Joseph von Bierich hade nyligen inträdt i tjänstgöring vid Tillys här,
när denne ryktbare fältherre besegrade danske konungen Kristian den
fjerde vid Lutter am Barenberge, en liten by i braunschweizska
hertigdömet. Detta fältslag utkämpades år 1626 och dermed var den
öfvermodige Kristians deltagande i trettioåriga kriget för alltid
slutadt.
Härefter följde von Bierich "den gamle korporalen", som Gustaf II
Adolph i sin rättmätiga harm öfver den gräsliga ödeläggelse, som Tilly
lät öfvergå Magdeburg, kallade denne papistiske general. Hän ogillade
också på det högsta alla de skändligheter, som de kejserlige soldaterne
öfvade hvart de tågade fram, och sökte för den skull att efter bästa
förmåga lindra nöden och afstyra sina underlydandes grymma ofog.
Men som detta måste ske i hemlighet, han skulle annars ha blifvit
hållen för en förrädare, kunde Joseph von Bierich naturligtvis icke
uppträda med all den kraft han önskade. Hans af naturen goda hjerta led
derför dag ifrån dag öfver att han nödgades bevittna de mest upprörande
scener.
Född på det stora adliga godset Bierich, ungefär en mil söder om Prag,
hvilket gods egdes af hans fader, en gammal före detta rådsherre och
sträng katolik, var han sina föräldrars enda barn och i följd deraf
ständigt föremål för deras ömmaste omsorger. De husitiska lärorna, som
vid tiden för den unge Josephs barndom ånyo började taga fart i Böhmen,
motsades så mycket som möjligt af den stränge och katolskt renlärige
Arnold von Bierich, som genast vid sonens födelse lät inskrifva honom
såsom officer vid ett i Wien förlagdt infanteriregemente.
Gossens milda, nästan qvinliga sinnelag, ett arf efter den kort före
hans afresa till hufvudstaden aflidna modern, gjorde dock, att han
småningom började eftersinna huruvida icke husiternas läror ändock,
hade någon sanning i sig. Detta eftersinnande måste dock ske i största
hemlighet, så att hvarken fadren eller kamraterne finge vetskap derom,
ty i hvilketdera fallet som helst vore han olycklig. Icke nog med att
fängelset och pinbänken väntade honom; när de religiösa lidelserna på
ömse sidor hade nått sin höjdpunkt, vore äfven hans framtida bana
förstörd. Den stränge fadren skulle också utan tvifvel göra honom
arflös.
Under det dessa slitningar marterade Joseph von Bierichs själ kom
underrättelsen om Gustaf II Adolphs landstigning på tysk jord till de
förtryckte protestanternes hjelp. Denna tidning väckte i Wien ett
oerhördt hånlöje, och "snömajestätet", som snart skulle smälta i
Söderns brännande solstrålar, var bittida och sent utsatt för de mest
ilskna och på samma gång spefulla yttranden.
Joseph von Bierich deltog dock aldrig i dessa skamliga och hånfulla
utlåtelser, dertill egde han allt för mycken takt, men han vågade ej
heller fälla ett enda ord till de förhånades försvar.
Under tiden började Gustaf Adolph den lysande segerbana, som efter
endast två år skulle sluta med hans hjeltedöd vid Lützen, men som
oaktadt sin korthet ändock gifvit "snömajestätet" ett namn såsom en af
mensklighetens störste välgörare, i det att han genom sitt energiska
uppträdande tillförsäkrade sina af katolskt våld lidande protestantiske
bröder den frihet i sin religionsutöfning, som de så länge under
Mansfeld med flere kämpat för.
Underrättelserna om de föraktade svenskarnes oupphörliga segrar väckte
till en början knappast någon uppmärksamhet i Wien, der det hötte, att
när blott Tilly hunne samla sin kringspridda här, skulle de objudne
gästerne snart åter kastas tillbaka öfver Östersjön.
Magdeburgs omenskliga uppbrännande och plundrande väckte naturligtvis
oerhördt jubel hos massan af folket i Österrike och dess hufvudstad. De
mera sansade, bland hvilka Joseph von Bierich också befann sig, skakade
dock på hufvudet och menade på, att detta grymma handlingssätt alls
icke kunde vara Gudi behagligt, och väntade för den skull en olycka.
