-- Nu vet du alltsammans, sade Nanna lättad, -- allt, både om Eutyfron
och Candide och Bolla och allt. Nu vet du allting om mig, Vilhelm. Bryr
du dig ännu om mig ett litet grand -- bara ett litet grand? Säg!
Hon hade vigt klättrat uppför branten -- backen blev genomskuren av
järnvägen några år senare, och då försvann också torpstugan på krönet.
Nu stod flickan och andades ut, kanske lika mycket efter berättelsen och
sinnesrörelsen som efter klättringen. Vilhelm, som i backen kommit ett
gott stycke efter, hann just upp henne. Han betraktade småleende de täta,
vita moln, som hennes andedräkt spred i den frostiga luften. Allting var
klart och snörent och gnistrande vackert i dag, tyckte han.
Så tog han hennes röda lilla hand och tryckte mällan båda sina.
-- Tack, sade han. Det var ej direkt svar, och mera fick han inte fram,
men rästen förklarade hela hans fria, glada ansikte.
De hade stannat framför den översnöade lilla täppan, omgiven av ett näpet
litet staket och smånätt indelad i rutor genom nu svartnade buxboms- och
ligusterhäckar. Ytterdörren till torpet bestod, som vanligt i Skåne, av
tvänne lämmar, en övre och en nedre. Den övre hängde öppen, och i luckan
klättrade fyra barnaarmar och gapade två otvättade och snoriga ansikten.
-- Här bor Bolla, sade Nanna i samma ton, som hon skulle presenterat
sagohäxans koja. Hon kastade en längtande blick på den gula, vitramade
gamla prästgården, som, halvskyld av träden, låg några stenkast längre
ner. Från kyrkan, vars svarta spira stack upp sitt guldkors därbakom,
klämtade de första slagen till tecken, att nyårsmässan var slut.
-- Är mor hemma, frågade Nanna.
-- Moer, kom det efter något dröjsmål, -- är i prästagåren och hjälper
till.
-- Vilhelm, jag _vågar_ inte fråga, hur det står till hemma! -- Var är
far?
-- Far är på Ängagåren och syr klär.
-- På nyårsdagen?
Den djärvaste och äldste svarade efter en stund:
-- D’ä för en ska ha lycka i arbejet.
Nanna vände sig förlägen till Vilhelm.
-- Du Vilhelm, jag _vet_ ingenting, jag bara _tror_. Men Bolla är som en
skata -- om man tittar efter i en skaterede, _är_ det någonting orätt?
Hon såg på honom med en blyg, bedjande rådjursblick, när han inte genast
svarade. Så ryckte hon med ens till och blev röd och förskräckt.
-- Tror du mig, Vilhelm? Säg, tror du?
-- Du frågar, log han och öppnade sina omutliga speglar mot henne. Nu
liknade de djup med klart, gulbrunt bäckvatten på vårvintern. -- Mer än
någon människa i världen, Nanna lill!
Hon skickade honom ett strålande, ej så litet självmedvetet ögonkast,
medan hon avhaspade nederlämmen och steg in i mörkret innanför.
Och Vilhelm påminte mer än något annat om en tålig och trogen ung
skiltvakt, där han en dryg halvtimma vandrade på post utanför häxans kula
och väntade på prinsässan.