VIII.

Pastor Olanders kammare låg mällan gula salen, bokkammaren och blå

rummet. Från blå rummet till mamsell Minas rum ledde en dörr, som under

hennes nattvandringar oftast stod på glänt.

Pastorn hade hittills varken lagt märke till vandringarna eller

grannskapet. Han var nykommen och ung och hans sömn sund och djup. Ovanpå

fisken, gröten och klenäten drömde han häller inga hjältedrömmar.

Då skar ett kantigt, liksom sprucket nödrop genom julnatten. Så tungsövd

pastorn var, spratt han upp och stirrade omkring sig. Ett fränt os nådde

näsborrarna. Han reste sig till hälvten. Så ropade det igen -- som han

tyckte, tätt intill, kanske i nästa rum.

Hade ej oset varit, skulle han gett sig till tåls. Det finns många olika

sätt att sova och uttrycka sina känslor under sömnen. Någon i närheten

plågades kanske av en blodig dröm.

Men brandoset väckte honom fullständigt -- han mindes farbrors

förskräckelse i går för all vårdslöshet med eld.

Pastorn var icke trögtänkt. I en blink stod han i tofflorna, flyttade

kommoden åt sidan, ryckte upp tapetdörren, som ledde till blå rummet --

lyckligtvis låg haken på inåt hans egen kammare -- och tittade ut i det

stora tomma rummet.

Men därborta, till vänster, stod en dörr på glänt -- och det var därifrån

röken kom. Pastorn kände ej längre någon tvekan. Han störtade snett genom

blå rummet och burdus in till den halvgamla mamsellen.

Från hans sida var det ingen tid till pryderi, och Mamsell Mina hade för

ögonblicket ej plats för flera tankar än elden och pappa kyrkoherden.

Nu begynte en vild krigsdans i bara skjortan; mamsellen hann ej ens täppa

till ögonen för de stundom oundvikligt blottade manliga behagen. Pastorn

flög, så den korta skjortan flaxade -- flög, som om han haft vingar, över

den gula byrån, från vars skiva brevbuntarna spriddes över golvet, --

därifrån till fönsterborden och från borden till byrån. Han hade senor

och vighet som en cirkusartist, höll sig upprätt och på fötter, när de

rankiga småborden vacklade, och undvek att snava, när han tog språnget

till den blanka, glatta skivan. Han slet och slog omkring sig, flåsade

och hoppade, ryckte och rev -- mamsell Mina stod, som om hon beskådat en

signor Trampolini, med mun och ögon lika vidöppna.

Ett kras och en duns -- där låg gardinstången i golvet. Ett behjärtat

tramp, tramp med bara fötter -- där gnistrade trasorna av trådgardinen.

Medan en kolsvart brandkil, vilken ännu smått glödde i kanterna, prydde

papperet längs takbjälken.

Faran var överstånden, och i det nu mörka rummet mer anades än varsnades

tillbudets följder. Pastorn hade svett skjortärmarna och kände en smula

sveda i fingrar och tår, det var allt. Och pappersbuntar och askflarn

lågo strödda över tiljorna i behaglig blandning, medan luften var tjock

av brandrök och singlande flagor.

Mamsell Minas första åtgärd blev dock varken att tända ljus eller att

släppa ut röken. Hon försvann med ett, tyckte pastorn, i djupa mörkret.

Någon hördes gå på loftet ovanför, men härinne hade allt blivit tyst.

Pastor Olander, som, ännu bländad, ej fullt litade på sina ögon, vågade,

orörlig på sin plats, en lågmäld fråga, hur det stod till. Han började

frukta, att mamsellen råkat ut för en svimning eller ett kvävningsanfall.

Då hörde han, ur någon vrå i mörkret, en viskning eller hällre väsning,

full av ängslan och iver:

-- Gå sin väg, pastorn, gå, gå, gå sin väg, snopp, snopp, -- människa,

hör han inte, gå sin väg!

Pastor Olander kom ej genast att tänka på sin lätta påklädnad. Han

fylldes för tillfället av helt andra tankar. Hans ungdomliga självkänsla

hade sannerligen väntat sig helt andra ord -- till tack för hans bragd,

och i häpnaden kom han sig ej för med att lyda.

Mina, som krupit samman bakom sin orörda bädd -- hon visste själv knappt

varför, fullt påklädd som hon ju för sin del var -- höll på att förgås

i sin otålighet. Hon hade hört steg i matsalen, och de par sekunderna

pastorn stått obeslutsam, blevo för hennes fantasi till många minuter.

