

jag kunde rysa; ack, om jag kunde rysa!» Detta hörde en forkarl, som

reste samma väg; han sade till Jöns: »Hvem är du?» — »Det angår dig

inte», svarade pojken. Och formannen frågade honom vidare: »Hvarifrån är

du?» — »Jag vet ej», blef svaret. »Hvad är din far?» — »Du kan själf

fråga honom.» — »Hm, men hvarför löper du egentligen omkring i världen,

din toker?» — »Jag vill lära mig att rysa.» — »Att rysa? Det var den

största galning jag har hört! Hör på, pojke; här invid vägen ligger ett

värdshus, gå dit, låt gifva dig duktigt med mat och dryck, och när du

vid gåendet skall betala din räkning, får du veta hvad det vill säga att

rysa.» — »Nå, det är kanske inte så tokigt», tänkte Jöns, tackade den

vänlige formannen och gick till värdshuset.

När han kom in i värdshuset, sade han: »God dag!» — »Tack», svarade

värden, »hvarmed kan jag vara till tjänst?» — »Jag skulle vilja lära mig

rysa», svarade Jöns, »och en forman har gifvit mig det rådet att äta och

dricka här, så skulle jag vid bortgåendet, då jag skulle betala

räkningen, nog lära mig hvad det vill säga att rysa, trodde han.» —

»Så’n tjufpojke!» ropade värden; »men vänta bara, jag skall nog ge dig

betalt, jag!» — »Ack, förra natten gjorde jag ett försök med galgen»,

fortsatte Jöns, »men det lyckades inte; där åtminstone fick jag ej lära

hvad det vill säga att rysa.» Värden svarade: »Här kan du få det bästa

tillfälle att lära dig rysa. Ser du det gamla slottet på höjden där

uppe? Inom dess gamla murar huserar en förtrollad prins eller riddare

eller hvad det kan vara; och den som där tillbringar tre nätter, åt den

vill konungen ge sin enda dotter till gemål, och denna prinsessa är den

skönaste jungfru, på hvilken solen någonsin lyst. Dessutom finns det

många och stora skatter i slottet, som nog kunna göra en rik karl af en

fattig stackare; men de bevakas af onda andar, och de blifva först då

fria när någon törs tillbringa tre nätter i rummen däruppe. Det är

visserligen redan många, som hafva försökt det, men ingen af dem som

gått dit in har sedan kommit tillbaka.» — »Hvad ni nu säger låter både

väl och illa», sade Jöns till värden, »men det som är illa fruktar jag

inte, och det goda lockar mig inte; om jag bara kan få lära mig att

rysa, så är jag belåten.» Han kunde knappast sofva på hela natten, så

mycket sysselsatte honom den tanken, att han nu ändtligen skulle få lära

sig att rysa i den gamla slottsruinen.

Följande morgon begaf han sig genast i väg. Först gick han till konungen

och sade: »Herr kung, med förlof, jag skulle vilja tillbringa tre nätter

i det förtrollade slottet!» Konungen betraktade pojken från alla sidor,

och som han tyckte om honom, gaf han honom den åstundade tillåtelsen.

»Min son», sade han, »du får taga med dig trenne ting dit, blott intet

lefvande.» Då svarade Jöns, som ända från barndomen tyckte om att göra

upp eld, och som mången gång stått vid en hyfvelbänk eller arbetat vid

svarfstolen: »Så beder jag om ett godt elddon, en hyfvelbänk och en

svarfstol, så att jag slipper frysa och har något hvarmed jag kan

fördrifva tiden.» Man anskaffade åt honom de trenne saker han hade

begärt, och konungen lät ännu samma dag föra upp dem på slottet.

När aftonen kom, gick äfven Jöns dit, tände upp en duktig eld i ett af

rummen och ställde invid elden så väl hyfvelbänken som svarfstolen.

Först tänkte han på allehanda sätt att fördrifva tiden, och när han

blifvit färdig därmed, väntade han på att han skulle få rysa. Men hur

mycket han än längtade därefter, så blef det dock ingenting af med den

saken. Så kom midnattsstunden. Han lagade nu om elden och blåste duktigt

på densamma, då det på en gång skrek ur ett hörn: »Miam, miam, vi

frysa!» — »Hvem fryser?» sade Jöns; »kom hit till elden, edra frusna

stackare, och värm er!» Knappt hade han sagt detta, förrän två stora,

svarta kattor sprungo fram ur ett hörn och slogo sig ner, en på hvardera

sidan om Jöns, och stirrade på honom med stora, brinnande ögon, på ett

mycket vildt och förskräckligt sätt. Efter en stund sade den ena: »Hvad

menar du, kamrat, skola vi spela kort: knack eller svartpetter?» —

»Svartpetter, gärna för mig», svarade Jöns; »om ni bara ha kort med er.»

Kattorna hade kort med sig, och så började de spela. Då märkte pojken,

att kattorna hade förskräckligt långa klor på tassarna. »Usch, fy skäms,

med förlof!» sade han; »er fru mamma har inte på lång tid skurit

naglarna på er, kom hit skall jag putsa dem!» Därvid tog han de båda

kattorna i nacken, klämde in deras tassar i svarfstolen och skar

naglarna af dem med ett huggjärn; men när de i raseri höggo efter honom

för att bita honom skar han genast af dem hufvudena och kastade ut dessa

genom fönstret i slottsgrafven, och kattkropparne efter dem. Knappast

hade han dock stängt fönstret, förrän svarta kattor rusade fram ur alla

hörn och jamade gräsligt; och midt ibland dem sprungo svarta hundar

omkring som om de varit rasande, och rullade sina glödande ögon, visade

tänderna och tjöto på det fasansvärdaste sätt. Jöns stod och såg på

detta ett ögonblick, men därpå tog han upp sin tälgknif och högg så

kraftigt omkring sig åt alla sidor, att en del af kattorna och hundarna

blefvo liggande döda i rummet, medan de öfriga skyndsamt togo till

flykten och undkommo genom kakelugnen och skorstenen. De döda djuren

kastade han likaledes ut genom fönstret i slottsgrafven. Men efter detta

arbete kände han sig litet trött och längtade efter hvila. Lyckligtvis

stod en säng i ett hörn; där lade han sig och drog täcket öfver sig. Men

han hade ej hunnit somna in, innan sängen af sig själf började löpa

omkring; den for omkring i hela slottet, trappa upp, trappa ner, i kök

och källare, i tornrummen och jordvåningen; och på en gång — hopp! hopp!

— kastade den omkull sig med fötterna öfverst, så att alla sängkläderna

lågo som ett berg på Jöns. Men han slungade täcken och kuddar långt

ifrån sig, kröp fram ur virrvarret och lade sig i spiselhörnet, ty ännu

brann elden friskt. Därpå somnade han in och sof som en stock till

följande morgon.

