Varför Vilhelm, sedan kamraterna förlorat hoppet, fortsatt sin spaning,
stod ej rätt klart ens för honom själv. Han såg, att Gustav och Daniel
ondgjordes över hans nit, och förstod, att hans välmening näppeligen
genast skulle skörda tack av alla i prästgården. Om han värkligen
återfann den försvunna, skulle hennes bröder finna sig trädda för nära.
Tvivelaktigt var också, om han beredde Nanna någon glädje med att
återföra henne. Hon misstrivdes i hemmet. Hon hade frivilligt begett sig
hemifrån, vände kanske ej frivilligt tillbaka. Ty att sigenarna kunde ha
ett finger med i spelet, fann han föga troligt.
Men kom han igen med oförrättat ärende, skulle han mötas av all den köld
och allt det hån, hans förrådda åsikter uppkallat mot honom. Finge han
slutligen en jobspost att bära till prästgården, vore det knappt lönt att
ens bege sig dit.
I alla fall strövade och spanade han. Han hade upptagit det spår, han
trott sig ha upptäckt, hittills dock utan framgång. Uppe före solen,
unnade han sig ej rast, förrän natten låg oigenomtränglig. Han logerade i
bondgården, men måste nödga betalningen på sitt värdfolk.
Kan människosjälen överhuvud förklaras, så sammansatt varje känsla och
varje beslut i grunden är? Vilhelm fann det underligt, men det tycktes
honom, att vad han gjorde, berodde endast av själviska grunder. Han kände
det, som om hans inre lugn hängde på, att han åter visste prästdottern i
säkerhet. Hans samvete skulle ej bli tillfreds, innan han fört Nanna till
hennes anhöriga i Gulleröd. Hans ögon skulle inte sluta sig i drömfri
sömn, så länge de innerst buro bilden av gamle kyrkoherdens kvalfyllda
blick.
Ibland lämnade honom också dessa skäl likgiltig. Någonting annat, än
mera själviskt bevekte honom, jagade honom utför vägar och stigar, genom
skogar och kärr och skärpte hans uppmärksamhet, tills den liknade en
gammal jägares.
Ibland liksom brände det till i bröstet, och han skulle velat skänka
vad som hälst, själva sitt studentbrev, tyckte han, blott för att få
en skymt av den tafatta, långbenta flickungen med de bedjande, oroliga
rådjursögonen.
På annandagens töväder kom en nattfrost och därefter ett nytt, ymnigt
snöfall, som alldeles täckte, vad som tilläventyrs kunde ha funnits av
gamla spår.
Så gingo tre korta vinterdagar. Att Nanna under hela denna tid, kanske
dag och natt, kunde ha tältat i skog och mark, var högst otroligt. Hon
måste i så fall förfrusit, så mycket mer som hon kanske också hungrat.
Men även det otroliga måste prövas -- vid äventyr, att det till sist
kunde befinnas vara värklighet.
Levde hon, måste hon nu förråda sig genom nya spår och genom påhälsningar
i grannarnas gårdar och stugor. Så täta blevo Vilhelms besök och så
ivriga hans förhör, att den tröga befolkningen började få inträsse och de
yngre drängarna självmant biträdde vid spaningen. Under vintern hade ju
bönderna gott om tiden.
Fortfarande intet spår -- ej ett fotsteg, ej en trasa, ej en skymt.
Nyårsaftonen strax efter frukosten -- Vilhelm stod just i begrepp att
bege sig ut, och moran packade matsäcken -- trädde länsmannen med två
fjärdingsmän in till Anders Svens.
Moran hajade till en smula, men far i huset förblev lugnt sittande med
benen uppdragna i kakelugnsbänken och långpipan i munnen.
-- God dag i stuan, hälsade kommissarien, som ville visa sig gemytlig.
-- Go da, svarade Anders med en nick, men utan att ta pipan ur mun eller
lyfta på mösskärmen.
-- Ja, det är den här historien om kyrkoherdens Nanna, förklarade länsman
i sin spruckna falsett, som han fåfängt sökte få att låta »gemen».
Vilhelm bleknade.
-- Har kyrkoherden anhållit hos kommissarien --, frågade han och darrade
på målet.
-- Ja, jag ska låta anställa skallgång, upplyste länsman och granskade
misstänksamt studenten. -- Vet han något, så ut med det!
