Vid brynet av herregårdsskogen stego studenterna ur skjutsen, medan
Marie-Louise fortsatte fram till Toftarps kyrka. Marie-Louise hade farit
med för att höra efter hos Anders Svens och i värsta fall bringa bud från
herrarna med hem.
Efter kort sökande upptäckte Gustav spåret efter bottforerna, som satt
djupa märken i skarsnön. Det hade sig i början ej häller svårt att följa
detta spår, som ensamt plöjt sig genom djupa skogen, korsat endast av
har- eller rådjursspår.
Men om en stund mörknade luften så betydligt, att det blev nödvändigt
att söka sig ut till banad väg. Späjarna togo nattlogi hos Anders Svens,
medan Marie-Louise återvände till prästgården.
Marie-Louise hade hos Anders Svens mött idel förvånade och nekande svar.
Var det också likt något: löpa bort från själva prästegåren för att söka
tillflykt i en vanlig bondfyrkant?
Natten kom med blidväder och starkt tö, vilket fortsatte på morgonen.
Studenterna voro tidigt på fötter och avböjde alla välmenande
kvarbjudningar, som kunde vålla uppskov.
Vädret var disigt och väglaget slask. På skogsvägen rådde skymning, och
det var med tvekan spårletarna bröto sig in i det ännu skummare mörkret
mällan snåren.
Ute på vägen hade de mötande slädarnas medar redan skurit igenom och
kring hästspillningen frättes bara, svarta fläckar. Inne i skogen höll
sig snön envisare, fast den även där begynte täras.
Värre blev det, när solen stack igenom dimman. I stället för dunklet kom
nu den lika farlige fienden töet. Det blev en av de skånska vinterdagar,
som likna vår, och vilkas hetta smälter drivor på några timmar.
Talgoxarnas kvitter under grankvistarna började blandas med det
klangfulla droppet av vatten, som snart gjort skaren pipig som svamp
eller pimsten och bräcklig för minsta vidröring.
Gamla spår töade bort, isynnerhet på öppna ställen och över
gråstensbotten. I stället skapade solen en mängd nya, och det var ofta
ingen lätt sak att skilja en fördjupning efter mänsklig fotbeklädnad från
en efter tättrampande djurfötter eller från en urgröpning genom solens
invärkan.
De tre studenterna gingo nedlutade som botanister, men väderleksomslaget
fördröjde allt spanande: långa stycken släppte spåret alldeles mark.
De nådde en gångstig, där det tycktes ha blandat sig med flera andra.
Det var lätt att förstå, varför flickan -- om det nu värkligen var
Nannas vandring de följt -- vikit in på stigen. I början hade hennes
folkskygghet fördjupat henne i stiglösa skogen. Men då snöpromenaden
börjat trötta henne, hade stigen inbjudit till bekvämare framkomst.
Detta var i dag dubbelt fatalt. Ty på stigen var snön så gott som
alldeles borta. Det blev till att följa den förra utan att bekymra sig om
fotavtrycken, följa den, så länge inga sådana visade sig på sidorna om
den; -- Gustav kände för rästen nu igen sig: detta var gångstigen, som
ledde till Rönnåsen, torpet de talat om på ottefärden.
Snart sågo de också den blåa röken ur den lilla sneda skorstenen, och
mällan grenarna skymtade den vänliga, mörkröda stugan.
Men innan de hunnit närmare, gjordes de uppmärksamma på ett spår, som
åt vänster nästan vinkelrätt tog av ner mot en sänka. De tvistade om
meningen med denna utvikning -- sänkan var i dag fylld med vatten; en
liten rännil tycktes flyta fram därnere: skulle skare eller isskorpa ännu
i går ha slagit brygga över den?
För visshetens skull beslöto de först höra sig för i torpet. Stugan låg
så fryntlig med stia och täppa på en avrödd plats i skogen.
Moran kom själv och öppnade -- en gammal gumma i hornbrillor, som skymtat
i fönstret innanför blomkrukorna. Hon lyste upp, då hon kände igen
prästherrarna.
-- Om prästatösen vaed här, upprepade gumman, i det hon enträget, men
förgäves bad dem stiga på. -- Jo, ded va en sag, ded. Nanna kallas hon
visst, hör jag, och hon kom hid i går och velle köba mälk och brö.
