Tidigt en morgon i slutet af oktober månad år 1632 tittade mjölnaren
Heinrich Mayer ut genom en af gluggarne på sin på en af kullarne vid
Lützen belägna qvarn, gnuggade sig åtskilliga gånger i ögonen och
mumlade derefter, sedan han gäspat ett par gånger, som om han ville att
munnen skulle gå ur led:
"Ingen förtjenst! Hur ska' jag bära mig åt? Det är de förbannade
papisternas skull. Skolmästaren sa' i går, att det går ett rykte att de
komma hit igen. Hur var det inte i fjol, när Tilly kom till den här
trakten! Ingen förtjenst, ingen förtjenst! Håller det här på länge, så
få både Annchen och jag svälta ihjäl. Öl-Göran, puh... puh", utbrast
han högre och spottade ut genom gluggen, "hur kom jag att tänka på
honom? Oh, nu har jag det. Joseph, pojken min, var ju olyckligtvis med
i slaget vid Breitenfeld, men det måste jag till hans heder säga, att
inte var han med när Öl-Göran, den Gud fördöme, så fegt öfvergaf sin
här och rymde fältet. Pojken stupade som en tapper karl. Hå, hå ja mej;
Fastän jag förlorat honom, så är det ändock en tröst att..."
"Halloh, gamle björn", ljöd i detsamma en stark och skroflig karlröst
nedifrån, "hvad står du och pratar för slag för dig sjelf? Har du
blifvit... ja ja, det gör detsamma! Hvad är det du pratar?"
Den gamle mjölnaren, som på ett långt ifrån behagligt sätt väcktes ur
sina tankar af dessa ord, strök luggen ur pannan och såg nedåt med en
halft förvånad halft förtretad blick. Sedan han länge med blickarne
sökt efter interlokutören och ändtligen funnit honom, ropade han, under
det hans läppar drogo sig till ett bredt och godmodigt grin:
"Jag hörde nog, att det var du, Mathias."
En kort och tjock karlfigur syntes med detsamma komma fram från en
invid qvarnen belägen brädhög. Pustande under sin ofantliga fetma
vaggade han fram ända till dess han kom rakt under gluggen, satte
derefter en knölig påk bakom sig och lutade sig, stödd på denne, så
mycket bakut som han kunde utan att förlora jemnvigten, hvarefter han
sade med sin skrufliga röst:
"Det står inte rätt till, vän Heinrich."
"Hvad är det som inte står rätt till", sporde mjölnaren och tog sig
eftertänksamt om hakan.
"Äh, begriper du inte hvad jag menar, hva' sa'?"
"Nej, fördöme mig Gud om jag det begriper", svarade Heinrich Mayer
buttert. "Det är mycket, som inte står rätt till nu för tiden. Så till
exempel ha papisterne..."
"Hvad hin bryr jag mig om papisterne", afbröt Mathias Gründler häftigt.
"Den svenske kungen må gerna ta's med dem bäst det honom gitter. Nej,
det är någonting annat, som inte står rätt till."
Med dessa ord återtog den hederlige Mathias, hvilkens pussiga ansigte
blef mörkare allt eftersom han sjelf rätade upp sig, sin naturliga
ställning och stötte knölpåken så våldsamt i marken, att stenar och
grus yrde omkring honom. Sedan han på detta sätt ett par gånger gifvit
luft åt sin vrede, sade han:
"Jag ger fan papisterne. Nu är det fråga om Annchen, flickan din."
Heinrich Mayer ordentligt hajade till, då han förnam dessa ord. Sedan
han väl hemtat sig från både sin förvåning och förskräckelse sporde
han:
"Är flickan sjuk då? Nog var hon frisk för en stund sedan, när jag gick
hemifrån."
"På den frågan kan jag svara både _ja_ och _nej_"; inföll Mathias
Gründler och stötte ånyo med knölpåken i marken.
Han hade knappt hunnit få sista ordet öfver läpparne, då Heinrich Mayer
försvann från gluggen. Några ögonblick derefter hördes likväl hans
klumpiga steg i qvarntrappan och inom några minuter stod den reslige
mjölnaren, till kroppen en fullkomlig motsats till Mathias Gründler,
nere på marken.
"Hva' fan pratar du för smörja!" skrek Heinrich och borrade sina hvassa
ögon in i Mathias'. "Är du galen, eller..."
"Nej, det är Annchen som är galen", inföll Mathias lugnt, under det han
ånyo satte påken bakom ryggen och stödde sig på den.
"Annchen galen", skrek Heinrich Mayer, "vet du hvad du säger, karl?"
"Ja visst, flickan är ju kärleksgalen, vet jag."
