Vilhelm hade suttit och malt över en ofrånkomlig tanke -- den gamle hade
till sist fått honom i stridslynne. Studentens röst liknade ett leende,
när han undrade:
-- Tror inte farbror, att själva bibeln kan bli farlig för de
obefästade? »Bättre, att Paulus varit bränder,» sade biskop Brask, »än av
var man känder!» Också i bibeln kan man läsa om en statsförbrytare, som
dog för några fattiga och okunniga to--
-- Lille bror, avbröt kyrkoherden med oväntad blidhet, -- låt det nu vara
bra! Chacun a son goût, men en sådan liknelse är en hädelse.
Det hördes en hostning från hundsfotten.
-- Låt oss fortsätta att tala om morgonen, rådde Daniel med sin trygga,
allvarliga stämma.
-- Ja, låt oss det! Där kommer också en julkälke -- pass på: den frestar
att hinna skälet före oss. Daniel, ge brunten ett rapp!
Det var åter tyst; kapplöpningens spänning hade gripit de tre
trätobröderna. Tävlingslusten är en lidelse, gemensam för alla slags
människor, denna gången var också enigheten självfallen. Blosset fräste
i vinden, snön yrde och frös fast på fotsacken. Skogens svarta skugga
närmade sig.
-- Bror talte så vackert om barn, sade kyrkoherden rörd, han var ännu
gripen av minnet av sin far, -- kan bror säga mig, mina ögon bländas
nämligen av elden: är det ett barn eller en vuxen kvinna, som stövlar i
väg där framför oss, tätt under skogen?
-- En halvvuxen, avgjorde Vilhelm efter en kort tvekan, -- en halvvuxen
flicka, tycker jag.
-- Såå? Tidigt ute, stackars liten! Kunde lätt råka ut för stråtrövare så
här dags! I förra månaden blev en sjuttonåring malträterad och strypt
just i brynet där borta. Här stryker utländskt, avdankat krigsfolk
omkring och tigger i trakterna.
-- Apropå halvvuxna, fortfor kyrkoherden, -- ingen kom ihåg Nanna i
morse. Jag förmodar hon sov, när vi for åstad. Det hade vi kunnat få reda
på hos pastorn, som passerade hennes rum. Vore inte den sakramenskade
bondsläden, skulle jag stanna och fråga honom.
-- Jag tänker vi hinna först, tröstade Daniel och smällde hästarna på
länden med tömmarna. Han var helt gripen av tävlingsfebern och förstod ej
oron under faderns nyfikenhet.
-- Det var mig en ihärdig liten fänta, sade kyrkoherden och höll facklan
ett stycke bakom sig för att bättre kunna se framåt.
-- Bråttom har hon, instämde Vilhelm och stirrade i kapp med den gamle.
-- Det tycks vara hennes mening att hinna före oss allesamman.
-- Hon har inte långt till brynet, bekräftade Daniel, -- hon är för
rästen inte så liten. Är det inte en yngling? En pojke i stövlar -- att
skumrasket skall vara så segt!
-- Det klarnar sent vid juletid, anmärkte gubben och tillade högstämt och
med en blick mot stjärnorna: Ljuset föddes i det tätaste mörkret! Det
enda ljuset, världens ljus, käre lille bror!
-- Kan också vara bottforer, inföll Vilhelm utan blasfemisk avsikt. Hans
uppmärksamhet var helt samlad kring det rörliga föremålet på snövägen. --
Hon pulsar tungt i drivorna.
-- Vad år det ni se på, avbröt den gamle kort; hans ögon hade tröttnat
och även inträsset. -- Jag urskiljer ingenting. Se opp, Daniel, så vi
inte stöta samman med bondekipaget! Se opp där, gott folk!
Körsvännen i den korsande släden, en mager småbonde i kraghätta,
bälterock och bälgvantar, hälsade sin präst med en nick och en rörelse
med snärten, medan han betänksamt drog in tömmarna.
Prästgårdssläden hann som den hänsynslösaste främst, men det främmande
fordonet gled omedelbart in i luckan, som bildat sig framför de båda
övriga slädarna.
Kyrkoherden svor en prästed mällan tänderna, men vågade ej visa sin
misslynthet alltför öppet. Sådant kunde invärka både på stämningen i
julottan och, ho vet, kanske också på tiondet.
Daniel uttalade mera oförbehållsamt sin åsikt om allmogens takt.
