Lögnen är någonting osant och falskt. En saga är också någonting
otroligt — men dock ett intet mot en riktig osanning. Därför smider en
äkta lögnare mycket lättare ihop något än två sagoförtäljare. Om jag
till exempel en afton kommer att berätta något för de smärre barnen, då
komma de små bytingarna genast, sätta sig och spetsa öronen. Och Lisa
säger till de små: »Håll er nu tysta, små slammertackor; idag berättar
farfar en alldeles splitterny saga, som inte står i den nya vackra
sagoboken, ni nyss fått». — Om jag nu börjar, men inte griper mig an med
riktigt allvar, så märker Max snart hvart det bär, och säger: »Farfar
bara narras för oss». Och till och med om onkel Richard, som har seglat
kring hela vida världen, berättar de underbaraste saker, t. ex. att rakt
under våra fötter, på andra sidan jordklotet, invånarna elda med god,
frisk is, så märka alla att han narras så att det brakar, och man kan
höra det prassla som torra stickor. Och då rysa de små och stora, om
hvilka jag i dag berättar.
Jag känner en vidtberest, berömd man, som riktigt smackar med läpparna
af förtjusning när det är fråga om att narras. Han vet att berätta om
allt. Får man tro honom, så har han varit öfverallt, och det som
knappast en världsomseglare bland tio upplefvat, det har allt händt
honom själf, vid nordpolen och sydpolen, hos kineserna, mohikanerna och
i eldsländerna, som allt han kan räkna upp. I landet Kappadocien har han
sett bergen vandra fram och tillbaka, ungefär som man i våra dagar ser
hus och gator i Amerika flyttas; hos japaneserna har han sett människor
flyga hastigare än svalor och falkar hemma hos oss, och vid Kap hade han
tydligen varseblifvit hurusom månen var besvärad af snufva och huru
näsan på halfmånen var ordentligt uppsvullen, och när han — månen
nämligen — hade nyst häftigt, hade man i hela hottentottlandet öfver
hela tre breddgrader kunnat höra hur folk ropade: »prosit!» eller »väl
bekomme!»
Så där riktigt trefligt narras visserligen en äkta lögnare icke, men nog
kan han på en liten stund sätta ihop en bra historia. »Tokar ta aldrig
slut», säger ordspråket, och detta märka till och med de små, så snart
de äro öfver sjunde året, om man med allvarsam uppsyn narras för dem.
Men en saga — äfven om den klingar aldrig så underbar — finner behag för
gammal och ung, och just därför är det en saga. Till och med sådana
saker som i grunden äro galenskaper, såsom spökeri och andeskådningar,
vidskepelser och spådomar kunna gå an i sagan, men på allvar skulle inte
ens gamla gummor och enfaldiga människor vilja traktera oss med sådant.
En äkta lögnare menar allvarsamt med lögnen. En sådan lögnmänniska
ljuger alltid friskt på, ty han ljuger af vana. Han ljuger för far och
mor, slår historier i sina systrar och sätter regelmässigt X för U åt
sina yngre bröder, emedan de små karlarne ännu inte äro riktigt klara i
hufvudet. Lögnaren af vana ljuger både dag och natt, han ljuger blott
han öppnar munnen, han ljuger offentligt och hemligt, och befinner sig
väl endast när han ljuger. Slutligen tror han på allvar på sina egna
lögner och svär på dem som på evangelium.