Här korsade hon en smal byväg, varifrån en kälksläde sågs skynda fram
långt nerifrån. På sidorna glimtade det som snabba och korta gnistor
-- det var julotteblossen, de första hon var viss om att ha sett denna
julmorgon.
Bakom henne ringde bjällerkransarna, dunkade stålet.
Nu var hon allvarsamt trött. Benen ville inte flytta sig mer än fot för
fot. Det kändes som att gå i stället för springa. Någon häjdade foten,
när den ville fram. I strupen och bröstet brände det sårigt som efter ett
rivjärn. Men så kunde hon också riktigt lukta skogen, så nära nalkades
den.
Ropade någon? Nej, hon bara tyckte så. Men de måste kunna se och känna
igen henne nu. Vore det inte så mörkt, skulle hon kunna känna igen dem
också, om hon vände sig om. Men det vågade hon inte för allt i världen.
Hon hade ingen sekund att förlora, om hon ville komma undan. Och komma
undan var nu hela hennes trängtan och traktan.
Hon tyckte, att det redan ljusnade bakom henne, och att fackelskenet
glimmade på snön runt omkring. Hon hörde Brunte frusta -- tyckte sig
känna igen, att det var Brunte. Hovarna hamrade som på hennes örhinnor.
Rättnu skulle löddret drypa henne i nacken och pappas stämma skulle
kommendera:
-- Halt och helt om, vanartiga Springfält!
Men nu var hon i behåll på skogsvägen, klev över diket och in mällan
granarna för att pusta ut och se slädarna passera.
De hade längre igen, än hon föreställt sig, när hon sprang, och när de nu
värkligen nalkades, blev hon rädd och tog till benen inåt skogen.
I början sprang hon i sicksack. Hur det var, så drog brynet och äggade
nyfikenheten. I en uthuggning bländades hon plötsligt av alla blossen.
Det var som att stå inne i en glaskula, tyckte hon, men bestämt mötte
hennes blick Vilhelms.
Då rusade hon in i mörkret, så att det knakade i rötter och ruskor. Här
var stiglös, översnöad mark och en natt, djupare än den därute, och här
gick det endast steg för steg framåt.
Det var trångt mällan granarna. Från varje gren, hon satte i vaggning,
prasslade det av snökorn; hela moln av snö kommo nedrusande bakom henne
eller över henne. Torrt som grus hördes det, men det svalkade vått och
skönt om de heta kinderna. Strunt i, att det ibland smälte ner över nakna
ryggen.
Alla backar och stenar buro snöhättor; allt syntes så underligt levande.
Här och där glimmade det som ett ögonkast; men det var väl speglingen
från stjärnorna. Ty molnen hade sopats undan, himmelen var klar.
Blotta snön var det vackraste man kunde se. Snön och stjärnorna
tillsammans. Som oräkneliga snökorn dalade de däruppifrån mot jordens
oändliga marker. Ibland kunde man tydligt se dem falla -- när en
stjärnflinga hunnit före och under de andra. Då skulle man önska sig
något -- Nanna visste bara inte vad hon skulle önska sig.
Och på snön vandrade millioner små gniststjärnor som en vacker, glimmande
vintergata mällan mörka granar, enar och ekar. De liknade en här av
lysande myror. De vandrade framför Nanna som vägvisare -- hon visste ej
själv varthän.
Men hon var hungrig, åh, så glupande hungrig!
Så kom hon fram till skogsstigen och därifrån till Rönnåsen. I kjolsäcken
hade hon hittat bror Josefs guldfemma. Hon blev glad, när hon fann den;
nu hade hon ju respängar och kanske också till lösen, om hon skulle råka
sigenarna och få lust att lösa sig in i bandet.
I Rönnåsen var moran nätt och jämt oppe. Men Nanna blev genast igenkänd
och rikligen bespisad. Hon kände sig egentligen själaförnöjd, när gumman
inte ville ha hennes skatt, och den gamlas prat lyddes hon inte på.
Mycket fick ej häller Rönnåsgumman ur henne, och när Nanna mätt, men
orolig vandrade vidare, passade flickan på att trampa ett villospår ner
till Rönnbäcken. Så skulle ingen förföljare kunna veta, var hon gått
fram, och så gjorde folk i äventyrsböckerna.
Moran hade frågat efter så många ting. Det hade varit svårt nog att
inte förprata sig. Och i värmen och vilan började Nanna känna sig helt
besynnerlig. Svetten rann, tyckte hon, över hela kroppen och ända ner i
skorna. Hon blev helt ängslig och måste bryta upp.
Hon begrep, att hon gjort illa genom att olovandes bege sig hemifrån. Hon
tyckte sig ha förövat otaliga andra dåliga gärningar och började frukta,
att straffet väntade henne.
I skogen ruvade hemliga och hemska varelser. Bolla hade berättat om
varulven och nattrammen och bäckahästen och kyrkogrimmen. Bolla eller
hennes föräldrar hade mött och sett dem allesamman och varit illa däran.
