I södra utkanten af staden Lützen voro pistolsmeden Wolfs hydda och
verkstad belägne. Vid det tillfälle vi inträda i verkstaden, var gubben
Wolf ifrigt sysselsatt med att reparera en dyrbar pistol, som han kort
förut erhållit till lagning. Gubben betraktade noga det vackra och
dyrbara vapnet, i hvars kolf voro inbrända dessa bokstäfver: J. v. B.
"Jaha", muttrade den gamle pistolsmeden för sig sjelf, "det här vapnet
är mycket vackert och antagligen förfärdigadt af en wiensk pistolsmed,
men nog tror jag att jag skulle kunna göra ett bättre sådant. Kolfven
är något för klumpig och..."
"Men, det skjuter bra, ska' ni tro, fader Wolf", afbröt i detsamma en
manlig stämma och en högrest mansfigur, som bar venstra armen i band,
förmörkade dörröppningen. "Jag tror nog att ni skulle kunna göra en
lika bra pistol", fortfor den nykomne leende, "men se _bättre_, det tror
jag visst inte. Eller kanske att ni anser er kunna öfverträffa gamle
Moritz i Prag?"
"Har han gjort vapnet?" sporde Wolf en smula förlägen. "Jag trodde att
den var från Wien."
"Nej, Prags förnämste pistolsmed har förfärdigat vapnet på min begäran.
Se här står hans märke."
"Besynnerligt att jag förut inte sett det", utbrast Wolf. "Jag har ju
arbetat hos Moritz i åtta år och vet nog hvad han duger till. Han är
den skickligaste pistolsmed i Österrike."
"Ja, i Sachsen också", tänkte nykomlingen infalla, men hejdade sig vid
en blick på Wolfs snopna ansigte. I stället gick han fram till den
gamle pistolsmeden, klappade honom vänligt på axeln och sade med en
ton, som han gjorde så mjuk och inställsam som möjligt: "Har ni träffat
jungfru Annchen nyligen, fader Wolf?"
Vid denna fråga upplyfte pistolsmeden hufvudet, såg några ögonblick
forskande på nykomlingen och sporde derefter:
"Jag förstår inte det förhållande, som råder mellan henne och er,
löjtnant von Bierich."
Den unge bleke mannen rodnade starkt och kunde ej svara på en ganska
lång stund. Härunder lade Wolf pistolen ifrån sig, satte båda händerna
i sidorna och fortfor under det han skarpt fixerade löjtnanten:
"Jag ska' rent ut säga er, att den der förbindelsen inte passar sig."
Under det Joseph von Bierich befann sig i detta brydsamma tillstånd,
hade han mekaniskt fattat en lös pistolpipa, den han häftigt vände
mellan fingrarne. Då Wolfs senaste ord träffade hans öron, släppte han
pipan. Den föll hårdt mot stenläggningen vid dörren och sprang sönder.
"Jo, nu har ni gjort, vackert åt mig", utbrast gamle Wolf, under det en
mörk sky af harm drog öfver hans anlete. "Den der pistolen ska' vara
färdig om ett par dagar, och..."
"Hjelpes väl med detta", afbröt von Bierich raskt och drog upp ett par
guldmynt, dem han lade på verkstadsbordet. "För en så skicklig
pistolsmed som ni är, mäster Wolf, ni har ju berättigadt anseende för
att vara den skickligaste i Sachsen, blir det väl ingen svårighet att
förfärdiga en annan pipa, så att ni må kunna ha vapnet i ordning på
bestämd tid."
Detta vädjande till hans skicklighet jemte åsynen af guldet gjorde att
mäster Wolf med ens blef mildare till sinnes.
"Åh, jag tänkte inte så illa som orden föllo sig", utbrast han derför
och stoppade försigtigt ned guldmynten i sin djupa förskinnsficka. "Ser
ni, löjtnant von Bierich, jag är en fattig man, såsom ni väl torde ha
sett under det år ni varit i mitt hus och derför måste jag noga se på
förtjensten. Väl är Margit en duktig qvinna och jag värderar henne
också mycket derför... men... men..." stammade han och strök med ena
handen öfver läpparne, liksom för att hindra den framträdande
förlägenheten... "ja, ja, ni förstår nog, löjtnant, att det är
qvinnornas sed att liksom vara om sig och..."
"Ja, jag begriper nog hvad ni menar, fader Wolf", afbröt löjtnanten
skrattande. "Men, säg mig, hvad ni menade med att förbindelsen mellan
mig och jungfru Annchen, den vackra mjölnardottren, inte passar sig?"
Mäster Wolfs förlägenhet ökades för hvarje minut, och Joseph von
Bierich måste derför ännu en gång upprepa sin fråga.
"Vill ni nödvändigt veta det?" sporde mäster Wolf och såg forskande och
på samma gång sorgset på löjtnanten.
"Ja!"
"Men om jag sårar och förtörnar eder?"
"Har ingen fara, jag känner mig stark nog att nu kunna möta hvilken
motgång som helst, utom en enda."
"Och hvad skulle det vara för en motgång, som ni ej kan bära?" sporde
mäster Wolf nyfiken.
