Mamsell Mina hade hoppats att kunna dölja olyckan för pappa. Hon hade
tagit tysthetslöfte av faster. Och faster hade först stirrat på henne
med sina svarta, utstående, humoristiska glober, men sedan utan vidare
moralkakor givit löftet. Redan tredjedag jul skulle Ola huggedräng få
gripa sig an med tapetseringen -- det fanns ännu en del skarvar på
skräpvinden.
Nannas rymning blev åtminstone till någon nytta: pappa var inte i lynne
att besöka gula salen. Mamma gick det, som vanligt, lätt att föra bakom
ljuset. Och lyckligtvis voro nu också bröderna borta, så att det ännu
inte hunnit bli prat om pastor Olanders tokiga påhitt.
Marie-Louise, som under tysthetslöfte fått veta allt, fann pastorns
enfald makalös. Att inte ha vett att gå, sedan man gjort sin skyldighet,
bevisade ett klent ingenium. Marie-Louise syntes mera förbittrad på
pastorn, än hon ville låtsa om. Mina betraktade henne förlägen -- hon
hade ej trott sin kloka syster om att vara så långsint.
Trots allt dyrkade Mina pastorn. Vad som kunnat hända, om han ej kommit
till hjälp, fasade hon för att tänka. Och till och med hans kvarblivande
och hans nödlögn hade gjort gagn: det hade givit uppskov med upptäckten.
Upptäckten skedde i alla fall och helt händelsevis. När kyrkoherden
skulle till kyrkes annandagen och Mina ej genast stod tillhands med
halsduken, marsjerade han i sin retlighet själv in och hämtade henne.
-- Har också du rymt din kos, sjåpagås, frågade han, men gjorde
förbluffad och förstummad halt innanför tröskeln.
Mina, som erinrat sig sin försummelse och för halsduken glömde allt
annat, ville skynda fram till sitt söndagsgöra -- en blick från pappa
häjdade och förstenade henne. Den ena förseelsen hade bragt den andra i
dagen. Pappa hade sett och förstått alltsammans.
-- Förlåt mig, pappa, bad hon och knäppte händerna som till bordsbön, --
förlåt mig, jag är så ledsen --
-- Det gläder mig, sade kyrkoherden och suckade, -- jag är också ledsen,
men jag ser inte, att det förbättrar mina döttrars hörsamhet mot sin far?
-- Ack, pappa, stammade mamsellen, -- jag skulle, snopp -- ett drag,
snopp, snopp -- några brev --
-- Ja, gäckades prästfar, som började se hennes förvirring från dess
komiska sida, -- det behövs ofta bara ett drag och några brev för att
både en prästgård och ett mamsellhjärta ska stå i ljusan låga. Det var
alltså du, syndakors! Stackars Olander råkade illa ut, tog det i onödan
på sig. Eller -- vad har du för smussel med Olander? Var det från honom
draget kom, kanske, sjåpagås, svara!
-- Bevare mig, pappa, slog mamsellen förfärad ifrån sig med bägge
händerna, -- jag tror, det var Nanna, som --
-- Nanna, vet du något extra om Nanna? Var det hon, eller var det du, som
tände på? Ut med språket, eller för sjutton hakar --!
Gubben stampade i golvet.
-- Bevare mig, pappa, draget kom, snopp, snopp, och pastorn kom, snopp,
och --
Det gick runt i huvudet på gamla mamsellen. Pappa måste le mitt i
förargelsen.
-- Hade jag inte döpt dig till sjåpagås förut, sade han barskt, -- skulle
jag göra det nu! Akta dig bara att vålla Eugène svartsjuka, när vi nu ha
honom här om ett par dar --!
Om kyrkoherden velat straffa brandstifterskan, kunde han inte gjort det
eftertryckligare än med de sista par orden. De värkade inte genast,
Mina tog dem för ett skämt. Men medan hon hjälpte sin far med halsduk
och krage, plockade hon så småningom sanningen ur honom -- hela den så
kallade överraskning, han tillämnat henne, och som han ej velat ut med,
strax han fått brevet, på julaftonsmorgonen.
Först när gubben moraliserat ut och kommit i väg, träffade henne nyheten
med samlad kraft. Mina sjönk ner på en stol, och just för det hon inte
grät eller kunde gråta, kände hon det desto starkare. Hennes stämning
blev inte lättare, därför att hon fann sig otacksam och oresonlig.
Breven från Eugène hade ju varit hennes näring och livsinnehåll i tio
långa år. De flästa härrörde från första året; sedan hade de duggat
glesare och glesare, tills det varit fullständig torka i fem års tid.
De fem åren hade gjort mamsell Mina gammal. När Eugène reste, hade hon
varit mer än ung: hon hade varit vacker, sett bäst ut av alla döttrarna,
ja, av flickorna i sju kyrksocknar, erkände klockaren, hennes presumtive
svärfar. Det ville också något till att knipa ett sådant hjärta som
Eugènes, den rustibussen, och få honom att bortse från ett lyte.