Ih nä bevares, sa ja. Ente ska en köba ded en kan fåu oköbanes. Och
körkeharrens doter måtte väl va go för en bid brö och sul mä, om ded ska
va rejält. Så jag bö na ing, för hon va hondans sölten, men så velle hon
äntelien betala för si och kom stickanes me’en gullpäng, di kallar --
ja, jag har då allri sitt sån för. Men ded kan väl harrarna tänkja --
vorre ded likt nåed ded -- åu prästens, vår egen prästadoter -- ork[8]
nej! Var hon to väjen? Ih nä gonn jag ded ved! Ih, är hon ente hömma te
körkeharrens? Nä du min goe tid, had ä’ nu ditta för nåed? Sicke nåed
snack! Ih vorless har nu ded kommed si? Hade ja barra hatt min doterdoter
hömma, så skulle hon äntelien fått visa harrarna i skauen -- säl är jag
holians stelbenter -- och Marna kommer ente tebages frå Onslunna för i
maren, och Kristensa är på harregåren och ska sälja värken, och --
Gumman var omöjlig att tysta. Hon följde dem ett stycke till vägs i
skogen, men det funna sidospåret ville ej häller mor Dortha tro på.
-- Tösen -- Nanna velle kanse toa[9] sej, sade hon, -- hon så holians
nytoader ud.
Och mor Dortha log, ej olikt en sprucken bjällra, och visade sina glesa
tandstumpar, när de skildes från henne. De kunde höra henne ropa sina råd
och förmaningar, långt sedan hon försvunnit bakom det våta kvistnätet.
Det blev att leta på egen hand och utan ledning av fotspår. Snömattan,
även i djupa skogen, liknade nu en utsliten trasa med en oändlighet små
och stora hål. Kring varje träd, stubbe, sten, backe hade snön smält.
Vattnet porlade och silade i rännilar och strimmor. Stenarna lyste i
solen som polerat stål, och utför varje svart kvist och brun knopp
dallrade flinka, bristande pärlor. Det var en musik som av millioner
sparvar, ett dropp-dropp, ett kvitt-kvitt som en förvårsdag i mars. Det
var intet väder för annandag jul.
Späjarna rastade på ett stort rullstensblock ej långt från skogsbrynet.
De höllo därifrån utkik till kyrkvägen och kunde lita på att ej tappa
bort väderstrecken. Faster Jeanette hade rundligt sörjt för matsäck. Hos
Anders Svens hade de fått stövlarna smorda med talg, men i alla fall
redan hunnit få strumporna blötta. Gustav, vars hälsa var ömtålig, hade
börjat hosta.
Stämningen på stenblocket var tryckt.
-- Vad skall stackars mamma säga, undrade Gustav med en sorgsen skakning
på det fina huvudet.
-- Nanna står i Guds beskydd, svarade Daniel allvarligt, -- hans djupa
bas och långlagda ansikte passade väl med de religiösa orden.
-- Men om vi nu inte finna henne, klagade brodern, -- eller om vi finna
henne sjuk, halvdöd?
Daniel stirrade tankfull mot vägen, medan han med god matlust fortfor att
mumsa.
-- Nanna följde säkerligen någon plan, tröstade han, -- hon tog ju pängar
med sig. Hon har läst mycket för sina år och inte orkat smälta, vad hon
läst. Ho vet, om hon inte tänkt härma Robinson Crusoe? Vad menar du,
Vilhelm?
-- Jag tror som du, svarade kamraten, -- men jag tror också, att Robinson
behövde sin ö och sin ensamhet.
-- Alltid filosof?
Daniel drog på mun, så att ett par långa, torra veck djupnade längs
vardera gipan.
-- Ett barn, som snart inte längre skall vara barn, är ingen så enkel och
lätthanterlig varelse, som vi stora inbilla oss, menade Vilhelm en smula
retligt.
Bröderna betraktade honom stumma. Sedan ett par dagar kände de inte rätt
igen kamraten.
-- Hm, undrade Daniel och sökte få bukt med sina mungipor. Maten hade
återskänkt honom tillförsikt och lynne.