Redan tidigt begaf sig konungen till slottet. När han såg gossen ligga i

ett hörn utan att röra sig, trodde han att spökena hade dödat honom och

sade, full af medlidande: »Det är dock synd om pojken.» Men i detta

ögonblick slog Jöns upp sina ögon och sade: »God morgon, herr konung;

redan så tidigt uppe?» Konungen blef på en gång förundrad och glad att

Jöns ännu var vid lif, och sade: »Nå, hur har det gått för dig, min

käraste Jöns?» — »Åh, rätt bra, herr kung», svarade denne, »men jag

känner mig förskräckligt sugande.» Kungen svarade: »Intet annat? Det

skall snart hjälpas; du kan på min räkning äta så mycket du vill där

nere hos värden, men på aftonen skall du åter gå hit. Vill du det?» —

»Det är klart», svarade Jöns; »det skulle ju vara tre nätter.»

Därpå begaf sig konungen tillbaka till sitt slott och Jöns gick ner på

värdshuset. Då han trädde in i gästrummet, trodde värden knappast sina

ögon, ty han hade ej kunnat tänka annat än att det redan för länge sedan

var slut med Jöns, och nu stod dock denne lifs lefvande framför honom.

»Är det du själf, Jöns, eller är det din ande?» ropade han förvånad.

»Jag tror att det är jag själf», sade Jöns, »och ingen annan.» Och

värden frågade åter: »Nå, men nu har du väl fått lära dig att rysa?» —

»Nej», svarade pojken, »det var allt förgäfves; af den konsten förstår

jag ännu inte en bokstaf.» Därpå åt och drack han tappert på konungens

räkning; och när det blef afton begaf han sig åter upp på spökslottet

och upptände sin eld. Det led framåt midnatt, när han åter satt framför

kaminen och mumlade för sig själf: »Ack, om jag ändå kunde rysa!» Då

brakade det på en gång där uppe i skorstenen, som om hela slottet hölle

på att störta tillsammans, och med ett fruktansvärdt buller kom

plötsligen en half människa nedfallande. »Hvasa!» ropade Jöns, »ännu

fattas det en half karl; halfannan människa gör inte något trefligt

sällskap. Nå, kommer resten snart?» — Klatsch! så föll äfven den andra

hälften ner, och i elden som brann i kaminen. »Hör ni, edra sluskar, nu

har ni just ställt vackert till med min eld», ropade han; »egentligen

skulle ni få frysa, om jag inte hade medlidande med er; men framför allt

skall jag först å nyo upptända elden.» Därpå kastade han de båda

människohälfterna åt sidan och lagade om elden. Men när han sedan vände

sig om, så hade det blifvit en enda men ytterst ful man af de båda

hälfterna, och han hade slagit sig ner på Jöns plats.

»Hallå, gamle gosse, laga dig genast bort; det där är min bänk!» ropade

Jöns till sitt sällskap. »Packa dig genast undan, eller halfverar jag

dig å nyo.» Men när den sålunda tilltalade blef lugnt sittande och

låtsade vara döf, sköt Jöns honom med en väldig knuff å sido och satte

sig, där han förut hade suttit. Då började det å nyo att dundra i

skorstenspipan, och en hel hop fula karlar föllo ner jämte några

människoskallar och ben. Jöns sprang upp och sade: »God afton, mina

herrar; hvarmed kan jag vara er till tjänst?» Men de otäcka karlarne

förblefvo tysta och glodde endast på pojken med fruktansvärda blickar,

och en af dem tog nio människoknotor, som han ställde upp, och de andra

fingo tag i några människoskallar och började slå käglor. — »Bataljon!»

skrek pojken. »Hör på, mina herrar, låt äfven mig få vara med på en

pott, ty jag är alldeles förtjust i att slå käglor.» — »Om du har

pengar, kan det gå för sig», sade karlarne. »Visst har jag pengar», sade

Jöns; »tror ni att jag är någon tiggarunge?»

»Nå, så slå då», sade en af de sluskiga karlarne och räckte en dödskalle

åt Jöns. Jöns tog den och sade: »Era klot äro ju kantiga; tag hit, skall

jag först svarfva om dem åt er!» Därpå ställde han sig vid svarfstolen

och svarfvade skallarna runda. Då han var i ordning härmed, började

spelet. Jöns slog, men karlarne slogo bättre, så att han förlorade något

penningar. Då blef Jöns rasande och kastade skallarna mellan knotorna,

så att det hven efter. »Alla nio!» ropade han; men spökena skreko: »Nej,

tolf!» ty just då skallade midnattsklockan från tornet, och därmed

upphörde spökeriet, och Jöns befann sig åter helt allena.

Jöns hade emellertid blifvit trött af allt sitt arbete, och så lade han

sig på första bästa ställe och sof oafbrutet ända tills konungen nästa

morgon visade sig i dörren till rummet, där Jöns ännu gäspande sträckte

på sig och ändtligen morgnade till. »God morgon, herr kung!» sade Jöns.

»God morgon», svarade denne, och frågade: »Nå, hur har det gått dig i

natt?» — »Tackar som frågar, rätt bra», svarade pojken; »jag fick inte

vara ensam, utan mottog besök genom skorstenspipan, och så hafva vi

slagit käglor med människoben.» Och nu berättade han allt som hade

tilldragit sig under natten. Konungen ryste blott vid att höra det och

sade: »Nå, nu har du väl fått rysa?» — »Inte så vidt jag vet. Jag har

haft ganska roligt, det var allt, men att rysa har jag ännu inte lärt

mig», svarade Jöns. »Nå, så kanske du får lära det den tredje natten»,

sade konungen, och gick tillbaka till sitt slott, medan Jöns spatserade

ner till värdshuset och där smorde sig af hjärtans grund.

När tredje natten började, satt han åter på sin hyfvelbänk, och sade för

sig själf: »Det är i alla fall bra illa att jag aldrig skall kunna få

rysa.» Då började på en gång ett buller, larm och rumor i huset, så att

man kunde blifva full af ångest och förskräckelse; dörren flög upp och

sex väldigt stora män inträdde i kammaren. De buro en likkista på en

likbår, ställde den midt i rummet och försvunno åter. »Aha», tänkte

Jöns, »där ligger säkert kusin Petter, som nyligen dog; jag får lof att

se på honom.» Därpå steg han upp och gick till kistan, hvars lock han

tog af. Då låg där en död i kistan, alldeles öfverhöljd af blod; men när

Jöns kände på honom, drog han genast händerna tillbaka och sade: »usch,

iskall! Du fryser, kusin Petter; vänta, så skall jag värma dig!» Därpå

tog han liket i sina armar och bar det till elden. Men den döde ville ej

blifva varm. Jöns anställde allehanda försök med liket, tog det på sitt

knä och gned dess armar och ben, så att blodet åter skulle komma i

rörelse; men då allt detta ej ville hjälpa, lade han den döde i sin

säng, klädde af sig och tog plats vid hans sida. Då dröjde det ej länge

innan den döde blef varm och började röra på sig. Och nu gjorde han sig

bredare och bredare, och ändtligen ropade han: »Hvarför stör du mig i

min hvila? Nu skall jag slita sönder dig.» — »Skall det nödvändigt ske

genast?» frågade Jöns, i det han vände sig om. Därpå högg han tag i

spöket, kastade det med ens i likkistan och skrufvade åter fast locket.

