-- Alla ha vi saknat lilla -- Nanna, försäkrade studenten och skämdes,
att han svalde inför en barnunge. De fem skiljoåren betydde ju så gott
som tio -- de utgjorde barriären mällan två olika åldrar.
Nanna hoppade ner på landsvägen.
-- Jag hade ämnat mig till kyrkan, berättade hon allvarsam. -- Går du med?
-- Längre än så, smålog han, ty han såg, att hon stod i skinnkappa och
bottforer. Just sådan hon gick och stod, då hon rymde förra gången,
tänkte han.
Hon nickade och tittade neråt vägen, åt Toftarp till -- och han tolkade
nicken; den betydde: hem -- hem till Gulleröd!
-- Ska vi inte ge oss åstad nu, frågade hon utan att se på honom.
-- Inte åt det hållet, bestämde han med en hastig ingivelse. Han mindes,
att han sett länsman vid kyrkgrindarna; det var inte fullt säkert, att
kommissarien skulle ha försyn ens för gudstjänsttiden.
-- Det har du rätt i, medgav hon och gjorde sig så listig och
hemlighetsfull, -- när grevinnan saknar mig, skickar hon nog Christophe
ner emot kyrkan. Vart ska vi gå?
De gingo för enkelhetens skull till en början åt motsatt håll. Varken
Nanna eller Vilhelm hade en aning om vägarna och väderstrecken. Men just
_detta_, tyckte Vilhelm, liksom _det_, att de nu _bägge två_ voro ute
olovandes, skänkte ett gudomligt behag åt den friska nyårsmorgonen.
Eller kanske var det _det_, att hon helt oförberett börjat dua honom.
Detta lilla »du» petade på farbroderligheten och lät honom i tysthet lägga
märke till, att han nätt och jämt var huvudet högre än hon.
Tungorna hade i alla fall i början svårt att komma i gång. De båda
ungdomarna kände sig så högtidliga, som om de värkligen ginge till kyrkes
samman.
-- Jag tror, det är bäst vi hoppa över gärdesgården, sade Nanna efter
en stunds vandring, -- om grevinnan låter söka efter mig, hitta de oss
lättare på vägen än i skogen.
Detta fann Vilhelm vara riktigt tänkt: vägen kunde för rästen lika lätt
leda dem vilse som okända skogen. Han redde sig att hjälpa henne över --
men där stod hon redan, i ett språng på andra sidan, trots bottforer och
allt: han hade bara att följa efter. Han föreföll sig klumpig och gammal.
Avståndet dem emällan var större, än han ibland höll på att förgäta, att
det var. Han överraskade sig än en gång med att finna sig löjlig, som
behandlade en byxtös som en vuxen flicka.
I skogen dröp emällertid stelheten av. Att prassla i snöiga boklöv,
piskas av granruskor och halvsnava över försåtliga kryprötter är inte
för högtidligt folk -- knappt ens för vuxet. Det dröjde ej länge, innan
Vilhelm lagt bort sin färska studentvärdighet. Han blev åter gymnasisten,
ömsom vig och trumlig på foten; han flängde och for, hoppade och kröp och
måste stundom visa sig på styva linan för en näpen liten mamsell av sina
bekanta.
Nanna glömde lika snart -- eller ännu tidigare -- sin blyghet. Hon
pratade och skrattade som med en obetydligt äldre skolkamrat, frågade,
motsade och bytte små förtroenden; kanske till och med koketterade smått,
så långt bottforerna och mössan tilläto.
-- Grevinnan är allt en rysligt gentil person, utbrast hon, rätt som
det var, med en bekymmerslös släng på den lilla flätan i ryggen. -- Hon
lovade mig en guldkedja och ett guldkors till minne av sig, innan jag
skulle hem igen.
Det klack till i Vilhelm. Så obesvärat hon redan kunde jollra om sin
kedja -- och hur förhöll det sig egentligen med den andra?
Nanna märkte varken hans allvar eller hans bemödande att förjaga det. Hon
strövade och pratade lika muntert och sorglöst, som hade hon förgätit
både vad hon lämnade, och vad hon närmade sig. Vem kunde missunna henne
att få prata på?
-- Det var förskräckligt gentilt, försäkrade hon ivrigt, -- den hade
hängt om halsen på hennes egen dotter -- hon hette fröken Antoinette och
dog, när hon var vid min ålder! Kan du tänka dig: jag fyller femton till
sommaren och har inte gått fram ännu. Är det inte orättvist! Och du kan
tänka dig, hur det måste kosta på att skiljas från henne -- kedjan, jag
menar --
-- Fick du den nya kedjan med dig, frågade han sakta.