Nu vågade hon ej längre förnya maningen, knappt ens snörpa -- var hon

rädd för att _se_, så var hon ändå ängsligare för att _höras_, och när

som hälst kunde --. Bevare mig, snopp, snopp, nu knackade någon hårt på

dörren åt matsalen!

Pastorn spratt till. Hans närmaste instinkt var brådstörtad flykt. I sin

tvekande ställning liknade han en överraskad inbrottstjuv.

Knackningen upprepades. Nu talade en ungdomligt manlig stämma -- vilkens

av studenterna, förmådde Olander ej uppfatta.

-- Öppna! Här tränger ut rök i matsalen, och någon ropade på hjälp nyss.

Var det hos dig, Mina? Öppna!

Olander höll andan och avvaktade, vad mamsellen skulle svara. Men hon

förblev tyst.

Han ångrade, att han ej genast skyndat tillbaka till sitt rum. Dörren

till blå rummet hade han för att undvika drag slagit igen före

släckningen.

Nu vågade han ej öppna den: låset måste dock gnissla. Han tordes varken

röra sig eller viska någonting till henne. Det gamla huset var oerhört

lytt. Han inbillade sig stundom kunna höra den tredje personens andedräkt

tvärs genom dörren.

Han förstod också, varför gamla mamsellen teg. Det var ej blott för hans

skull och i hans närvaro. Hon var ängslig för upptäckten av olyckans hela

vidd. Och när han mindes farbror i går aftse, fattade han hennes ängslan.

Det gjorde honom ont om henne. Det ohärdade studenthjärtat veknade bakom

den unga prästvärdigheten. Något måste här göras -- sägas!

Än en gång -- tredje gången -- knackade det, nu snarlikt en bultning, så

dörren skakade.

-- Snopp, snopp, kom det helt tyst från mamsellen, men det var hennes

enda svarsyttring.

Härnäst kunde dörren braka in, och _nu_ var det för sent att bege sig på

återtåg.

Olander hostade till, dels av röken, dels som värkan av sin dumdristiga

idé. Men han tvekade inte längre.

-- Svara, Mina, svara, kom det utifrån: rösten hördes nästan som inne i

rummet; i ivern slog den över i falsetten.

-- Svara, eller spränger jag dörren!

Då svarade den unge pastorn, och i hans stämma skalv det av svårbehärskat

pojkokynne.

-- Ja, ursäkta mig, kandidaten, det var bara jag -- jag, som råkade

stjälpa ett ljus -- så att några brev brändes upp. Det var ingenting

farligt, men så här om natten -- överdriver man lätt. Jag borde inte

ropat.

Det blev en kort tystnad, varunder tre personer samtidigt drogo andan.

-- Vem -- vem är det, kom det sedan med djup förvåning utifrån.

-- Det är jag -- pastor Olander, svarade den unge prästen, skakande av

munterhet.

-- Pastor Olander, hm, svarade det, -- jaså, är det pastorn? Är detta

pastorns rum? Jag trodde det låg åt gårdssidan, Marie-Louise sa’ --.

-- Jag skall genast öppna fönstren, avbröt Olander förbryllad över de

osannolikheter, i vilka han invecklat sig. Studenterna tycktes gudilov

ännu inte hunnit bli fullt hemvana.

Och ivrig att slippa vidare förhör, skyndade den unge prästmannen till

ett fönster, med vars haspar han tillställde alldeles onödigt mycket

väsen.

-- God natt då, pastorn, dröjde inkvisitorn på det, -- men det var då

underligt -- underligt, att --! Det är för rästen snart tid att stiga upp

till ottan.

Olander drog en lättnadssuck vid att höra stegen avlägsna sig. I rummet

vågade han ej stanna en sekund längre. Han iddes ej invänta ett ord eller

en viskning från gömstället, även om mamsellen värkligen haft något att

säga honom.

I en blink slank han ut i blå rummet. Tapetdörren knäppte, haspen lades

på, kommoden sköts för. Han var åter i säkerhet -- för tillfället. Den,

som nu haft tid och ro att krypa till kojs, somna in från alltsammans!

Pastorn tände vaxstapeln och såg på sin rova. Nej, det var gott och väl

väckdags. Rättnu kunde Malena komma och knacka på dörren -- Malena gick

nog rätt.