"A--h", frampustade Heinrich Mayer långdraget och betydligt lättare om
hjertat. "A--h!"
"Men", fortfor Mathias Gründler, och hans blickar mörknade ännu mera,
"inte i pojken min. Vårt aftal angående giftermål mellan våra barn går
nog i putten."
Nu var det Heinrich Mayers tur att stämma ned den höga tonen.
"Du är bestämdt galen", sade han.
"Ja", svarade Mathias Gründler med en så djupt sorgsen ton, att
Heinrich tyckte att det var synd om honom, "jag önskar att jag vore
det, så att jag sluppe se all den nesa, som den förbannade papisten
drar öfver oss, hederlige karlar, och öfver detta samhälle."
Heinrich Mayer spärrade upp sina ögon så mycket han förmådde.
"Hvad menar du för en papist?" sporde han förvånad.
"Jaså, har du glömt det!"
Mayer sökte både länge och väl i sitt minne, men hur mycket han än
ansträngde detsamma kunde han dock ej leta ut hvad kamraten funderade
på. Slutligen sade den gamle mjölnaren:
"Om du rätt så hotade att slå ihjäl mig, skulle jag inte kunna gissa
mig till hvad du menar för en papist."
"Ah, nu är du kortsynt, Heinrich", svarade Mathias Gründler otåligt.
"Har du glömt Joseph von Bierich?"
Heinrich Mayer hoppade till; under det han skrek så högt han förmådde:
"Ah, nu förstår jag! Du menar den der österrikaren, som vi hittade så
svårt sårad två dagar efter slaget vid Breitenfeld, der den satans
Tilly måste rymma fältet, och der pojken min fick sin bane?"
Mathias Gründler nickade till en början utan att svara. Slutligen sade
han, under det hans stämma blef mera hotande och mörk: "Så är det, vän
Heinrich. Vi ha födt upp en orm i vår egen barm. Hvarför läto vi honom
inte ligga der han låg?"
"Du vet väl att det var Annchens skull", inföll den gamle mjölnaren
dystert. "Hon bad ju så bevekande och när gamle Wolfs hustru Margit
också förenade sina böner med hennes, kunde vi inte motstå längre. Det
var ju alldeles omöjligt att förutse, att von Bierichs blessyrer skulle
vara så svårläkta, att han inte förr än nu kunde resa sig upp. Mer än
ett helt år har gubben Wolf varit tvungen att herbergera honom och det
har han nog gerna underkastat sig, eftersom officeren är rik, efter
hvad jag hört sägas. Jag tror inte, att hvarken Wolf eller hans hustru
vilja bli af med papisten ännu på en lång tid. Men", fortfor den gamle
mjölnaren, under det han begrundande lät hufvudet sjunka ned mot
bröstet, "jag kan inte begripa hur Annchen kunnat sammanträffa med
papisten så ofta. Hon är sällan ute och gamle Wolf bor ju i Lützens
ytterkant, så att..."
Ett försmädligt leende krusade Mathias Gründlers läppar när han
svarade:
"Du är då bra kortsynt. Tror du inte att Annchen kunnat träffa honom
annat än om dagarne?"
Heinrich Mayer hoppade ånyo till, och hans grofva väderbitna anlete
öfverdrogs af en glödande rodnad, då han med kraftig stämma utslungade
dessa ord:
"Skäms du inte, gamle inpiskade räf, att komma fram med dylika
förnärmande påståenden! Jag vet nog hvad du syftar på. Du menar, att
min dotter haft nattliga möten med vår religionsfiende. Nej, denna
skymf är för stark", skrek den gamle mjölnaren hotfullt och gick
Mathias Gründler rakt på lifvet, "aldrig trodde jag att du skulle kunna
vara så lågsinnad."
"Se så", medlade gubben Gründler, som inom sig sjelf ångrade att han
väckt så starka och obehagliga sinnesrörelser hos den gamle hederlige
och af alla allmänt omtyckte Heinrich Mayer, "det är kanske icke så
farligt som folk pratar."
"Jaså, folk pratar också", mumlade Heinrich Mayer och vacklade några
steg baklänges. "Och det skulle inte vara farligt, det", fortfor han
med höjd stämma. "Oh, du känner inte till, hvilken olycka det
djefvulska pratet kan åstadkomma!"
"Sansa dig", bad Mathias Gründler och fattade gamle Mayers händer. "Om
du vill, så ska' vi först undersöka saken innan vi döma."
Dessa ord uttalade Mathias Gründler med så mycken värme, att den gamle
mjölnaren genast fann sig lugnare.
"Ja, det ska' vi", svarade han också genast. "Man bör inte döma förr,
än man har bevis. Jag var nyss för häftig."