Medan mamma låg sanslös, begick lille prästen sin största dumhet på
senare tider -- ansåg faster Jeanette. Han skickade Mats kusk med ridande
bud till kommissarien att ordna om skallgång efter den försvunna flickan.
Han trodde nu fullt och fast, att sigenarna varit framme.
Faster måtte avråda och varna, hur mycket hon ville -- Karna for ifrån
disk och tork ut i stallet: gubben upphörde ej att stampa och domdera,
förrän Bruntes hovar sprätte i prästgårdssnön.
När mamma kom till sig igen, var hon så klen, att hon måste bäddas mällan
lakan. Det var en sorglig syn, kyrkoherden brast i tårar vid hennes
bädd, och Josef och Daniel fingo locka honom ut ur rummet, för att ej
sjuklingens tillstånd skulle förvärras av hans sorg.
Kyrkoherden var alldeles utom sig. För honom som för alla i huset betydde
mamma livet -- ju spädare hon var och med åren blivit, desto kostbarare
och omistligare. Så ängsligt gubben vetat skydda henne för sorger och
upprörda scener, hade olyckan till sist varit slugare. Hon hade läst en
oskyldig -- men i sitt sammanhang obarmhärtig -- brevlapp, och vips, som
en utblommad ros vid första fläkt, nu fällde hon sina bleka blad.
Knappt hade Mats ridit till länsman, förrän Ola måste i sporrsträck till
provinsialläkaren -- ordningen var bakvänd, tyckte faster, men det var ju
så mycket annat nu efter juldagarna.
Lik en skott-träffad soldat marsjerade före detta fältprästen vacklande
genom sina rum. I salen satt änkeprostinnan. Även till henne hade
nyheterna hunnit -- tack vare mamsell Mina, som aldrig var i stånd att
tiga.
Den gamla rätade upp sig, så gott hon förmådde, när svärsonen kom
infarande.
-- Seså, seså, läspade hon med sina infallna käkar, -- filosofi och
religion, lille Lars Fredrik! Bästa medicinen blir att få Nanna tillbaka
-- Nanna själv lär vara kurerad nu!
-- Ja, Nanna, Nanna -- men mamma, mamma, nästan snyftade kyrkoherden.
-- Hör nu, attendez un peu, mon cher, lugnade änkeprostinnan, -- var
inte den lilla inviterad till nådig grevinnan på -- vad heter det nu --
Vallherr -- Herrevall?
Gubben studsade, men slog ifrån sig i nästa nu.
-- Omöjligt, klagade han, -- omöjligt! Hon har svultit eller frusit
ihjäl -- det är alltsammans!
-- Men det stod ju i biljätten, hörde jag, att lilla fölungen mådde väl,
n’est-ce pas? Jag har länge förstått, att Nanna behövde någon variation.
-- På Herrevall? Omöjligt! Det har packet -- sigenarna funnit på.
-- Il n’y a pas d’impossible dans ce monde, förklarade den gamla. -- Hur
skulle det vara, om du skickade någon -- någon -- Josef till exämpel --
att fråga --
-- Josef? Varför just Josef! Varför den galningen? Sitter svärmor och
driver med mig?
Gumman kippade som en fisk; det såg ut, som om käken fallit ned, vilket
ibland hände. Kyrkoherden redde sig att lyfta den i läge.
-- Nej, nej -- pas du tout, log den gamla; hon hade helt enkelt
förstummats av sin inre förnöjelse.
-- Jag tänkte bara, skalkades änkeprostinnan, född Narwenhielm, -- att
Josef, som så väl konverserar damer, kanske bäst kunnat både konversera
nådig grevinnan och -- -- konservera henne --
Kyrkoherden stirrade en stund på denna bedagade skönhet, som på gravens
rand satt och kuckade över ekivåker. Varpå han förtretad svängde runt på
klacken och marsjerade in för att ge pastor Olander en uppsträckning --
den gamle visste ännu inte så noga, för vad. Kuraget hade i alla fall
återvänt, åtminstone för en stund.
