På prästgårdstrappans uråldriga gravstenar väntade Mina och Josef, när
kyrkslädarna körde upp; Josef i anfalls-, Mina i försvarsställning; det
såg ut, som om de nyss haft ett nappatag.
-- Välkomna hem, hälsade Mina, -- nej, låt bli mig, Josef, snopp, snopp!
Låt bli, säger jag, med dina tosaforer, snopp, snopp! Ja, bevars,
frukosten är färdig att bäras in -- jag hoppas ni är hungriga --
Daniel och Gustav hade kappats om äran att få hjälpa mamma, men Josef
förekom. Han svängde redan den lätta bördan genom luften och ställde
henne ifrån sig först inne i matsalen.
Marie-Louise vägrade att ta mot hjälp. Till sist snuddade hon i alla fall
Vilhelms hand och trippade ner i snön.
-- Pastorn stannade i Toftarp, pustade kyrkoherden i pälsen, som gav
honom hans tredubbla omfång. -- Olander övertog högmässan däruppe, men
Anders Svens bjöd på frukost, så jag ska bara ha en bit skorpa till
kaffet, innan jag ger mig av till min egen mässa. Apropå, Springfält
sover väl så här dags? Pastorn påstod, hon var uppstigen, när han kom
igenom i morse -- men Olander pratade så många saker, så hälvten hängde
inte ihop.
Mina gned händerna med orolig uppsyn.
-- Var kan Nanna vara? Vi trodde, hon följt med till Toftarp.
-- Inte med skjutsen åtminstone, betygade gubben och såg vimmelkantig ut.
-- Vi skymtade värkligen någonting, som liknade Nanna, försökte Daniel
skämta, -- däruppe vid herregårdsskogen.
-- Mycket för hennes skull vi rastade hos Anders Svens, puttrade den
gamle, vars oro inte längre lät dölja sig.
-- Aha, Nanna på tapeten, nickade Josef, som med händerna i sidorna kom
ut på trappan, -- där ser du, jag hade rätt, sötaste Mina?
Han närmade sig henne med en humoristiskt hotfull min.
-- Aj, låt mig vara, snopp, snopp, värjde sig mamsellen med rynkor i
pannan och gnistor i ögonen. -- Där är ingen, som fäster sig vid Josefs
dumma prat.
-- Sötaste Mina, gycklade Josef och förberedde ett nytt närmande, --
skulle man fästa sig vid ditt, finge vi varken gås eller krås. Minns du,
när du bad för dem vid slakten, sötaste: »kan ni inte låta dem vara -- ni
hör ju, att di inte vill?»
-- Det har jag aldrig sagt, snopp, snopp! Låt bli mig! Det är bara dina
galna påhitt! Låt bli sådana konster, usj, låt bli!
-- Låt henne vara, befallde kyrkoherden otåligt, -- du hör ju, att _den_
gåsen inte vill! Sakramenskat kiv och split -- seså, för sjutton hakar --
tala i stället om, var du gjort av ditt offer -- Nanna, menar jag? För
det är förstås Josef, som varit framme igen.
Josef ryckte på axlarna och gick med en spefull grimas inomhus.
-- Nå, envisades pappa och följde honom i hälarna, under vägen skalande
av sig pälsen. -- Nå, min gunstig junker, du slipper inte så lätt! Var
har du egentligen gjort av flickan?
Josef klippte en smula misstänksamt med ögonlocken och frågade:
-- Vilken flicka?
-- Nanna, förstås, din spefågel?
-- Jaså, Nanna, svarade volontären lugnad, -- ja, hur ska jag veta det?
Ni såg henne ju uppåt skogen? Hade hon inte sällskap med sig?
-- Sällskap? Står du och driver med din pappa? Seså, giv akt och rapport,
din bängel!
-- På befallning, kapten, genmälte Josef med ett rungande ställningssteg
och reglementsenlig honnör. Han såg sin far stinnt och allvarligt i
ansiktet, medan han i tjänsteton rapporterade:
-- Herr kapten, om bemälde desertör, rekryten n:o 6, Nanna Springfält
i Gulleröds kompani, första halvtroppen, vet jag alldeles intet att
förmäla. Såg henne senast i går aftse, då hon vägrade redovisa ett
anförtrott klenodium, varefter hon före tapto sjukanmäld uppsökte sitt
logement. I dag vid reveljen saknades hon jämte ett kompani irreguliära,
vilka, kvarlämnande sin ohyra, men medtagande en del lägerpersedlar, i
dag tidigt deserterat lägret. Rapport enligt befallning, kapten!
-- Skälm, morskade sig före detta militärprästen och sökte tillbakahålla
ett leende, -- och med den rapporten vill du jag ska nöjas? Marsj,
spetsbov, och gräv fram ditt offer ur något av dina gömställen! I år
ligger hon väl åtminstone inte i fasters byrålåda som i förfjor. Står hon
kanske utsvulten ute i fårhuset?