Genast visade sig åter de sex männen, som lyftade upp båren, och buro

bort densamma.

Strax därpå inträdde en fruktansvärd jätte med långt och yfvigt skägg,

och ropade till Jöns: »Mask, nu är det ute med dig; du måste dö!» —

»Sakta, sakta!» svarade Jöns; »det har ingen brådska med hvad du säger;

om jag skall dö, måste jag väl själf också vara med.» — »Ja visst, din

skräflare, skall du själf vara med», ropade jätten. »Nå, nå, sakta

vackert!» svarade pojken; »gör dig inte så viktig. Ty när det kommer

till kritan, så tar jag och hackar dig till pölsa med min täljknif.» —

»Det kan man kalla att tala dristigt», svarade jätten; »då måste du allt

vara betydligt starkare än jag.» — »Det kommer an på ett försök»,

svarade Jöns. »Nå välan, låt gå; är det som du säger, så vill jag låta

dig draga hädan; kom, så få vi försöka!»

Jöns var genast beredd, och så förde Goliath honom genom mörka gångar

till en smedja, där han tog en yxa och med ett enda slag slog ned städet

i marken. »Skall det där kanske vara någon trollkonst?» frågade Jöns;

»pass på, jag kan göra bättre upp.» Därpå gick han till det andra

städet. Jätten, som ville se noga efter hvad Jöns gjorde, böjde sig

djupt, så att hans långa skägg föll ner på städet. Hastigt svängde nu

pojken sin yxa och lät ett väldigt hugg falla på städet, så att han

klämde in jättens skägg i öppningen efter hugget. »Nu har jag dig, karl;

nu är det din tur att dö!» sade han. I detsamma tog han en järnstång och

bearbetade med den så väldigt odjurets rygg, att denne tjöt och grät och

lofvade Jöns, att om han ville släppa honom lös, så skulle han visa

honom på tre kistor guld, af hvilka _en_ skulle tillhöra konungen, _en_

de fattiga, och den tredje finge Jöns behålla för egen räkning. »Godt»,

sade denne, »till detta pris skall du få blifva fri; men först måste jag

se guldkistorna!» — »Lossa mitt skägg då», sade jätten. »Nej», svarade

pojken, »inte förrän jag har pengarna; bär städet med dig, och för mig

till stället!» Detta var visserligen en obekväm börda, men hvad skulle

jätten göra? Han måste däran, och så förde han Jöns till ett stort hvalf

och visade honom de tre kistorna med penningar. — I samma ögonblick slog

klockan tolf; då föll städet till marken och spöket var försvunnet.

»Håll, håll!» ropade Jöns, då äfven de tre kistorna ville försvinna. Han

höll också mycket riktigt kvar dem och förde dem, den ena efter den

andra, ehuru med stor möda, upp på sitt rum. När arbetet var gjordt,

lade han sig och sof till ljusan dag. Och åter stod konungen framför

hans säng och väckte honom och sade: »Nå, i natt har du väl fått lära

dig att rysa?» — »Nej, ty värr inte», svarade Jöns, »men jag har fått

till skänks en kista med guld, samt en åt de fattiga, och ännu en för

dig, herr kung; inte kan man väl rysa, när man får så mycket penningar

till skänks!»

Konungen sade: »Min käre Jöns, låt mig omfamna dig; du har befriat

slottet från andarna och bringat den förtrollade skatten i dagsljuset,

därför skall du få min dotter till gemål och blifva min svärson.» — »Det

är nog bra, herr kung», sade Jöns, »men jag är ännu alltför dum för att

gifta mig, ty jag har ju inte ens lärt mig att rysa.» — »Å, var inte

rädd för den saken», sade konungen; »det finns dummare personer än du

som ha gift sig; och hvad det beträffar att lära dig rysa, så kommer nog

äfven det i sinom tid.»

Därmed gaf Jöns sig till freds. Han gifte sig således mod

konungadottern, och det firades ett bröllop, som hette duga. Nu hade den

lyckliga människan kunnat vara riktigt lycklig. Han var rik och hade en

underskön gemål, som han också mycket älskade, men han mumlade dock

alltid för sig själf: »Ack, om jag kunde rysa; ack, om jag kunde rysa!»

— »Nå, vänta», sade den unga frun för sig själf, »jag skall nog lära

Jöns rysa.» Hon skickade sin kammarjungfru till en bäck och lät henne

bära upp ett helt ämbar med vatten och småfiskar, och en natt, när

hennes herr gemål hade insomnat djupt, drog hon af honom täcket och

hällde öfver honom hela ämbaret med det kalla vattnet och fiskarne. Då

hoppade prins Jöns med ett högt skri i vädret och ropade. »Brr, så jag

ryser! Jag hade aldrig i mitt lif trott, att jag skulle lära mig rysa.

Hu, hu, kära hustru, jag ryser verkligen — jag har fått nog af den

saken.»

Historien om den sköna Melusina.

Folksaga från Provence.

Där Nixenbornes vatten sprang fram i dagens ljus och samlade sig i den

breda, klippkransade bäcken, låg den sköna vattenjungfrun Melusina

drömmande i den gröna, fuktiga skymningen. Omkring henne klingade de

fallande vattendropparna, omkring henne brusade sorlande det rinnande,

ändlösa och oföränderliga vattnet utan smärta och utan njutning, med sin

evigt lika ljudande sång. Kyla och skugga härskade i grottan, men den

solstråle, som smög sig ner genom den sten- och buskbeklädda ingången,

talade om ljus, om jubel och lif, som fyllde skogen; han sam på vattnet,

blixtrande och lockande, ända bort till den sköna vattenjungfrun, han

lekte omkring hennes marmorhvita panna, så att hon uppvaknade och

längtande skådade ut från sin skugga i solens ljus, som tillsändt henne

en af sina budbärare. Manande klingade ljudet af de fallande

vattendropparna, och ur de djupa källorna och klyftorna uppdöko

vattenjungfrurna, förvånade öfver hvad det kunde vara som upprörde deras

syster. Ty bäckens vatten hade svällt upp, och till och med i sina

drömmar hade hon känt dess vågsvall, då ändtligen solens stråle väckte

henne, den sköna Melusina, och lockade henne att öfvergifva källan och

slå sig ner på stenarna därbredvid, för att njuta af solskenet och

lyssna till fåglarnas sång i buskar och snår.

Vid denna tid begaf det sig att grefven af Provence jagade i skogen. Han

hade med alla sina riddare och tjänare dragit ut på en tre dagars jakt.

Då genljöd skogen åter af hornens glada klang, af pådrifvarnes rop och

skrammel och af kopplens skall. Stort var bytet, och alla fröjdades

däråt, blott grefven af Provence var själf icke vid godt mod; och huru

högljudt än de andra skrattade och ömsesidigt prisade hvarandras lycka,

så red han dock tigande och förstämd midt ibland den lustiga skaran.