Det hade redan börjat bli liv ute på gården. Röster språkade, en häst

leddes förbi fönstren. Brunnssvingeln gnydde, och kättingen rasslade, när

spannen skvalpande lyftes över brunnskaret.

Samtidigt hördes tunga, hackiga steg i loftstiljorna. Pastorn trodde sig

urskilja skratt och enstaka ord, blandade med gäspningar. Studenterna

höllo på att morna sig. Kanske pratade de som bäst om honom och hans

nödrop -- skämtade med hans ovanligt ljusa röst. Den hade han fått höra

av redan i skolan.

Medan pastor Olander tvättade och klädde sig, kom han att grubbla över,

vilken väg han egentligen måste taga för att komma till förstugan och

matsalen. Genom blå rummet slapp man förstås ner i trädgården, men det

blev ju alltid en omväg, utom det att nöjet att kliva i obanad snö syntes

ganska måttligt. Det fanns alltså ingen annan väg än genom bokkammaren

och lilla Nannas rum.

Stackars liten hade haft en ledsam julafton, blivit sjuk, förd hungrig

till sängs. Nu sov hon säkerligen gott efter allt utståndet -- pastorn

lovade sig att gå tyst genom hennes rum. Vart i alla fall den där

guldkedjan kunde tagit vägen?

Barnasorger, tänkte pastor Olander och smålog vist emot handspegeln,

medan han prövade hakstubben -- såsom han benämnde ett par tre tätt

avklippta fjun på det gosselena skinnet.

Leendet förändrades. Han till och med rodnade.

-- Besynnerligt, tänkte han, -- hur hastigt vi glömma, hur tätt intill

barndomen vi dövna till för barnakänslorna!

Och den tysta julmorgonen gav honom en bild, som han beslöt att en gång

använda i en predikan -- såvida han kunde lämpa den samman med någon

täxt.

-- I ungdomen, filosoferade han, -- äro vi som starka, nybyggda hus, i

vilka varje rum är åtskilt från de andra, varje våning från den andra. I

det ena höras ej det andras tankar, och en dörr avklipper minnet. -- Men

när vi åldras, blir det lytt i oss som i gamla hus. Vi växa samman med

alla våra kamrar i det närmaste och fjärmaste förflutna. Allt förnimma

och förstå vi, som om vi just nu upplevde det. Röster höras, som blivit

oss långt avlägsna. Bud och järtecken knäppa och mumla. Ty vår tillvaros

väggar ha vuxit samman och samtidigt försvagats av ålder: de släppa

igenom minsta ljud och äro fulla av förstörelsens och det nya livets

makter. -- Till vilka Herren give, att vi lyssna, medan tid är!

Tillfreds även med bönesucken, överraskades pastorn angenämt av Malenas

frukostbud. För att spara yngsta dottern från att bli störd ännu en gång

och onödigt, beslöt han genast följa med stupigan.

-- Lillmamsellen sover väl sött ännu, frågade han vänligt och lade

huvudet prästerligt på sned.

-- Nää då, svarade Malena sävligt, -- Springfält är redan oppe

och ställer till tosafora nåenstans. Men hon kommer väl fram till

otteskjussen, var hon elles kan hållas.

I matsalen sutto kyrkoherden och de tre studenterna. Faster Jeanette

och Marie-Louise sades ännu ha bestyr med sin klädsel. Att dessa två

försenade sig, hände endast en gång om året och fick sålunda tålas, mente

kyrkoherden.

Därmed slog han brännvin i de ynkligt små glasen. En del slog han

utanför, ty pråsarna lyste illa, och söndagsbrillorna speglade.

Pastorn kände genast på smaken, att hälvten var vatten -- punsjbålen på

julaftonen var nog prästgårdens värsta utsvävning: starkvaror tycktes där

inte mycket i bruk. Han förstod det av gubbens sätt att grina illa och

tåras, sedan han halvtömt den stackars snapsen.

Gubben befann sig för rästen vid retligt lynne.

-- Faster Jeanette, upplyste han förtroligt, medan han stack en bit

spickesill på gaffeln, -- ägnar sig egentligen åt mamma. Stackaren har

sovit illa, tål ej vid nattvak och grubblade för rästen över sin kedja --

inbillar sig, att vi varit för stränga mot Nanna --

-- För stränga mot Nanna, återtog den gamle och slängde med gaffeln, --

för stränga mot en slyna, som inte vet, vad hon håller i händerna! Nej,

om jag haft en skötesynd, så är det för stor klemighet. Det har en viss

person haft gott -- eller ont -- av. Nå, han ligger väl och drar sig vid

det här laget?

