När Joseph von Bierich och Annchen Mayer väl hört den lilla bakporten
stängas efter sig, slöto de sig intill hvarandra och tackade innerligt
Gud tur, att de befunno sig utanför pistolsmedens hus. Mäster Wolf hade
nemligen sagt sig hysa starka misstankar på Franz Gründler, såsom den
der skulle vara nog lågsinnad att kunna förråda dem för österrikarne.
"Ja det tror jag honom nog om", sade nu Annchen, "det är inte första
gången han visar sin svartsjuka."
"Så mycket större skäl för oss att söka komma ut ur staden", inföll
Joseph von Bierich. "Om någon af mina bekanta finnes i Wallensteins
här, och jag är säker på att många dylika finnas, ska' inte munkkåpan
förmå skydda mig, så mycket är säkert."
"Men hvart skola vi fly?" hviskade Annchen bestört och ända till det
yttersta rädd.
"Bara vi komma ut ur staden, sa styr nog Gud våra steg", svarade Joseph
von Bierich förtröstansfullt.
Öfferallt på gatorna svärmade lutheraner och katoliker om hvarandra. I
hvartenda hörn var det mer eller mindre blodigt slagsmål.
Våra båda förklädde älskande höllo en gång på att bli indragne i ett
dylikt slagsmål. Joseph von Bierichs kännedom om munkarne kom honom
dock väl till pass. Mot sin vilja måste han likväl nu predika korståg
mot lutheranerne, och detta gjorde han stående på en hörnsten, så
kraftigt, att alla lutheranerne i en enda blink jagades från platsen.
"Det är förfärligt", yttrade han derefter till Annchen, under det de
skyndade framtill stora torget, för att derifrån leta sig en väg ut
till landsbygden, "men jag kunde icke handla på annat sätt."
"Inte förebrår jag dig", svarade Annchen och tryckte ömt hans hand, "du
har ej kunnat handla på annat sätt för att rädda oss."
På stora torget var en förfärlig villervalla. Menniskor, hästar,
kanoner, allt blandades i en gräslig förvirring, genom hvilken dock
hördes detta rop, i början dämpadt, sedan starkare:
"Svensken kommer!"
Joseph von Bierich och Annchen trodde knappt sina öron när de hörde
detta, men de skulle snart få bekräftelse på denna glada tidning.
Skyddad af sin munkdrägt gick Joseph von Bierich fram till en grupp
officerare, som han såg vid ena hörnet af torget, höjde sin hand och
uttalade den betydelsefulla formeln:
"Pax vobiscum."
Officerarne korsade sig andäktigt. Den föregifne patern fortfor:
"Är det sant, att den gudlöse kättarkonungen är i antågande?"
"Ja", svarade den ene officeren spotskt, "den heliga jungfrun vare
lofvad! Sedan han förut brutit hornen af sig mot Alte Veste, ska' han
väl nu helt och hållet gå under."
Joseph hade hört nog. Fattande Annchen vid ena handen skyndade han
efter de ut ur staden ilande trupperne, men hade icke hunnit mer än
till halfva torget, då en hand plötsligt ryckte honom i kåpan. Den
falske munken vände sig häftigt om och drog till hälften dolken, färdig
till försvar.
"Stilla, stilla". hviskade mäster Wolf, ty det var han, som af en
händelse träffat på sina vänner. "Stanna här, så få vi nog se ett
skådespel, som vi aldrig ha sett förut, åtminstone ej du, Annchen."
"För Guds skull tala ej så högt", inföll Joseph von Bierich. "Lyssnande
öron finnas öfverallt."
Den gamle pistolsmeden sänkte tonen en smula då han sade:
"Det är Franz Gründlers slut, som vi få se."
Annchen kände hur hon bleknade. Benen ville knappt bära henne och hon
skulle ha fallit till marken, om ej Joseph von Bierich och mäster Wolf
gemensamt uppehållit henne.
"Men hvarför ska' han då dö?" sporde hon, under det kallsvetten rann
utefter hennes panna.
"Ja, hvarför ska' han dö?" frågade äfven Joseph von Bierich förvånad.
"Derför att han velat förråda eder."
"Mig."