-- Visste han något, svarade mor Anders Svens i Vilhelms ställe, -- så
stod han välan inte här i stuan nu!
-- I kan låta honom själv tala för sig, skrålade länsman för full hals,
-- och I, Anders Svens kan gärna lätta på huan för konglig majestät och
kronan.
Anders Svens log brett, men flyttade varken på mössa eller pipa.
-- Jag snackar allri mä länsman, svarade han tryggt, -- strajs etter ja
har edet.[12]
Moran slog upp ett skallande skratt, och i själva fjärdingsmännen
kluckade det av munterhet. Men kommissarien mulnade till.
-- När jag frågar, sade han strävt, -- skon[13] I svara. Det är så
förordnat och påbjudet. Och nu skon I lämna man och hund till skallgång.
I bler väl mjukare, tillade han lägre, -- äss[14] ja kommer en gång och
pantar för skatten.
-- _Äss_ I kommer, svarade Anders och strök en fosforsticka mot byxbenet.
-- Men äss I vill söka flickan, kan I söka’na utanför mina dörrpäla.
-- Jag talar med den där, röt konungens illa sedde sändeman och pekade på
Vilhelm. -- Har I sett den efterlysta?
-- I hennes hem, svarade Vilhelm, -- som gäst över julen i Gulleröds
prästgård. Sedan har jag inte sett till henne, men sökt har jag i dagarna
fyra och snart fem.
-- Ja -- så, mån tro det, undrade länsmannen sävligt, -- en sån herreman
har osse sökt -- mäst oppåt herregåren, kan tänka?
Vilhelm svarade ej. Länsman tog hans tystnad för medgivande.
-- Bondvägarna har han väl inte extemerat, men där är det skallet ska
gå, triumferade kommissarien och vände sig mot dörren. -- Vi komma igen,
Anders. Marsj, gubbar!
Vilhelm lyddes ej till bondfolkets glam och speglosor, sedan kronofolket
avtroppat. Han grundade över den nya tråd, kommissarien i sin välvishet
räckt honom.
Samtidigt greps han av häftig oro. Nu befalldes ju man ur huse. Kronan
anställde jakt. En kedja knöts, som måste fånga det skyggaste villebråd.
Och för drevet med dess jägare och stövare måste stackars Nanna till sist
jagas upp och fram. Men vilken jakt! Och vilket hemfölje för en skygg och
späd ung flicka?
Han kände, att han _nu_ kunnat hjälpa att gömma henne, försvara henne
mot hela socknen, mot föräldrarna, kronan, alla. Bröstet bultade. Ögonen
lyste.
Vilhelm tog avsked och skyndade ut.
Herregårdshållet hade han hittills lämnat outforskat. Det hade synts
honom för tättbebott. Ingen kunde väl falla på den tanken att gömma sig
mitt i en by!
Men _om_ hon nu ej fanns i byn -- om hon gömt sig på själva slottet!
Det var det orimligaste -- som kanske var det troligaste!
Han kom att tänka på de antydningar om grevinnan, som sipprat fram
i prästgården. Hennes avstängdhet, främmande religion, änkestånd,
barnlöshet.
Han mindes spannet, som passerat späjarna på skogsvägen. Ho anade, vad
som kanske just den stunden -- eller tidigare eller senare -- gömdes i
den vapenprydda gamla droskkuren?
Med en iver, som om vissheten med ens dagats för honom och det gällt
förekomma ett mord, skyndade Vilhelm än en gång förbi den lilla
kyrkogårdsmurens översnöade taktegel. Nu bar kosan åt motsatt håll.
Det tog en halvtimmes vandring på drivkantade skogsvägar, innan han fick
slottet i sikte. När han passerade herregårdsbyn, förstod han det lönlösa
i att söka flyktingen där. Dessa stugor av ohuggen gråsten med sina små
skumma fönster, spräckta rutor och söndriga halm- eller tegeltak lockade
ingen bortskämd liten prästdotter.
Men där, en kvart senare, där lyste det fram, kalkvitt med svart
skiffertak och vita skorstenar, i en uthuggning i skogen, Herrevalls
slott.
Ovan häckarna varsnades ej stort mer än övervåningen och mällan dem
en trädgårdsdörr och nedervåningens två höga mittfönster. Byggnaden
var på avstånd ej vidare imponerande, såg nästan ut att ha varit ämnad
till änkesäte eller eremitage -- så försvann den mällan de väldiga, nu
vitmenade skogskulisserna.