När han senare en dag beskärmade sig över infallet för faster, gav hon
änkeprostinnan alldeles rätt.
-- Skicka ett hövligt brev till Herrevall och hör efter!
-- Det passar sig inte, svarade gubben, -- det är emot all konvenans.
Hela er fantasi är orimlig -- och dessutom: det passar sig inte, vad
skulle hennes högvälborenhet säga? Seså, bråka nu inte med mig längre!
Marsj!
Faster Jeanette sköt hotande fram sina tunga ögonkulor; hon höll på att
morska sig vid hans kommando. Men det gjorde henne ont om Lars Fredrik,
och för rästen var det inte rådligt för henne att stanna borta länge från
folkstugan. All drygsel i huset syntes försvunnen med Nanna -- i trots
att det nu fanns tre munnar mindre att mätta: Josef vistades sin mästa
tid på Änggården, eller var det nu kunde vara.
Bolla skyllde åtgången på råttorna. Men hur råttorna orkade springa bort
även med kökskärl och småslantar, förblev majoren en gåta. --
Det var tunga dagar, och somliga kunde valt bättre visittid än den dystra
nyårsaftonen. Mamma låg i sitt melankoliska ruvande, elegisk och blek som
en solnedgång om vintern. Pappa irrade omkring mällan sina längder, som
han dukat upp i matsalen, och pastor Olander, som på sista tiden börjat
misstrivas på sin kammare.
-- Olander, skallade kyrkoherdens stämma, varje gång det kom sockenbor,
än för en lysning, än för en kyrktagning, än för ett barndop, vilka
det riktigt rägnade med vid nyårstid. Men Olander höll hällre till hos
sönerna på gästrummen eller hos gud vet vem i köket än i sitt eget
oroliga näste.
Gubben satt just och grymtade för sig själv över, att han haft frid i
hela fem minuter, då det på nytt dunkade och skrapade ute i förstugan.
-- Seså, muttrade han halvhögt med pännan mällan tänderna och sandhornet
över det skrivna, -- nu börjar det sakramenskade rännet igen! Stäng
dörren, för sjutton hakar!
Lågmäldare mumlade han en långt mindre prästerlig ed.
-- Nå, högg han pännan i bläckhornet och frågade utan att lyfta
ögonlocken, -- vad är namnet, och vad ärendet? Ut med språket, och dunka
lagom!
-- Well, colonel, kom det i djupaste bas, -- jag skall göra mitt bästa!
Kyrkoherden tittade vid den utländska brytningen hastigt upp.
Framför honom stod en reslig, ja, ståtlig man i uniform av främmande
snitt och kulör. Han föreföll att vara mällan trettio och fyrtio år
-- ibland till och med äldre. På det breda bröstet blänkte en hel rad
medaljer. Kepin, som han just stuckit under armen, blottade en sirlig
och yvig tupé samt ett kraftigt, ärrigt, kopparfärgat ansikte med ett
par muntra, bruna ögon, en något skamfilad näsa och panna samt ett
sjömansmässigt bockskägg -- överläpp och kinder voro slätrakade och
pryddes endast av ett par långa, röda skråmor.
Tyvärr stördes det imponerande intrycket av träbenet -- det var från den
vackert polerade trästumpen dunkandet kommit.
-- Känner doktorn inte igen mig?
Gubben, som krupit samman över sin pänna, forskande och undrande, skakade
sakta på huvudet.
-- Jag kan inte påminna mig haft äran --
Den främmande krigsmannen ingav honom i alla händelser en ängslan att
förplumpa sig mot en okänd storhet.
-- Well, old man, smålog invaliden och slog ut med ena handen, -- kalla
in miss Mina, and she will remember --!
-- Mina? Kors i alla dar, det är väl aldrig Eugène?
-- Quite so, that’s the point and the name, skrattade krigsmannen och
räckte med en hjärtlig åtbörd fram bägge bastanta nävarna.
