Nanna drömde fortfarande om himmelriket. Hon hade blivit avklädd och
tvättad med ljumt vatten över hela kroppen av en kammarjungfru i
grevinnans egen närvaro och nyklädd från topp till tå med en främmande
jämnårig flickas kläder och ompälsad placerad i en länstol vid ett stort
bord med en brasa bakom sig och den härligaste måltid framför sig.
Men det var ju ingen dröm. Nanna måtte nypa sig i benet hur hårt som
hälst, så blev hon inte vaknare. Och allting var för tydligt och för
sammanhängande för att likna en dröm.
Bakom sin stol hade hon en betjänt i livré, stel som en bildstod, utom då
han räckte ut armen efter ett fat, en tallrik eller en karaff.
Till höger vid bordet smilade ett vänligt gubbhuvud; så litet, ack, så
litet var det huvudet, att hon knappast sett något så litet huvud. Och
fullt med små fina streck och veck hade det kring sina stickande ögon och
sina tunna läppar.
En svart sammetskalott hade gubben på hjässan, hans tinning- och nackhår
lyste alldeles vitt, och han var klädd i en lång rock, som nådde från
huvud till fot och knäpptes med en oändlig massa knappar ända upp i
halsen. Nanna förstod, att det var en katolsk präst, och hon förundrade
sig, att han inte bar dolk och såg elak ut, vilket hon läst i böcker, att
de katolska prästerna gjorde.
Men den tyste gamle prästen glömdes alldeles för grevinnan, som satt mitt
emot honom och vid bordets och Nannas vänstra sida. Även grevinnan var så
olik fjortonåringens föreställningar som gärna möjligt.
Nanna hade föreställt sig katolska grevinnan såsom en lång och mager,
blek och hålögd gammal kvinna, med ett ständigt allvar över det gula
ansiktet och en förtärande glöd i de djupa ögonen.
I stället hade »Ers högvälborenhet», som prästen och betjänten kallade
henne, en frisk och ganska hög färg, en smula högre på näsan, som var
lång, böjd och kraftig. Den röda ansiktsfärgen syntes så mycket rödare
mot det glesa, vita håret, som var benat och i nacken slutade med en
lustig liten knopp, genomstucken av en silverkam med grevekrona.
Den satta, buttiga gamla gestalten, som var livlig och rörlig, var klädd
i en fotsid, lös klänning av svart sammet med vida, hängande ärmar.
Klänningen var olik alla, som Nanna dittills sett. Den hade varken
garneringar eller plisseringar, ej ett broderi, ej en synlig knapp. Den
hölls ej upp av krinolin -- såsom mammas och fasters och systrarnas
klänningar vid högtidliga tillfällen. Den föll alldeles fritt och släpade
en smula. Enda prydnaden var en bred spetskrage, som omgav den bara,
knubbiga halsen och räckte ner över skuldrorna.
Sådan hon var, enkel och osmyckad, utan armband och guldkedja, och med
sitt kraftfulla, muntra ansikte kring de spelande, svarta ögonen, tycktes
hon sin unga gäst på en gång oanad och välbekant.
Grevinnan var, i allt utom dräkten, mer lik en kär gammal släkting än det
hemlighetsfulla, katolska spöke, som Nanna så länge fruktat. Värkligheten
påminte om faster Jeanette. När värdinnan skrattade, ekade det nästan av
fasters klingande mässingsstämma.
Och grevinnan skrattade i kväll, så ofta hon inte pratade. Det var hon
ensam, som höll målron vid makt. Den gamle prästen endast smilade fint
med små fryntliga rundblickar. Betjänten rörde inte en muskel. Och Nanna
fann ej ett ord för idel häpenhet och matlust.
-- Skänk i mer av rödvinet, Christophe -- så ja, men späd upp med vatten!
Mer legymer! Hahaha, ser ni, pater, en sådan välsignad aptit la petite
Nanon håller sig med! Mon dieu, que c’est amusant que ça! En voyant la
petite manger je deviens rêveuse -- malgré moi je pense aux temps passés.
Je souhaiterais que monsieur le comte vivrait et verrait -- mais enfin,
de son ciel il la voit et la bénit, n’est-ce pas, mon père? Encore un peu
du rôti, Christophe -- hahaha, ser ni, pater, ser ni, vi tina till sist
upp vår lilla snödriva!
-- Non, merci, madame la comtesse, rien de plus, svarade Nanna skyggt,
mera av instinktiv finkänslighet än av stolthet över sin kunskap.
Grevinnan gjorde en rörelse med ögonbrynen och log mot henne.
-- Mais en vérité, vous avez appris français, ma petite, et très bien,
ça me semble, vous n’avez point d’accent! N’est-ce pas, mon père?
Maintenant notre café dans le petit salon, Christophe -- et du lait pour
mademoiselle!
Lilla salongen med gyllenläder och sirliga, krönta möbler i guld och
blått syntes Nanna vackrare, än något hon sett. Från väggarna strålade
röd- och vitsminkade skönheter och pudrade eller pansrade stormän i
gyllene, ovala, rosetthängda ramar. Brokiga kinesiska vaser, fyllda med
blodbok, stodo på låga, förgyllda små bord. I hörnet ruvade en gammal
spinett, stum, orörd kanske sedan decennier.
Från sin plats vid den susande cheminén lät Nanna förlägen blicken vila
sig från all härligheten ute på den snöiga parken, som spökade fram ur
den tidiga vinterkvällen.
