»Skarfva» är i själfva verket ett särskildt, om också mindre farligt
slag af lögn. Det står i viss mån midt emellan saga, lögn och
tokrolighet. Det finnes en hel mängd skräflare, som förstå sin konst;
dock har knappast någon af detta slag förstått sin konst så grundligt
som min kusin, den gamle skogvaktaren. Han tillhörde en mycket gammal
familj, i hvilken prat och skvaller om allt som händt i den lilla staden
regelbundet gick i arf från mormor till barnbarn och från far till son,
liksom hos andra människor andra egenheter gå i arf, som t. ex.
sagoberättandet hos mig. Men då nattvaktandet i skogen just aldrig varit
en så synnerligt rik inkomstkälla, så hafva dessa hederliga kälkborgares
efterkommande, redan långt före den tid, om hvilken jag talar, slagit
sig på en i deras hemort mer lönande, om också något blodigare syssla,
nämligen den aktningsvärda korffabrikationen äfvensom korgmakeriets ädla
konst. Från den senare linjen härstammar nu den jakt- och skogskunnige,
om hvilken de underbaraste tokroligheter genom en talrik vänkrets
öfverlämnats åt eftervärlden mellan Darm, Main och Rhen, till heder och
ära för hans födelsebygd. Det som den godmodige skogvaktaren under sin
lifstid har sammanfantiserat och uppdiktat, det hafva nu afundsjuka
människor ansett vara ett förkastligt och straffvärdt skräfvel; men de
som förstodo skämt, funno det vara ett både godt och oskadligt sådant.
Men som menige man alltid känt den lustige hessiske Münchhausen under
namnet »Ljugarpetter», så måste äfven vi föreställa honom för våra
läsare under detta namn.
Redan skogvaktarens herr farfar, »Jägarfritz», förstod sig på att breda
på duktigt. Han var en äkta skogsmänniska, och som ung pojke hade han en
längre tid drifvit omkring på resor hit och dit med junker Balthasar,
egendomsägarens son.
När nu Fritz åter var hemma hos sina vänner, så förde han efter hand på
tapeten alla de underbara saker, som skulle hafva händt honom, och det
var i själfva verket de oerhördaste äfventyr. »Ni må tro det eller icke,
kusin Klas», försäkrade han en afton vid hemgåendet den rike
grynmjölnaren, »men den hund som jag kom mellan benen på i Haag, var
fullt ut så stor som er största arbetshäst.»
»Det var huggarn, kusin Fritz», svarade grynmjölnaren; »men emellertid
finnes det underbara ting af alla slag i världen. Så komma vi snart vid
andestigen, strax till vänster här i kärret, till en liten bro; där
ligger lögnstenen, och den är så beskaffad, att hvar och en som samma
dag ljugit eller skurit till i växten ofelbart snafvar mot den och
bryter ett ben, ifall det inte går honom ännu värre. Det är en alldeles
afgjord sak.»
Då for »Jägarfritz» tillsammans af förskräckelse och sade långsamt till
sin kamrat: »Hör på, kusin, hvarför har ni så brådtom? — jag har just
ingenting som skyndar på mig! ... Dock, för att nu återkomma till
besagde hund, så var han bara ett halft år gammal, och om han också inte
var så stor som Blacken, er stora arbetshäst, så var han dock så stor
som Bläsan, er ko...»
Grynmjölnaren svarade ej ett ord. Först efter en liten stund sade han:
»Se där, Fritz, vi komma nu till andestigen.» Då blef den fattige
stackaren litet besynnerlig. »Kusin», började han sakta, »mellan stor
och stor är dock till sist en liten skillnad. Det är mången som håller
Bläsan, er ko, för större än hon är — men den slaktarhunden som jag såg
i Nederländerna var sannerligen större än en kalf.»
Grynmjölnaren låtsade som om hund och kalf ej anginge honom det allra
minsta: »Må vara, Fritz», sade han, »men se nu upp, vi äro genast vid
bron. Vet ni hvad, jag tror det är bäst att jag går förut.»