Faster Jeanette hade skrattat och förklarat alltihop vara osanning. I
vanliga fall trodde Nanna ej en stavelse av Bollas prat. Härute i ensamma
skogen blev det stundom hårresande trovärdigt.
Men var Nanna rädd för trolltyg, så fruktade hon ännu mera människorna.
Hon hade blivit skygg för att se någon i ansiktet. De tusentals myror
hon nu kände krypa i huden, det var Guds straffdon, som höll på att
fullbordas -- hon skulle bli sjuk och dö härute -- men en ny ångest och
en ny skam avhöllo henne från banade vägar och bebodda platser.
Hon hade läst i böcker om päst och spetälska och undrade, om ej de
mötande måste kunna se på henne, att hon straffats med någon hemsk
sjukdom.
Hon kom ut ur skogen och förbi gästgivargården, det var med nöd hon
vågade sig förbi, ty det var nu ljusan dag, och ottan måste rättnu vara
till ända. Det klack till i henne, när hon tänkte på kyrkfolket, och så
snart vägen igen kröp in i skog, följde hon föredömet. Ja, hon tog av på
en gångstig och stod en stund obeslutsam bakom några granar -- hungern
plågade henne i dag oftare och värre än någonsin förr. Hungern -- den
hörde väl till sjukdomen.
Vid det hon så stod, förnam hon rullandet av hjul och skallet av en stor
hund och var strax ånyo på språng. Hunden satte bestämt efter henne, hans
tunga flåsningar väste än här, än där. Det hördes, som om han prasslade
i buskarna bakom henne. Ju snabbare hon sprang, desto närmare flåsade
han. Nu nafsade han efter henne, han högg efter vaderna, hon skrek till
och stannade förtvivlad -- i detsamma var han försvunnen. Kanske det
inte varit någon värklig hund, kanske det varit trolltyg -- hon saknade
sitt ena strumpeband. Kanske det också varit inbillning alltsammans och
strumpebandet fastnat på taggar eller barr.
Hon vandrade och vandrade tills på andra sidan middag. Ömsom i skog,
ömsom på väg. Flera gånger lockade hungern henne fram till gårdarna,
men hundarna och fruktan för forskande frågor och blickar tvungo henne
ständigt vidare och förbi.
Hon rörde sig framåt som en maskin. Känslo- och viljelös flyttade hon sig
på okänd stråt. Hon var förskräckligt trött, men tänkte inte på vila,
tänkte inte alls. Det föreföll henne, som om hon varit fördömd att gå,
gå, gå, tills hon domnade, tills hon stupade i snön.
Uppe i en vägkrök stod en milsten. På avstånd liknade den nästan en stol,
och som vägen var öde och tyst, drog den ensamma stolen oemotståndligt en
uttröttad liten Springfält till sig.
Nanna mindes ännu länge, hur det lisade att få luta sig där, om också
bara för en stund. I kvällningen ämnade hon knacka på vid någon stuga
och köpa mat. Men ännu var det bara middag, en något disig julmiddag,
som lovade tö. Alla synlinier, skogar, pilvallar, vägdiken lågo ritade
i blått, och lågt kring den bleka himlen vandrade solen, ledsagad av
otaliga smältande glimtar från backar och renar.
Det fattades bara en lärka, för att man kunnat inbilla sig, att det
rättnu skulle bli vår.
Nanna stirrade sig omkring med matta, liknöjda blickar. Hon var förbi.
Där hon satt, fruktade hon att ej mera kunna resa sig. Hon var illa sjuk,
dödssjuk, trodde hon. Livet förrann, svettades långsamt ut ur kroppen på
henne.
Hon mattades med varje minut, ögonlocken ville sjunka ihop -- hon var
sömnig, sömnig, dödssömnig. Hon satt visst och höll på att nicka in på
milstenen …
Plötsligt skrämdes hon i vädret av ett hårt hundskall. En stor S:t
Bernhardshund stod framför henne, och hon spärrade upp ett par vida,
sömndruckna ögon, som sågo mindre, än de uttryckte.
Men bakom hunden, på vägen, hade stannat en åbäklig, gammaldags
heltäckare, ur vars fönster en gammal dam nyfiket tittade ut.
När Nanna fått slummern en smula ur ögonen, såg hon av fyrspannet,
livréerna och vapnet, att det måste vara katolska grevinnan på Herrevall.
Flickan tyckte, att hon utfrågades, och att hon lydigt svarade. Men vad,
visste hon inte fullt klart -- det vet man ju aldrig i en dröm, och att
hon bara drömde, trodde hon ännu länge.
Var det också likt värkligheten att plötsligt lyftas upp från en
översnöad milsten till ett sammetsmjukt, parfymerat täckvagnssäte, medan
fyra hästar vaggade en vidare i drömlandet och två smala, vita händer
svepte filtar över en?