Mäster Wolf stod just och höll på med den nya pipan till den pistol,
som Joseph von Bierich råkat göra otjenstbar, och var som bäst i farten
med att i hufvudet räkna ut hur mycket han skulle få i behåll af de
två guldmynt, som löjtnanten gifvit honom i ersättning, då Franz
Gründler hufvudstupa rusade in i verkstaden och skrek:
"Hvar är den förbannade papisten? Jag ska' hugga nacken af honom och
det genast ändå!"
Nu höll det rakt på att gå mäster Wolf på samma sätt som det gått
Joseph von Bierich. Det var nemligen så nära som på ett hår, att han
tappat den nya och polerade pistolpipan i stenarne, då han varsebfef
den beskedlige Franz Gründler i denna sinnesstämning. Håret stod nästan
på ända, mössan hade åkt ned på nacken; ögonen voro glåmiga, för att ej
säga fåniga, och mellan de långa magra fingrarne höll Franz den
blänkande knifven.
Snurrande omkring som en galning ropade han ständigt på papisten, allt
under det han högg och stack omkring sig värre, än om han bestått en
kamp med i luften sväfvande osynliga andar.
Mäster Wolf tänkte också, att Franz plötsligt mistat förståndet och
sade för den skull, sedan han försigtigtvis försett sig med en af sina
största släggor:
"Beskedlige Franz Gründler, hur är det med dig? Är du sjuk, min
stackars gosse?"
Dessa välmenande ord verkade som en iskall dusch på Franz Gründlers
upphetsade sinne. Det såg alldeles ut som om han tillförne alls icke
varseblifvit mäster Wolf, ty vid dennes ord hoppade han ordentligt till
och släppte i förskräckelsen knifven. Mäster Wolf böjde sig skyndsamt
ned, upptog den och lade den varsamt bredvid sig under det han på nytt
sade: "Hvad i Herrans namn går åt dig, beskedlige Franz Gründler? Har
den lede fått magt med dig, så att du blifvit rent af förgjord,
eller..."
Mäster Wolf talade ej till punkt och orsaken till att han sjelf afbröt
sina ord var åsynen af den stackars Franz Gründlers ömkliga ställning,
i det närmaste liknande den han innehade, när fadren lemnade honom på
gångstigen till hemmet.
Nu skämdes dock Franz icke så litet. Han vågade till en början ej
upplyfta hufvudet för att se mäster Wolf i ansigtet. Men sedan denne
ännu en gång vänligt tilltalat honom, tog ändtligen Franz mod till sig,
rätade på sig en smula och stammade under låga snyftningar:
"Jag är så olycklig så!"
"Du, Franz, olycklig", utbrast den gamle pistolsmeden hycklande, ty han
visste nog hvad som fattades Mathias Gründlers pojke, "hur ska' jag
förstå det?"
Franz Gründler gömde för några ögonblick hufvudet i handen och, vi
måste öppet tillstå det, grät bitterliga. Allt hans förra mod var
totalt bortblåst; han hade icke så mycket som ett uns qvar deraf.
När mäster Wolf såg detta gick han sakta bort till verkstadsbordet, tog
försigtigt Franz Gründlers knif och gömde den på en hylla. Han trodde
icke pojken mer än nätt och jemt efter de galenskaper han redan sett af
honom. Derpå trädde han åter fram till den älskogskranke gossen, lade
sin hand på hans axel och sporde:
"Hur mår din far, Franz?"
Mäster Wolf trodde att han skulle kunna förströ pojken genom att afleda
hans uppmärksamhet från det ömtåliga ämne han grubblade på. Två gånger
måste han upprepa sin fråga, innan Franz kunde svara dessa ord:
"Far, han mår nog bra, men med mig bär det rakt åt fanders hvad det
lider."
"Hur så, Franz? Har du ondt i magen?"
Franz Gründler, som tog detta skämt för rena allvaret, svarade i
sorgsen ton under det han lade handen på hjertat:
"Nej, men här."
"Hvad vill det säga?" sporde mäster Wolf i menlös ton. "Jag förstår dig
inte, Franz."