-- Josef följer inte med i ottan, bekräftade Daniel utan att tveka om

antydningens adräss. Daniel var tystlåten och tankspridd och kastade

förstulet späjande blickar på pastor Olander.

-- Sakramenskade kedja, fortfor gubben, malande över sina tankar, --

eländig flitterflärd och krimskrams och stadbostass -- till frestelse för

obefästade sinnen och -- apropå, har någon av er andra fått en blund i

ögonen i natt?

-- Tackar, svarade pastorn skyndsamt, -- jag har sovit gott hela --

Nu satte han en brödbit i vrångstrupen och måste bultas i ryggen av

den föga vänskaplige Vilhelm. Även Vilhelm var denna morgon dyster och

inbunden.

-- Mamma och jag, muttrade kyrkoherden utan att ägna sin adjunkt någon

uppmärksamhet, -- ha inte fått ro för allt tisslet och tasslet i

folkstun. Och stackars Karna och Malena, som fått sova i köket -- ja, Ola

lär ha fått flytta upp till dem från drängkammaren för deras spökrädslas

skull --!

-- Nu ha sigenarna i alla fall gett sig av, hörde jag, meddelade Gustav,

som dittills halvsovit, och klippte alltjämt sömnigt med ögonen.

-- Nå, Gud vare lov, suckade kyrkoherden, -- då ha de väl tagit

trätofröet med sig --

-- Var inte för säker på det, pappa, inföll Daniel allvarligt. Han såg

inte upp från duken, när han sade det.

-- Prat, sakramenskat prat, tog prästfar till vägs, -- jag vill inte veta

av obevisade misstankar. Det är sjåpagåsen med sin evinnerliga aversion

mot stackars Bolla! Vad rår människan för, att hon är fattig -- och kan

uträtta någonting, när andra bara löpa som femte hjul under vagnen?

Och mannen är en riktigt skicklig skräddarmäster -- sydde om min gamla

kaftanett i fjor, väl så bra som sprätthökarna i Ystad. Vad angår Nanna,

skall jag ta henne i sträng upptuktelse -- så snart vi ha tredje dag jul!

Se’n må kedjan för mig ryka åt häcklefjäll --

Den lille gubben reste sig som en fjäder och torkade sig om munnen med

stor häftighet. Pastorn misstog sig kanske inte, när han tyckte sig höra

ett »sjutton hakar», som torkades bort på halva vägen. Samtidigt syntes

den gamle ångra sitt opassande julottelynne.

-- Har inte mamsell Mina rört på sig än, Malena, frågade han, då pigan

kom in med nytt kaffe. Han lät redan blidare; kaffe var hans favoritdryck.

-- Mamsellen har låst in sig, svarade Malena, och pastorn sänkte blicken

skyggt för Daniel.

-- Låst in sig, brusade gubben åter upp, -- vad menar sjåpagås med det?

-- Hon -- hon sa, att hon mådde illa, stammade Malena, förskräckt över

husbondens bistra min, -- och -- och -- och såsom att hon inte följde

med till Toftarp.

-- Inte följde med, inte gitte opp på kyrkoårets största högtidsdag,

grälade kyrkoherden, -- då har mamsellen varit uppe och stökat i natt

igen. Bränner ljus, så att -- och så tror hon, jag inte vet om det!

Apropå, jag trodde då hedningarna tänt eld på prästgården i natt -- känns

det inte ännu som brandrök? Malena har förstås luftat härinne, men hur är

det i folkstugan? Hm, jag måste ut och se?

-- I folkstuan, började Malena och riste på huvudet.

-- Luktar det någonting annat, ifyllde Gustav och skrattade själv ensam.

-- Då _var_ det hos sjåpagåsen, ropade kyrkoherden och vände sig hastigt

mot den andra dörren.

-- Var det inte pastorn, som --, undrade Daniel, i hopp att avvända

vreden från sin syster.

Pastor Olander befann sig i den fälla, han grävt åt sig. Inte häller han

hade hjärta att låta en annan byta plats med honom själv.

-- Jooo, medgav han och rodnade som en gymnasist, -- det vill säga,

farbror får ha överseende för denna gången -- det var några papper, som

-- som uppbrändes --

Pastorn sökte rädda sig ur nödlögnen genom att ge den en tvetydig form.

Hans äldre ämbetsbroder borrade blicken i honom och såg onådig ut.