Tilly sjelf blef efter Magdeburgs fall mera dyster och sluten. Den lit
han alltid tillförne haft till sig sjelf försvann som genom ett
trollslag. Han blef vankelmodig i sina beslut och tycktes gång på gång
undandraga sig ett möte med den konungslige motståndare, om hvilken han
förut endast talat med öfvermod. Förgäfves sökte han att bekämpa de
inre förebråelser, som isynnerhet i ensamma stunder anklagade honom för
Magdeburgs förstöring. Härar och folk kunde han besegra, men sitt eget
hjertas gnagande tillvitelser förmådde han icke bringa till tystnad.
Följden af denna hans obeslutsamhet visade sig snart, då han anföll
svenska lägret vid Werben, en liten stad, belägen i Mark-Brandenburg.
"Den gamle korporalen" försökte här att taga lägret genom förräderi,
men blef sjelf, sedan Gustaf Adolph lyckats få vetskap om förräderiet,
så kraftigt tillbakakastad, att han kort derefter såg sig tvungen att
lemna landet, allrahelst som lifsmedel började fattas honom och hans
folk.
Genom den kort derpå utkämpade drabbningen vid Breitenfeld blef Tilly i
grund slagen. Nära var det också, att han blifvit tillfångatagen. Han
räddades dock och skyndade som en flykting till Halle, der han af en
barberare förbands. Men sorgen öfver det lidna nederlaget gjorde att
han grät, naturligtvis på samma gång också af harm och förödmjukelse
öfver den motgång, som så oförmodadt drabbat honom.
Af det föregående veta vi, att det var i slaget vid Leipzig eller
Breitenfeld, såsom det också kallas efter den plats, der det egentligen
stod, som Joseph von Bierich blef svårt sårad. Han hade varit med i de
ofantliga fyrkanter, som Tilly skickade ned mot Gustaf Horns flygel och
här hade han råkat in i det värsta handgemänget. Flere gånger sårad var
han lika många gånger fångad af svenskarne, men lyckades ändock att
komma fri. Nära nog dignande af trötthet och blodförlust tillsade honom
Tilly sjelf att söka hvilan, och von Bierich ämnade just följa den
gamle fältherrens råd, när vägen plötsligt stängdes af en mängd finnar,
som under den tappre Stålhandskes befäl anföllo med rasande häftighet.
Den trupp, i hvilken Joseph von Bierich befann sig, sprängdes snart.
Sjelf blef han liggande medvetslös på det blodiga slagfältet.
Hur länge han legat der i denna ställning visste han icke, men då han
vaknade såg han tre män och en ung flicka stå lutade öfver sig. Då han
gjorde ett svagt försök att resa sig upp, höjde den ene af männen
(Mathias Gründler) en lång pik för att genomborra honom med. Den unga
flickan sprang dock genast emellan och Joseph von Bierichs lif var
räddadt åtminstone för ögonblicket.
Hemförd till pistolsmeden Wolfs bostad sväfvade han under flere månader
mellan lif eller död, ty de sår han erhållit voro af lifsfarlig
beskaffenhet nästan allesammans.
Annchens milda och rent qvinliga sinnelag kunde icke lida att en
medmenniska, låt vara en katolik, våndades så i hennes omedelbara
närhet utan att försöka att lindra hans plågor. Till en början gick hon
till gamle Wolf blott och bart af ren nyfikenhet, men slutligen tilltog
intresset för den sårade mer och mer för hvarje dag. Hon uppmuntrades
också genom läkarens utsago, att hennes omvårdnad skulle i hög grad
hjelpa till att förbättra den sjukes tillstånd.