-- Hahaha, skrattade hon och tittade förvånad upp till honom, -- den
springer jag ju ifrån nu, vet jag! Jag får nog aldrig någon kedja,
tillade hon lägre, men slog åter in i sin övermodiga, nästan stojande
ton. -- Strunt i kedjan för rästen! Jag _kunde_ inte vara längre borta
från mamma. Det var för rästen när madame la comtesse började tala om
Antoinette, som jag kände, att jag saknade min egen riktiga mamma. Fast
nog -- nog brydde grevinnan sig bra mycket mer om mig, än mamma gör --!
-- Ma petite, ma petite, så du pratar, förebrådde Vilhelm muntert.
-- Jag håller så förfärligt mycket av min mamma, knyckte Nanna på nacken,
-- men det är vi så många om. Alla måste ju hålla av mamma: alla syskonen
avguda henne, och alla måste hon hålla av tillbaka. Men när man måste
hålla av många på en gång, så måste man ju dela på kärleken -- det blir
inte så mycket åt varje, och det blir -- nästan ingenting åt den minsta!
-- Vad säger du, lilla Nanna, tillrättavisade Vilhelm och förvånades på
en gång över naiviteten och gammalklokheten i resonemanget. -- Vad säger
du? Den yngsta brukar ju vara gunstlingen före alla de andra.
-- Hos oss är det inte så, pratade hon utan vidare beklagande i
tonfallet, -- hos oss står äldste bror, Josef, volontären i Kristianstad,
högst i gunst. Och det är ju inte underligt, så stor och klok och --
_vacker_, som han är. Alla kvinnor bli galna i honom -- jaha, allesamman,
jag med! Jag kommer aldrig att gifta mig med någon, som inte är lika
vacker och ser ut som Rinaldo och har lika vackra mustasjer som Josef --
hahaha, tror du väl! Pytt -- jag kan också skämta, förfärligt, må du tro!
Det är inte ett sant ord i mig -- jag är mycket ond, ska du veta, ond,
som alla människor! Det är bara du, som är så förfärligt god och rättvis
och sträng och aldrig narras! Men nu var det om syskonen. Jo, Josef står
högst i gunst, för Mina, som är ännu äldre, räknas ju inte, och sedan är
det tripp, trapp, trull!
-- Men grevinnan hade bara en, hon, -- och jag sprang bort ifrån henne.
Riktigt styggt gjort av mig -- tänk, om jag skulle vända om igen till
Herrevall? Vad skulle du säga -- och tycka, Vilhelm? För rästen, _är_
det riktigt sant, att någon -- att pappa och mamma och -- någon --
saknat mig i Gulleröd?
-- Riktigt, riktigt sant, bedyrade Vilhelm och kände sig varm om hjärtat.
-- Både pappa och mamma och -- någon saknade Nanna alldeles förskräckligt.
Hon sökte förgäves få tag i hans blick, men han gick och stirrade mot
trädtopparna. Kanske tänkte han på, att hans strövtåg och herregårdsbesök
redan förrått mera än nog. Då vände hon sig och sprang före honom som en
ännu mindre barnunge, än hon i värkligheten var.
-- Det gladde mig så mycket, försäkrade Nanna och hoppade jämfota över en
stubbe med påföljd, att hon stupade på näsan i en driva.
-- Slog du dig, slog du dig, oroades han och störtade fram för att hjälpa
upp henne.
-- Pytt, skrattade hon och gled ur hans grepp och upp på fötter igen. --
Hahaha, tag fast mig, om du kan! Fånga mig, jag är som drivan och smälter
mällan dina händer! Jag är som ekorren och är hundra gånger rappare än du!
Hon dansade framför och retades med honom i all sin hurtiga
yrhättefriskhet. Herregårdslivet måste ha gjort henne gott -- så käck och
sprudlande hade han aldrig sett den skygga Nanna förr.
-- Tror du?
Och så lekte de tafatt en stund mällan de grönbelagda bokstammarna.
Leken lopp ifrån stam till stam, försåt till försåt, och de väl gömda
skogsnymferna härmade deras skratt och stoj.
-- Detta är roligt, är det inte, frågade Nanna med ett tindrande
fyrvärkeri i blicken och en blossande sol över hela ansiktet.