Detta förvånade mycket hvar och en, ty det fattades grefven intet af det

som kan göra lifvet gladt. För det första var han en rik och mäktig

herre, som bjöd öfver många land och mycket folk, vidare hade han en

frisk och stark kropp, hade en skön, ädel gemål och goda söner, så var

han äfven förfaren och kunnig i allehanda förborgade ting, han kunde

läsa i stjärnorna och visste att tyda fåglarnas flykt, så att äfven

kommande ting voro honom uppenbara.

Denne grefve af Provence hade nu hos sig upptagit en ung frände, som

blifvit faderlös i sin unga barndom och som hette Raimund af Lusignan.

Han var en vacker yngling, på hvilken de unga jungfrurnas ögon hvilade

med välbehag; han var också väl förfaren i alla ridderliga konster, var

därtill from till sinnelag och storsinnad, såsom det anstår en

rättskaffens riddare. Grefven af Provence tyckte mycket om sin unge

frände och höll honom vid sitt hof som sin egen son.

När nu denne Raimund af Lusignan såg grefven så bedröfvad, red han fram

till honom och sade: »Min ädle frände, vill ni ej säga mig orsaken till

edra bekymmer, på det att jag, om det står i min makt, må kunna afhjälpa

dem.»

Då svarade grefven af Provence: »Ack, käre frände, hvad förmår du emot

ödets vilja? — Se, orsaken till mitt bekymmer är det, att jag sista

natten läste i stjärnorna och såg att någon i dag skall döda sin herre

och själf blifva en mäktig herre, mäktigare än någon af sin släkt.»

Då sade Raimund: »Ack, frände och vän, låt ej detta bekymra er; hvem

vet, om det ej är en gäckande villa?»

Men grefven af Provence svarade honom: »Stjärnorna bedraga mig ej; och

det säger jag dig, min frände, att skulle det betyda mig, så antag dig

de mina. Jag har sörjt för dem under min lefnad, och så mycket jag

kunnat äfven efter min död, ja, äfven för dig har jag sörjt, ty du är

mig kär.»

Vid dessa ord trädde tårarna i den unge Raimunds ögon, och han sade:

»Ädle herre, bannlys edra sorgsna tankar och tänk på huru älskad ni är;

hvem skulle väl vilja er något ondt?»

Grefven af Provence svarade: »Hvem kan strida mot ödet? Det oundvikliga

skall komma öfver oss, huru mycket vi än kämpa däremot, och stjärnorna

tala sanning.» — Medan de så talade med hvarandra, hade de kommit till

en öde trakt, och emedan grefven var trött, steg han af sin häst och

satte sig att hvila på den mjuka mossan, och Raimund gjorde detsamma.

När de nu sutto där i god sämja och lugn, rusade ett väldigt vildsvin

fram ur snåret och anföll grefven med ett sådant raseri att denne ej

fick tid att draga sina vapen och icke ens kunde stiga upp, ty han hade

kommit under det vilda djuret. Raimund grep skyndsamt efter sitt spjut,

men då han sökte att bringa den betryckte grefven snabb hjälp, stötte

han i hastigheten mot en gren, och spjutet felade på en handsbredd, så

att det blott rispade nosen blodig på vildsvinet, men däremot trängde

djupt in i den på marken liggande grefvens kropp, så att denne snart

uppgaf sin sista suck.

Då Raimund såg detta, klagade han omåttligt och kastade sig i sin djupa

sorg öfver grefvens lik; han förbannade sig själf att han var utsedd att

dödligt såra sin välgörare, men all hans klagan väckte ej den döde, och

nu måste han erkänna att stjärnorna talat sanning.

I sin djupa smärta lopp han in i skogen utan att veta hvart, och klagade

oupphörligt för sig själf: »O, ädle grefve, min herre och välgörare,

hvarför ligger jag ej i ert ställe död på jorden? Hvarför färgar ej

_mitt_ blod mossan och gräset? Hvad glädje har jag väl nu af lifvet, då

blodskuld hvilar på mig, ehuru jag till den är så oskyldig som ett

nyfödt barn!»

Under det han klagade sålunda och ej gaf akt på något omkring sig, hörde

han plötsligen en källas sorl; då kände han först huru törstig han var,

och han följde i riktningen af det stilla sorlet. Så kom han ut ur

skogen på en älsklig slätt. Den hade ett utseende som om ingen mänsklig

fot hade beträdt den sedan den första skapelsedagen, rundt omkring stodo

väldiga träd och omkring källan blomstrade de underbaraste blommor, och

fåglarna sjöngo såsom han ännu aldrig hade hört det. Han blef helt lugn

och högtidlig till mods, som om han hade inträdt i en präktig domkyrka.

Men då han såg sig noggrannare omkring, varseblef han det allra

underbaraste, det var den sköna vattenjungfrun, som satt på stenarna,

klädd i en vattenblå klädning och med det utslagna håret genomflätadt af

pärlsnören.

Raimund trodde att ljus och sol förespeglade honom ett bländverk, men

den sköna vattenjungfrun tillropade honom med en stämma, som klingade så

kristallklar som klangen af de fallande vattendropparna i det lugna

vattnet: »Kom närmare, Raimund af Lusignan; jag visste väl att du skulle

komma!»

Då svarade denne. »Ädla dam, jag besvär er vid Jungfru Marias son, att

ni säger mig hvarifrån denna er kunskap härstammar? Jag visste ju ej

själf hvart jag hade kommit.»

Men han besvor henne i Kristi namn, därför att om hon endast varit ett

bländverk, hade hon då måst upplösas i dimma, men hon blef sittande

stilla och log emot honom.

Då flög en bäfvan af hänryckning genom den ädle Raimunds själ, och han

sade: »Sköna dam, en svår olycka har drabbat mig under de sista

timmarna, men då jag skådar på er, försvinner all sorg och all oro och

jag åstundar blott ett: att jag i hela mitt lif måtte få vara

tillsammans med er. Säg mig ert namn, ädla dam, att jag må minnas det i

mitt hjärta och nämna det i mina böner.»

Då sade vattenjungfrun: »Jag heter Melusina, och så långt som detta

vatten flyter, utan att blanda sig med andra vatten, så långt sträcker

sig mitt herradöme och mitt rike.»

Raimund sade: »O, att jag finge stanna hos er, min härskarinna, ty ni

har tagit min själ och mitt hjärta till fånga!»

Vattenjungfrun log och såg kärleksfullt på honom, ty den solstråle, som

lockat ut henne ur hennes grotta, hade trängt in i hennes hjärta och

hade värmt det med dagens lif.

»Raimund», sade hon, »Raimund, om du svär mig att i alla stycken vara

mig trogen, och att aldrig förolämpa mig med misstankar, så vill jag

blifva din maka, och du skall härska i mitt rike.»

Raimund svarade: »Hvem skall väl kunna lefva vid din sida och icke vara

dig trogen, hvem kan se dig och misstro dig? Jag svär dig, Melusina, vid

alla kyrkans helgon, vid min kärlek och vid den dag, då jag först såg

dig, att jag skall blifva dig trogen och aldrig misstro dig.»