En blandning av lycka och blygsel fyllde henne. Varigenom hon förtjänt
allt detta, begrep hon ej -- ty detta liknade belöning i stället
för straffdom. Hon kände, att hennes värdinna slösade sin godhet på
en ovärdig. Grevinnan visste ju ingenting om hennes äventyr, hennes
förseelser. Skyggheten gömde allt sådant bakom de stumma flickläpparna,
men även om Nanna blivit tillfrågad, uppmanad att skrifta sig, skulle
kanske ej ett ord förrått någonting. Vad hon förtegat för far och mor,
hur skulle hon kunnat röja det för en främmande?
Nu ställde grevinnan kaffekoppen på det lilla åttkantiga bordet, högt
som en pall, vilket på trissor rullats fram till hennes fötter, och
gav en vink åt betjänten. Hennes högvälborenhet hade försjunkit i en
tankspriddhet, som bjärt efterträdde pratsamheten vid middagsbordet.
Patern fattade tystnaden som en antydan. Han steg upp ur sitt bekväma
hörn och bugade sig för sitt förnäma biktbarn. Till svar böjde hon
huvudet inför honom, medan han gjorde ett korstecken över henne. Därefter
vandrade han långsamt ut ur salongen.
Nanna och katolska grevinnan voro ensamma. Flickan ville, i tanke att
hennes högvälborenhet önskade vila, följa efter patern, men grevinnan
vinkade henne i stället närmare.
-- Mon enfant, sade hon vänligt, -- je veux te parler de quelque chose
d’importance.
Nanna vidgade sina runda ögon och satte sig på en pall vid hennes fötter.
Och medan grevinnan höll hennes hand och tankfull lät blicken vila i
mörkret därutanför, började hon tala till sin lilla gäst i en ton och med
en förtrolighet, som ännu ingen begagnat mot Nanna.
Flickan svalde och skiftade färg, så underligt föreföll henne hennes
läge. Så nytt syntes henne det sagda, så sällsamt fann hon det, att en
främling skulle säga henne allt detta. Det var idel ohörda ting -- inga
böcker, ingen människa hade yppat något av detta för henne. Ting så
ofattliga och ändå så naturliga -- förklarande mycket av det, som utgjort
de gångna veckornas gåta. Ting, som lugnade och varnade på samma gång.
Hon sänkte huvudet. Hon erfor än en gång den känsla av blossande skam,
hon erfarit nyss ute i badrummet. Det kändes som att klä av sig än en
gång och inför obekanta ögon.
Men tröst var att ej längre tro sig spetälsk, att veta sig sund och sitt
tillstånd naturligt, att få en blick in i sin egen själ, på samma gång
man lärde förstå sin egen kropp.
Och så skönt och gott det kändes att höra den kraftiga stämman, som för
Nannas skull gjorde sig len och utan begriplig orsak stundom tycktes
fylld med tårar, tala goda, varma ord till en främmande, ensam liten
flicka, liksom om hon ej längre vore en främling.
Till sist tvang själva stämman så uppmärksamheten till sig, att Nanna
nästan upphörde att lyssna till meningen för att endast fånga klangen --
tonen av sökande, smekande ömhet.
Katolska grevinnan satt alltjämt med Nannas hand i sin och tittade ut i
natten. Hon varken strök eller klappade handen, endast höll om den med
ett lugnt, moderligt grepp. Över parken jagade tunga vintermoln, medan
ett sorl av lösta droppar susade från de snöfläckiga, allt svartare
häckarna och träden. Det töade. Och i samma tonart som droppet, allt
blidare och lågmäldare talade rösten, hemligt upprörd, tycktes det,
smältande än i glädje, än i sorg.
Annorlunda kunde ingen släkting tala. Annorlunda kunde ingen mor upplysa
sitt barn om dess egen framtid och om livets hemlighet.
Det tycktes, som om den talande allt mer talade sig ut ur sig själv och
sin omgivning. Hennes ord ryckte henne själv med sig. Hennes stämning
blev till en inbillning, inbillningen till värklighet.
Ett par gånger nämnde grevinnan sin skyddsling vid namn, men ena gången
missade hon sig och kallade Nanna för Antoinette.
Och vid det namnet böjde sig hennes högvälborenhet ner över henne, kysste
hennes panna och drog henne intill sig.
-- Säg, ma petite, vill du alltid stanna kvar hos mig, säg?
Grevinnans röst lät så upprörd, så sliten av ett slags förtvivlan,
flickan ej förstod, att Nanna ej nändes säga mot.
-- Oui, madame la comtesse, svarade hon lågmält.
-- Och vara min egen lilla dotter, ma chère petite?
-- Oui, madame la comtesse!
-- Och ej längre heta Nanon, men Antoinette, Antoinette ma chérie?
-- Oui, ma -- dame la com -- tesse!
Nanna kunde i sin förlägenhet och rörelse ej svara annat. Hon kände
fläkten av det bedjande gamla ansiktet tätt över sig.
-- Säg maman, viskade grevinnan och höll andan.
-- Maman, svarade Nanna med huvudet mot hennes bröst, men tårarna runno
utför flickans kinder. Det var Nannas tårar blandade med grevinnans. Och
den lilla prästdottern kände det, som om hennes avlockade »maman» varit
en dålig, en mycket dålig handling.