-- Vi ha för nyss varit barn, fortsatte Vilhelm i en ton, som om han
förebrått sig någonting, -- därför förstå vi inte barn. Och att vara enda
barnet i ett hus, fullt av vuxna, det är en tortyr.
Nu fattade Gustav eld. Det hade han lätt för, och däri bråddes han på
pappa.
-- Du menar, att det är vi, vi i prästgården, som tvungit Nanna att rymma?
-- I går, inföll Daniel buttert, -- ansåg han, att det var vi, som
tvungit honom att blamera sig med sina åsikter i religionen.
Gustav skrattade gällt, och Daniel instämde lågmäldare, liksom tvekande.
-- Du är allt en lustig kurre, du, Vilhelm, förmodade Gustav mällan
tvänne hostningar, -- men utan stort jugement, tycks det. Vem anade i
gymnasiet, att du så snart skulle börja reformera världen?
Vilhelm svarade ej. Han syntes en smula blekare, men annars lugn.
-- Och rättnu, fortfor Gustav stridslystet, medan han ryste till i
vinterfukten, -- rättnu kommer det väl att heta, att det är vi, som
fördärvat julferien för dig? Vi, som enleverat herr stadsbon ut på sådana
här slaskiga skogsexkursioner?
Vilhelm ryckte på axlarna.
-- Jag tycker, vi borde handla i stället för att gräla, sade han en smula
kallt.
Gustav ville svarat skarpt, men Daniel, som redan börjat frukta följderna
av den inledda trätan, häjdade honom.
-- Tyst, varnade han, -- jag hör vagnshjul! Tänk, om det vore sigenarna?
Gustav lyddes ett ögonblick.
-- Det hörs, att du glömt bort landet för stan, förebrådde han, --
kan du inte skilja rasslet av en fjäderlös skralta från mullret av
herrskapshjul? Hallå, där ha vi dem!
De tre studenterna stirrade, åter eniga, om ej försonade, alla i samma
riktning. Genom skogsöppningen, som bildat sig kring en låg rullstensås,
skönjdes vägen och stänket kring de första paren hovar. Nu plaskade och
frustade ett par välfödda vagnshästar förbi, tätt följda av ännu ett par,
efter vilka rullade en gammaldags, vapenprydd droska. Betsel och seltyg
hade silverbeslag. På vagnskorgen kunde i avstånd stänket från ävjan
knappt skiljas från glittret av silverspikarna. Och på bocken sutto kusk
och betjänt i livré med silvergaloner.
Hela synen med dess skimmer, brus och frustande varade en minut. Så
försvann den bakom skogens svarta och silvrade sidokuliss, och bullret
händog i det oförtrutna kullret och kvittret av vatten.
-- Där åkte katolska grevinnan, sade Daniel med en egendomlig tonvikt på
katolska.
-- A votre garde, rådde Gustav med en sidoblick, -- Vilhelm kunde stöta
sig på din bristande tolerans.
-- Ja, muttrade Daniel med ett plötsligt skärande tonfall, -- fritänkarna
ha skäl att fördra eller till och med föredra katolicismen: där ha de
religionens karikatyr, dess mani, och vilken bättre bundsförvant kunna
nihilisterna begära?
Där var i Daniels yttrande ett satiriskt patos, som lovade en blivande
ypperlig apologet.
Gustavs löje slutade i ett häftigt hostanfall.
-- Om vi nu skulle övergå från katolicismen alla tre, smålog Vilhelm och
hoppade ner på marken. De andra följde, men samtalet och även sämjan hade
fått sin knäck.
De tågade tysta skogsvägen fram till kyrkan; därefter, förbi den
tegeltäckta kyrkvallen och de sista småhusen i byn, vidare utåt
landsvägen, tills de efter en halvtimme stannade utanför gästgivargården.
-- Här höra vi efter, sade Daniel, -- du behöver dessutom någonting för
din hosta, Gustav!
Krogrummet var tomt och öde. Krögaren låg i ugnsbänken och läste en
halvmånadsgammal tidning. Han blev glad att få någon att förpläga och
utspörja om nyheter.