På andra sidan vägen såg blicken genom en rad uthuggningar i skogsmurarna
en avlägsen, solspeglande isrand. Även där bortom skog. Hela insjön låg
tydligen inom godsets råmärken.
En del av dessa skogsområden hade Vilhelm redan genomströvat. Andra voro
nytt land. Här fanns gott om utrymme för en folkskygg flicksnärta.
Men mittöver, åt andra hållet, reste sig det vita slottet. Nedervåningens
mittfönster betraktade späjaren likt två stora, bevakande, sugande
ögon. Vart han spanade, lockades till sist blicken mot dessa fönster.
De tycktes vilja honom något; de visste och väntade och på samma gång
fruktade och önskade honom i sin närhet.
Vilhelm mindes nu tydligt, att farbror kyrkoherden en gång i Nannas
närvaro berättat om änkegrevinnans åstundan att få råka hans yngsta
dotter.
Studenten vandrade vidare likt en sömngångare; efter tio minuter stod
han i gapet på herrgårdsallén. Tveksam svängde han in mällan dessa
rader av kalkade stenar, nu halvgömda i snön, och mällan de avlövade,
snöspräckliga almarna. Dragen efter snöre, stängdes uppkörsallén vid sin
övre ända av en byggnadsprofil, kanske förvaltarbostaden.
Vandraren hann genom trädens stränga, nu taklösa arkad och förbi
flygelbyggnaden och stannade tvehågse på en gårdsplan, fylld med
översnöade rabatter och begränsad av tre, fyra boställs- och
ekonomibyggnader, alla vitkalkade och förenade med en mur, bakom vilken
skogsparken sträckte fingrarna av sitt vinterskelätt.
Allt vilade vitt och dött, men i nästa ögonblick, medan han ännu
tvekade, kom en täcksläde bjällerklingande upp ur portvalvet mittemot
huvudbyggnaden.
Släden stannade nedanför trappan, utan att någon gjorde min av att öppna
vapendörren. En betjänt sneddade i sakta mak planen och knäppte gående
sina handskar. I släden fanns alltså ingen, den väntade ännu på sina
åkande -- någon i slottet skulle fara ut.
Vilhelm förstod, att han med en smula tålamod snart skulle få sin
nyfikenhet stillad. Fanns flickan på herregården, var det klart nog,
att hon skulle med på åkturen. Hästarnas yviga nät, deras rika ståt med
bjällror och rödvita silkestofsar gällde kanske enkom en liten övermaga
passagerare.
Fem vänteminuter ökade främlingens djärvhet. Han låddes varken om kuskens
trägna klatsjande eller om betjäntens tillrop och handvinkar. Han ämnade
inte låta jaga bort sig, innan han fått visshet. Han måste råka Nanna,
innan drevet spänt sin jägarkedja också kring herregården. Måste vädja
till hennes egen fria vilja, innan våldet grep in med hårda nävar.
All skygghet, alla hänsyn hade fördunstat, när han satt foten på översta
trappsteget och, snuddad av silkessnärten, av all kraft bultade på med
portklappen.
I samma ögonblick slogos dörrarna upp. Ett äldre, undersätsigt, rödlätt,
ompälsat fruntimmer blev synligt och tätt bakom henne, mällan två
betjänter, Nanna.
Nanna -- och hur förvandlad! Det blyga råkidet hade fått ett stadigt,
nästan hårt uttryck i blicken. Ansiktsfärgen var sund och hög, huvudet
hölls rakare på sin smala nacke, gången hade fått en mjukare svikt, som
berättade om nyförvärvad känsla av sin värdighet. I det oregelbundna
skolflickansiktet fanns redan något, som lovade kvinna och -- skönhet.
Fruntimret, damen -- som han förstod måste vara grevinnan -- hade
spörjande mönstrat honom; och Vilhelm hade med en djup bugning och hatten
i handen samlat sig till ett tilltal. Nu skred Nanna över tröskeln. Nu
såg hon honom. Sista steget spratt till och blev kortare. Hon hade känt
igen honom.
Han mötte hennes blick -- men på en gång undvikande och stolt, tycktes
den ej vilja veta av honom. Hon knappt skiftade färg, och hon sänkte ej
pannan. Han bedrog sig ej: i den bruna, djupnade blicken bodde ett agg,
en stelnad smärta, en förhårdning likt trots eller hämdkänsla.