Gubben nöjde sig med den ena, åt vilken han påfallande varsamt förtrodde
sin spensliga skrivarhand. Och han fick ingen anledning att ångra sin
försiktighet.
-- Sjutton hakar, knotade han med en grimas, -- vad ni så tar er till i
Amerika, så behöver ni väl inte amputera fingrarna på fredligt folk i
Europa? Ja, nå, så detta är Eugène -- med medaljer, jo, jag tackar, jag
-- och hm -- hm -- ja, välkommen till Sverge, skulle jag säga! Men det
har väl pappa klockaren redan sagt?
Hälsningen lät ej översvallande, snarare tvärtom. Träbenet hade långt
ifrån förbättrat kyrkoherdens förut upplösta sinnesstämning.
-- Hem, hem, skulle svärfar säga, brusade brumbasen uppsluppet ut, --
svärfar kan inte tro, vad det ordet ’hem’ klingar i främlingens öron! Hur
mår min sweetheart?
Gubben, som stått och överenskommit med sig själv, att ’Sverge’ var ett
alldeles tillräckligt närbeläget ställe, utan att man därför behövde
välkomna all världen till sitt ’hem’, hajade till vid det engelska
slutordet. Han var ej tillräckligt stark i Albions och Onkelns tungomål
för att förstå ordets betydelse.
-- ’Svithat’, upprepade han hjälplöst och riste på nacken.
-- Min fäst -- fästmö, heter det ju, ja visst, oh yes, förtydligade
amerikanen på sin brutna svenska.
-- Har bror Eugène glömt bort sitt modersmål, sporde kyrkoherden
knarrigt. Han visste för ögonblicket ej annat sätt att bemöta
närgångenheter sådana som fästmö, svärfar och ’svithat’.
-- Ack, jag kom hem i går kväll, förklarade brusbasen med muntert
hjärtlig betoning, -- och de sista fem åren har jag blott seldom råkat
svenskar. Jag har varit i kriget, ser svärfar --
-- Kriget, upptog den gamle för att parera det med varje minut
förhatligare ordet svärfar, -- ja, där gick det hett till, kan jag se.
Såna kannibaler, såna kannibaler människodårarna kunna vara, jämrade han
-- hela hans soldatsvärmeri var för stunden bortblåst. -- Se, som de rett
till brors ben! Är det inte besvärligt att halta omkring så där?
-- Besvärligt, log Eugène en smula tvunget, -- åhja, så där in the
beginning -- i förstningen, ville jag translatera det.
-- Och vad slogs man så stort om, ömkade den gamle och lutade
examinatoriskt på överkroppen, -- vad vann mänskligheten på alla
hiskligheterna, på alla avskjutna armar och ben?
-- Damn it, skrattade Eugène, -- spörj the negroes! Och spörj John
Ericsson, vår store landsman!
Kyrkoherden gjorde en ofrivillig bugning för namnet, som han sett
berömmas både i Posttidningen och i Väktaren, och ville för stunden lämna
ämnet.
-- Men för rästen, inföll emällertid Eugène, -- fick jag det inte
bortskjutet. Vi klättrade på indianmanér in i ett fientligt fort, och jag
rev upp foten på en rostig spik -- that’s all, you know!
Kyrkoherden vankade orolig fram och åter och krafsade sig hela tiden i
nacken. Detta sista meddelande nästan rågade hans motvilja. En människa,
som på grund av simpelt slarv, således ej i slagfältets kanondunder och
granateld, blivit av med en viktig kroppslem, kom här och titulerade
hans dotter fästmö och honom själv svärfar. Konsekvensen vore väl, att
människan tänkte bli svärson i prästgården, gifta sig med Mina och stulta
för altaret till allmän begabbelse med ett polerat träben och en höfthalt
käresta.
Så hade nu inte prästfar föreställt sig det eventuella menaget. Amerika
brukade kunna garva oxläder, hette det, och när nu vettvillingen vände
hem, hade han väntat sig honom stadgad, men frisk och färdig -- en
polerad svärson, men ingalunda med ett polerat träben.
