Nanna lydde endast sin tillfälliga förskräckelse, när hon hasade sig ut
genom sitt fönster och tog till fötterna utför allébacken.
Från början hade hon ju endast ämnat gömma sig undan pappa och Vilhelm
och de andra, om de skulle vilja ha henne med i ottesången. Och där hon
nu sprang, hade hon minst av allt tänkt sig en flykt från hemmet.
Hon ville endast lägga avstånd mällan sig och det brinnande rummet.
Hon ville undkomma elden och medansvaret för att den uppstått. Hon
föreställde sig, att hon när som hälst skulle få se lågorna färga snön,
och fantiserade med en isning efter ryggen om skrämseln och skriken, när
alla plötsligt vaknade i prästgården.
Själv var hon endast till hälvten vaken. De sista veckorna hade hon gått
i en sömngångardvala, som julaftonens upplevelser blott fyllt med ännu
mer förvirrade drömbilder. Nu var det tidigt på julmorgonen, och omkring
henne låg mörka natten.
Hon tänkte på pappas vrede och Vilhelms förakt, och fasan gav foten en
oanad fart.
Det, som först häjdade henne, var omtanken om dem, hon lämnat efter sig,
tanken på faran, de nu alla lupo … och hon stannade villrådig.
Instinkterna vägde varandra. Skulle hon ej skynda tillbaka och väcka
mamma och pappa? Skulle hon ej hjälpa till att släcka, rädda?
Medan hon tvekade, hade hon blicken fästad på boningslängan, som skymtade
mällan de snöiga vägpilarna och aplarna i trädgården.
Hon hade tårarna i strupen: skulle då allt detta förgås? Hemmet, där hon
lekt och läst och haft alla sina glada och bittra stunder? Kanske skulle
alltsammans skyllas på henne? Kanske _hade_ hon också gjort alltsammans!
Hon var ibland så oviss om, vad eller hur mycket ont hon egentligen
gjort. Vilket straff väntade henne inte, vilket straff! Pappa skulle --
Ännu syntes inga eldtecken. Prästgården låg kvar på sin gamla plats.
Fönstren stodo mörka, även Minas fönster. Men nu -- nu tändes det i
fönstret ovanför. Elden hade hunnit genom taket. Och nu slog röken ut,
belyst därovanifrån, och snön skimrade röd. Svingelbrunnen gnisslade. Det
hördes buller och sorl av människor. Det kom någon … det kom folk uppe i
allén.
Då vände sig Nanna till flykt. Hon vågade inte möta sina föräldrar och
syskon. Hon sprang … sprang så snabbt de tunga bottforerna tilläto.
Hur tjockt hon var påpaltad, gick det i alla fall lätt att springa.
Vägsnön var frusen, och det knarrade och visslade så lustigt kring
stegen. Pilarna skyndade förbi som vita, tjockhuvade spöken. De voro
oändligt många, och de skrämde och jagade på.
Och språngtakten gjorde henne gott. Springfält brukade pappa kalla henne,
och i dag gick det som av sig självt. De långa benen togo riktiga skutt,
de långa armarna plöjde som vingar, draget ven och värmde om näsa och
öron. Farten jagade frusenheten ur lederna, spridde blodet och skingrade
dvalan.
När hon äntligen stannade, låg prästgården långt borta, gömd bakom
snöträd och snöbackar. Och förskräckelsen hade blivit till en dov,
övergiven oro.
Om nu prästgården brann ner, så var hon utan hem. Först så småningom
började hon göra sig reda för, vad det betydde. Utan hem, det var
detsamma som utan matbord, när man blev hungrig, utan bädd, när det blev
natt, och utan tak, när det blev kallt eller snöade. Ja, och det var att
vara utan föräldrar och syskon och andra, som brydde sig om en, när man
var sjuk eller ledsen.
Men hemlös på det sista sättet hade hon ju varit länge. Ingen hade brytt
sig om liten Nanna, om ej för att bevaka henne, misstro henne, ge henne
snäsor och skrubbor. Ingen hade förstått henne -- det var visst för långt
årsavstånd mällan henne och syskonen. Att gå ibland dem var som att gå
ibland främmande människor.
Kanske det bästa vore att bli alldeles borta. Så slapp hon undan bannor
och örfilar, och Vilhelm slapp göra illa med sin stränga blick. Om hon
blev alldeles borta, skulle de kanske börja sakna henne; själva pappa
skulle fälla en tår, och Vilhelm skulle få samvetskval.
Det var så ljuvt mitt i det sorgliga att tänka sig saknaden efter en.
Var hon hemlös, så var det väl likadant med de andra nu för rästen.
Dock, _de_ finge väl snart en ny prästgård att bo i. Pappa fick väl fara
med hela familjen i lånta kläder till kyrkoherde Franzén i Onslunda --
alldeles som kyrkoherde Palm en annan julnatt för många år sedan till
honom själv.
