För lång, lång tid tillbaka lefde en kvinna, som hade sju söner och en
dotter. Hennes man hade dött för länge sedan, och tiderna voro svåra, så
att hon blott med svårighet kunde lifnära sig. Men gossarne begärde mer
att äta än hon kunde gifva dem. Då utropade hon en gång förargad: »Jag
önskar att ni vore korpar och sökte er föda på fältet!» Detta sade hon i
en ond stund, ty med ens förvandlades de unga sönerna, flögo upp från
sina stolar med svarta vingar och skyndade bort mot skogen, liksom
jagade af stormvinden.
Men moderns hjärta isades af dödlig fasa, när hon såg huru hennes söner
blifvit förtrollade genom hennes egna obetänksamma ord; och då den siste
försvann i skogen, föll hon ner och dog.
Då blef den unga flickan ensam med sin moders lik och sin smärta, men
hon stannade ej hemma, utan lopp bort till skogen, i hvilken hennes
bröder försvunnit. Och hon sprang in i den djupa, snåruppfyllda skogen,
djupare och djupare, tills skymningen sänkte sig ner mellan träden och
månen steg upp på himmelen. Då kom hon slutligen till en stor källa, som
sorlade fram ur berget. Rakt öfver källan stod månen och rundt omkring
susade höga furor. Flickan var trött och törstig och satte sig neder.
Hon böjde sig ner till källan och drack; men vattnet hade en underbar
kraft under fullmånsnätterna; och när flickan druckit, öppnades hennes
ögon och ofvanför källan såg hon en hög kvinnogestalt stå, ljus och klar
som solen, och vid hennes fötter fladdrade de sju korparna.
Flickan förskräcktes vid synen och fruktade sig, så att hon föll ned
till jorden. Då böjde sig feen, berörde flickan med en mistelkvist och
sade: »Hvem söker du?»
Flickan svarade: »Mina bröder, som flugit till skogen, förvandlade till
korpar; dem söker jag, på det jag må lösa dem ur förtrollningen.»
Feen sade: »Om detta är din vilja och om du vill öfva trohet mot dina
bröder, så skall jag säga dig hvad du har att företaga. Men jag säger
dig att du måste öfva stor trohet.»