Livet på Herrevall liknade en vacker saga. Den gamla gården var en
sagobok, full av plansjer, lika brokiga som de där hemma i bokkammaren
över Wilhelm Tell eller Sancta Genoveva.
Grevinnan liknade en vänlig fé, vars godhet var utan gräns, och som
aldrig kände trötthet. Lika lätt på foten som en liten flicka strövade
hon omkring överallt med Nanna vid handen eller tätt efter sig. Och var
hon gick fram, lyste plansjerna i guld och underbara färger.
På spinetten i lilla salongen hade en gång kungliga fingrar spelat.
Det stod ännu som ett skimmer av puder och en doft av torkade rosor
omkring den; i de nötta tangenterna tyckte sig Nanna se märkena, där
prinsessornas korppännor knäppt fram muntra eller vemodiga menuetter och
gavotter. Det blev strax en vacker tavla av blå eller rosig atlas, av
vitt silke och gyllene tränser, som skimrade i solen. Det blev till ett
kvitter av prat och skratt, som susade ut genom fönstren och dog bort
mällan trädgårdens höga, klippta häckar.
Mot salskaminens järngaller hade en biltog storman värmt sina våta och
frusna fötter. Hans sprängda holsteinare hade legat rosslande framför
trappan, och ur stallet hade hans värd valt ut sin bästa ridhäst
till ersättning, medan flyktingen, med sitt mörka ansikte skuggat av
allongeperuken och den blottade värjan över knät, vilat ut mällan tvänne
dödsritter.
I ett av rummen -- man visste ej mera vilket -- hade en höglärd och
högättad man intagit sin bröllopsmåltid med en lågättad bonddotter --
innan ödet drev honom vida vägar, från land till land, till en grav i en
fjärran stad.
I de gamla murarna, som här och var voro äldre än slottet, kunde man ännu
hitta ingrodda kanonkulor -- minnen och märken av strider i forna dar.
Och ändå var Herrevall varken ett av de största eller ett av de äldsta
gamla herreslotten -- Nanna hade föreställt sig motsatsen, men måste ju,
om än med häpnad, sätta tro till den goda féns utsago.
Där Herrevall nu låg, hade fordom rest sig en långt mäktigare borg med
torn och vallar och gravar och med en krigsbesättning så manstark, att
skaran räckt från porten ända till Ystads By. Då hade borgens herre fört
krig mot själva rikets konung.
Ja, så gamla voro slott och bygd, att en slottsherre på 700-talet
skickats som sändebud till Karl, frankernas store konung, sedan käjsare …
I varje vrå av de gamla tomterna kunde man hitta minnen av dåd och
överdåd. Vid en vink av den goda féns hand tillreddes kostbara,
gammaldags gästabud. Gemaken behängdes med dyrbara, vävda bilder, golven
täcktes med kransar och ruskor. Springbrunnar sprutade röda och gyllene
vinstrålar i sol- eller måneglans. Facklor sprakade längs alléerna i
ändlösa rader. Styckeskott skrällde, solar och rakethjul svängde och
susade och överstrålade stjärnorna. Och medan herrar i sammet och damer
i silke trådde sirliga danser, spelade en konsert av flöjter, oboer,
klarinetter, trumpeter och pukor, så att genljudet hann ända till lägena,
där Sundets fiskare och strandrövare vaknade upp och lyssnade.
Nanna lyssnade själv. Hon glömde nästan, att fästen var avblåst för flere
hundra år sedan.
I en åker hade man funnit en avbruten värja -- man hade av vapnet på
ytterknappen gissat sig till ägaren. Det var en hög herre, som för ett
brott fråndömts adelskapet och livet -- men om honom och hans öde rådde
grevinnan alla förståndiga att hällre tiga än illa tala.
Under golvstenarna i Toftarps kyrka vilade den olycklige riddarens
huvudskalle. Och i koret ovanför förvarades ett betsel, som tillhört en
häst, vars snabbhet en gång räddat landets konung, sedan ägaren självmant
kastat sig ur sadeln och låtit sitt liv i fiendelederna.