-- Jag riskerar, sade Josef, som fortfarande stod kvar i sin
honnörsställning, -- gärna både arrest och arkebusering, om jag kan visas
veta något om bemälde desertör!
Mina, vars ansikte denna morgon var blekare och känsligare än vanligt,
kämpade med sin harm och rörelse för att få fram orden.
-- Nyss, klagade hon, -- nyss, snopp, påstod Josef, att sigenarna dragit
åstad med henne --
-- Sakramenskat struntprat, brusade kyrkoherden upp och stampade i
golvet, -- låt oss få tag i Ekdahl! Ekdahl skall nog föra oss på spår,
din galning! Nej, halt, slyngel, honom ska vi få rätt på dig förutan. Du
tänker, förstås, sätta i honom någonting först?
-- Sätta i sig kan han själv, försäkrade volontären. -- Han sitter, där
han suttit hela morgonen, vid matbordet i folkstugan. Bolla och han ha
blivit de såtaste komsamser -- riktigt två själar, som funnit varandra!
Är spiskammaren tom, så är det deras gemensamma förtjänst.
-- Bevare mig, smattrade fasters röst, -- då får jag ut och se efter. Ja,
se, man _kan_ inte vara _ifrån_ en enda timma på året. -- Men det säger
jag dig, lille präst, akta lilla mamma!
Kyrkoherden tittade sig hastigt omkring. Men mamma hade längesedan
försvunnit in på sängkammaren. Hon var trött och hade knappast uppfattat
mycket av samtalet.
-- Få in Ekdahl!
Ekdahl kom instigande, fryntlig och mätt och med någonting prästerligt
i hållningen, som erinrade om forna glansdar. Av kyrkoherden hade han
begåvats med en gammal kaftanett och en ren halsduk och såg nu rätt
vårdad ut. De par dagarnas vällevnad hade redan ökat på hullet.
Vid åsynen av volontären gjorde han en pajasgrimas och fnissade.
-- Nej, jag kan ingenting upplysa, förekom han frågan, -- för, se, jag
var inte närvarande, när det skedde.
En komisk blinkning åt Josef fulländade frasen.
-- Närvarande, förvånades kyrkoherden, -- stå inte och spela kasper för
vettigt folk, titulus Ekdahl!
-- Jag var inte närvarande, när hedningarna flyttade, för se, då höll jag
vakt utanför jungfruburen --
-- Sakramenskat snack, avbröt kyrkoherden i samma ögonblick Ekdahl i väl
spelad skrämsel sjönk ihop under en blick från volontären. -- Såg Ekdahl
inte, om Nanna var med i följet?
-- Nanna? Nej, men se, jag skicka’ Ola huggedräng att hjälpa dom me’
hästen. -- Nu började Ekdahl utan anledning att fnittra.
-- Få hit Ola huggedräng.
Ola huggedräng hade inte sett till Nanna, när han vattnade hästen åt
sigenarna. Han var för rästen svår att få ord ur, stod endast och tuggade
på någonting om Malena.
-- Nu ha vi ingen tid med Malena, slog husbonden förtretad ifrån sig. --
Nu gäller det viktigare ting, det gäller --
Den gamle strök sig häftigt över det glesa, blonda håret, varpå han
marsjerade några slag fram och åter över golvet, kämpande för att
återvinna fattningen.
-- Alle man, befallde han och stannade, medan orden kommo stötvis ur
strupen, -- alle man ut och leta efter flickan! Varenda vrå i huset
genomsökes! Rota i vedbon, på loftet, i gästrummen! Gräv efter henne i
trädgården, i parken, i -- i dammen! Sök över allt, på vägar och stigar!
Hos torparna! Hos klockarens! I kyrkan -- på -- på kyrkogården! Flickan
skall finnas nånstäns i världen -- vi måtte väl skola finna henne
nånstäns!
Därmed tågade den gamle in på sitt rum, varifrån han i nästa sekund kom
tillbaka, vankade med händerna på ryggen runt den tomma matsalen, nappade
en skorpa från bordet, stoppade i munnen, slog upp kaffe -- glömde dricka
och kom ut i förstun, där han pustande hjälpte sig i ytterkläderna och
försvann utför trappan.
Det ringde samman i den vita kyrkan, som skymtade nedanför prästgården på
andra sidan ån. --
Emällertid bedrevs letandet redan med all kraft. Nitet var dock ej
lika oegennyttigt på alla håll. Josef nöjdes med att hjälpa Malena,
vilket höll på att orsaka slagsmål med Ola; huggedrängen syntes av
någon anledning vara ur gängorna. Bolla letade med största ivern i
spiskammaren, vars samtliga hyllor ända upp under taket hon ansåg Nanna
kunde ha utvalt till gömställen.
Bolla syntes till och med svartsjuk på de andras ansträngningar. Så
vart hon först alldeles utom sig av raseri, då Ola kom nerklivande från
skräpvinden med en liten påse koppar- och silverpängar, han just stött på
uppe i halmen.