Då sade vattenjungfrun: »Så drag då till grefvens af Provence hof,

trösta hans änka, din fränka, och låt belöna dig med den vilda

skogspark, genom hvilken mitt vatten flyter. Ingen tror, att du dödat

din herre; hvar och en tror att vildsvinets tand har gjort det. Trösta

dig äfven du öfver saken, ty du var blott det blinda verktyget i ödets

hand, och du skall ej behöfva böta för hvad du mot din vilja gjort.»

När Raimund hörde den sköna tala så förståndigt, fattade han stort

förtroende till hennes kunskap och fröjdade sig högligen, att Gud fört

honom dit denna gång. Han omfamnade den sköna Melusina, i det han

trolofvade sig med henne som sin gemål.

Och hon förde honom och hans häst i den inbrytande skymningen genom

skogens många invecklade stigar, så att han ej mer kunde fara vilse:

Därpå tog hon afsked af den älskade; och han lofvade att följande dag

komma med alla sina vänner till skogens gräns, för att hämta henne.

Men när Raimund hade dragit sina färde, och månen hade stigit upp öfver

källan, då döko Melusinas systrar upp ur det ångande vattnet, de skakade

sina lockiga hufvud, upplyftade sina armar, varnade henne och klagade:

»Syster, lämna oss icke, det sker till din olycka! Hvarför skilja dig

från kyla och ro? Där ute är det sorg och solen bränner. Melusina,

Melusina, stanna här!»

Men hon hade solstrålen i sitt hjärta, och den dref henne in i lifvet, i

ljuset, i värmen.

Då döko systrarna åter ned i vattnet, och de fallande vattendropparna i

grottan liknade i månskenet glänsande tårar.

Följande dag red Raimund med många besläktade riddare och damer åter

till skogen. Grefvinnan af Provence hade gifvit honom ett präktigt följe

af tjänare och uppdragit åt honom att hälsa sin brud som hennes kära

släkting, äfvenså hade hon gärna belönat honom med den vilda

skogsparken, i det hon dock sagt honom, att grefven ämnat honom något

bättre; men Raimund begärde intet annat.

När han nu red dit med sina damer och herrar, var han i bekymmer öfver

huru de skulle upptaga saken, ty han hade sagt dem, att han skulle

hemföra en dam af hög rang, och nu fruktade han deras gäckeri, om

Melusina väntade honom alldeles ensam i skogen. Han blef därför högligen

glad, äfvensom förvånad, då han såg ett lustläger uppslaget vid skogens

bryn, så präktigt att knappast konungen af Frankrike kunde hafva dess

like. Rundt omkring stodo präktiga tält till hvarjehanda bruk, och i

midten var ett stort tält uppslaget af virkadt tyg, och beprydt med

allehanda kostligt bräm- och fransarbete, och det var några riddare som

sade: »Öfver ett sådant tält förfogar endast de otrognes sultan.»

I tältet var anordnad en taffel med det bästa som kunde finnas af mat

och dryck, och en hel skara tjänare, som alla voro klädda i dyrbara

livréer, sysslade där inne.

Men den sköna Melusina trädde ut ur tältet och gick de kommande till

mötes. Då förvånade sig hvar och en öfver hennes skönhet och hennes

höfviska väsende, likasom öfver prakten af hennes kläder, ty hon bar en

lång underklädning med invirkade guldblommor och däröfver en klädning af

hafsfärgadt siden stickadt med pärlor och diamanter; på sin panna hade

hon ett diadem af pärlor, och i hennes gördel lyste en juvel, som helt

visst var värd ett grefskap.

»Varen välkomna, sköna damer, kära fränkor; varen hälsade ädle herrar,

värde kusiner», sade Melusina, och till Raimund sade hon: »Min käre

herre, ni måste nöja er med detta dåliga mottagande i skogen. Mitt slott

är ännu icke nog i ordning, att jag där på ett passande sätt kan mottaga

så ädla gäster.»

Då sade Raimund: »O, skönaste kvinna, huru väl har ni ej anordnat allt;

ingen konung kan begära det bättre», och damerna och herrarne instämde i

detta beröm och prisade högljudt Melusinas skönhet och värdighet och

Raimunds lycka. Därpå lät Raimund kalla till sig prästen med

korgossarne, och inför de ädla vittnena blef han efter den kristna

kyrkans ritual sammanvigd med Melusina. Därpå hölls taffel, man åt och

drack och förlustade sig med en ringränning, till hvilken Melusina

utdelade de dyrbaraste priser, så att hvar och en var högeligen till

freds.

Så firades bröllopet under en hel vecka, och som det var under den

ljufva sommartiden, så befann sig hvar och en väl i lägret och skogen.

Men på tionde dagen dracks afskedsbägaren och gästerna bröto upp, sedan

de många gånger med sirliga ord tackat för det goda värdskapet, hvarpå

Melusina svarade med prydliga talesätt.

När nu alla voro borta, lät Melusina framföra präktigt sadlade hästar,

och sade till Raimund: »Om det behagar dig, min älskade gemål, så vilja

vi rida till min borg, där du hädanefter skall vara herre och härskare.»

Därmed var nu Raimund väl till freds, och de redo in i skogen. Då de

hade ridit en stund, förvånades Raimund mycket, ty han såg vackra vägar

uthuggna i skogen, där förut endast vilda snår och buskar funnits, och

då de sakta redo fram efter dem, kommo de mot aftonen till ett

praktfullt slott. Det var med stor konst uppbyggdt både till nöje och

försvar. Rundt omkring detsamma drog en bred graf och en vall, som väl

kunde afhålla fienden, på de fyra hörnen befunno sig ståtliga torn, och

själfva palatsbyggnaden var så präktig, att man trodde den vara en

konungs boning. Taken glänste och skimrade af smidda kopparplåtar,

hörntornen och balkongerna voro prydda med bildsniderier och öfver

portalen var grefvens vapen inhugget i marmor. Rundt omkring borgen lopp

en lustgård, hvari funnes allehanda slags vildt, fiskdammar och alléer,

med ett ord: allt hvad som kan fröjda sinnet.

[Illustration: Raimunds broder ankommer till slottet Lusinia.]

Grefven lyftade sin gemål med förnöjelse från hästen; då kom ut ur

slottet en hel skara tjänare emot honom, som buro hans färger och

hälsade honom som herre. Melusina förde nu sin käre äkte man genom

borgen, genom korridorerna, salarna och rummen, som alla voro på det

bästa prydda och inrättade. Raimund förvånades öfver prakten, ty något

sådant hade han ej sett vid grefvens af Provence hof. Här befunno sig på

väggarna de dyrbaraste målningar och konstrikaste sniderier; man nästan

tröttnade vid all prakten. Då nu Raimund förvånade sig öfver, huru ett

sådant slott kunnat resas i denna ödemark, sade Melusina: »Mitt folk har

byggt det medan vi höllo bröllop i skogen.»

Därpå drogo de med glädje in i slottet, och till sin sköna frus ära

kallade grefve Raimund slottet Lusinia.