_Vad_ skulle stackars Mina, den gåsen, säga om det här? Föll väl i
vanmakt, det sakramenskade sjåpet? Uff, en sådan nyårsafton!
Kyrkoherdens missnöje var så tydligt, att det gjorde honom själv
förlägen. Eugène kunde ej underlåta att lägga märke till kylan i
mottagandet. Men vettvillingen tycktes obotlig, spotsk och likanöjd som i
forna dar. Rätt som det var, bröt han tystnaden med ett:
-- Great Scott, så den vördiga baracken hållit sig! Quite as in the times
of yore! Well, kan man så få se på den gamla girlen?
Kyrkoherden höll på att tumla baklänges inför detta uppträdande. Hans
värsta antaganden om yankeelandet besannade sig. Han stod värkligen
fullständigt mållös.
Men hans plågas mått denna nyårsafton var ännu icke rågat. Varken
han själv eller den objudna gästen hade hört bjällrorna, men i detta
ögonblick stampade och tisslade det i förstun, och in trädde -- gubbens
ögon vidgades -- Josef och hans tillämnade, pensionsdamen, vackra Elna
från Änggården.
Amerikanen hade kastat en blick bakom sig och genast sprungit upp från
stolen -- han var rörlig nog, trots trästumpen. Nu skyndade han fram emot
Josef.
-- God dag på dig, old boy, brummade han fryntligt, -- hur går det, och
hur behavar du dig nu för tiden? By Jove and general Grant -- där har du
fått en girl, som är first class! Up to the standard of it -- tip top!
What’s her name and country, old fellow?
Uppträdet var värt att måla. Kyrkoherden stirrade, stirrade på alla tre
med fullständig sinnesfrånvaro. Josef, som vid första tilltalet anlagt en
förbindlig min, kallnade synbart inför det okända ansiktet och mulnade,
när talet föll på Elna. Elna åter, en blond, högväxt, vacker flicka, vars
manér och krinolinklänning gjorde hennes uppfostran all heder, mönstrade
med kall överlägsenhet den närgångne.
-- Great Scott, han är lika glömsk som doktorn, känner inte igen Eugène.
Krigsmannens förebråelse klang mera road än stött.
-- Eugène!
Volontärens uppsyn undergick en hastig förvandling.
-- Eugène, utbrast han käckt, -- är det du, gamle skojare? Välkommen hem!
Nytt från kriget? Åh, jag ser!
Blicken, som snuddat träbenet, låddes nu endast ha upptäckt medaljerna.
-- Slut, slut, ja visst, skrattade Eugène och skakade hand, som om han
varit en hälsningsmaskin. -- Sherman har tagit Savannah -- det stora är
slut, bara smågruffet återstår!
-- Hade nästan tänkt fara och hjälpa er med smågruffet, skämtade Josef
med en sidoblick åt fadern för att iakttaga värkan av sin hotelse.
Den gamle gjorde mycket riktigt en förskräckt rörelse med handen.
-- Krig, sade han varnande, -- är en hisklig tillställning! Att med
berått mod mörda sina medmänniskor -- tycker du det vore skapligt?
-- Var det ämnet för pappas predikningar som fältpräst en gång i tiden?
-- Din spekulant!
Gubben klådde sig bakom örat. Hela världen hade på några veckor antagit
ett förändrat utseende. Han förstod varken längre råda andra eller reda
sig själv -- han var hjälplös på både off- och defensiven.
-- Oh yes, än hålla de sig inkapslade på fort Sumter, rebellerna, you
know, log Eugène uppmuntrande, -- än smäller väl ett och annat skott i U.
S. A. Men jag har fått nog. Girlen, tillade han i lägre ton, -- är det en
sweetheart, får man gratulera?
-- Beror på, vädjade Josef med en halv blick på den gamle, -- Eugène, här
ser du den hårdhjärtade fadern, här det olyckligt älskande paret! Det här
lilla papperet kunde klara alltsamman --
Josef vecklade obesvärat upp en växelblankett och räckte kyrkoherden.