-- Om, jublade han, yr som en skolpojke och grep för hundrade gången
efter henne, men snavade, rullade runt i snön och kravlade upp, lik en
halvsmält snögubbe. Först skrattade hon ut honom; sedan närmade hon sig
försiktigt och sporde deltagande, men beredd till flykt:
-- Du gjorde dig väl inte illa, Vilhelm?
Han var strax på benen och jakten på nytt i gång. Det var ett ras och
en lek, ett jubel och ett eko, som om de varit tio i stället för två.
Bägge voro som förbytta; som lösgivna fångar, fjärilar, sluppna ur
människopuppan, barn, som smittats av varandras och av skogens friskhet.
Ingen av dem tycktes kunna tröttna, ingen ville ge tappt, bägge återfunno
sig och glömde sig i lek. Aldrig hade hon trott Vilhelm kunna vara så
skojig. Aldrig hade han anat, att det var så roligt att leka tafatt med
en flickunge.
-- Nu är jag hungrig, bekände hon plötsligt och stannade, men kastade sig
i alla fall åt sidan för hans lömska anfall. -- Pax, jag är hungrig! Du
har väl mat med dig?
Han dukade upp på en stubbe; han blev nu lika ivrig med maten som med
leken; han lade för henne, valde ut godbitar och pratade i henne det han
själv tyckte bäst om. Hon åt med strykande matlust, utan krus och utan
undsenlighet för sin värd. Han fick förse sig, bäst han gitte.
-- Det är rysligt gott med kavring och sötost, mumlade hon och flåsade av
iver och hunger. -- Sådant fick jag aldrig hos grevinnan. Du kan aldrig
tro, vad hon var söt, grevinnan, jag menar -- hon visste inte, hur väl
hon ville unna mig. Ena dagen fick vi rådjur med karamällpudding, andra
dagen -- och kan du tänka dig, fast hon hade en stor, svart flygel, ville
hon jämt, att jag skulle spela på hennes spinett, för det hade Antoinette
brukat göra. Men när jag spelade, så bara grät hon, vet du, och kysste
mig och påstod, att jag var vacker. Inte är jag vacker? Inte tycker
_någon_ annan människa, att _jag_ är vacker?
-- _Någon_ tycker säkert, trodde Vilhelm försiktigt och tittade bort över
hennes huvud. För sig själv tänkte han, att hon värkligen _var_ vacker,
och att han, märkligt nog, inte sett det förrän i dag eller rättare i går.
-- Men vi få inte sitta och frysa efter svettningen, varnade han och
sprang på fötter. Han kände sig hela nitton år yngre, tänkte han med ett
skratt åt ingenting. Nu struntade han i både sant och rätt och Almqvist
och ortodoxi -- detta var livet självt utan speglar och hieroglyfer. Det
fanns, när allt kom omkring, någonting, som var större än sanningen.
Äntligen var måltiden över, och Nanna hjälpte honom packa in överlevorna.
Men när han fann, att hon hade bättre handlag än han med sådant, lät han
henne ensam packa. Han var just nu en fri indian à la Skinnstrumpa, och
Nanna var hans lilla squaw.
Som om hon gissat hans tankar föreslog hon, ivrigt, men hopplöst vädjande:
-- Tänk, om vi skulle leka sigenare -- hela dagen!
-- Jag undrar, var vi nu finnas någonstans, undrade han undvikande och
tittade sig omkring. -- Vi ha sprungit här i flere timmar, och jag hör
inga kyrkklockor. Min gamla rova har stannat.
-- Tänk, jag har inte häller hört någonting. Det var så roligt, detta!
Hon klappade i händerna.
-- Så mycket har jag inte skrattat på länge -- kors, vad det gör gott att
få skratta! Vi ha skrattat _så_, att vi inte hört klockorna! Åh, kan vi
inte stanna ute hela dagen, bad hon och smålog honom insmickrande rakt in
i ansiktet.
-- Gärna, höll han på att säga: hans karaktär hade börjat vackla här ute
i skogen. Men i detsamma studsade han och höll andan.
-- Vad är det? Vad var det, som skrämde dig?
-- Kom, sade han, -- jag tror vi få gå åt det här hållet. Växer inte
mossan åt norr? Men kom, kom!
Hon tittade sig omkring som spökrädd.
-- Är det hundarna du är rädd för? Kors, det finns inte en hund, som inte
_jag_ kan få spak. Jag bara lockar: ici, ici -- eller psst -- fui --
couche, Cendrillon, couche, allez!
