Då sade åter feen: »Så bo ensam i skogen och spinn och förfärdiga under
sju år sju skjortor åt dina sju bröder. Men hela tiden måste du tiga och
vara så stum som om du vore född utan tunga, och hvarken lust eller nöd
får lösa din tungas band.»
»Jag vill göra det», sade den trogna systern, och det var hennes sista
ord; därefter satt hon ständigt stum i ett ihåligt träd i vildmarken och
spann.
Korparna tillförde henne föda, ur källan drack hon och med dess vatten
badade hon sin kropp, så att hon för hvarje dag blef skönare. Sommar och
vinter gick förbi, hennes kläder föllo sönder till stoft, men hon
insvepte sig i sitt gyllene hår, som föll omkring henne som en mantel.
Så satt hon tigande i vildmarken i sex långa år, och intet lefvande
närmade sig henne, annat än de sju korparna och vilddufvorna, som i
hennes grannskap byggt sina nästen.
Då begaf det sig en gång att den unge konungen drog ut med jägare, män,
falkar och hästar för att jaga, och genom den vilda skogen klingade
valthornens ljud och skallet af kopplen.
Den unge konungen jagade en ädel hjort och kom djupt in i skogen. Där
förlorade han hjortens spår, men en vilddufva flög upp framför honom,
och det föreföll honom som måste han följa henne genom den mörka skogen.
Så bröt han fram genom snår och buskar, och då dufvan flög in i sitt
näste, upplyftade han sina ögon och såg inuti det ihåliga trädet den
allra skönaste kvinnogestalt.
Ljus och smärt satt hon där, omslöjad af gyllene lockar, med sin hvita
hand spann hon de gula lintrådarna, och hon vände mot honom sitt anlete,
som var så skönt och intagande att ord ej kunna utsäga det.
En darrning af hänryckning for genom den unge konungens själ, och hans
hjärta slog högt. »Hvarifrån är du, huldaste?» sade han, »är du af
människosläkte eller har den ljusa luften födt dig? Tala!»
Då lade den sköna sitt finger på munnen, som log, men förblef stum.
Den unge konungen lyftade henne ut ur trädet, och hennes hår föll
blygsamt i vågor öfver henne och honom; men han kastade sin mantel
omkring henne och lyftade henne upp på sin häst, som han själf ledde vid
tygeln, och så förde han den sköna till sin borg.
Och borgen låg i den glänsande aftonrodnaden med skimrande tak och höga
tinnar och skådade från berget vida öfver ett blomstrande land.
Och i borgen funnos smyckade salar och ståtliga rum, och dit ledsagade
konungen flickan, ty han hade i sinnet att göra henne till sin
drottning.
Men då hon om natten hvilade på sitt mjuka läger, hörde hon korparnas
susande vingslag och deras hesa, ångestfulla skri. Det var hennes sju
bröder, som flugit efter henne, och de sutto nu under natten på fästet
af det tak, under hvilket hon hvilade.
Men den unge konungen såg den sköna med allt större kärlek, och om också
hans mor och systrar lade sig däremot, emedan de ansågo att det ej
passade sig att han till härskarinna upphöjde en flicka, som blifvit
funnen i skogen, så var han dock beständig i sitt sinne och stod fast
vid sin kärlek. Väl bekymrade det honom att den underbara munnen ej
talade, men han blickade in i de djupa, mörka ögonen, och de sade honom
alla de kärleksord, som den stumma munnen förteg. Så lät han bestämma
bröllopsdagen och till denna inbjuda alla sina vänner och vasaller.
Konungens systrar smyckade själfva med sina bästa prydnader den sköna;
de iklädde henne guldstickade kläder, kostliga spännen, kedjor och
dyrbarheter, såsom det anstår en konungabrud. Öfver hennes gyllene hår
hängde de en ljus slöja och satte på hennes hufvud en krans af rosmarin
och rosor, så att hennes skönhet strålade som en diamant, omgifven af
glänsande juveler. Då hon vid konungens sida gick till kyrkan, och rundt
omkring var prakt och glans och folkets jubel och flöjttoner och
klockeklang, då blickade hon upp mot himmelen och hon såg öfver sig
flyga de sju korparna, och hon lyfte två finger på sin högra hand och i
sitt hjärta svor hon sina bröder, att hvarken den högsta lust eller
ljufvaste glädje skulle komma henne att glömma sitt löfte, och att hon
ej skulle bryta sin tystnad förrän tiden var inne.