"Ack, fader Wolf", utbrast den stackars pojken och blef blodröd i
ansigtet, "ni förstår nog, fastän ni nu ska' låtsas som om ni inte
gjorde det. Ni vet utan tvifvel att jag och Heinrich Mayers Annchen
ska' bli ett äkta par med tiden och..."
"Nej, det vet jag sannerligen inte", inföll mäster Wolf och tog på sig
en så oskyldig min som möjligt. "Vet du, Franz, jag är nyfiken. Hvad
kommer nu åt dig? Är du missnöjd med Annchen, den vackraste flickan i
trakten kring Lützen?"
"Ja", svarade Franz Gründler med så lågmäld stämma, att mäster Wolf
knappt hörde det.
Efter något betänkande lydde Frans Gründler mäster Wolfs råd. Han
utsträckte sig så lång han var på soffan, och upptog dervid hela dess
längd. Sedan han suckat och pustat några gånger tog sömnen ut sin rätt
och inom kort snarkade Joseph von Bierichs förfärlige rival med
vidöppen mun och näsan i vädret så våldsamt, som om han velat lyfta af
taket på verkstaden.
"Ja, håll du bara på", sade mäster Wolf småskrattande, "du blir ingen
farlig motståndare till löjtnanten."
Den gamle pistolsmeden hann knappt få sista ordet öfver läpparne, då
Joseph von Bierich inkom i verkstaden.
"Hvad är det för en figur?" sporde han och betraktade förvånad den nu
snarkande Franz Gründler.
"Er rival, herre", svarade mäster Wolf och såg godmodigt på löjtnanten.
"Min rival", utbrast denne och tog ofrivilligt ett par steg tillbaka.
"Hvad vill det säga?"
Mäster Wolf berättade derpå sakens hela sammanhang, och när detta var
gjordt, omtalade han Franz Gründlers första stormande uppträdande för
en stund sedan. Han slutade med dessa ord:
"Och eftersom knifven ligger der uppe på hyllan, så ser ni, att ni kan
vara fullkomligt lugn, herre."
Joseph von Bierich kunde ej skratta, hur gerna han än hade lust
dertill, ty han insåg ganska väl, att saken också hade sin djupt
allvarsamma sida. Utan att besvara mäster Wolfs ord gick han fram till
den sofvande, lutade sig öfver honom och betraktade så länge och
uppmärksamt hans drag, som ville han för alltid inpregla dem i sitt
minne. När detta var gjordt, vände han sig till mäster Wolf och sade:
"Jag fick i dag ute i staden en ovälkommen underrättelse."
"Hvad då?" sporde den gamle pistolsmeden och såg förbluffad upp från
sitt återtagna arbete.
"Jo, Wallenstein lär vara i anryckande mot Sachsen påstods det."
Det verktyg, som mäster Wolf höll i handen, släppte han af lutter
förskräckelse. Hela hans kropp skälfde och rösten darrade betydligt, då
han sade:
"Jag minnes nog när Tilly var här förra året och jag tror att det i
Lützen inte ska' finnas en enda person, som har glömt det, jaja, förlåt
mig min frispråkighet, men jag säger ändock, att ä' Wallensteins
knektar bara hälften så grymma och rofgiriga som Tillys voro, då ä' de
djeflar i alla fall och bäst är då att knalla sig undan så fort som
möjligt."
"Ja, jag vet ej huruvida ryktet talar sant eller ej", svarade Joseph
von Bierich. "Jag ville bara förbereda er på hvad jag hört, om ni...
ni..."
Löjtnanten teg och sänkte hufvudet ned mot bröstet.
"Jag vet hvad ni menar", inföll mäster Wolf godmodigt. "Ni önskar, att
jag skickar ett bud till Annchen."
"Behöfs inte", hördes i detsamma en ljuf qvinlig stämma från dörren,
mot hvilken både mäster Wolf och Joseph von Bierich stodo med ryggarne
vända, i följd hvaraf de ej kunnat se när Heinrich Mayers vackra dotter
andtruten och blossande röd som en pion rusade fram.