Då nyper Fritz kusinen ängsligt i rockskörtet och säger, i det han
tvingar sig till att skratta: »Kusin, var ingen narr — och låt inte
pudra in er att tro på min historia; tro mig på mitt ord, hunden, om
hvilken jag talade, var inte större än hundar bruka vara ...»
Således förstod sig redan »Lögnpetters» farfar rätt bra på att skarfva,
men jämförd med sin sonson var han dock under hela sitt lif endast en
stympare.
På min tid, när jag ännu var pojke, stod framför slottet ett värdshus,
»gamla posten», och strax därinvid »hvita tornet». Men hvad som händt
mellan »hvita tornet» och slottet — det har endast »Lögnpetter» sett.
Långt innan den store fiolspelaren Paganini spelade på halfannan
fiolsträng, gjorde vår lögnaktige skogvaktare på »gamla posten»
bekantskap med en mycket underbarare och större mästare. Jämförd med
honom var Paganini blott en fuskare. Vår landsmans vän förde nämligen
med sig en tornhög basfiol, som han behandlade ännu mästerligare än den
berömde genuesaren behandlade sin fiol. För att kunna spela den
vidunderliga brumbasen, hade man måst taga taket af »hvita tornet»; huru
skulle spelaren eljest kunnat fara upp och ned för strängarna med sin
stråke? Ja, skratta ni! — som ett bevis på sanningen af saken, vågade
vår landsman åberopa sig på intyget af högstsalige herr storhertigen af
Darmstadt. Och då måste det väl vara sant!
Men Lögnpetter var också en väldig jägare för Herranom. Hvad den salige
herr von Münchhausen kunnat göra, det var blott en barnlek för
skogvaktaren från Oberhessen. Han hade ju med tillhjälp af sina
taxhundar fångat en hvalfisk tre mil ifrån land, hvilken hvarje sekund
sprutade ut ett oxhufvud äppelvin med seltersvatten. Dock erkände
hvalfiskjägaren att han hade haft mycket besvär med att föra sjöodjuret
i land, och att äfventyret skulle varit honom omöjligt att bestå, om han
ej hade haft sin springpojke till hjälp. Denne, som knappast var
halfannan aln hög, var hemma i Vogelsberg. Där hade han gått ut på
spaning efter den fruktade röfvarhöfdingen Schinderhannes, som tagit sin
tillflykt där i skogen. På en promenad från Rhen till Rhône hade han
nämligen gått vilse, och hade nu från Spessart kommit in i Oberhessen.
Petters lifdvärg hade nu stött på den vildsinta människan i närheten af
Bildenkopf och gifvit sig i strid med honom. Hela åtta dagar varade
deras kamp. Och under den tiden kunde båda två helt ledigt låta solen
lysa igenom deras magar, ty hvarken mat eller dryck fanns på platsen,
och äfven om sådant funnits, hade de ej gifvit sig tid att äta, så inne
voro de i sin strid. Men ändtligen fick dvärgen omkull flyktingen, på
hvars hufvud man hade satt ett högt pris, och ritsch, ratsch — ty han
hade klokt nog tagit med sig hvad han behöfde — fick han fatt i en
gammal potatissäck, som låg i närheten, och i den stoppade han sin fånge
utan vidare omständigheter. Med denna börda på ryggen hade han irrat
omkring tio mil hit och dit, och Lögnpetter, som sökte honom, följde
efteråt med sin hvalfisk och sin taxhund. Ändtligen på elfte dagen
träffade den lille hjälten på den store, sin herre. Nu gick saken
betydligt bättre: de båda hjälpte hvarandra ömsesidigt, i det de turade
om med sina bördor. Men när de ej orkade mer, gjorde Petter kort process
och upphängde, utan att länge besinna sig, säcken med den sprattlande
röfvarhöfdingen vid ett mastträd, minst tusen fot högt, om ej högre. Där
lät han nu Schinderhannes helt beskedligt hänga, och gick vidare som om
intet hade händt. Men omkring honom, som var instoppad i säcken, samlade
sig ett snyggt sällskap, bestående af en sönderrifven tiggarpåse, en
ölmugg utan botten och lock, en skaftlös knif utan blad samt en
eldgaffel utan klor, som samtliga sökte en fördelaktig anställning. Men
de funno snart svåra medtäflare i en trefot med fyra fötter, ett halster
utan mellanrum mellan gallren, ett tomt fat utan botten och sidor,
hvaröfver en sparf gjorde sig lustig, hvilken för öfrigt hos Petters
dräng lade sig ut för röfvaren i säcken, så att denne bogserade sig ner
för trädet och lyckades komma i säkerhet. Men hela sällskapet begaf sig
därifrån då det såg att en lam man på ett ben af alla krafter sprang
efter en hare och att han i stället för haren endast fick ett öra, som
denne tappat. Men haren fångade en naken groda och stoppade henne i sin
ulliga ficka. Och allt detta såg en blind, som ej kunde tala och som
därför ropade »tjufvar och mördare», och som vidt och bredt utbasunade
hvad han hade sett för alla människor, som bodde i en människotom öken.