Att detta var tjuvgods, som Nanna ställt undan, var ju en klar sak --
men Bolla ville haft äran av upptäckten. Nu överlämnade Ola egenhändigt
fyndet, varav faster Jeanette blev nästan lika gripen som hjälphustrun.
Den senare störtade huvudstupa hem till torpet och vart ej sedd i
prästgården förrän efter helgen.
Faster gjorde upptäckt på upptäckt. Spiskammaren var duktigt skattad, vem
som nu behövt vägkosten: Nanna eller sigenarna eller Ekdahl. Och i nästa
stund måste Mina förtro sig och bekänna sitt missöde.
Allt detta vållade letandet efter en okynnig flickunge.
Studenterna togo saken minst lika grundligt. Men de voro på förhand
övertygade om sammanhanget, otroligt som det föreföll dem.
De letade, där ingen annan kommit på den tanken att leta, nämligen i
flickans egen kammare.
Malena, som städat och bäddat upp, tycktes ej erinrat sig fönsterkarmen,
vari syntes ett märke av en sula, tillhörande Nannas bottfor.
Daniel upptäckte, att ena dubbelfönstret stod avhaspat. Och Vilhelm, vid
en blick nedåt muren, att bitar av den gula murlimningen fallit av och
prickade snön.
De tre studenterna betraktade varandra med bekräftande häpnad. Nu stod
det för dem som en given sak, att det var Nanna de skymtat framför sig på
vägen i skogsbrynet.
När kyrkoherden vände tillbaka från kyrkan, gällde hans första fråga
Nanna. Den ställdes i den morskaste ton; det lät, som om Springfält
kunnat bereda sig på en fruktansvärd straffdom; i själva värket skalv
ångesten igenom.
Daniel tog pappa avsides och berättade om de funna spåren och om sina
misstankar.
-- Rymt, ropade den gamle och förde händerna mot sitt bleka, stelnade
ansikte. -- Jag anade det, jag hade börjat ana det. Ack, mitt barn!
-- Säg ingenting, pappa, mumlade Gustav ängsligt, -- här kommer stackars
mamma.
-- Mamma?
Gubben stramade upp sig med en övermänsklig ansträngning.
-- Hur -- hur står det till, käraste?
-- Tack, svarade prästfrun och smålog, -- jag har tagit mig en liten lur,
som har gjort mig så gott --
-- Nå, Gud vare lov för det, Gud vare lov för det, stammade prästfar och
smekte hennes bleka händer, i det han betraktade henne med en blick, som
om han skolat bereda en livdömd till det sista ögonblicket.
-- Ni andra, stackare, ömkade mamma och såg sig kärleksfullt om i
kretsen, -- ha inte fått en blund. Ni se riktigt angripna ut, tycker jag.
Vet ni vad, nu gå ni och slumra allesamman efter middagen.
-- Jag tänker, vi måste en tur över till Anders Svens i Toftarp, invände
Gustav och sökte åstadkomma ett småleende.
-- Till Anders Svens, undrade mamma och tittade forskande från den ene
till den andre.
En plötslig oro flackade över hennes drag. Hon höll sig för hjärtat,
medan hon synbart bleknade.
-- Nå, och Nanna -- var _fann_ ni Nanna?
-- Nanna, upprepade kyrkoherden och borrade sin blick i Vilhelms, --
Nanna? Jo, kan du tänka dig, det är riktigt underligt! Så den Springfält
kan hitta på! Blev bevars stött på oss i går aftse och ville inte följa
med skjutsen, utan gick till fots. Nu kommer bud från Anders Svens, att
hon hunnit fram nästan en minut efter det vi rest därifrån -- hade råkat
vilse, stackars skrået, och nu --
-- Och nu?
-- Nu sover hon ut efter strapatserna.
Kyrkoherdens röst darrade som inför gråten. Så morskade han åter upp sig.
-- Men vänta mig, Springfält, vänta mig! I kväll ska vi talas vid hos
mäster Erik!
-- Mäster Erik, bönföll mamma förskräckt, -- nej, aga henne inte, aga
henne inte!
-- Eller också, fortsatte den gamle hotfullt och stirrade fortfarande på
den främmande studenten, -- ska hon till straff och varning få stanna
över en tid hos Anders Svens. Kanske kosthållet kan späka --
-- Stackars min Nanna, suckade modern, men sänkte undergivet sitt fina
huvud.
Hon var lugnad och anade ingenting.
Kyrkoherden svängde runt på klacken.
-- Och nu, brummade han så barskt han förmådde, -- nu gesvint -- en god
middag -- vi äro allesamman hungriga som vargar!
Vilhelm instämde med överdriven iver i den första nödlögn, han funnit
ursäktlig. Han hade länge nog blickat in i en gammal mans ögon med deras
mödosamt behärskade plåga.