Då de följande dag uppstodo och utträdde på balkongen, ty det var en

skön morgon, pekade Raimund på en besynnerlig byggnad i trädgården, som

han i går ej hade varseblifvit; den var alldeles rund och byggd af

polerade marmorstenar, men den hade intet fönster, och blott en järndörr

förde in i densamma. Kupolen var af kristall, men rundt omkring den

stodo förgyllda spjutspetsar, så att man ej kunde skåda in, äfven om

någon förmått att på den kala marmorn klättra upp i höjden.

Då frågade Raimund: »Med förlof, kära hustru, hvartill skall denna

sällsamma byggnad tjäna?»

Melusina svarade: »Det är min hemlighet och min helgedom, som du ej får

vidröra. Påminn dig din ed, att du aldrig skall såra mig med

misstroende. Blott under _ett_ villkor kan jag blifva hos dig, och det

villkoret måste du hålla. Hvarje fredag från solens uppgång till dess

nedgång skall jag innesluta mig i denna byggnad och du får ej följa

efter mig eller spionera på mig.» Raimund lofvade henne det med en ed.

Däröfver blef Melusina mycket glad och bevisade på allt sätt den stora

kärlek hon hyste för sin gemål.

Efter ett år skänkte hon honom en son, som hon kallade Urtens; denne

uppnådde senare stor ära och makt, så att han till och med blef en

konungs måg; och till minne af denne sin sons födelse byggde Melusina

ett stort torn, som hon kallade Mervent.

Efter ytterligare ett års förlopp fick hon för andra gången en son, som

hon kallade Gedes och till hvars ära hon byggde slottet Portenach. När

Gud gaf henne den tredje sonen, som hon kallade Hyot, byggde hon för

andra gången ett slott, Larochelle, och då hennes fjärde son, Antonius,

blef henne gifven, den härliga bron i Soniets.

Så skänkte Gud dem sju söner, och med hvar och en af dem förökades

hennes makt och rikedom; de uppbyggde klostret Mallières och staden

Favent, och när de yngsta sönerna, tvillingbröderna Dietrich och

Raimund, föddes, då läto de tillbygga och så präktigt försköna slottet

Lusinia, att dess like ej fanns i hela Frankrike.

Genom köp och byte förökades deras ägodelar, de förvärfvade sig gods och

ägodelar i Provence, i Arenat och Delfinat, men äfven genom sin

tapperhet tillkämpade sig Raimund mycket land, hvarmed konungen af

Frankrike belönade honom, emedan han dragit honom till hjälp och

segerrikt stridt mot morerna och normannerna, som ansatte Frankrike.

Lyckan log öfver Lusinia, och Raimund prisade dagligen den lyckliga

stund, då han hade funnit Melusina. Han lefde i största endräkt med

henne och fröjdade sig öfver hennes oförvissneliga skönhet och hennes

visa tal, ty hon visste besked om allt och undervisade sina söner i

hvarje vetenskap, i synnerhet i kunskapen om förgångna tider och om

stjärnornas lopp. Hvar och en som kom till Lusinia prisade Melusina som

ett mönster för hustrur, och det fanns ingen skönare anblick än att se

henne jämte sin gemål sitta midt ibland sina barn.

Men på jorden har intet bestånd, åtminstone ej lyckan, och det skulle

Raimund och Melusina få erfara just då de trodde sig hafva byggt en fast

borg åt sin lycka.

En dag anlände grefve Raimunds broder till borgen Lusinia; han hade

varit borta på äfventyr i främmande land och hade kämpat mot de otrogna

till både lands och vatten. Han blef vänligt emottagen och Melusina

hälsade honom hjärtligt välkommen som sin käre svåger. Till hans ära

gafs ett stort gästabud och en jakt i parken; äfven foro de på

fiskdammarna i förgyllda gondoler efter venetianarnes sätt, och slott

och park genljödo af sånger och musik. Så varade det i sex dagar. På den

sjunde, som var en fredag, frågade grefve Bertrand sin broder Raimund:

»Hvar är din gemål, min broder; mår hon ej väl, eftersom hon ej visar

sig?»

Därtill svarade grefve Raimund: »Hvarje fredag är min gemål osynlig för

mig och för hvar och en, från solens uppgång till dess nedgång; då

innesluter hon sig där borta i sin helgedom.»

»Och hvad gör hon där inne?» frågade grefve Bertrand.

»Det vet jag ej, min bror; på vår bröllopsdag lofvade jag henne att

aldrig forska därefter.»

Då skakade grefve Bertrand sitt hufvud och sade: »Min broder, detta

strider mot din ära. Huru kan en hustru ha rätt att dölja sig för sin

man i femtiotvå dagar årligen? Och huru vet du, om hon ej där inne

döljer något vederstyggligt, ja — Gud bevare oss! — tjänar någon

främmande hednisk Gud. Då jag reste hit, hörde jag folket hviska och

prata om att din hustru är ett troll och att hon med dig drifver sitt

onda spel.»

När Raimund hörde detta, grep han efter sitt svärd och sade vredgad:

»Den som vågar att tvifla på min hustrus ära, den skall jag göra sorgsna

dagar!»

Då sade hans broder: »Vredgas icke, men stå fast vid din rätt, och se

efter hvad din hustru företager sig.» Raimund sade: »Jag kan det ej, hon

är min trogna, kära hustru, som aldrig gifvit mig anledning till

misstankar, och jag har som riddare svurit min dam ett löfte.»

Men Bertrand upphörde ej att söka öfvertala honom, så att han slutligen

glömde sin egen ed och ilade till Melusinas helgedom. Järndörren var

tillsluten, men han kastade sig emot densamma med hela tyngden af sin

starka kropp; då gaf den efter och öppnade sig. Men han såg framför sig

en andra dörr, som var förfärdigad af starka ekplankor och beslagen med

band och reglar af stål; denna kunde han ej öppna. Men då han beslutat

att se hvad hans hustru förehade, så borrade han med sitt skarpa svärd

ett hål i dörren och lade till ögat, så att han kunde skåda där in. Då

öppnade sig för hans blickar ett rundt hvalf, fylldt af ett grönaktigt

ljus och porlande och flytande vatten, som svallade hit och dit; men i

vattnet satt Melusina naken till gördeln och så skön i sitt anlete, som

han ännu aldrig tyckt sig skåda henne, men blott till gördeln var hon

kvinna, där nedanför var hon fisk, drake eller orm; fjällig och

silfverblå som asur ringlade sig fiskstjärten och piskade, då hon rörde

sig, det ljusa vattnet till ett mjölklikt skum. Då fattades Raimund af

en grym fasa och vände sig skyndsamt till flykt.

När han åter inträdde i sitt rum, var han blek och uttröttad, ty det

tycktes honom ej vara någon ringa sak att vara vigd vid en kvinna med

fiskstjärt. När nu de första stjärnorna blänkte, öppnade sig dörren till

hans rum och Melusina inträdde till honom med ett vaxljus i handen, skön

och älsklig som en sommardag. Hon hälsade honom vänligt, men hans hjärta

var fullt af hat och vrede, och hennes milda blick, hennes hulda tal

lugnade honom icke, när hon lade sin hand på hans arm och frågade:

»Raimund, käre make, hvad fattas dig?» — Då stötte han bort den hvita

handen och ropade: »Bort ifrån mig, du afskyvärda orm, som förbländar

mina sinnen!»

