Efter ett längre samtal, hvarunder särdeles vigtiga öfverläggningar
egde rum, återvände Mathias Gründler till sin ungefär en fjerdedels mil
från Mayers väderqvarn belägna stuga.
Under hemgåendet retade den hetsige Gründler upp sig ännu mera, och
slutligen liknade han mera en ilsken tjur än en menniska. En skällande
byracka (hund) mötte honom på vägen. Under normalt tillstånd bekymrade
sig Mathias Gründler aldrig om dessa fyrfotade individer, utan lät dem
alltid skälla sig trötta under det han obekymrad gick sin väg framåt,
endast då och då stötande med knölpåken i marken, liksom för att göra
hunden uppmärksam på, att det icke vore lönt att han försökte bitas. Nu
deremot, i sitt ilskna tillstånd, lyfte Mathias Gründler påken och gaf
hunden ett så våldsamt slag öfver ryggen, att det stackars djuret
tjutande och krypande drog sig undan.
"Ja ja, har jag knäckt ryggen på dig, så är det också din egen skuld",
brummade Gründler och fortsatte, obekymrad om det slagna djurets
lidande, sin väg. Han hade dock icke gått många steg förrän hundens
egare, lockad af djurets tjut, skyndade fram och stälde sig i vägen för
Mathias Gründler.
Länge dröjde det icke förrän trätan var i full gång. Hundens egare var
ovettig för det stryk hans skyddsling fått; Mathias Gründler deremot
försvarade sig dermed, att han icke önskade bli biten, allraminst af en
hund och det just nu, då hundgalenskapen (rabies canina) gick i orten.
"Men, han bits inte", envisades hundens egare och stampade i marken.
"_Han kan bitas_", svarade Mathias Gründler och stötte sin knölpåk
häftigt i marken så nära hundegarens fötter, att denne fann sig
föranlåten att skyndsamt retirera ett par steg bakåt.
Det ena ordet gaf naturligtvis det andra och retade ännu mera de båda
motståndarne, som tycktes vara i besittning af ungefär samma
kroppskrafter. Slutet på den lifliga trätan skulle utan tvifvel blifvit
ett slagsmål, om icke Mathias Gründlers förhoppningsfulle son och
vackra Annchens påtvingade brudgum i detsamma anländt till platsen. När
hundegaren då märkte, att den långe och fräknige räkeln, hvilkens yttre
mera påminde om en humlestör än om en menniska med kött och blod, tog
sin motståndares parti, skyndade han undan allt hvad han kunde, följd
af sin linkande och tjutande hund samt af Mathias Gründlers och hans
sons spetsiga speglosor.
Sedan Mathias Gründlers vrede öfver de förolämpningar han rönt af den
okände hundegaren någorlunda hunnit lägga sig, sade han till sonen utan
alla vidare omsvep:
"Jag fruktar för att Annchen Mayer rakar din näsa förbi, pojke."
Franz betraktade fadren på ett sätt, som kom denne att skrattande
utropa:
"Ja, se du inte så rasande dum ut nu. Tror du inte att jag förstår hvad
jag säger?"
Nej, det tycktes Franz icke begripa, ty hans blickar blefvo dummare för
hvarje minut som gick. Slutligen kunde han dock frampusta dessa ord,
under det han ifrigt gned sig i pannan:
"Annchen rakar min näsa förbi... Det der... begriper jag inte. Hvad
pratar ni nu för slag, far?"
"Sanning, pojke. En annan har troligtvis lagt beslag på henne."
"Hvem är det?" svarade Franz och drog till hälften ut den långa
slidknifven ur bältet.
"Joseph von Bierich, papisten."
Franz Gründler gaf till ett rytande, som hördes vida omkring på
slätten.
"Jaså, den der stackarn, som ni räddade för ett år sedan vid
Breitenfeld", sade han derpå föraktligt.
"Ja, just han", menade gubben Gründler. "Annchen har ju skött honom
under hans sjukdom, alldeles som om han varit hennes fästman, och det
förundrar mig alls inte, om hon blifvit kär i honom, för det är nog en
vacker karl, och deraf kan du alls inte skryta, ha, ha, ha!"
Vid dessa ord skrattade Mathias Gründler så ilsket som han icke gjort
på länge, samt började att derefter mäta vägen till hemmet med stora
steg.