Men Minas fägring hade varit hennes ungdom, hennes klara och rena färger:
den friska hyn, den djupa glansen på ögon och hår och det skygga och
rörande, som kanske just lytet skänkte hennes uttryck och sätt att vara.
Mina hade åldrats tidigt, tidigare än de flästa. Nu var ungdomen förbi
-- sedan fem år förbi -- och behaget som borttrollat. Hon såg ibland tio
år äldre ut, än hon var. Mina fann sig på överblivna kartan och upphörde
snart att sörja över det. Hennes sorg hade för övrigt aldrig varit
stormande -- redan första året efter Eugènes avresa eller flykt liknade
den mera vemod eller saknad. Den fyllde ögonen med tårar, men hjärtat med
ljuvhet. Den fann tröst i breven och i poesien och mammas musik.
Andra sörjde så mycket mera. Pappa hade för Eugènes skull blivit ovän
med sin klockare, som sedan aldrig kom och aldrig eller sällan nämndes
i prästgården. Ja, pappas gnat på henne själv berodde djupast på hans
besvikenhet. Han brusade en gång öppet ut med sin mening. Hon hade bort
hålla efter sin fästman, leda, varna, reformera honom, den galenpannan --
han samman med Josef, det var just maken till broka -- måhända hade en
resa, som liknat en rymning, då kunnat undvikas.
Vad skulle hon svara -- så alldeles utan gadd och maktbegär, så stilla
och tålig, som hon alltid varit? Och hur skulle hon kunnat reformera --
så onyttig, så skröplig och senfärdig hon visste sig och varje dag fick
höra, att hon var?
Någon stark lyckolängtan hade hon aldrig burits eller lidit av. Lytet,
som hon ådragit sig under lek i barndomen -- någon lekkamrat hade råkat
knuffa henne omkull -- hade liksom tappat ur henne den friska livslust,
som jäste i bröderna. Kanske också hon ensam ärvt sin mammas blida,
stillsamma lynne. Mina hade alltid gått omkring som åskådarinna utan att
just ha känt det eller saknat andras starkare begär. Och så länge hon var
ung, såg det ut, som om just hennes stillsamhet, hennes fina, vemodiga
leende, hennes förmåga att lyssna och spegla drog de rörligaste nära
henne.
Fem år! Under de åren hade hon tänkt på Eugène som på en död, saknat
honom på ett tåligt, ljuvligt sätt, som ingenting åstundade, minst den
dödes uppståndelse i detta livet. Hans brev voro en roman, där hon såg
speglat ett livsöde, som liksom av en händelse var hennes eget.
Det var en vacker, stillsam, blid roman med blekta, främmande blommor
prässade mällan bladen och drömlika ansikten skymtande, men aldrig
fullt och jordiskt tydliga. Det hela liknade ett poem av Böttiger eller
Malmström, ett minneskväde med sirliga vändningar och mällan raderna en
smärta, som ej upprörde, blott vederkvickte efter dagens gråa enahanda.
Det var som mammas musik, som en romans »i rosens doft och näktergalens
gömma» och utan närmare värklighet.
Och nu steg det plötsligt en levande person ut ur romansen eller romanen.
Ett porträtt, som hon betraktat, kanske också kysst, nästan varje natt
under alla dessa åren, visade sig med ens vara en värklig människa, en
karl -- som hennes jungfrulighet alltså hyst i sin kammare och vid sitt
hjärta!
Mamsell Mina kände sig mer skamsen och förskräckt än glad. Bittert
begråta människorna förlusten av sina kära, men se dem återvända ur
graven i deras nya, antagliga gestalt skulle de ej vilja. För Mina
var Eugène nu endast en gengångare, en vålnad. Men hon tänkte inte så
mycket på fästmannens möjliga förvandlingar som på hennes egna, så
påtagliga. Den Mina, som -- sjutton år gammal -- tog avsked av henne
på daguerreotypin, och den Mina, hon hälsade i spegeln, voro varandra
alltför olika för att antagas för samma person. Den ena hade Eugène
fästat sig till sitt hjärtas mö; den andra skulle han väl knappast vilja
se åt.
Vad kunde han nu ha att säga henne, vad hon honom, sedan allt det
vackraste redan blivit sagt? Varför nöjde han sig inte som hon med det
minne, som åren gjort så vackert? Vad ville han henne? Inte kunde de
fundera på att gifta sig, sedan de inte längre voro unga?
Gifta sig -- det kröp i huden vid blotta tanken! En känsla av skam,
förnedring, förlöjligande grep henne. Inte nog att bära andras gyckel
med detta sena menage, hur skulle hon te sig inför honom, inför sig själv
-- med sina vissnade behag, sina gammalungmövanor, sin stela höft, sin
onyttighet och senfärdighet?