När han detta sagt, förskräcktes han själf öfver sina ord; men Melusina

blickade på honom med outsäglig sorgsenhet: »Raimund, hvad gjorde du

nu?» sade hon. »Ve, nu är det förbi med vår lycka, ty nu vågar jag ej

stanna hos dig och ej hos mina barn; ännu i detta ögonblick måste vi

skiljas, och aldrig mer återser du mig.»

Då ropade Raimund: »Älskade, blott den obetänksamma vreden talade ur

mig; förlåt och glöm! Stanna hos mig, och har du ej förbarmande för mig,

så haf det för dina barn, dibarnen, som ännu ligga i vaggan.»

Men Melusina vred sig i oändlig smärta och sade: »Det står ej mer i min

makt att stanna, ödet är starkare än jag. Om du visste hvad jag lider,

skulle du ej genom din klagan göra skilsmässan ännu svårare. Ja, jag har

förbarmande med barnen och dibarnen, som ännu ligga i vaggan; kunde jag

dö skulle jag släpa mig till dem ur grafven. Men mig kan den lyckan ej

vederfaras, som är en barmhärtighet mot de lefvande — att dö. Kunde jag

i denna stund dö, det vore balsam.»

Raimund ropade: »Melusina, jag släpper dig icke, jag håller dig fast i

mina armar! Hvilken vill slita bort dig ifrån mig?»

Då vred hon sig lös, och han såg att den undre delen af hennes kropp

åter förvandlade sig till en fisk; och då han förskräckt vek tillbaka,

svingade hon sig upp och ut i natten; utifrån klingade hennes sista

afskedsord, hennes sista klagoljud. Därpå svingade hon sig högre och

stannade öfver de högsta tinnarna; där utbredde hon sina armar och

ropade: »Bevare dig Gud, mitt härliga Lusinia, hvile lyckan öfver dig!

Sofven, mina barn, växen och trifvens; lycka och frid, ära och glädje

följe er! Raimund, lef väl! Farväl lif, farväl kärlek, farväl allt hvad

jag erfarit, fröjd och smärta.» Då hon klagat så, svingade hon sig åter

bort i natten, som glädjelös och stjärnetom sjönk ner öfver Lusinia.

Morgonen efter den natt, då Melusina försvunnit, var äfven hennes

helgedom spårlöst borta, det var som hade den sjunkit ner i jorden; i

dess ställe låg där endast en stilla, outgrundligt djup källa, på dess

yta sam en näckros, och på den högsta tinnen, öfver hvilken Melusina

svingat sig upp, glänste en förgylld kopparbild i gestalt af en

vattenjungfru. Kvinna till gördeln och där nedanför en ringlande fisk.

Grefven upptog bilden i sitt vapen och befallde, att hans släkt skulle

föra denna vapenbild och att vattenjungfruns tecken skulle uppresas på

hvarje byggnad som den sköna Melusina hade låtit uppföra.

Raimunds lidande var stort, och med honom sörjde hans söner och allt

hans husfolk öfver förlusten af den sköna frun. De kunde ej glömma och

förgäta henne, men äfven Melusina glömde ej Lusinia, ty ofta hördes om

fredagsnätterna hennes klagande sång, och uppe på de högsta tinnarna såg

man hennes gestalt, huru hon sväfvade omkring den ort, där hennes

älsklingar hvilade, de från hvilka hon var bannlyst, och dem hon dock ej

kunde förgäta.

Hennes söner växte och blefvo starka, men äfven dibarnen i vaggan

trifdes underbart, så att alla kvinnor i slottet förvånades däröfver. Då

bekände barnens vårdarinna, att den sköna Melusina hvarje natt kom in

genom fönstret, och stilla gick till vaggan, kysste och smekte barnen

och därpå lade dem, det ena efter det andra, till sitt bröst, så att de

ej skulle sakna modersmjölken. Därpå lade hon dem åter sakta i bädden,

såg ännu en gång full af kärlek och smärta på dem och försvann därpå.

När man berättade detta för Raimund, förstod han väl hvad Melusina menat

när hon sade, att ur själfva grafven skulle hon släpa sig till sina

barn; och han fröjdade sig öfver hennes nattliga ankomst, ty han tänkte

att hon kanhända skulle återvända. Därför dolde han sig i barnens

kammare, och då modern åter i den stilla natten kom till barnen, trädde

han fram och utbredde sina armar.

»Melusina, min dyra, min älskade, vänd åter!» ropade han. Men hon

blickade på honom full af namnlös smärta, lade tillbaka barnen och var i

detsamma försvunnen, försvunnen för alltid, ty aldrig sågo kvinnorna

henne mer inträda i kammaren och gifva de moderlösa barnen di. Men

Raimund aftärdes från denna dag af grämelse och djupt svårmod; han kunde

ej förlåta sig, att han så lekt med sin hustrus och sin egen lycka; han

gladdes ej numera hvarken öfver sin växande rikedom eller öfver det

anseende, som han njöt i landet, han tänkte blott på de forna dagarna af

kärlek och lycka, och ensamt och glädjetomt tycktes honom det fordom så

glada, lyckliga Lusinia. När nu hans söner vuxit upp och blifvit

förträffliga riddare, yppade han för dem sin historia och berättade dem

om deras moder, därpå öfverlämnade han åt dem all sin egendom, alla sina

gods och länder, som ökat sig år från år, uppmanade dem till det goda

och tog afsked af dem, ty han ville göra en vallfart till de ställen,

där vår herre lidit.

Då drog han af sig sin ridderliga klädnad, knäppte af svärdet och

nedlade skölden, men påtog sig en klädnad af hår, tog en staf i sin hand

och satte korstecknet på sin skuldra. Så drog han ut och for öfver

Medelhafvet, vandrade genom den syriska öknen, besteg Sinai, bad vid S:t

Katarina och knäböjde på de heliga ställena, vid grafven och Golgata;

vid alla heliga platser kastade han sig ner och grät af bitter smärta,

men han grät ej ut sin bedröfvelse och friden drog ej in i hans hjärta.

Då begaf han sig åter på väg att söka Melusina, han for för andra gången

öfver hafvet, for vilse och vandrade — vandrade till dess han var en

trött, gammal man med grått hår och skägg, som tänkte på det Melusina

sagt i afskedsstunden, att döden var en barmhärtighet för de lefvande.

Så kom han efter många års irrfärder åter till hemmet och gick på dess

gator, en obekant vandrare; han gick förbi de stolta byggnader som

Melusina upprest och som buro hennes tecken och bild, tills han en dag,

just då solen sjönk, åter kom till den stora skogen. Han hörde vattnet

sorla, och det lockade honom till sig, så att han åter kom in på den

stora skogsslätten, som var fylld af solnedgångens rosenljus, liksom för

många år sedan, och som fordom satt hon på stenarna framför grottan, den

sköna Melusina, ung och skön som alltid.