Fadrens ogillande af dessa täta besök gjorde visserligen Annchen till
en början orolig och nedstämd, men slutligen blef hennes sinne lugnare
äfven i detta fall och tanken på att hon endast och allenast gjorde sin
pligt verkade ännu mera uppfriskande på henne. Olyckan plägar draga
själarne till hvarandra, säger man. Så ock här. Då Joseph von Bierich
ändteligen blef så pass återstäld, att han kunde öfvertänka, hvad som
händt, hängaf han sig, utan att tänka på, att han befann sig hos sin
motståndare, åt en i början häftig förtviflan. Tilly var ju slagen och
hela den ligistiska hären stadd i upplösning. Hvad skulle slutet derpå
blifva? Förgäfves grubblade Joseph von Bierich derpå; ju mera han
grubblade, desto mera förvärrades hans tillstånd. Han föll ånyo i en
tung dvala, som räckte ett par dagar.
När han ändteligen vaknade upp igen, förbjöd honom läkaren strängeligen
att vidare tänka på det förflutna. Nu skulle han endast se framtiden
ljusare an, om han ville bli återstäld till helsan igen.
Under dessa långa och tråkiga timmar vid sjukbädden hade Joseph von
Bierich och Annchen tillräcklig tid att tala om hvarjehanda. De talade
dock mest i religion. Den förstnämnde var dock i början icke så litet
skygg och gaf nästan alltid undvikande svar på Annchens frågor. Dessa
gjorde dock så mycket att han, i början mot sin vilja, kom att mer och
mer tänka på hvad den unga flickan så ifrigt framhöll. De idéer han
också besjälats af under sin vistelse i Österrikes hufvudstad funno
också nu mera näring hos honom och länge dröjde det icke, förrän han
öppet bekände för Annchen, att han på allvar började hylla de lutherska
lärosatserne.
Men han afgaf samtidigt också en annan bekännelse, och det var att han
älskade den unga mjölnarflickan. Annchen blef häraf så förskräckt, att
hon som en jagad hund sprang till sitt hem, der hon nu hade sin första
sömnlösa natt.
Han, den rike officeren, älskade henne, den fattiga och obemärkta
mjölnardottren! Var detta väl en sanning eller endast ett bittert hån?
Vid tanken på detta sistnämnda begynte den stackars flickan att gråta
konvulsiviskt, ty äfven hon hade fattat kärlek till den sårade. Detta
visste hon icke förut, men i detta ögonblick stod denna känsla klar för
henne.
Hvad skulle fadren, Mathias Gründler och dennes son, med hvilken
Annchen ju var trolofvad redan i vaggan, säga härom? Det svindlade för
hennes ögon och ingen blund kom den natten i dem. Tankarne tumlade om i
hennes lilla täcka hufvud alldeles som hafvets fräsande vågor under
stormen.
Mot morgonen blef hon dock lugnare, och då hon med bevingade steg vid
soluppgången ånyo ilade fram på en af de smala gångstigar, som öfver
kullarne förde fram till den lilla staden Lützen, var hon nästan lika
glad som förut.
Ett tätt moln skymde dock hennes bländhvita panna, då hon redan på
afstånd såg mäster Wolfs lilla inbjudande stuga titta fram på sidan om
ena stadsporten, och det var med en nästan klanglös stämma hon hviskade
för sig sjelf, under det hon pressade händerna mot det våldsamt
klappande hjertat:
"Hvad skall han säga i dag? Gud, hvad jag är orolig! Är någon olycka i
antågande?"
Då hon inträdde i det rum, der Joseph von Bierich hvilade, sof denne
ännu. Annchen gick så tyst hon förmådde, men som hon alltjemt hade
ögonen fästade på den sårades vackra, fastän starkt aftärda anlete,
märkte hon icke, att en stol stod rakt i hennes väg. Stolen kastades
omkull och vid det buller, som deraf förorsakades, vaknade von Bierich.
Han reste sig häftigt och förskräckt upp, men då han varseblef Annchen,
öfver hvilkens täcka anlete en glödande rodnad dragit sig, sträckte han
ut båda armarne och hans läppar framhviskade endast men med ett ömt
uttryck detta namn:
"Annchen!"
Den fattiga mjölnarflickan kunde icke längre beherska sig. Nästan utan
att hon visste om huru det gick till, låg hon vid Joseph von Bierichs
bröst, trofast omsluten af hans armar.