Bara det att inte längre få stöka i de gamla breven nattetid -- ty hur
skulle hon sedan kunna och vilja röra dem? Bara att se dem förlora doft
och glans -- ty hjältens uppståndelse var som ett onödigt tilläggskapitel
till en färdig roman, som en banal fortsättning på en romans, vars
skönhet just berodde på aningen, oändlighetsdallringen. Ja, _bara_ att
förlora, att profanera detta, som varit hennes minne och hennes hälgedom:
var inte detta hennes livs första värkliga olycka? Vad skulle det sedan
bli av henne?
Skulle hon kanske hädanefter leva för hans tapperhetsmedalj?
Mamsell Mina grubblade, med händerna i skötet; hon visste ej, om i timmar
eller minuter, men hon visste, att hon varken på timmar eller dagar
skulle finna en utväg ur sitt grubbel.
Det var också så sövande tyst i huset denna förmiddag. Mamma sov, faster
hölls i köket och pappa i kyrkan. Studenterna strövade långt borta i
Herrevalls skogar, och Josef, plågoanden, var ute på en slädtur, gud vet
vart -- det var god tid till söndagsbetraktelser.
Då förekom det Mina helt plötsligt, att det vaknat liv inne i blå
rummet. Ej stojande eller ens glammande och pratsamt liv. Men allt hördes
så tydligt genom den tunna, sprickiga dörren -- det var ett samspråk
med låga och långa viskningar, korta små fnitter och -- bevares -- det
föreföll, som om någon också kysstes därinne.
Mamsell Minas första ingivelse var att rycka upp dörren och överraska
de syndiga på bar gärning. Så mild och överseende hon eljest var --
överseende till och med mot Bollas snatteri -- med anständigheten i
prästgården var hon sträng. Hon fördrog ingen kurtis i sin omgivning, och
så långt respekten sträckte sig, hindrade hon allt kyssande, som ej ett
äktenskap eller en förlovning gjort giltigt.
Men för närvarande fanns det i hela prästgården ej ett enda förlovat par.
Mina ryckte emällertid ej upp dörren. Hon blev sittande, där hon satt,
med händerna knäppta i knät, överkroppen något framåtlutad, huvudet en
smula på sned, och lyssnade -- lyssnade spänt.
Hon hade känt igen Josefs röst, den vettvillingen -- som så föga gjorde
skäl för sitt namn. Och hon anade också, vem den andra var.
Det var alltså henne slädfärden gällt, vackra Elna på Änggården, den
galna flickan, vars fägring gjort själva fadern yr i huvudet, så att
han -- en enkel hemmansbonde -- givit dottern pensionsuppfostran i
Schweiz och en utstyrsel vida över hans tillgångar, tills han nu satt i
inteckningar över öronen.
Det hade i flera år varit bra mällan dem båda, Josef och Elna -- båda
papporna hade, den ene med längtan, den andre med oro, väntat, att det
skulle smälla en dag. För den fåfänge bonden var den vackre volontären
ett ståtligt parti, för pappa kyrkoherden Elna en mesallians och därtill
ännu en felslagen förhoppning till alla de andra.
Märkligt nog, besinnade mamsell Mina i det ögonblicket intet av
allt detta. Hon gjorde ej ett tecken för att ingripa vare sig till
sedlighetens eller ekonomiens fromma. Hon misstänkte med fog, att Josefs
avsikter kanske ej ens voro ärliga. Men hon visste, att Josef, långt
ifrån att ta reson, tvärtom kanske skulle bli brutal. Och ångesten för
plågoanden -- Minas plågoande sedan barndomen -- var kanske huvudgrunden
till hennes ovärksamhet.
Hon kunde emällertid ha tillkallat faster Jeanette eller mamma, och hon
gjorde intetdera.
Som hon satt och lyddes till kuttret därinne, hörde darrningen i
rösterna, när ett halvhögt ord av misstag slapp över de försiktiga
läpparna, hörde de heta, ofrivilliga flåsningarna, det svaga ljudet
av kyssar, prasslet av kramningar, knarret i möbler och tiljor,
sympatiknäpparna i de gamla väggarna -- då var det, som om en helt annan
känsla än den sedliga harmen fått makten med de blida, vissnade dragen.
Munnens avspända båge slappnade än mer, giporna sjönko darrande neråt,
varje fåra och rynka i det halvgamla ansiktet fick skärpa och djup.
Ansiktet blev till ett dokument, vari ett ungdomslivs försakelsehistoria
stod skriven. Ett liv, som måhända först i detta ögonblick blev sig
medvetet. En försakelse, som först nu anade, vad den offrat.
Ögonens långa torka fick vatten. Tår efter tår tillrade utför i små
naturliga rännor. Huvudet böjdes sakta ner över de hopknäppta händerna.
Men mamsell Mina skulle blivit röd av iver och harm, om hon ens själv
kunnat beskylla sig för att gråta av avund mot den lyckliga vackra Elna.