Den österrikiske officeren hade emellertid ej heller varit overksam.
Glödande af harm och raseri öfver att han på detta sätt blifvit lurad,
skyndade han, såsom vi förut omtalat, efter flyktingarne.
Ungefär en åttondedels mil norr om Lützen grenar sig vägen. Just vid
sjelfva vägskålet fans då för tiden en hög sandås, genom hvilken vägen
från Naumburg lopp fram.
Flyktingarne hade redan nått dit, när Annchen plötsligt utropade:
"Vi ä' ännu förföljda!"
"Omöjligt", svarade Joseph von Bierich, "hvem skulle förfölja oss?"
"Jag hör dånet af en annalkande ryttartruppp", fortfor den unga
flickan. "Jag misstager mig ej!"
"Nu hör jag också detsamma", inföll den gamle pistolsmeden.
"Jag också", menade löjtnanten sedan han lyssnat uppmärksamt några
minuter. "Hvad är nu att göra?" fortfor han och såg sig ängsligt
omkring.
Han hade knappt hunnit få sista ordet öfver läpparne, då hästtrampet
bakom flyktingarne hördes ännu tydligare. Till slut kunde äfven deras
öron uppfånga dessa ord:
"Skynda på! Tusen gulden åt den, som lefvande fångar affällingen Joseph
von Bierich!"
"Jo, nu vet jag hvad jag har att vänta", mumlade denne för sig sjelf,
"men lefvande ska' de inte få mig, det lofvar och svär jag."
"Då vill jag dö med dig", inföll Annchen, som hört löjtnantens ord,
"jag vill ej öfverlefva dig."
De älskandes händer möttes i en handtryckning, som sade mer än tusen
ord, tusen eder.
Förföljarne kommo emellertid närmare. Joseph von Bierich och mäster
Wolf gjorde sig i ordning till försvar.
"Se der", sade den gamle pistolsmeden och räckte löjtnanten en
konstfärdigt arbetad pistol, "jag tror att den skall göra nytta för
sig."
Sedan Annchen blifvit tillsagd att rida ett stycke framåt, fattade de
båda modige männen posto vid sandåsen. Qvällens skymning gjorde att
förföljarne icke riktigt kunde se huru många deras motståndare vore.
När derför både Joseph von Bierich och mäster Wolf samtidigt affyrade
sina pistoler med den verkan att två af förföljarne beto i gräset,
studsade de andre för några minuter. Officeren uppmuntrade dem likväl
genom att förnya sin förra uppmaning:
"Tusen gulden åt den, som bringar mig Joseph von Bierich lefvande!"
"Den der karlen måste vara ofantligt rik eftersom han så der onyttigt
kan bortkasta tusen gulden", sade mäster Wolf skämtsamt.
Löjtnanten svarade ingenting. Han försökte att med sina blickar
genomtränga qvällens skymning och upptäcka sin hatfulle förföljare, men
han såg framför sig ingenting annat än mörka skuggor, som sväfvade hit
och dit.
Plötsligt blef det nytt lif i dessa skuggor. De ordnade sig och
störtade framåt.
"Nu gäller det", sade Joseph von Bierich. "Lefvande ska' de aldrig ha
mig."
"Ni unnar således ingen att förtjena de tusen guldena", inföll mäster
Wolf, ännu skämtande.
"Nej, vid den evige Guden jag det gör", utbrast löjtnanten, som kände
sig smittad af den gamle pistolsmedens goda lynne.
Svärmen kom med en förfärande hastighet. Det var som om en lavin
hastigt rullat ned för ett skyhögt berg.
Men just i detta ögonblick kom också hjelpen.
Från vägen till Naumburg sprängde i detsamma en ryttartrupp fram, och i
spetsen för denna red Gustaf II Adolph sjelf. Han hade redan på afstånd
hört de kejserliges annalkande och ville nu ha en dust med dem.
Om de påfviske var en lavin, så var Gustaf Adolph med sin ryttarflock
en blixt, som oemotståndligt slog ned. Inom några få minuter var
handgemänget allmänt.
Den svenske konungen råkade genast på den österrikiske officeren. Denne
var ingen oskicklig fäktare och konungen hade för den skull svårt att
få bugt med honom.
Kring de i envige kämpande bildade svenskar och österrikare en ring och
alla följde med andlös spänning, så godt den starka skymningen det
tillät, striden.
Slutligen vacklade österrikaren vid det hugg, som Gustaf Adolph riktade
mot hans hufvud. Han försökte väl att resa sig ånyo i sadeln, men ett
nytt hugg kastade honom med klufvet hufvud ned till marken.
Denna utgång af enviget blef signal till allmän strid. Osterrikarne
erhöllo förstärkning, så också svenskarne, men till slut måste de
förstnämnde vika.
Välbehållna medföljde Joseph von Bierich, Annchen och mäster Wolf till
svenska lägret. Dagen derefter hittades Franz Gründlers lik vid en af
väderqvarnarne. Denna lön fick han för sin lömskhet. Heinrich Mayer,
Annchens far, och Mathias Gründler blefvo aldrig mera synlige i den
trakten. Antagligen hade de omkommit då Wallenstein dagen derefter, den
sjette november, lät sätta hela staden Lützen i eld och lågor.
* * * * *
Den sjette november började med dimma. Härunder ordnade sig likväl de
båda härarne till slag. Utgången veta vi. Segern var visserligen vår,
men dyrköpt med Gustaf II Adolphs död, en förlust som i dessa tider var
oersättlig.
Joseph von Bierich hade manligen kämpat i Gustaf Adolphs följe, och kom
betäckt med sår från striden till den väntande Annchen. Det lilla
mjölnarhemmet var genomborradt af hundratals kulor, ty omkring detta
hade den hetaste striden stått.
Det reparerades dock åter, och några månader derefter firade Joseph von
Bierich och Annchen Meyer sitt lyckliga bröllop.
Jakob Eriksson hette en af konungens ridknektar. Med tillhjelp af
tretton bönder och "under suck och tårar" vältrade han en stor sten
till den plats, der Gustaf II Adolph dragit sitt sista andetag. Stenen
kallas ännu i dag för "Schwedenstein".
För några år sedan firades två hundra och femtionde årsdagen af
hjeltekonungens död i det ofvan nämnda slaget med stora högtidligheter
både på tysk och svensk jord. Må vi också aldrig förgäta, att det var
genom Gustaf II Adolphs uppoffrande hjelp, som vi erhöllo den
samvetsfrid, som vi ännu ega. Hvem vet huru det kunnat gestalta sig, om
Wallenstein gått segrande ur striderna!
Joseph von Bierich och hans fagra hustru välsignade också i alla sina
dagar Gustaf Adolphs minne. Utan hans mellankomst vid sandåsen skulle de
troligtvis aldrig kunnat bli förenade.
Efter slutad fred flyttade öfverste von Bierich, ty denna post hade
Joseph uppnått under det han kämpade med Banér och Torstensson,
tillbaka till fädernehemmet, det han nu tog i arf efter fadren, och
blef sedermera hufvudman för en i Österrike högt uppburen ätt, som ännu
den dag, som i dag är, sätter sin högsta ära uti att vara protestanter.
Men vid Lützen talades länge endast om den höga lycka som den fattiga
mjölnarflickan Annchen Mayer gjorde.