En af katolikernes mest frejdade härförare, någre säga den förnämste,
var Albert Wenceslaus Eusebius Wallenstein, en grym, högmodig och
hänsynslös man, så snart det gälde att bringa fattade planer till
mognad. Han började som partigängare och anförare för det värsta
slöddret af krigsmanskapet, och svingade sig under de oupphörliga
religionskrig, som Österrike vid den tiden förde, genom den kraft han
utvecklade, upp till rikedom och anseende.
Emot grefven af Mansfeld vann han såsom den kejserliga härens
befälhafvare flere segrar, förhärjade derefter Holstein och vände sig
slutligen mot Stralsund för att rycka denna protestantiska stad ifrån
den svenska besättning, som försvarade densamma, "om den ock vore
bunden med kedjor vid himmelen", såsom hans öfvermodiga skryt lärer
fallit. Men här kunde han ingenting uträtta, hvadan han med harmen i
hjertat måste lemna Stralsunds fasta murar.
Ungefär samtidigt härmed höll kejsar Ferdinand riksdag i Regensburg.
Vid detta tillfälle anklagade Tysklands katolske kurfurstar Wallenstein
icke allenast för högmod och en omättlig ärelystnad, utan framhöllo
äfven de förskräckliga grymheter, som denne fältherre begått och ännu
begick i det af hans trupper redan så godt som utsugna Tyskland.
Maximiliam af Bayern var den värste anklagaren och slutet härpå blef
att Wallenstein afsattes från sitt befäl. Då han fick vetskap härom lär
han på sitt bord ha nedskrifvit följande vers:
"Presternas _reformation_
Bringar kejsaren från hans _thron_
Och mig från min _reputation_.
De Kurfurstar skola bekomma sin lön."
Det gick också, såsom vi veta, galet för Wallensteins efterträdare,
Tilly. Dödligt sårad vid Lech, afled han strax derpå i Ingolstadt.
Wallensteins stjerntydare Seni hade vid sin herres afsättning sagt sig
kunna läsa i stjernorna, att den dag snart skulle komma, då kejsaren
skulle tvingas till att gifva honom fullständig upprättelse. Efter
Tillys död och svenskarnes inträngande i Bayern kom också denna stund.
Bud på bud skickades af den i ett grufligt trångmål stadde kejsaren
till Wallenstein, der denne på sina gods i Mähren höll ett hof fullt ut
lika präktigt som kejsarhusets i Wien. På ett af kejsarens mest
bönfallande bref uttalade Wallenstein dessa sanna ord: "När höga herrar
icke mera behöfva sina redskap, kasta de bort dem till glömska och
förakt."
Efter långa underhandlingar gaf ändtligen Wallenstein med sig. Hans
blotta namn var nog att inom en jemförelsevis kort tid under hans banér
samla krigarskaror, lystne efter rof och plundring, och länge dröjde
det icke, förrän han såg omkring sig en fullt rustad här om något öfver
fyratio tusen man.
Med denna här gick han Gustaf Adolph till mötes. Efter några motgångar
på ömse sidor, och sedan pesten börjat härja i de båda lägren drog sig
Wallenstein upp mot Sachsen, i akt och mening att grundligt straffa
dess kurfurste Johan Georg för hans förbund med Gustaf II Adolph och
för de infall han gjort i Böhmen efter slaget vid Breitenfeld. Han
närmade sig Sachsen i sträckmarscher, och branden från protestantiska
städer och byar betecknade den väg han tog.
Då Wallenstein skyndade mot Sachsen, befann sig Gustaf Adolph i södra
Tyskland. Sedan den sistnämnde förgäfves sökt att medelst ett anfall
mot Bayern draga den papistiske härföraren dit ned, skyndade han efter
den kejserliga hären mot Sachsen.
När Wallenstein märkte, att Gustaf Adolph ämnade stanna qvar i södra
Tyskland skickade han bort sin underbefälhafvare Pappenheim, men
återkallade honom genast, då han fick veta att den svenske konungen
uppgifvit sin plan och under ilmarscher nalkades honom.