I boksalen förvarades böcker, så gamla och vördiga, att de buro hål efter
kedjorna, med vilka de varit fängslade vid muren. Där stodo luntor i rad
under rad, hylla vid hylla, så att Nanna aldrig trott världen äga så
många.
-- Här existerade ett bibliotek, sade grevinnan med stolthet, -- innan
det fanns en skriven bok i hela staden Stockholm.
Gamla kartor funnos där, som visade världen mycket mindre och underbarare
än nu -- fylld med drakar, som simmade på havet eller flögo omkring i
luften, och bebodd av folkslag, så underligt skapade, att varken museum
eller naturhistoria förvarar deras likar.
Glaskupor funnos där med sällsamma vätskor i -- ännu såg det ut, som
om trollmannens gullklimp legat kvarglömd på deras botten. Pärgament
förvarades där med konstigt hoptrasslade cirklar och långa latinska eller
grekiska namn och formler -- i deras spindelnät kämpade kanske ännu den
ande, som trollmannen sökt behärska i livstiden.
Här fanns lärdom, som fordom hetat häxeri, och vidskepelse, som fordom
hetat lärdom. Och här fanns lärd och krånglig villfarelse, som en gång
fram i tiden kanhända skulle heta sanning.
Här bevarades namnen på landsförrädare, som stigit till rikedom och
anseende, därför att de svikit sitt fosterland och troget hållit sig
till erövraren. Här höljdes med skam och begabbelse, med dödsdom och
landsflykt minnet av sådana, som för sin trohets och ståndaktighets skull
råkat vilse bland underliga medmänniskor.
Och djupt under gemak och kök och visthus och källrar gömdes fängelserna
-- besynnerliga, trehörniga stenkamrar, så byggda, att ett framflyttat
järngaller kunde göra dem snävare och snävare kring fången. Till sist
måste han stå upprätt i själva fönstergluggen. Kamrarna voro låga och
mörka. Man måste böja huvudet i dörrvalven. Fukten rann i svarta strimmor
längs de kalla murarna. Stundom hängde gluggen, som också var dörr, högt
uppe över fångens huvud … I ett källarhörn låg en stor hög järnskrot,
sällsamma redskap med taggar och tänger, ringar och trådar, trissor och
häktor -- men om dem visste grevinnan intet besked, hon gick dem förbi,
så hastigt hon kunde.
Slottet var en outtömlig bilderbok, grevinnan tröttnade aldrig att vända
i de brokiga tavlorna, Nanna aldrig att beundra, njuta deras skönhet
eller ryslighet. Ett barns njutning är ofta blandad med rysningar; och
intet stegrar så den unga glädjen som de kalla kårarna inför det hemska
eller spännande.
Nanna igenkände i bilderboken, märkligt nog, samma värld, som Candide
öppnat för henne på prästgårdsvinden. Men det som i Candides sällskap
isat och modfällt henne, det värmde och lyfte henne här.
Candides blommor voro isblommor eller pappersrosor. Här fingo rosorna sin
färg och sin doft, och de växte i sagans underskog. Den goda fén strålade
god och mild mitt ibland dem, och där Gullerödsklockaren hånskrattat,
lyfte hon sina händer till ett välsignande korstecken och brusade
orgelackorden högtidligt från det gamla slottskapellet.
Vackrare än alla tavlor var i alla fall bilden av Antoinette, sådan
Nanna redan i hundra olika belysningar såg och kände henne. I slottets
alla härligheter hade Antoinette en gång haft del; Nanna förstod, att
de för grevinnan blevo så mycket härligare vid glansen av de vackra
svarta barnaögon, som en gång tindrat emot dem. Hon förstod, att »Toni»
nu på något sätt var uppstånden, och att, där grevinnan och hennes gäst
vandrade genom salar och gångar, de tu hade en tredje osynlig emällan
sig. Och Nanna älskade redan den osynliga som en syster, bad för henne i
sitt hjärta, gnolade sakta med i den sällsamma täxten till orgelmusiken.
Nanna lopp, utan att veta det, en allvarlig fara att bli papist. Här var
det sovande slottet, och blott en irrande och ridderlig Candide kunde
ännu rädda henne.