Under det Joseph von Bierich låg sjuk hade Annchen en dag bland hans
papper, öfver hvilka hon sjelfmant tagit tillsyn, träffat på ett stort
plakat, som retade hennes nyfikenhet. Det var en fullmakt, utfärdad af
Wallenstein. Utan att vidare tänka derpå hade hon gömt detta papper och
kom ihåg, att hon bar det på sig; just då mäster Wolf omnämnde att
Franz Gründler skulle skjutas. Som en blixt från en klar himmel slog
henne genast den tanken:
"Det der papperet ska' jag använda. Lyckan står den djerfve bi har man
sagt, och jag har lust att pröfva om detta är sant."
Utgången veta vi.
Sedan Annchen på detta djerfva sätt räddat Franz Gründler, förde hon
honom genom de larmande soldathoparne bort från torget. Joseph von
Bierich och mäster Wolf hade noga haft utkik på henne och voro äfven
tillstädes i det afgörande ögonblicket.
Färden stäldes mot norra porten och tack vare hvimlet derstädes kommo
flyktingarne lyckligt igenom densamma.
Men detta hade knappt skett, då ett rop ljöd bakom dem. Ropet var
detta:
"Tag fast kättaren! Tusen dukater åt den, som lemnar mig affällingen
död eller lefvande!"
Joseph von Bierich kände genast igen denna röst. Han bleknade och det
väldiga slagsvärdet flög blixtsnabbt ur skidan.
"Den der skurken ska' jag straffa", ropade han. "Jag känner nog igen
honom."
"Nej, för Guds skull, nej", bad Annchen och klängde sig fast vid den
älskade, "är inte jag, är inte lifvet dig kärare?"
Dessa ord afväpnade Joseph von Bierich.
"Jag skall lyda dig", sade han. "Framåt! Kom Franz, och visa dig värdig
den, som så oförmodadt räddat dig från att bli skjuten som en hund."
Franz Gründler lydde mekaniskt.
"Vore det inte bäst om vi kunde få tag i en häst", menade den gamle
pistolsmeden.
Tillfället yppade sig förr än han kunde ana, i det tre lösa uppskrämde
hästar i detsamma skymtade fram.
Joseph von Bierich besatt en synnerlig skicklighet i att fånga dessa
djur. Inom några minuter voro de i hans och hans följeslagares våld.
Att Franz Gründler blef utan bekymrade dem föga. Han fick taga sig fram
bäst han kunde, då han nu var utanför stadsporten.