-- Nanna, sade han bevekande.
Grevinnan gav en vink åt betjänterna.
-- Quel est cet homme-là, frågade hon, omskrivande en befallning.
Vilhelm fattade sig raskt.
Han hade kastat en hastig blick på sina kläder och trodde sig förstå
misstaget. Hans klädsel hade farit illa under dessa strövdagar i skog och
mark i alla väder och väglag. Med ränseln på ryggen, det grova, åtspända
läderbältet, byxorna nerstoppade i stövelskaften och den vida slokhatten
på nacken, liknade han mera en stråtrövare eller långväga, vandrande
gesäll än en liber studiosus -- om nu det sista betydde något inför en
grevinna.
-- Madame la comtesse, började han och begagnade till självförsvar de
förnämas tungomål, -- je vous demande mille pardons. Mais le père et la
mère de cette jeune fille --
-- Ah la la, avbröt grevinnan otåligt, nästan förbittrat, som om han
vidrört en sårbar punkt i hennes stämning, -- nous allons nous promener
ensemble dans les bois -- après le retour peut-être --
Hennes högvälborenhet nickade en uppmaning åt Nanna och skred skyndsamt
utför trappstegen, medan flickan ilade förbi henne.
-- Prenez garde, madame la comtesse, ropade han med smärtsam iver, -- que
la jeune fille ne soit vue par les gendarmes --
Det var ovisst, huruvida de grevliga öronen uppfattat hans varning; Nanna
hade väl ej ens uppfångat den. Hennes högvälborenhet steg hastigt in i
kuren, där flickan försvunnit före henne. En betjänt sprang upp bakpå. De
två andra motade studenten utför trappan.
En klatsj som en pistolknall, ett ryck i bjällrorna, och slädstassen gled
bort med nätet svävande likt en sky och tofsarna gungande likt små röda
och vita lågor. Det hela liknade så nära som möjligt en flykt för en
fiende.
Med en sällsam sveda i bröstet och en hettande rodnad på kinderna
avlägsnade sig Vilhelm från slottsgården. Han kände sig som en slagen
fältherre, han hade med skymf blivit jagad från valplatsen.
Hans strövtåg hade visserligen krönts med upptäckten, och hans oro för
Nannas räkning borde vara förbi. På slottet gick det ingen nöd på henne
-- så mycket hade han sett -- och grevinnan skulle veta skydda henne till
och med för kronobetjäningen. För Vilhelm återstod endast uppgiften att
underrätta prästgården; även där skulle snart oron vara över. Ett par
timmars förargelse endast -- sedan skulle farbror kyrkoherden egentligen
känna sig smickrad av äran; han skulle kanske låta bero, tills hennes
högvälborenhet självmant skickade tillbaka sin fånge.
Intet av detta förslog som tröst åt den unge studenten. Ännu ville det
ej klarna i hans aningars dunkel, men starkare än förut kände han,
att hans ihärdighet haft annan botten än de andras. Minnet av den
undvikande blicken sved och brände som ett sår. En fjortonårings tystnad
förödmjukade djupare än grevinnans högdragenhet och betjänternas
näsvisheter.
Han kände det som en sjukdom, växlande mällan mattighet och oro. Under
den svidande och frätande plågan sög ett slags hunger, som ej var i släkt
med magens. Den hade i all sin otillfredsställdhet stundom någonting
angenämt, ljuvt, som mitt under svedan svalkade och berusade.
Vilhelm förströdde väntans timmar i slottets nära omnäjd. Han samtidigt
pinades och njöt av sin väntan. Han kom sig knappt för med att räkna
timmarna; men de syntes honom ömsom långa och korta, ömsom gråa och
rosiga.
Varifrån hans glädje rörde, visste han väl ej själv, ej häller, hur han
fick lusten att sjunga. Det hade aldrig varit bevänt med hans röst och
inte häller med hans sånglust, även om hans barndom infallit i Otto
Lindblads decennium. Men i de tysta skogarna, där grevinnans bjällror
annars endast tävlade med talgoxen och nötskrikan, skulle man nu kunnat
höra en ung, blekhyad student med små pepparbruna ögon gnola melodierna
till _Hulda Rosa_ och _Till skogs en liten fågel flög_ och bägge med
oförmodat uttryck.