Den stackars Franz stannade emellertid qvar några minuter i en ömklig
ställning. Hufvudet var lutadt mot bröstet, de långa armarne hängde
slappa nedåt sidorna och de stora knäskålarne, af hvilka delar
sorglustigt tittade ut genom de trånga, sönderspruckna byxorna, slogo
emot hvarandra. Der han nu stod, företedde han en verkligt ömklig bild
af förtviflan och dumhet. Den underrättelse, som fadren gifvit honom,
hade utöfvat ett mägtigt inflytande på hans af naturen slöa sinne.
Redan från den tidigaste ungdomen van att betrakta Annchen som sin
blifvande hustru, kom underrättelsen om att bon älskade en annan öfver
honom som en iskall dusch.
Men plötsligt ryckte han upp sig ur den försoffning, i hvilken den
nedslående tidningen försatt honom, och satte efter fadren i fullt
språng. Tack vare sina långa ben kunde han snart hinna upp Mathias
Gründler.
"Men fader Mayer bar ju sagt, att Anncben ska' bli min", stånkade han
så snart han befann sig vid fadrens sida, och vid dessa ord såg han på
honom så ångestfullt, att den gamle icke kunde låta bli att tröstande
utropa:
"Sant nog, Franz, men ser du, qvinfolken nu för tiden ä' alldeles galna
i knektarne. Vore det bara fred, så tror jag nog du skulle få ha
Annchen för dig sjelf, men nu..."
"Ni sa' ju, att han är papist", inföll Franz häftigt, liksom vore detta
den räddningsplanka, han så girigt grep efter.
"Ja visst sa' jag det, men flickorna ä' så konstiga nu för tiden. De
bry sig inte alls om religionen, bara de få sin vilja fram. Men vill du
lyda mig, så ska' jag ge dig ett godt råd."
"Ja, far, hit med det!"
"Du ska' sjelf gå till Annchen och fråga henne, om det är sant hvad
folket pratar."
"Hvad pratar folket då om?" sporde Mathias Gründlers förhoppningsfulle
son och såg dervid så genomdum ut, att fadren utbrast i högsta grad
förargad:
"Hade jag vetat, att jag skulle få en så dum räkel till son, skulle du
aldrig blifvit född. Begriper du inte, din åsna, att folket talar om
Annchens kärlek till papisten och skrattar åt dig på baken derför, att
du är nog dum att tro att hon vill ha dig till man?"
En brännande rodnad sprang vid dessa fadrens ord upp på sonens magra,
utstående kindknotor. Händerna trefvade ånyo i bältet och för andra
gången blottades knifven, men nu helt och hållet.
"Jaså, folket skrattar åt mig", sade Franz halfhögt under det han
mekaniskt lekte med knifven. "Jag har lust att veta hvem det är som
skrattar."
Mathias Gründler betraktade några ögonblick sonen med pröfvande
blickar, och då han kring dennes läppar märkte ett så fast drag af
beslutsamhet, som han icke kunde påminna sig förut ha sett der, sade
han, under det han närmade sig Franz:
"I stället för att hålla dig till skrattarne, bör du uppsöka
papisten... du förstår... qvällarne ä' mörka nu, och..."
Han fullbordade icke sin mening utan gjorde i stället en betecknande
rörelse med ena banden. Derpå sade han:
"Men det, som ska' göras, måste göras snart, ifall det ska' lända till
någon nytta. Begriper du nu?"
Franz svarade ingenting. I stället instack han knifven återigen i
bältet, nickade betecknande åt fadren och skyndade in på den gångstig,
som ledde framtill Heinrich Mayers icke långt ifrån väderqvarnarne
belägna lilla vackra stuga.
När Mathias Gründler såg hvilken väg sonen tog, gnuggade han förnöjd
händerna, under det han utropade:
"Pojken är inte så dum som jag trodde, men rysligt slö är han. Få nu se
om hans tycke för Annchen kan pigga upp honom. I sådant fall tror jag
inte, att papistens lif är mycket värdt. Skulle önska att Franz ville
visa, att mitt blod rinner i hans ådror."
Med dessa ord skyndade Mathias Gründler, i sitt innersta belåten med
det verk och den uppryckning han gifvit sonen, in i sin stuga, hvars
dörr han försigtigt tillslöt efter sig.
Långe Franz fortsatte emellertid sin gång fram mot Heinrich Mayers
stuga. Redan på långt afstånd upptäckte hans skarpa blickar Anncben
stående i dörren. Hon såg bort mot Lützen, det kunde Franz tydligt se,
och redan denna omständighet gjorde att hans blod kom i en häftig
svallning.