"Hvar i Herrans namn är Franz Gründler?" stönade hon omedelbart efter
det hon uttalat ofvan nämnde ord.
Stillatigande och med en skymt af svartsjuka pekade Joseph von Bierich
bortåt vrån, der Franz Gründler låg och snarkade.
Annchens grufliga hjertängslan förbyttes inom några sekunder i raka
motsatsen och från hennes läppar klingade ett skratt, så godt och
hjertligt, att den lilla kanariefogel, som mäster Wolf hade i en bur i
fönstret ofvanför soffan, och som förskräckt och stum flytt upp på
öfversta pinnen i sitt fängelse, när Franz Gründlers föga melodiska
näsmusik träffade honom, nu i stället började drilla af hjertans lust
och gamman.
Det var en duett så förtjusande, att till och med den omusikaliske
Franz Gründler vaknade dervid. Med aldrig så liten fantasi skulle man
här kunnat taga Annchen för en qvinlig Orpheus och Franz för en stock
eller sten, som dansade vid det klingande musikaliska skrattet.
Stackars Franz dansade bokstafligen, fastän i "nattmössan", upp från
soffan. Efter ett par väldiga gnuggningar lyckades det honom ändtligen
att få upp ögonlocken en smula. Men allt efter som han såg, spärrades
de upp mer och mer och snart liknade hans af naturen stora ögon ett par
ostindiska tekoppar.
Annchen hade ömt slutit sig intill Joseph von Bierich. Det var en
vacker grupp som detta unga par framstälde.
Återigen måste Franz Gründler gnugga sig i ögonen för att se, om han
icke såg galet. Nej, det gjorde han inte. Der stod ju Annchen, hans
brud, vackrare än fordom, och med båda armarne slingrade kring en ung
och vacker mans hals. En blytung suck undslapp Frans Gründlers bröst
och åtföljdes genast af en annan om möjligt ännu tyngre, då han hörde
den närstående mäster Wolf halfhögt mumla för sig sjelf:
"Stackars Franz! Det der är en svår pina för den stackars gossen."
Franz ämnade just nu öppna munnen för att säga något, då en af mäster
Wolfs lärpojkar i detsamma rusade in i verkstaden och skrek:
"Papisterna ä' här!"
"Vet du hvad du säger, pojke?" röt mästaren och fattade pojken i örat.
"Ja, mästare. Långt i söder brinner det öfverallt, och massor af bönder
komma flyende från landet."
Vid lärpojkens ankomst vaknade Frans Gründler plötsligt ur sin
försoffring, som hållit honom fängslad. Utan att nämna ett enda ord
eller ens taga afsked smög han sig ut ur verkstaden. Men om Joseph von
Bierich och Annchen kunnat se de hatfulla blickar, som han gaf dem vid
utgåendet, skulle de nog inte så förtröstansfullt på samma gång uttalat
dessa ord:
"Med oss har det ingen fara. Vi kunna nog hinna undan."
Liksom alla slöa naturer hade Franz Gründler ändock, såsom vi af det
föregående sett, vissa ögonblick, då slöheten måste gifva vika för en
friskare känsla. Denna nya och så att säga ovana känsla herskar då med
oemotståndlig makt öfver individen och för den blindt framåt utan att
låta den stanna förr, än den begått någon dumhet mot andra, eller
störtat sig sjelf i olycka.
Så med Franz Gründler. Vi ha förut sett huru han var ett fullkomligt
viljelöst verktyg för sin uppbrusande känsla, men när denna väl stormat
ut inträdde slappheten. Åsynen af Joseph von Bierich och Annchen, samt
de omedelbart derpå följande underrättelserna om de kejserliges
anryckande ingåfvo honom blixtsnabbt en tanke, den han genast skyndade
att sätta i verkställighet, såsom vi af det följande få se.
Till utseendet lugn, men till sitt inre glödande af svartsjuka, irrade
han på måfå gata upp och gata ned utan att egentligen reflektera öfver
alla de uppträden han blef vittne till. Ett enda ord stod med
outplånliga elddrag inristadt i hans själ och han uttalade tidt och
ofta detta ord för sig sjelf: "Hämnd!"