-- God dagen, välkomnade den rödpussige värden, i det han sträckte
tröjärmarna i vädret och gäspade. Han syntes lika trygg, som om de
inträdda varit just de han väntat. -- Jaså, harrarna är ute och går på
våra vägar? Hur kan det stå till i prästagåren? Hur mår prosten? Och
prostinnan? Och gamla änkeprostinnan? Och mamsell Mina --?
Gästgivaren namngav gårdens samtliga invånare och räknade sig synbarligen
särskilt till godo att ha upphöjt kyrkoherdens rang med en grad.
-- Jag kan väl tro, att harrarna behöver nånting i detta bösa vädret? Ja,
se, bara en kommer på krogen, så sätter det min sju till att rägna! Se
bara!
Studenterna fingo var sin romtoddy och blevo sittande i hopp, att rägnbyn
skulle gå över. Annandag jul liknade mer och mer en vårdag eller försenad
höstdag.
-- Och kandidaterna, som blivit studenter till julen -- jag hörde det av
Anders Svens ryktare i hin dan. Nä gonn, i dag var det. Minnet slår mig
på felet iblann. Studenter, ja, ja men -- det tar vi en skål på!
Gästgivaren hade av idel välvilja blandat sig själv en ännu rödare toddy
än de andras. Men om mamsell Nannas vägar och vandringar kunde han ej
lämna besked.
-- En kommer så nödigt[10] över tröskeln nu för tiden, förklarade han och
vaggade ovant omkring på sina trinda ben. -- Och nån guldpäng, nej! Nej,
min sju -- här kan studentkandidaterna själva se min kassa!
Därmed tömde han en bastant segelgarnspung mitt på bordet. Där lågo nu
alla slags koppar- och silvermynt, riksdalrar och skillingar alltifrån
Karl XIV:s första år och till innevarande sextiotal, men intet guldmynt.
-- Ih guld har di väl bara i Amerika? Det var så sant, här står
nånting nytt i avisen. Ja, ja, inte så splinter! Men ändån! Klockarens
Eusjén kommer hem, står här, och han har fått bå medalj och pensjon av
regeringen i Vashington. Då är väl mamsellen glad?
-- Vad säger Truedsson, förvånades Gustav. -- Den nyheten vet ingen om i
hela prästgården. Och klockaren har ingenting nämnt!
-- Se här själva i Snäll-Posten! Klockaren -- ih, den pingson[11], den
går där och muckar för sig säl och säger aldrig ett knyst. Det tar vi en
skål på!
Studenterna togo sig både en och två skålar. Gustav kände sig så upplivad
av spriten och nyheten, att han efter en halvtimma glömt bort deras
ärende. Vilhelm och även Daniel påminte gång på gång om, att vädret höll
på att klarna. Dagen var kort, det gällde att begagna den innan mörke.
-- Ih, lilla mamsellen kommer nock tillrätta, tröstade krögaren, -- hon
har vatt ute och julat lite hos bekantingar. Kanse hon nu rätt till pass
sitter hemma och mojar sig. Det tar vi en skål på!
-- Skål, klingade Gustav förtjust, -- Truedsson är en förståndig karl.
Vill ni som jag, gossar, så far vi hem i kväll med Anders Svens’ hästar?
Daniel brummade någonting för sig själv och syntes ovillig, gjorde till
och med ansatser att bryta upp.
Men brodern fick ånyo ett av sina hostanfall, varför en ny toddy lagades.
-- Det är min sju tids nock att ta skjussen i morn bitti, tyckte
gästgivaren fryntligt, -- för rästen så har jag hästar jag med. Skål, det
tar vi en skål på!
Vilhelm reste sig.
-- Det är solsken, sade han, -- jag går väl ut och ser mig om ett slag --
om inte ni andra har lust!
-- Haha, skrattade Gustav, -- det kan du förnöja dig med. Mycket plaisir
i skogsplasket, medan Nanna sitter hemma i prästgården och skrattar åt
oss!
-- Haha, gnäggade Truedsson, -- det tar vi en skål på!
Vilhelm gick mot dörren. Daniel gjorde min av att vilja följa honom, men
satte sig igen.
