Nyårsdagen kom Vilhelm bittida i kläderna. Han gav sig knappt ro att få
sin kappsäck packad, innan han gjorde upp, sade farväl och skyndade på
dörren. I hans farväl gömdes en biton, som fick moran att lyfta huvudet
och bliga stort.
-- Ih nä, gräbban är väl då allri tillrättakommen, frågade hon och följde
honom med ögonen.
Han varken svarade eller vände sig om, vilket efter all visad vänlighet
förekom mor Anders Svens underligt och fyllde hennes huvud med allahanda
plågsamma gissningar och griller.
Vilhelm ville för allt i världen uppskjuta mötet med kyrkoherden. Han
kände, att han behövde samla sig innan dess, och förstod, att farbror
skulle höra inom i bondgården före mässan.
Moran och kyrkoherden fingo även mångt och mycket att språka om, när de
fem minuter senare träffades.
Vilhelm hade egentligen tänkt tillryggalägga Gullerödsvägen till fots
-- till middagen var det tids nog med att råka farbror -- men fötterna
buro honom, trots vilja och föresats, mot helt annat håll. Han kunde ej
neka sig den trösten att få skicka manbyggnaden på Herrevall en sista
avskedsblick.
Första vägbiten var full med torpfolk, som vandrade till kyrkes, fattigt,
arbetsknotigt folk, men både männen och framför allt kvinnorna stassade
i svart till hälgdags. Svensken har i alla tider och nästan alla klasser
hållit mera på kläderna än på möblerna. I den gråstensgråa statbyn
vimlade det av svartklädda kvinnfolk och lillgamla barnungar, kånkande på
tunga spänneböcker.
Närmre slottet lågo vägen och trakten öde. Skogen stod orörlig och
högtidlig i sin svartvita nyårsdräkt. En hare skuttade över vägen.
En råbock brynte hornen mot en knastig ek. Nötskrikan ven brokig och
vintertyst mällan snåren.
Hur länge den unge studenten stått och stirrat på det vita slottet,
visste han ej så noga. Men han bröt upp i en obefogad ängslan, att någon
kunnat igenkänna honom från fönstren.
I sakta mak kom han förbi herrgårdsallén och gjorde just en krok utåt
vägen för att undvika att skrämma en liten ekorre, som satt i grenvecket
på en vinterärgig bok -- då han upptäckte Nanna uppkliven på en stätta
över stengärdsgården och fången i betraktelser över samma lilla djur.
Hans första trumpna tanke hade varit att gå förbi. Men så hörde hon hans
steg; deras ögon möttes, och Nanna lyste upp och smålog.
Det var omöjligt att stå emot det leendet. Det berättade eller tycktes
berätta så mycket, och fast man nyss fyllt sina nitton, är man ej
alldeles läderhjärtad. Vilhelm kände, att det ryckte i smilbanden.
-- Mademoiselle är förstås ute olovandes, frågade han med ett par elaka
gnistor i blicken.
-- Ja, svarade hon käckt, -- jag smög mig ut genom trädgårdsdörren.
Madame la comtesse sov ännu -- och -- det är så roligt!
-- Vilket? Att smyga sin väg olovandes -- utan avsked och tack, undrade
han, medan det ordentligt kittlade i strupen. -- Det är en grym vana. Man
kan göra andra stora bekymmer med den -- i Gulleröd till exämpel sitta nu
alla i ängslan och sorg.
-- Värkligen, sporde hon och sköt fram huvudet på ett så täckt sätt, att
han urskuldade hennes ord. -- Har man värkligen saknat stackars lilla
Nanna?