-- Svärfar har redan bläckat ner det, skämtade han, -- sätt nu pappa
några streck inunder, så lysa vi till bröllop i morgon dag!
Kyrkoherden hade blivit alldeles stel i drag och hållning. Han höll
papperet framför sig, som om det varit en vanartig pojke. Josef vågade
allt, trotsade allt, skändade allt -- älsklingssonen blygdes ej att i en
främlings närvaro --
-- Går såna sedlar mycket i svang i Kristianstad, sporde den gamle med en
plötslig beläggning på stämbanden.
-- Alla officerare, sade Josef flott, -- rida på växlar --
-- Då blir det väl snart det enda de ha att rida på, snärtade gubben.
Därpå vände han sig i ett anfall av galghumor till den
hemkomna »svärsonen».
-- Vad skulle käre bror göra, sporde han med överdrivet allvar, -- om
bror ombads att skriva på den här?
-- Jag? Oh no, not I -- inte jag, inte jag, slog Eugène ifrån sig och
betraktade papperet, som om det varit en granat.
-- Ena borgensmannen är överintecknad, ruinerad, tillade gubben, liksom
den upplysningen varit ett bevekande argument.
-- Haha, good joke! Haha, ruinerad -- no, not I! Inte jag!
-- _Bör_ jag alltså skriva på, frågade den gamle med ett slags triumf
mitt i harmen och sorgen.
Sex ögon vädjade till den överrumplade krigsmannen. Att åtspörja den
forne rustibussen, galningen, slösaren i växelaffärer tycktes värkligen
»a good joke».
Eugène befann sig i knipa. Han hade aldrig förut tänkt sig in i ett
liknande läge. Hans förflutna i det gamla landet, ännu i färskt minne hos
hans värdfolk och blivande släktingar, vägde på ena sidan. Och på samma
sida hade han sin gamle vän Josef, vilken han, såsom äldre i lasten,
undervisat och understött i månget upptåg och galet streck. Ja, på samma
sida såg han en damned nice girl, en ren läckerbit, mum-mum, med ett ord:
kanske upptågskamratens hela kärlekslycka!
Å andra sidan motvägde för tillfället endast hans hårdvunna erfarenhet
och mogna förnuft.
-- Damn it, pustade han och steg upp, ivrigt struttande fram och åter
mällan dörren och sin stol. Vid det han gjorde en häftig helomvändning,
kom han att i det mörka hörnet mot trädgårdssidan möta ett inkoxande,
storögt, ängsligt gammalt mamsellansikte.
Han kände genast igen Mina och glömde nu allting annat. Med utsträckta
händer haltade han fram mot mamsellen, som förfärad och snörpande tog
till flykten in på sitt rum, vars nyckel hon vred i lås.
Eugène syntes ej det ringaste nedslagen. Han vände och stultade tillbaka
med stor iver.
-- Kände inte igen mig, poor old girl, fröjdades han rörd, -- kände inte
igen mig! Men jag -- jag mindes henne, jag mindes henne som i går -- ack,
hon var alldeles oförändrad, alldeles oförändrad! Dear little Minnie,
gamla ängeln, rara flickan! -- Hm, hm! --
Amerikanen hämtade sig med ens och betraktade förlägen de tre vittnena.
Nu kom han också ihåg sin dilemma.
-- För att vara upright, sir, och säga rent ut: skriv inte, old man,
skriv inte -- sådana papper är djävulens lockbete!
-- Eugène, skrek volontären utom sig, -- har du blivit en kruka?
-- Kruka, upprepade amerikanen, -- vad är det? Do not remember!
Och liksom tillfälligtvis snuddade han alla de dinglande hederstecknen.
Men då han varseblev uppstigande tårar i den vackra ladyns ögon, slog han
bekymrad ner blicken och strök med handen över pannan. Det såg ut, som om
han först nu påmint sig den rymliga innebörden i det svenska ordet kruka.