"Ja."
"Förlåt mig, mäster Wolf, men jag begriper sannerligen ingenting."
"Då ska' ni få höra. Medan den österrikiske officeren var som bäst i
farten med att tutta på mina hus, ni kan se branden der borta, strax
till höger om kyrkan, lyckades jag smyga mig undan och fick då höra
hvad österrikaren sade till Franz. Just så här sa' han: 'Du har
bedragit oss.' 'Nej', sa' Franz, 'han finnes bestämdt här inne.' 'Men,
du ser ju sjelf, att här inte en gång finnes en katt', svarade
officeren. 'Dumt att jag inte kunde få tag i honom och betala honom för
gammalt i Wien.' Slutet på visan blef att officeren befalde sina män
att föra den stackars Franz Gründler till stora torget och skjuta
honom. Ja, se der kommer tåget. Ser ni inte der vid lyktskenet hur
hvitt den olycksalige pojkens ansigte är? Det är svartsjukan, som
drifvit honom till detta steg."
Under det mäster Wolf talade, hade Annchen plötsligt fått en idé. Utan
att närmare redogöra för densamma, hviskade hon:
"Det är synd om Franz, jag vill rädda honom."
Joseph von Bierich och mäster Wolf betraktade henne med förfärade
blickar.
"Är du galen?" sporde den först nämnde och kramade den unga flickans
hand så våldsamt, att hon nära nog uppgifvit ett rop af smärta.
"Ja, det samma frågar jag också", sporde mäster Wolf.
"Nej", svarade Annchen. "Låt mig bara hållas och allt ska' gå bra."
Mäster Wolf visste förut, att det skulle vara omöjligt att försöka
hindra den unga mjölnardottern från att sätta sitt beslut i
verkställighet. Tillsammans med Joseph von Bierich trängde han sig för
den skull fram mellan de tätt sammanpackade menniskohopar, som dels af
nyfikenhet, dels af medömkan strömmat till för att åse exekutionen.
Franz Gründler var hvit i synen som ett lakan, då han fördes fram på
torget. Det fladdrande skenet från oljelamporna och från soldaternas
facklor gjorde hans utseende ändå hemskare.
Soldaterne voro uppstälde och officeren skulle just gifva tecknet, då
Annchen modigt trängde sig fram mellan knektarnes led.
"Hvad vill ni, vördade syster?" sporde officeren då han varseblef
Annchens nunnedrägt.
"Hertigen vill ej, att fången skall skjutas", svarade den unga flickan
utan att blinka. Officeren tog ett par steg tillbaka. "Vill inte", sade
han förvånad, "hur vet du det?"
"Jag har hans befallning att föra fången med mig till ett kloster."
Med dessa ord visade hon för den förbluffade officeren ett papper med
Wallensteins namnteckning och sigill. Officeren, som ej kunde läsa,
trodde att det var på hertigens af Friedlands befallning, som den unga
nunnan handlade och öfverlemnade derför utan prut den stackars lifdömde
Franz Gründler i hennes vård. Allt detta hade försiggått på mindre tid
än fem minuter. Officeren ämnade just aftåga med sitt folk, då en
svartmuskig karl, en af dem, som förgäfves sökt att vinna Annchens hand
och hjerta, framträdde och berättade, att alltsammans var en list af
den unga mjölnardottren. Anklagaren yttrade till slut:
"Hon är lika mycket nunna som jag är munk."
"Men skriften", utbrast officeren brydd, "hvad säger du om den?"
"Antagligen falsk", svarade garfvaren Friedrich Krone och skrattade
hånfullt.
Att han blifvit så grundligt lurad, detta retade den kejserlige
officeren till det yttersta.
"Tusen gulden åt den, som leder mig på förräderskans spår", skrek han
så högt, att det hördes öfver halfva torget.
Friedrich Krone var genast beredd att förtjena de tusen guldena.
"Jag vet hvar hon bor", sade han. "Dessutom har hon nog inte ännu
hunnit utom staden."
Sedan den tjocke sergeanten blifvit upphjelpt på en häst, skyndade
officeren med sin trupp ut mot de norr om Lützen liggande
väderqvarnarne.