Och Lögnpetter, som inte var lat, berättade vidare om sitt jaktlif i
Odenwald och huru han i det storhertigliga hessiska hofköket med egna
ögon sett en förhäxad pall, som kastade en kruka i hufvudet på kocken,
hvaråt alla pannor, fat och kittlar började skramla af skrattsjuka. Men
en gammal afundsjuk damborste berättade för huskatten, att under dess
frånvaro hade råttor och möss dansat en vals och att mjölkkon hade
spatserat öfver trädgårdsspalieren på en fin sträng, för att fästa
grannens åsnas uppmärksamhet på att hon förlorat sitt skinn, och huru
denna utaf öfverraskning först nu hade krupit ur sin pergamentshud, o.
s. v. — Och allt detta hade Lögnpetter, som sades, sett med egna ögon.
Därvid var han så viss på sin sak, att han helt allvarsamt uppdukade
dylika underting för herr storhertigen, hvaråt hans nådige landsherre
måste skratta så att bjälkarna böjde sig i det gamla darmstädterslottet
och de gamla väggarna i pastorshuset i Kettenheim vacklade. Men när han
inte kunde blifva riktigt klar med sina lögnhistorier och blandade ihop
det ena och det andra, då sade den durchlauchtigste herr storhertigen:
»Petter, jag har inbjudit dig på kaffe och en pipa tobak, men inte för
att ljuga så att man kan baxna; och kaffet och pipan serverar dig fru
storhertiginnan i egen person — men bomber och granater! hvar har du
under ditt prat gjort af fiolspelaren, med hvilken du började dina
historier och som hela tiden sågade på så duktigt där borta i »hvita
tornet?»
Men för denna gång hade Petter sågat sig själf trött. Han tog därför
afsked af herr storhertigen för att inhämta underrättelser hvad det hade
blifvit af herr spelmannen. Men han har låtit den nådige herrn länge
vänta på underrättelser härom. Och så ljöd alltid en berättelse
annorlunda än den föregående, så att tålamodet brast den nådige herrn
och han slutligen ropade: »Dra så långt vägen räcker — du ljuger ju
värre än om det vore tryckt!»
Och dock hade Lögnpetter ej precis talat osanning. Han visste
sannerligen ej själf hvad det hade blifvit af fiolspelaren, denna galna
bild af hans fantasi; han hade alldeles trasslat in sig.
Så går det med lögnaren. Han syr och lappar tillsammans alla maskorna i
sin lögnväfnad till en grof lögnsäck, och ju mer han ljuger, ju tommare
blir säcken. Om Petter ännu lefver, så ljuger och ljuger han — alldeles
som det vore tryckt.
Lögnpetter var, som man sett, ingen dålig lögnare. Också hafva hans
tokroligheter ej skadat någon människa. Men det finnes äfven mycket
farligare lögnare och elaka belackare och arglistiga äreskändare. Men
allt sådant följe må hålla sig på hundra stegs afstånd ifrån oss!
Historien om de sju korparna och den trogna systern.
Tysk folksaga.