-- Om det inte vore så skumt, utbrast Vilhelm plötsligt, -- skulle jag
nästan varit säker om, att flickan där borta vore mamsell Nanna.
-- Nanna, var, vem, frågade prästfar med ny iver.
-- Prat, Nanna, invände Daniel, men tonen sjönk på sista stavelsen.
-- Nu försvann hon på skogsvägen, iakttog Vilhelm, -- men rättnu lära vi
köra upp henne.
-- Nanna, gentog den gamle, -- sjutton hakar, vad skulle Springfält här
ute och göra --? Då min sann, skall hon få höra av --
-- Såvida hon inte dök raka vägen in i skogen, fortfor Vilhelm.
-- Så, muttrade den gamle, -- har hon blivit folkskygg?
-- Tänk, om det värkligen _var_ Nanna, gick Daniel in på antagandet, --
om hon kilat i förväg för att överraska oss vid kyrkan?
Denna förklaring föreföll den gamle långt ifrån otrolig. Själv älskade
han överraskningar, och barnen bråddes på honom. Emällertid måste det ju
göras någon invändning.
-- Omöjligt, försäkrade han med satiriskt allvar, -- visst kallas
mamsellen för Springfält, men gör också skäl för namnet sjusoverska!
Och för att hinna så långt före oss, måste hon haft ett par timmars
försprång. Till Toftarp är det en god mil.[7]
Prästfar tittade tillbaka över axeln. Förbittringen glimtade i ögonen.
Den främmande släden, i vilken sågos fyra trygga och ombonade
slättboansikten, skymde för de efterföljande. Av många skäl ångrade han
nu, att han ej tagit pastorn med i sätet i stället för rabulisten.
-- Olander hade kunnat upplysa oss, upprepade han undergivet. -- Olanders
kammare ligger så, att Nannas rum är hans genomgångsrum.
-- Så menade också jag, inföll Daniel, -- ända tills i morse, då pastorn
råkat få eld i sina papper. När jag vid nödropen kom ner från loftet och
lyddes efter vid Minas rum, hörde jag, att pastorn flyttat dit i stället
för Mina --
-- Vad för slag, frågade pappa strängt, -- har pastorn bytt rum med Mina?
Vem har stiftat en så bakvänd ordning? Pastorsrummet stod ju och väntade,
och jag gav ju själv Marie-Louise tillsägelse --
Kyrkoherden svängde i förtreten facklan på det hotfullaste.
-- Akta min syn, pappa, bad Daniel med sin allvarliga bas, av vilken
ingen anade hans smålöje, -- emällertid var dörren riglad med slå, och
det var pastor Olander, som svarade.
-- Prat, dig har ett spöke svarat, log kyrkoherden, -- du var lika sömnig
som Gustav, den sovtuten, -- inte vill du inbilla mig, att Olander hälsat
på din äldsta syster i julnatten? -- Nå, här hinna vi ju skogen, men var
ha ni gömt Nanna?
Kyrkoherden skämtade nu »på fullt allvar». Daniels och Vilhelms påståenden
förbryllade honom i lika mån, och han började tro, att han hela morgonen
genomgående varit utsatt för drift. Men vänta, han skulle veta hämna sig!
Skogsvägen var åter skummare än fria landsvägen, även om morgonen börjat
ljusna, och även om facklorna lyste till de åkandes nödtorft. Det var
omöjligt att få någon inblick i skogen på sidorna. Snön, som snabbt
gulnade eller rodnade under eldskenet, låg så tjock på ruskorna och
mällan stammarna, att allt där bakom gömdes som bakom murar. Fönstren
och gapen i murarna liknade svarta, tomma ögonhålor. Och i glindret av
snökristallerna där runt omkring var det ej lätt att uppfånga glittret i
blicken på en blyg liten bondflicka, som kanske krupit samman bakom någon
ek eller gran i utkanten av blyghet inför de passerande herrskapsslädarna.
-- De ha en liten tös i Rönnåsen, vill jag minnas, upplyste kyrkoherden
småleende, -- och det går stig till torpet från vägen här strax intill.
-- Jag vill inte insistera, att det var Nanna, medgav Vilhelm dröjande,
-- det är ju ännu bra skumt; men så liten var flickan nu inte.
-- Tosaforer, avgjorde kyrkoherden överlägset, -- vad skulle ungen mol
allena härute på juldagsmorgonen? För det där uppträdet, kantänka, i går
aftse?