"Det synes nog, att hon tycker om papisten", mumlade han för sig sjelf,
"annars skulle hon inte stå så der och koxa dit bort. Om jag skulle
först som sist gå till staden och fordra räkenskap af förföraren! Ja...
nej... far sa' ju, att jag först skulle tala med henne. Kanske att allt
endast är ett nedrigt förtal. Men, jag ska' gå så, att jag öfverraskar
henne oförhappandes."
Med dessa ord tog han en lång omväg förbi de andre qvarnbyggnaderne och
lyckades att, osedd af Annchen, som med ifrig längtan skådade bortåt
Lützen, dit fadren förbjudit henne att begifva sig, komma på baksidan
af Heinrich Mayers hus. Hans hjerta klappade så våldsamt, som om det
ville sprängas, och han måste sansa sig några minuter innan han
förmådde träda fram.
Det lilla mjölnarhuset omgafs af en nätt trädgårdstäppa, ordnad och
planterad af Annchens egna händer. Ett vackert gulmåladt spjelstaket
skyddade vidare täppan för obehöriga personers och djurs inträngande.
Långa ben äro alltid bra vid så kallad "plankning". Detta fick Mathias
Gründlers älskogskranke son också nu erfara.
Utan den ringaste svårighet klef han öfver staketet och smög sig
derefter nedhukad genom den lilla, sandade gången fram till det hörn af
huset, mot hvilket Annchen under sitt spejande vände ryggen.
Den unga flickan var så försjunken i sina tankar, att hon alls icke
märkte Franz. Denne sträckte sig så långt fram han kunde och spände
örhinnorna, för att tilläfventyrs kunna uppfånga någon af de många
meningar Annchen mumlade för sig sjelf med knappt hörbar röst. Men han
bedrog sig häruti; endast djupa suckar ur den unga mjölnardottrens
beklämda bröst hunno fram till hans öron.
Men dessa djupa suckar pinade honom mera än han anade. Han skrufvade
fram och tillbaka och kom vid ett dylikt tillfälle att oförsigtigt nog
skrubba ena armen hårdare mot husknuten, än som ämnadt var.
Annchen hörde det frasande ljudet och vände sig hastigt om. Vid åsynen
af Franz blef hennes vackra anlete pionrödt och hon utropade, under det
hon utmanande betraktade sin långe friare:
"Jaså, du håller dig inte för god att lyssna. Fy, Franz! Hur har du
kommit in?"
"Deröfver", svarade Franz Gründler och pekade menlöst på staketet.
"Hå hå, du går således alldeles som en tjuf om natten", inföll den unga
mjölnardottren försmädligt.
"Jag är ingen tjuf", svarade långe Franz förnärmad.
"Det har jag heller aldrig sagt", inföll Annchen och intogs af medömkan
öfver sin friares dumhet, "men du känner väl ordspråket, som säger om
en person, som liksom du smyger sig på en annan, att han kommer som en
tjuf om natten."
"Känner nog det", svarade Franz och tycktes för några minuter vakna
ännu mera upp ur sin slöa likgiltighet, "men jag känner också ett annat
ordspråk, och det ett bibliskt till på köpet", fortfor han och
betraktade den vackra mjölnardottren med skadeglada och triumferande
blickar.
"Ett bibliskt ordspråk", utbrast Annchen och såg förvånad på Franz,
"hvad är det för ett ordspråk?"
"Det säger, att 'den förbjudna frukten smakar alltid bäst'. Har du inte
hört det?"
Till en början kunde icke den unga flickan utfundera hvad Franz menade,
men till slut fann hon det. En brännande rodnad betäckte hennes kinder
och hals, då hon svarade:
"Du kommer för att förebrå mig. Gör det, men jag kan inte ändra mitt en
gång fattade beslut."
Franz hade under tiden närmat sig förstugubron.
Hans gång liknade en drucken menniskas, så osäkert trampade han på den
sandade gången, och hans blickar voro så bedjande, då han hviskade:
"Annchen, säg att det är osanning hvad folket pratar om dig och..."
Den stackars ynglingen hejdade sig sjelf här. Tungan nekade att göra
tjenst, då han ville uttala det förhatliga namnet.
"Hvad är det som folket pratar?" inföll Annchen raskt. "Bara skräp, kan
jag tro."
"Ja, Gud gifve att det vore så", svarade den stackars Franz och torkade
de stora svettperlorna ur ansigtet. "Ingen skulle bli gladare deröfver
än jag."