"Låt mig behålla den hemligheten för mig sjelf så länge", bad von
Bierich. "Fram nu med edra motskäl."
Sedan gamle Wolf en stund hostat och harklat frampustade han slutligen
dessa ord:
"Derför att eder ställning är så olika här i lifvet, ska' jag för det
första säga er."
Joseph von Bierich tog förbluffad ett par steg tillbaka, under det
handen öfverfor det manligt vackra ansigtet.
"Hvad pratar ni nu för galimatias, fader Wolf", utbrast han derpå. "Väl
är jag adelsman och rik, men har alltid trott och tror ännu, att deri
ej ligger något ondt. Dessutom förmodar jag, att kärleken skall veta
att häfva dessa dumma ojemnheter. Tror inte ni också detsamma, mäster
Wolf?"
"Er emellan kanhända", svarade den gamle pistolsmeden och aftorkade med
afviga handen den svettiga pannan, "men det finnes andra, som också
vilja ha sitt ord med i det laget, ska' jag säga."
"Jag känner bara en, och det är Annchens fader, gamle Heinrich Mayer."
"Men jag känner två till, jag", inföll mäster Wolf och betraktade
Joseph von Bierich icke utan en djup farhåga.
"Hvilka skulle det vara?" sporde löjtnanten och ryckte obehagligt till.
"Mathias Gründler och hans son Franz."
"Hvad ha de för anspråk?" utbrast löjtnant von Bierich häftigt och såg
på mäster Wolf med genomborrande blickar. "Ar det gubben eller sonen,
som ska' äkta Annchen?"
"Sonen förstås", svarade mäster Wolf och kunde ej underlåta att le åt
Joseph von Bierichs ifver.
"Men, Annchen älskar mig!"
"Det lär inte Heinrich Mayer bry sig det ringaste om", inföll gamle
Wolf allvarligt. "Han och Mathias Gründler ha för länge sedan, ja så
fort Annchen var född, kommit öfverens om, att Franz och Annchen ska'
bli ett äkta par, och det lär nu inte kunna ändras", slutade mäster
Wolf med en ton, som lät mer än vanligt sorgsen. "Hvad de båda gubbarne
en gång sagt, det stå de vid, så mycket vet jag."
Löjtnant von Bierich hade under mäster Wolfs tal gått ifrigt fram och
tillbaka i verkstaden. En ganska lång stund var det tyst der inne.
Endast ljudet af löjtnantens steg och mäster Wolfs taktmessiga
hammarslag kunde förnimmas.
Under den ifriga gången blef Joseph von Bierich allt mera lugn.
Slutligen stannade han framför mäster Wolf och sporde:
"Är detta allt ni har emot mig?"
"Nej", svarade den gamle pistolsmeden med så lågmäld stämma, att det
fordrades löjtnantens fina hörsel för att kunna höra den.
Joseph von Bierich tog ett par steg tillbaka, under det han med
sväfvande röst gjorde denna fråga:
"Hvad annat kan det då vara? Jag är riktigt nyfiken att få höra det."
Mäster Wolf stod som på nålar. Han lade genast arbetet ifrån sig, ref
sig en stund betänksamt i håret och yttrade derefter:
"Derför att ni är... är... papist."
Löjtnanten gaf till ett gapskratt, och detta förbryllade till den grad
mäster Wolf, att han burdus släppte icke allenast hammaren utan äfven
den pistoldel han var sysselsatt med att bearbeta.
"Ni skrattar"; sade han harmfullt, "men jag tycker att det inte är
någonting att skratta åt."
"Jo visst är det så, hederlige fader Wolf", sade Joseph von Bierich,
sedan han väl skrattat ut, "allra helst som jag inte längre är --
papist."
Nu var det mäster Wolfs tur att göra stora ögon.
"Inte... pa... pa... pist", stammade han och tog sig om pannan, liksom
ville han reda de tankar, som i dessa ögonblick stormade in på honom.
"Nej, fader Wolf", svarade löjtnanten, "under det Annchen skötte mig
har hon bragt mig till den öfvertygelsen, att Luthers religion är mera
förnuftig än den jag förut stridt för. Kärleken till Annchen har också
gjort att jag..."
"Nå, det är en annan sak", utropade mäster Wolf glad, redan innan
löjtnanten han tala till punkt. "Då tror jag inte att Heinrich Mayer
ska' neka er sin dotter... om... om... han bara törs för Mathias
Gründler och dennes son", slutade den gamle pistolsmeden eftertänksamt.
"Törs! Hvarför törs han inte?"
"De ä' så hämndgirige, båda två."
"Låt det bli _min_ ensak, fader Wolf", inföll Joseph von Bierich. "Jag
har förut tämjt dylika hämndgiriga naturer, men ett vill jag bedja om,
och det är att ni inte talar om det för någon, eho det vara må att jag
är lutherskt sinnad. Jag vet nog ändå hur jag ska' handla, så att allt
får ett godt slut."
"Topp", svarade mäster Wolf och besvarade Joseph von Bierichs
kraftfulla handslag, "ja ska' tiga som muren."