»Melusina!» ropade han; »Melusina, så finner jag dig åter vid målet för

min vandring!»

Hon utbredde armarna och ropade: »Var välkommen, Raimund, min älskade;

jag har väntat dig.»

Då sjönk han i hennes omfamning, hon kysste honom och kysste honom åter.

Då blefvo honom lust och smärta för öfvermäktiga och han dog.

Nu var hans vallfart fullbordad, då han vunnit sitt lifs högsta önskan

och han återsett henne, som han så innerligt älskat, så djupt bedröfvat.

Den sköna Melusina höll i sina armar den grånade makens kalla gestalt,

öfver skogen steg månen upp, och ur den djupa grottan, ur den

hemlighetsfulla källan, uppdöko hennes systrar, vattenjungfrurna; de

klagade öfver Raimund, de sjöngo den sorgliga sången om hans och den

sköna Melusinas kärlek, och de fallande vattendropparna klingade och

glänste i månskenet som tårar.

Tidigt följande morgon funno jägarne sin herres stelnade lik; då bars

han till Lusinia och begrofs med stor prakt i klostret Mallières, som

Melusina fordom stiftat, och alla hans söner följde hans bår.

Men i den djupa grottan, i skymning och tystnad, låg åter den sköna

vattenjungfrun, ingen solstråle lockade henne mer ut i ljuset och

lifvet, dess fröjder hade hon njutit, hon var förädlad genom dess

lidanden, och drömmande lät hon dess bilder draga förbi sig. Evigt,

evigt och oföränderligt brusade vattnet omkring henne, och tiden gick

henne förbi med evigt lika, ljudande gång. Men det sades och troddes,

att så ofta någon af hennes släkt dog hördes hennes klagoljud omkring

tinnarna af hennes borg. — Men Lusinia har för länge sedan förfallit,

och af Lusignans släkte, som en gång bar en konungakrona, är ingen mer

kvar, icke heller vet någon af dem som nu lefva att finna Melusinas

källa.

Syster Ödmjuk.

För lång tid tillbaka lefde en gång en rik, mäktig grefve, som ägde

många länder och slott och gårdar, därtill äfven en from, skön gemål,

men inga barn eller arfvingar, åt hvilka han kunde efterlämna sina

rikedomar.

Däröfver sörjde nu grefven, och grefvinnan ännu mer. Hon suckade rätt

ofta, då hon såg fattigt folks barn och tänkte på hvad hon måste sakna.

Men emedan hon var from och god, så fogade hon sig däri med tålamod och

ödmjukhet och tänkte: »Herren vet själf bäst hvarför han styrer

sålunda.»

Men Gud hörde hennes stumma böner. Han gaf henne det hvarom hon ej mer

vågade bedja, en ung son. Då vardt det stor glädje i grefvens hus, och

för att göra all världen sin glädje kunnig, lät han tillreda en dopfest,

så präktig, att man i landet ännu aldrig hört dess like omtalas.

Men lif och död gå ofta hand i hand, och så skedde det äfven här. Samma

dag, då hans son döptes, förkunnades det för grefven, att hans

farbroder, med hvilken han sedan lång tid lefvat i tvist och osämja,

hade aflidit och efterlämnat åt honom, som ende arfvinge, allt sitt gods

och guld, så att han nu var dubbelt så rik som förut.

»Det är intet budskap att gråta öfver», sade grefven till grefvinnan,

som ansåg att man borde uppskjuta barnsölet; »nu skall det gå dubbelt så

muntert till.»

Och ur den stora brunnen på slottsgården lät han vin springa ur tvenne

rör, ur det ena rödt, ur det andra hvitt. Äfven lät han tända en dubbel

krans af beckfacklor kring slottet, så att dess glädje skulle lysa vida

omkring i det öfversnöade landet — ty det var vinter.

Då kommo fattiga från gårdar och stugor att se prakten och värma

händerna vid beckfacklorna, som, så många de än voro, icke kunde belysa

all glansen och prakten hos gästerna, som stego af framför slottet.

Men grefven var vid godt lynne och ropade: »Gören er glada dagar till

min unge sons ära!» Detta läto de ej säga sig två gånger, utan kastade

sig hastigt öfver vinbrunnen och öfver korfven och hvetebrödet som

grefven bjöd på. — Men uppe i salen stod en helstekt hjort med förgyllda

horn, påfåglar med gyllene ringar omkring de skimrande halsarna och

stjärtarna utbredda som solfjädrar; där hängde girlander af stekta

fåglar och sällsamma sydländska frukter, där summo jättekarpar och

gäddor i små fiskdammar af präktig sås, och hela berg af bakelser vore

upptornade på borden.

I slottskapellet stodo faddrarna och frågade: »Hvad skall den unge sonen

heta?» — Då sade en, att man skulle kalla honom Adalbert, en annan

Bertram eller Kuno, en tredje Luitolf eller Siegfried, och så visste

hvar och en att komma fram med ett ridderligare namn än den andre.

Men grefven tyckte ej om något af dessa namn; vid hvart och ett hade han

något att anmärka; än var det för långt, än för kort. »Det måste vara

ett namn», sade han, »som betyder något, och då ödet i dag tydligen

visar hvartill det har bestämt honom, så skall gossen heta ’Rikman’, ty

rik blir han en gång.»

Då bad grefvinnan: »Ack, käre herre, ej så; gif gossen ett annat namn.»

Men grefven var envis, och så döptes barnet till Rikman.

Något mer än ett år därefter redo åter grefvens bud ut och inbjödo till

barnsöl, ty en ung son hade blifvit grefven född.

Men då det nu var vid majtiden, så brunno inga beckfacklor omkring

slottet, men däremot voro majstänger resta rundt omkring med svajande

vimplar och kransar af löf, och på ängen framför slottet spelade

musikanterna från tidigt på morgonen till sent på natten, och hvar och

en som åstundade det fick dansa fritt på planen omkring den stora

linden.

I kapellet stodo faddrarna å nyo och rådslogo om namnet. »Om intet

ridderligt namn har fallit er in, herr grefve, så låt det denna gång bli

ett helgons», sade de; och den förste föreslog Benedikt och Bonifacius,

»det är den välsignade och välgöraren», sade han. Den andre sade: »Kalla

honom Martin eller Georg, det håller medelvägen mellan riddare och

helgon.» Den tredje sade: »Nämn honom efter någon af apostlarne eller

kyrkans blodsvittnen, Stefanus eller Laurentius!»

»Nej», ropade grefven, »han skall ej stå tillbaka för sin äldre broder.

Till hufvudarfvinge kan jag ej göra honom, men ett passande namn skall

han ha.» — I detsamma bar amman in dibarnet, och hvar och en förundrade

sig, när de sågo honom sitta upprätt på armen som en liten leende kerub

med rosenröda kinder och guldlockigt hår.

»Huru skön, herre!» ropade faddrarna och gästerna. »o, huru skön, herre,

är gossen!» — Då skrattade grefven och sade! »I hafven gifvit honom

namn, »Skönherre» skall han heta!»