-- Well, suckade han, -- jag vill ingen människas fördärv -- utom
rebellernas, förstås -- och jag vill inte doktorns.
Volontären ryckte föraktfullt på axlarna och närmade sig förtroligt sin
far.
-- Nå, pappa skriver förstås, sade han med sin käckaste tjusarmin.
-- Nej, svarade gubben utan ett ögonblicks betänkande. -- Då försloge
varken min lön eller min livstid!
-- Låna mig då kontanterna i kassan, bad han lågmält. -- Åh, _det_ måtte
pappa väl åtminstone kunna? Bara till mars?
-- Kassan, hoppade Eugène till utan att veta, varom frågan var. --
Javisst, låna honom ur kassan, old man! Låna honom så mycket kontanter
som hälst. Dem vet man, att man har, you know -- dem har man, som sagt,
på bordet -- lika nära som bowiekniven, you know. Kontant, det är jubel
och klang, men papper, det slutar med pang!
Eugène gnäggade förnöjt, som om nu hela frågan blivit ordnad och det på
det mäst tillfredsställande sätt i världen.
-- Du säger det, Eugène, inföll Josef med en rullande teaterblick, medan
han än en gång försökte sig à la Cavaignac, -- det _kan_ sluta med pang,
det här! Seså, pappa, _näns_ du neka din äldste, din käraste son? Du
skriver, inte sant? Förr nekade du mig aldrig något, inte ens när jag --
-- Kastade dig på golvet och sparkade och skrek, när du inte genast fick,
vad du ville!
Kyrkoherdens ansikte var lika stelt som nyss, blott blekare, och
munnen darrade efter de bittra orden. Han satt framför sina böcker
i domareställning -- men det var ovisst, vem han i denna stund dömde
strängast.
Josefs uppsyn prövade alla sina metamorfoser; på ett par minuter framlade
han en provkarta på det stumma spelets alla medel och uttryck, som bort
kunna beveka den mäst hårdhjärtade teaterpappa.
Men fadern förblev stum och orörlig. Ej ett ord kom längre över hans
läppar, han endast riste på huvudet.
-- Ge honom kontanter, ivrade Eugène godhjärtat och blinkade blidkande
mot den vackra girlen, -- ge honom kassan, colonel!
Klockarsonen hade i Amerika glömt allt, vad han måhända vetat om det
svenska prästerskapets kassor. En kassa var en kassa, och över den
förfogade naturligtvis innehavaren.
-- Galningar, utbröt gubben äntligen och ryckte stolen baklänges, -- ni
veta inte, vad ni be mig om!
-- Räcker hundra dollars, sporde unionssoldaten och drog fram en åldrig
plånbok, men ingen hörde på honom. Mällan far och son växlades blickar,
som liknade projektiler.
-- Jag kan inte, suckade kyrkoherden och reste sig med en bestämd åtbörd
för att gå inom ett slag till mamma.
-- Nåväl, skrek volontären och gjorde en förtvivlad gest mot huvudet, --
pappa ser mig -- kanske -- aldrig mer! Mitt blod kommer över --
-- Great Scott, avbröt Eugène med ett torrt skratt, -- har _du_ blivit en
kruka, Josef? Man kan höra, att du aldrig mött skjutvapen i värre krig än
det här, old boy!
Det ögonkast, varmed krigsmannen mätte fredsvolontären, var
oemotståndligt. Josef gjorde helt om och skyndade utan hälsning på
dörren. Elna följde honom -- man såg bakifrån på hennes skuldror, att hon
grät.
Eugène gjorde än ett försök att beveka den hårdhjärtade fadern till de
olyckligas förmån.
-- Men kassan då, bad han i sin oskuld, -- låna honom kassan! Kontanter
är --
Kyrkoherden lyddes ej till hans ord. Han hade igen böjd och bruten
sjunkit ner framför sina längder.
-- Ett svagt hjärta, sade han, -- hela huset har vilat på ett stackars
svagt hjärta! Ack, mina barn, mina arma barn!