Hon skrattade uppsluppet, stärkt som hon blivit av maten och den friska
rörelsen.
-- Uff, jag höll alldeles på att tappa bort fötterna i slottet,
småpratade hon, -- överallt måste man åka! Men vad var _det_?
-- Hitåt, Nanna, manade han allvarsam, -- gudilov att vi ha vinden mot
oss och inte från oss! Men det är bäst vi hålla oss riktigt tysta en
stund.
Hennes sorglöshet dämpades så småningom av hans allvar.
-- Men vad _är_ det? Vem jagar i herregårdsskogen?
Skallet av hundar och rösterna av människor fördes allt tydligare med
vinden. Nyckfullt nog, tycktes de än komma från ena hållet, än från ett
annat.
-- Det klokaste vi kunna göra, rådde Vilhelm, -- är att hålla oss
stilla, där vi stå. Stilla som två rådjur -- ja, just som två rådjur,
Nanna! Drevet är i alla fall i en halvrundel omkring oss. Här är gudilov
lä. Vi synas ej från det hållet, där skymma granarna -- och åt det andra
ha vi den rotfallna eken. Kom, stilla -- stilla här bakom!
-- Vad _är_ det, säg, Vilhelm, viskade hon med stora, uppspärrade ögon.
De tittade upp på honom allvarliga, nästan gamla.
Hon hade tydligen ingen aning om allt det väsen, som gjordes för yngsta
barnets skull.
-- Det är bara skallgången, svarade han milt, med ett halvt leende. Han
såg, att hon haft en ny fråga på sina läppar. Nu teg hon och kröp ihop
vid hans sida.
Allt närmare ekade skallet och drevropen.
Hon kom ännu mera upptill honom och stod nu så nära, att de snuddade
varandra.
Han såg på henne ännu en enda gång. Då upptäckte han, hur blek hon
blivit; all den friska färgen hade vikit från kinderna; hon hade ett
lillgammalt drag kring munnen.
Han lade beskyddande sin arm om hennes liv, och hon tryckte sig sakta
intill honom.
Så förblevo de stående, orörliga, andlösa, med vida, spanande pupiller
och spända örhinnor, men utan annan iakttagare än de höga, tysta, snöiga
träden, en och annan fågel och ett och annat uppskrämt skogsdjur.
Det var ännu tveksamt, om drevet närmade sig, eller om det höll på att
passera.
-- Var ej rädd, viskade han, -- om de komma, skall jag nog --
Han tystnade, ty hon klämde hans arm hårt, hårt.
Stundtals hördes nu inga rop, blott ett viskande prassel i lövmattan
och ett allt avlägsnare skall. Människojakten höll på att förlora sig i
fjärran.
Han kunde ej hjälpa det; han måste lugnande stryka ett tag över hennes
kind. Han hade erfarit hennes oro som sin, och smekningen skänkte lättnad
åt hans egen spänning.
Han kände hennes blick och måste se henne i ansiktet. Han skyggade
och ville undvika, men ögonen släppte honom ej. När han igen mötte
dem, fångades han av deras obeskrivliga uttryck -- en tacksamhet, så
rörande, att den gjorde honom betryckt, en hängivenhet, en mjuk värme i
de underliga rådjursögonen, sådan han ej anat den i fjortonåringens --
flickungens -- i Nannas makt och mogenhet.
Hon stod och mumlade något för sig själv, medan hon betraktade honom,
men hans uppmärksamhet bands ännu på annat håll. Då nådde honom äntligen
dessa halvviskade ord:
-- Säg, att du saknade mig -- en liten smula, Vilhelm?
-- Ja, viskade han tillbaka som i tankarna.
I nästa sekund drogs hans nacke häftigt neråt, mot hans mun prässade sig
ett par späda, mjuka läppar, medan en doft steg emot honom på en gång av
skog, hälsa och halvutsprucken kvinnlighet.
Han överrumplades fullständigt. All de sista dagarnas trånad grep honom,
med all sin nittonåriga, lössläppta vildhet besvarade han kyssen och
höljde i ekstas hela hennes rosiga lilla ansikte med sina smekningar.
Sedan och utan att se på henne, tog han hennes arm och började leta sig
tillrätta i vinterskogen -- nu skrämde den honom, han skrämde sig själv;
de måste komma någon vart före eftermiddag.
-- Vilhelm, sade Nanna, i det hon med skygg, halvkvävd röst häjdade
honom, -- jag har någonting, någonting ledsamt att säga dig!