Kort före skymningen, äntligen, kom täcksläden pinglande. Vilhelm iakttog
den från sitt gömställe med brinnande blick och stark hjärtklappning.
Modet svek honom att följa efter och äventyra ett nytt avskedande på
själva trappan.
Den plan, han hyste, var, när allt kom omkring, ännu djärvare.
På omvägar smög han sig in i trädgården, och från en berså, hög som ett
torn, bespäjade han manbyggnaden. Han hade lagt märke till, att gångarna
närmast slottet voro skottade, och därav slutit, att de användes som
vinterpromenad. Och kanhända -- stod trädgårdsdörren rentav origlad.
Några spända minuter förflöto under ovisshet. Att fingra på en riglad
bakdörr kunde ha sin fara med sig i dessa tider. Såg man därtill ut
som en landsvägsriddare, kunde man lätt bli mottagen som en sådan; och
på de stora godsen sutto kulorna löst i betjänternas terzeroler och
ryttarpistoler.
Studenten hade beslutit våga försöket, då han häjdade den framsträckta
foten. Om slottshörnet hade dykt upp en manlig gestalt -- vid närmare
påseende en gänglig gubbe i fotsid rock och med en lågkullig hatt, vars
sidobrätten nästan hade formen av pärgamentrullar.
Det var patern, och han trippade, följande den skottade gången, raka
vägen mot trädgårdsdörren, vilken han öppnade och strax efter drog igen
om sig. Vilhelm var ögonblickligen ute ur bersån, i ett par språng
framme vid dörren och i hälarna på patern.
Den gamle hann ej ens titta sig tillbaka, innan en okänd ung man stod
tätt bakom honom i den lilla förstugan. Och bägge kommo nästan samtidigt
in i riddarsalen.
En brasa susade i den väldiga gamla cheminén. Skenet fladdrade över
svartnade porträtt och halvrostade gamla harnesk, medan röda glimtar
tändes och slocknade i silvret på det dukade middagsbordet.
Patern hämtade sig snart från sin förvåning. Hennes högvälborenhet var
en person, full av nycker, och den sällsamt klädde unge mannen med de
bleka dragen och de vassa ögonen kunde mycket väl vara en improviserad
middagsgäst.
Den gamle anlade sitt fryntligaste leende, men medan han gnuggade sina
magra, frusna fingrar framför brasan, höll han för alla fall ett vaksamt
öga på silverservisen.
Vilhelm, som fann tystnaden tryckande och fåfängt sökt efter en
ursäktande inledning, beslöt gå rakt på saken och genast värva en
bundsförvant.
-- La jeune fille ici, brådskade han sluddrigt och med sitt komiska
studentuttal, -- a un pauvre père qui la pleure --
Med detta meddelande avstannade konversationen. Ty under det han talade,
inträdde grevinnan och hennes skyddsling.
Den förra studsade och såg sig om efter hjälp. Nanna smålog för sig
själv, men det var honom omöjligt att utrannsaka, vad som doldes i det
leendet.
-- Madame la comtesse, började Vilhelm förlägen.
-- Que faites-vous ici? Qui vous a laissé entrer?
Katolska grevinnan hörde ej till de hjärtnupna fruntimren; hon fann sig
snabbt. En så erfaren gammal dam genomskådade genast både Vilhelm och
hans ofarlighet; kanske också hans stämning, ty hon gick honom hotande
inpå livet.
-- Que voulez-vous de nous?
-- Ack, Nanna, utbrast Vilhelm, som förlorat behärskningen både över
sig själv och det främmande tungomålet, -- i fyra dar har jag letat i
skogarna. Pappa är förbi av sorg, och för mamma har man måst finna på en
nödlögn.
Grevinnans ögon irrade oroligt. Hon liknade en kycklinghöna framför den
jagande rövaren; hennes satta, sammetsklädda gestalt bredde sig, som om
hon med sin kropp velat täcka sin skyddsling. Ce monsieur tycktes ej så
lätt avspisad.