-- Ett barn i övergångsåldern, menade Vilhelm, -- är ofta en gåta både
för andra och för sig självt.
-- Nå, det bör ju bror veta, som är en sådan barnavän, pikade
fackelbäraren.
Vilhelm svarade ej. Han satt till det yttre oberörd, men följde liksom på
lek glimtarna på varje gren och tuva och lutade sig stundom tillbaka och
granskade spåren på dikesrenen.
-- Nanna går alldeles för ensam därhemma, det är min tro, ansåg Daniel.
-- Hon är förklemad av kvinnfolken. Pass upp där, jag hör bjällror till
vänster, men vi köra väl på? Kör för säkerhets skull till höger. Bönderna
handskas så vårdslöst med elden. Vad var det för någonting?
-- En ekorre, tror jag, svarade Daniel likgiltigt, medan Vilhelm spratt
till och liksom hävde sig åt sidan.
-- Seså, nu ha vi bara kvarten igen, gäspade kyrkoherden. -- Men têten
fick vi behålla!
Nedanför, i den sluttande korsvägen, glindrade en dubbel rad av facklor,
som vackert belyste skogssidorna och hela raden låga kälkslädar. Några
av bönderna, som hade goda ögon, nickade på långt håll åt prästfar eller
ströko till och med av sig mössan eller kyrkhatten. De flästa nöjdes att
nicka, och snärten och tömmarna voro ursäkt nog. Slättbon slösade aldrig
med vördnadsbetygelser.
Ännu några minuter, så pinglade slädkaravanen ut ur skogen och fram till
den lilla kyrkan, vit med sitt svarta skiffertak och sin tornhatt i
barock under det snöiga korset. Strax utanför grindarna låg ett översnöat
stenröse kring en förfallen vägvisare. Dit slungade prästfar rästen av
sin fackla. Omisskännlig var hans lättnad att ha blivit av med den.
Föredömet följdes av släde efter släde. I en lång, glindrande ringelrad
körde de fram, fällde sina bloss och fortsatte runt stenhögen. Det blev
ett ganska vackert bål, som med ens skaffade dager i julnatten. Dess
mörker hade för rästen redan grånat till halvljus, och vintertiden blir
det ju stundom ej ljusare ens mot middag.
Ett efter ett körde fordonen bort till gårdar och hus i grannskapet.
Kyrkbyn var inte stor, men med god sämja rymde uthusen samtliga de
främmande åkdonen och dragarna. Överallt var man uppe och i rörelse.
Bandhundar hälsade. Tuppar golo. På mer än ett ställe bjöds på en sup
eller två, innan främmandefolket slapp i väg till ottan.
Den lilla kyrkan fylldes med svartklätt folk. En del fick nöja sig med
vapenhuset. Men för varje nytt lag, som kom in, blev det ljusare och
ljusare under valven. I de långa, bruna pulpeterna voro hål grävda med
jämna mällanrum. Där nerstuckos de medhavda vaxljusen eller talgpråsarna,
vilka man stillatigande tände vid grannens. På altaret och predikstolen
brunno hela rader med klara lågor, vilkas dofter milt blandades med
vällukten från det granrisade tegelgolvet.
Prästfrun satt i sin stol med faster och Marie-Louise. På karlsidan
mitt emot sågos Daniel, Gustav och Vilhelm. Hela kyrkan var fylld med
andäktigt folk, svartklätt, svartklutat, icke alla läskunniga, men alla
med salmböcker bredvid ljusen. Endast en bänk stod tom, igenlåst, trots
det även gångarna började packas till trängsel. Det var främsta bänken å
ömse sidor, med förgyllning på dörrarna och förgyllning på de glorrika
vapensköldarna därovan. Det var patronessans, katolska änkegrevinnans
bänk.
På nummertavlan blänkte salmtalen, och den gamle klockaren, vithårig
och högröd i sitt runda, stränga, kraftiga ansikte, syntes redo vid den
lilla pulten i koret mittemot predikstolen. Han hade en jättelik salmbok
framför sig, och orgeln satt i hans strupe.
Kyrkoherdens hand gläntade i sakristidörren. Den hade gläntat där en
god stund redan. Man anade hans huvud i samspråk med pastor Olander i
sakristian. Och så länge varade det samtalet, att bönderna började
sticka huvudena samman och viska.
Nu uppstämde klockaren, snart, men ojämt följd av församlingen, den
vackra julhymnen _Var hälsad, sköna morgonstund_.