Nanna kom ihåg, att hon hade en moster i Lund, en ogift gammal moster.
Dit kunde hon ju gå eller kanske få åka med någon, när det skrek för högt
i kakestan, som pappa brukade säga. För tillfället lockade mostern inte.
Hon bodde så trångt för den, som var van vid över tjoget prästgårdsrum.
Och i Lund skulle ju Nanna bli tvungen råka bröderna, kanske bli hämtad
hem med skjuts till förhör och moralkakor och allt det där.
I detsamma kom hon att tänka på sigenarna. Knappt hade tanken dykt upp,
förrän den slök henne med hull och hår.
Vara sigenare måste vara ett fritt och härligt liv. Åka land och rike
omkring och få se många bygder och många slags människor. Bo i tält om
sommaren och koka kaffe i skogen, som var så roligt, och om vintern
hysas på logarna i allt det sköna höet eller bjudas in på julaftonen i
någon gästfri prästfamilj. Spå i händerna och trolla guld och gå klädd
i brokiga kläder och med håret ner över ryggen och dansa danser, som
ej liknade de vanliga. Vara fri och sin egen och slippa skrubbor, för
det man lånte böcker, och fara över havet och komma till södern, där
det fanns druvor och apelsiner och marmorslott, som alla lågo i ruiner,
så att vem som hälst kunde få bo i dem. Det var som i sagorna -- som i
Rinaldo Rinaldini eller Schillers Rövare.
Ja, tänk, att bli en fri och modig och beundrad rövarflicka!
Hon erinrade sig fröken Cunégonde, som på liknande sätt blivit hemlös och
liksom Nanna farit långa vägar från föräldrahemmet. Skrämd såg hon sig
tillbaka -- sigenarna, det var dock ett annat och mildare folkslag än
bulgarerna. Dessutom tycktes sigenarna ha begivit sig åt annat håll, när
branden förjagade dem. Det var kanske inte så lätt att få tag i dem, men
de förföljde henne inte. Nanna var ensam på hela den långa, mörka vägen.
Ty ännu var det mörkt. Pilarna skuggade också, bara snön lyste, men inte
mycket just. Vägen hade en matt glans nästan som av silver i mörker, och
stammarna räckte sig likt vita armar, vilka slutade i knutna händer och
långa, stretande klor. I fjärran ringde en kyrkklocka -- eller kanske det
var bjällror? Tänk, om Mats fått spänna för och pappa börjat sätta efter
henne?
Hon kände sig redan hungrig, men vandringen gjorde henne annars gott.
Stundtals glömde hon både olyckan och sin flykt. Aldrig förr hade hon
erfarit ett sådant välbehag, en sådan lättnad av att bara gå, gå. Och
kläderna värmde så skönt.
Nu släppte pilraderna. Framför henne låg öppna landet. Hon kunde se det
tindra av ljus än här, än där. Kanske från stugfönster, där man klädde
sig till ottan. Kanske från slädbloss, som så långsamt flyttade sig, att
man kunde tro dem stå stilla över marken.
Det var egentligen bara roligt att vara ute så här, på äventyr! När
hon räknade efter, hade hon hunnit mer än halvvägs till Toftarp. Om
hon skulle gå ända fram till kyrkan och från något gömställe se
julotteslädarna glida vägen fram -- det var bland det roligaste på hela
året; det blev så vackert med de många sprutande blossen.
Roligast av allt vore att få se pappa och Vilhelm och bröderna åka förbi,
utan att de hade en aning. Men det var ju sant: inte kunde pappa predika
i dag, medan prästgården brann, eller sedan den brunnit. Det blev förstås
mässfall.
Men nu bjällade det bestämt någonstans bakom henne. Alldeles från
hemhållet?
Hon lutade sig mot marken, som hon lärt av drängarna, och hörde det nu
alldeles tydligt. Det knastrade i marken, det susade i snön. De färdades
fram någonstans i pilallén, och här var öppna, skyddslösa vägen. Inte ett
pilträd att gömma sig bakom. Inte ett stenröse eller en gärdesgård. Bara
bred, öppen väg och översnöade, kanske vattenfyllda diken.
Tänk, om det var prästgårdsslädar … pappa … bröderna … Nanna tog igen
till att springa, vilket nu kändes ganska tröttsamt. Hon hade sprungit
eller halvsprungit över en timme på fastande mage. Men nu hörde hon
tydligt bakom sig klangen av bjällror.
Springfält såg sig ej tillbaka. Hon vågade ej offra en minut. Hon sprang,
tills hon flåsade och den torra vinterluften riktigt stack i strupen.
Bjällrorna hördes allt tydligare. Hon förnam ett dovt buller som av hovar
eller av medarnas smällar mot ojämnheterna i den frusna snön.