-- Jag måste väl ta vara på min bror, undskyllde han sig.
Vilhelm kom ensam ut på trappan. Med spriten i hjärnan kände han sig
på en gång olustig och förhoppningsfull. Det låg någonting i, vad
gästgivaren förmodat, och leta efter Nanna var, när allt kom omkring,
föga mening med. När pängarna tagit slut, vände hon väl näsan hemåt.
Men krogsittandet var lika meningslöst. Det ständiga pimplandet i hans
samtid pinade Vilhelm. Redan på gymnasistbänken började det för att
naturligtvis öka på vid akademien. I lärda och vittra kretsar söps det
lika friskt som hos de ständigt halvfulla bönderna. Gulleröds prästgård
var som en ö i översvämningen, men även där söps det, endast att det söps
måttligare. Det stod ett ständigt ångande spritmoln över allt Sverges
land.
Vandringen gjorde Vilhelm gott. Allt som spriten fördunstade, återkom
handlingskraften och försvann sorglösheten. Lilla Nanna var ingen vanlig
liten flicka, det hade han genast sett på henne, ja, redan den gången i
sakristian. Hon liksom hela hennes familj hade ett spelande temperament,
var mäktig både det onda och det goda. Hade hon råkat på avvägar, vore
det fåfängt att vänta henne tillbaka med detsamma. Hade hon rymt i bävan
eller vredesmod, vände hon ej så snart stegen till underkastelse eller
aga.
Han kom att tänka på ett rådjur, de skrämt upp i förmiddags -- det hade
haft hennes oroliga, känsliga, oberäkneliga ögon. Det hade sett på honom
-- ja, så att det gjorde ont i hjärtat. Det var väl därför han blossat
upp och blivit retlig mot kamraterna.
Såg det inte rentav ut, som om Nanna fattat en särskild tillgivenhet för
just honom, främlingen? Bestämt hade han anat det först på julaftonen, på
kvällen, under förhöret. Han hade förstått det, när han sett på henne --
så där strängt och kallt, som han alltsedan ångrat, att han gjort. Då var
det, som om någonting brustit sönder innanför de mjuka rådjursögonen.
Vilhelm hade så småningom ökat takten. Han befann sig i stark marsj, då
landsvägen på nytt försvann i skog. Liksom av instinkt vek han av på en
vattensjuk stig, som sakta höjde sig mot torrare mark.
Våta grenar slogo honom i ansiktet eller piskade honom om benen.
Granruskorna drösslade ett helt rägn ner över honom: ibland tillrade det
en iskall droppe neråt ryggraden. Det skvätte i skodonen för vart steg,
strumpsulorna kändes lungvåta. Men hans kläders tillstånd bekymrade honom
ej längre. Han vandrade i en feber, som kunde han i varje ögonblick vänta
sig få se den sökta eller ett spår av henne.
Stilla! Värkligen! Var _där_ inte ett avtryck som av en kort, men bred
skosula -- en bottfor? Och där, vad nu -- en bandstump -- visst ett
strumpeband! Tänk, om hon nyss befunnit sig i närheten? Hm, bandet
färgade ifrån sig, hade visst länge legat i vatten.
Han gav sig till att ropa hennes namn, först sakta, så högre -- till sist
skrek han av sina lungors hela kraft. Men ingenting svarade honom -- om
ej en viskning, som väl var ett eko eller pulsen i hans öra eller --?
Han stoppade bandstumpen på sig, medan han ivrigt letade på marken för
att finna ut, vart spåret ledde.
Men vilken riktning han slog in på, tycktes det lika förgäves. Allt var
utplånat av snö och vatten, rägn och tö. Och enda vittnet -- om det nu
var något vittne om den saknade -- var ett enstaka, djuptryckt fotmärke
och ett vattendränkt och urfällt litet strumpeband.
Skymningen föll redan. Solen hade gått i nya moln.
När han hunnit tillbaka till gästgivargården, var det nermörkt. Vid
det han gick förbi på väg mot Anders Svens, tyckte han sig höra röster
innanför det upplysta krogfönstret. En stämma -- det var en sluddrig och
ungdomlig tenor, tycktes det -- skrek över de andra:
-- Det tar vi en skål på!