"Men säg då hvad det är frågan om", ropade den vackra flickan otåligt.
"Har du alldeles förlorat målföret?"
"Inte alldeles, men nära nog", svarade Franz med halft jemrande ton.
"Jo, hör på, Annchen, hvad folket pratar om. Men, hvarför vänder du dig
bort? Kan du inte se mig rakt i ansigtet?"
När den unga flickan nu hörde, att det skulle bli allvar af med
bekännelsen, och hon kände med sig sjelf hur hon ytterligare rodnade
men icke nu af samma orsak som förra gången, hade hon för några
ögonblick vändt sig bort för att söka bemästra sin rörelse och
återvinna det lugn, som höll på att lemna henne. Då Franz gjorde sin
sista fråga "kan du inte se mig rakt i ansigtet?" hade det lyckats
henne att återfå sitt lugn.
"Jo, nog kan jag se dig rakt i ansigtet", sade hon derför temligen
obesväradt. "Hvad är det folket pratar om?"
Franz var i föga mindre afundsvärd ställning än Annchen. Hvarje gång
det olyckliga namnet skulle öfver hans läppar fastnade det der.
Slutligen gjorde han en förtvinad ansträngning och framstötte med ett
ljud, som mera liknade en oxes bölande läte än en mensklig röst:
"Jo folket säger, att du tycker om pap... pap... papisten", skrek han
till med tonvigt på de två sista stafvelserna.
Den stackars pojkens löjliga och på samma gång förskräckta uppträdande
hade inverkat så mycket på Annchen, att hon nära nog gifvit till ett
gapskratt. Hon hade likväl nog takt i sig att i tid qväfva detsamma. I
stället sade hon:
"Jag förstår inte hvad du menar, bäste Franz. Hvilken papist?"
"Joseph von Bierich, vet jag", svarade Franz Gründler raskt, ty sedan
början en gång blifvit gjord, var det ej så svårt att komma fram med
sjelfva namnet.
"Bäste Franz", svarade den unga mjölnardottren, som nu var fullkomligt
lugn, "inte är Joseph von Bierich någon papist, inte."
Franz gjorde stora ögon. Han höll på att återfalla i sin dumma slöhet
igen.
"Jo, nog är han det", svarade han till slut. "Blef han inte funnen vid
Breitenfeld i fjol och erkände han inte att han..."
"Hör på, Franz", afbröt Annchen, fattade långe Gründler i armen och
drog honom med sig ned i trädgårdstäppan, "du är nog en bra pojke, det
vet jag, fastän gubben far din retar upp dig. Joseph von Bierich har
varit kejserlig officer, men är det inte längre, Han har varit katolik,
men har nu öfvergått till den lutherska läran. Förstår du nu?"
"Jaha", utbrast Franz Gründler långsamt, "men är det sant, att du
tycker om honom?"
"Ja, det är sant", svarade Annchen raskt.
Utan att yttra ett ord slet sig Franz lös från det tag, som Annchen
fattat om hans arm, rusade samma väg som han kommit, hoppade i ett enda
skutt öfver staketet och ilade derefter så snart hans långa ben det
tilläto bort mot Lützen.
"Store Gud, hvad kommer åt honom", jemrade sig Annchen och vred
förtvinad händerna, under det hon häftigt gick fram och tillbaka i den
lilla täppan och såg efter den alltjemt springande Franz Gründler.
"Hans utseende blef så förfärligt, då jag sade, att jag älskar Joseph!
Himmelens Gud, tänk om han i sin dumhet springer åstad och gör honom
något illa. Han slägtas på fadren, säger alltid far, och Mathias
Gründler är känd för sitt häftiga lynne. O, nej, jag kan inte dröja
längre, jag måste bryta mot fars befallningar; fader Wolf skall ändock
alltid beskydda mig. Gud, jag måste till Lützen för att se om någon
olycka händer Joseph. Gode Gud, tillräkna mig ej att jag är olydig mot
min far."
En stund derefter syntes också Annchen på en liten omväg af alla
krafter skynda bort mot den lilla staden. När Heinrich Mayer senare på
dagen kom hem för att taga sin dotter i en grundlig upptuktelse, var
huset tomt. Han sökte öfverallt i de två rummen, han ropade dottrens
namn både inne och ute, men något svar fick han ej.
Pustande sjönk han ned på den lilla pinnsoffan, under det han i
jemrande ton utbrast:
"Annchen, Annchen, nu har du styrt det vackert åt mig!"