-- Monsieur, en errant dans les bois, smålog hon en smula tvunget, --
vous avez commis une erreur! Och, tillade hon, medan ivern stred med det
uppdykande medlidandet, -- jag har låtit underrätta madame, att Nanna
befinner sig väl. Elle m’a faite une visite et se trouve bien ici. Lämna
oss i ro några veckor -- en månad -- några dagar -- och jag skall själv --
Det högvälborna ansiktet speglade hennes sinnesrörelse. De svarta ögonen
djupnade och brunkantades, näsan förlängdes, mungiporna drogos ned. Hon
lutade insmickrande på huvudet, samtidigt hon sänkte händerna och knäppte
dem.
-- Jag har lärt mig hålla så gruvligt mycket av henne -- min -- ma petite
Antoinette!
Och för att helt beveka honom vände hon sig till Nanna.
-- Prie ce monsieur, prie-le qu’il te laisse ici quelques jours!
Det hade varit en synvilla, att Nanna fått en tår i ögonvrån. Hon syntes
fullständigt oberörd. Hon bad inte, varken för sig själv eller för någon
annan. Hon betraktade oavvänt studenten, men mera nyfiket än medlidsamt.
Hjärtat vred sig i bröstet på honom, tyckte han.
Han tittade nedslagen på parkettgolvet. Blott ännu en gång kastade han en
blick på henne.
-- Jag har ingen rätt att tvinga någon, sade han, -- men vi hålla ju så
mycket av Nanna, allesamman --
-- En effet? Réellement?
Det var ett misstag, att någon yttrat de orden. Men de lågo i luften,
tyckte Vilhelm, de susade kring alla munnar; hela rummet tycktes småle
och fråga:
-- En effet? Réellement?
Vilhelm kände sig kränkt av otacksamheten, sårad av tvivlet, och han var
förlägen över sin förlägenhet. Han anade, att han förrått sig -- visste
samtidigt ej, vad han haft att förråda -- och han varken vågade eller
värdigades titta upp.
Det var tyst en sekund, så tyst, att man kunde höra den gamle prästen
gnida händerna framför spiseln.
Så skrattade grevinnan, grymt, överlägset, nyfiket.
-- Mauvais sujet que vous-êtes, log hon, -- et mauvais acteur! Ni förmår
inte dölja ert hjärta, monsieur -- varken för helt gamla kvinnor eller
för helt unga!
Och hon upprepade, som om hon njöt av tanken:
-- Ni pour les trop agées, ni pour les trop jeunes!
Vilhelm svarade ej, förmådde ej svara; önskade blott, att han
aldrig begagnat bakdörrar. För dem, som vid födelsen bestämts för
huvudingångarna, blev den första bakdörren gärna till en fälla.
Han var infångad, genomskådad, utskrattad.
-- Je ne vous comprend pas, stammade han snubblande över konsonanterna,
och han förmådde ej se upp.
Än en gång skrattade grevinnan, och skadeglädjen riktigt klirrade i det
skrattet.
-- Madame la comtesse est servie, ljöd i detsamma hovmästarens släpiga
röst.
Vilhelm vände sig stum mot trädgårdsdörren; bakom sig hörde han som i
drömmen katolska grevinnan håna honom:
-- Men monsieur, vill ni inte hålla till godo? La petite Nanon skulle bli
så glad!
Han var ej säker, men tyckte, att han hört ett litet skratt också från
henne -- också från Nanna. Han greps av ett raseri, stövlarna fumlade mot
paneler och dörrtrösklar; ena dörren smällde han igen, den andra blev
olåst; snön knarrade under hans ojämna, hackiga steg.
Hans förbittring vände sig efter den första minuten mot honom själv. Han
förbannade sin tunga sinnesart, sin brist på smidighet och umgängsamhet.
Ur stånd att hålla god min i elakt spel, ur stånd att vända ett tvetydigt
läge till sin förmån, var han egentligen illa utrustad för en värld som
denna. Han kallade sig trång, lillgammal och förmäten; han sade sig --
som ofta förut -- att hans världskännedom ej förslog att bedöma världen
och dess lagar. Han fann sin stolthet vara tölperi och sin sanningskärlek
sekterism. Bakom ärligheten låg i alla fall endast ofördragsamhet; bakom
troheten mot en föresats blott en ovig, tung egoism.
Men det skulle överstigit hans krafter att nu sitta till bords med en
gammal dam, en gammal präst och en fjortonårig flickslänga, vilken han
för en vecka sedan behandlat ömsom som onkel och som rannsakningsdomare.
Med en smärtsam suck steg han över tröskeln till sin kammare hos Anders
Svens.