Så blef hon konungens gemål och glädjedagarna började, ty allt var henne
nytt. Konungen förde henne öfver fälten och lät henne från bergen skåda
ut öfver sitt vida, välsignade land, som dock ej hade någon kostbarare
ädelsten än hans gemål.
När konungen följde henne, så trängde sig allt folket omkring henne att
se henne, ty hennes anblick var huld som Guds moders. De gamle och sjuke
stego upp från sina läger för att vederkvicka sig vid åsynen af henne,
ty det var dem som hade hon ungdom och hälsa med sig. Bonden lämnade sin
plog, herden sin hjord för att se henne, barnen sprungo fram och mödrar
och jungfrur kallade henne villigt den skönaste af sitt släkte.
Hvart hon gick tycktes ängarna grönska ljufvare, fåglarna sjunga
härligare och vindarna blåsa mildare. Så gick hon fram vid sin gemåls
sida, skön och lugn som en ljus majdag. Om hon också ej hade några ord
för att trösta de fattiga och sjuka, för att skämta med de lyckliga och
pladdra med barnen, så var dock blicken ur hennes öga och leendet på
hennes mun vältaligare än alla ord. Hon var mild och barmhärtig,
konungens rika skänker gaf hon de fattiga, så att hvar och en var full
af hennes beröm och innerligt älskade henne. Men mest älskades hon af
sin gemål.
Blott i konungaborgen hviskade man: »Hvem är hon, och hvarifrån har hon
kommit? — Är det icke skam att en flicka, som bodde naken i skogen, är
satt öfver konungahusets döttrar och öfver det adliga blodet? — Och hvem
vet om hon ej är något troll, och att hon förställt sitt väsende så
älskligt, för att bringa olycka öfver konungens hus? — Hvad har hon för
hemligheter och hvarför stiger hon upp om nättorna för att spinna? —
Finnes det ej linne och garn nog i förråden för henne att kläda sig med?
— Spinna och väfva ej tärnorna i borgen? — Hon kan ju arbeta på ljusa
dagen. Hvarför söker hon hemlighet och förrättar sitt arbete i den tysta
midnattsstunden, då andar och troll flyga omkring?» — Så sade belackarne
till konungen, men denne var döf för deras ord, ty hans kärlek till sin
gemål var stor och stark; som vinden flögo de onda talen förbi honom,
men slutligen blef dock ett återljud kvar däraf i hans öra; dock fann
det onda ljudet ej väg till hans hjärta.
En gång vaknade konungen om natten, och det var honom som hade han hört
surrandet af en spinnrock, och då han reste sig upp i bädden, såg han
att hans gemål lämnat sitt läger vid hans sida och att hon med nakna
fötter satt på det kalla golfvet och spann i det kalla, blåaktiga
månskenet. På marken kröp en spindel och från tornets tinnar klagade
korparnas skri, och det var det enda ljudet i den tysta natten.
Månskenet fyllde med sitt matta ljus kammaren och insvepte den spinnande
kvinnans gestalt i ett magiskt skimmer.
Konungen ryste, och han kände djup smärta då han såg sin gemåls
hemlighetsfulla arbete. Visserligen teg han och talade ej mer därom; men
hon såg dock att en slöja hängde mellan honom och henne. Blott hennes
ögon bådo om hans kärlek, hans förtroende. Hon hörde på gårdar och gator
huru folket hviskade om hennes gemenskap med korparna och såg ifrån
borgtornets altaner unga och gamla slå sina hufvuden tillhopa öfver
saken, såg blickar af afund och misstanke hvila på sig; dock förblef
hennes mun stum, ty när hon blickade upp mot höjden, såg hon sina
bröder, ännu alltid väntande frälsning, flyga som korpar, och gent emot
misstanken behöll hon den trohet, hon svurit dem.
Men nu kom den tid, då hennes förhoppningar skulle uppfyllas, allt
närmare, och när hennes tid var inne, skänkte hon konungen två sköna
gossar, rosiga och friska som äppelträdets blommor.