-- Såå, bror har inte trampat ut barnskorna så pass, att bror kan bränna

sina kärleksbrev på ljusan dag --?

Olander rodnade djupare än någonsin åt denna oväntade beskyllning.

-- Det var inte -- hm -- det var --

Olander förstummades. Kyrkoherden hade upphört att mönstra honom.

Mittemot sig fann han i stället Vilhelms kallt prövande blick. Pastorn

fann klokast att tiga och lida.

Kaffet dracks under betryckt tystnad, vari skallret av bjällrorna tydligt

hördes in, när hästarna, väntande, riste på kransarna.

-- I Guds namn, suckade kyrkoherden, varpå han med kommandoröst tillade:

-- Säg ifrån till fruntimren, Malena, att täcksläden väntar. Vi andra få

dela småkälkarna emällan oss.

Påpälsning och uppsittning togo sin rundliga tid. Pastor Olander

uppfattade det som ett tydligt tecken till onåd, att han måste nöjas med

en plats i släden nummer två, medan Vilhelm anmodades till släden nummer

ett. Kyrkoherden själv satte sig vid Vilhelms sida, medan Daniel tronade

bakpå som körsven.

Omsider döko prästfrun och faster Jeanette in i suffletten; Marie-Louise

steg upp på frambocken, hos Mats kusk. Täcksläden skulle, för att ej

jäktas, få köra sist.

Karo gnydde vänskapligt. Yrvakna sparvar flögo av och an kring

hästhuvudena, och det blåa snöskimret speglades i alla de ringande

bjällrorna. Mällan rasslet och frustandet och knaket i seltygen dallrade

den fjärran klangen av en kyrkklocka.

Så bar det i väg, i mak utför allébacken, varsamt i svängen, där prästfar

själv en gång kört omkull i forna dar, -- och sedan i pinglande trav,

släde efter släde. Först på allmänna vägen hade Ola kommit och räckt

beckblossen.

Vägen slingrade mällan knottriga, kortstammiga pilträd, snöiga på

vindsidan, men med skuggsvarta silhuetter i det ännu täta mörkret.

Kyrkoherden sträckte sin fackla försiktigt ett gott stycke utanför

släden. Vilhelm kunde vid förströdda sidoblickar se glansen löpa i vägens

medfåror och hoppande tända en rodnad i snöbarken på träd efter träd.

Men varken Vilhelm eller prästfar var i lynne för naturåskådning.

Vilhelm satt i envist kretsande grubbel på gårkvällens upplevelser, och

han trodde sig av sin värds blick förstå, att också denne hade något

i faggorna. Den gamles misshumör var måhända ej tillfälligt, i alla

händelser kunde det kanske kräva ännu en urladdning.

-- Min unge vän, begynte kyrkoherden helt burdus -- det tycktes, att han

vaknat till beslut vid ett plötsligt knaster i blossveden --, jag hörde

av mamma om en dispyt i religionen på själva julafton --?

Vilhelm stramade till, men hans ord läto djärvare, än hans sinnesstämning

denna morgon i värkligheten var.

-- Daniel intygar säkert, sade han, -- att jag ej gav anledning, men

att han och de andra funno dagen synnerligen lämplig just för religiösa

meningsbyten --

-- Intyga, upprepade Daniel, -- vad vill bror jag skall --?

-- Visserligen, visser-li-gen, avbröt kyrkoherden och flyttade sig

otåligt i sätet, -- men ens åsikter i religionen kunna vara sådana,

att de bäst varit outsagda och minst av allt passade på Vår Frälsares

födelsedag.

Vilhelms röst lät vemodig, nästan ångerfull.

-- Jag vet ej, hur det kom sig, sade han, -- jag är, som farbror möjligen

lagt märke till, i allmänhet tystlåten och språkar så sällan godvilligt

om mina samvetsangelägenheter, att jag knappast förstår det öde, som

förföljer mig. Denna fatalitet har hänt mig ett par gånger förr.

-- Vilken fatalitet, sporde kyrkoherden barskt.

-- Att jag råkat såra med mina åsikter, svarade Vilhelm saktmodigt.

-- Bror menar, att det hela skedde med oförakt, var ett studentikost

raljeri? Tar käre bror alltså sina förhastade ord tillbaka?

-- Farbror förstår mig orätt, föll den främmande studenten genast in, --

jag uttrycker mig också helt tafatt. Jag är ej van talare -- som prästman

vore jag komplett odug--

-- Tänker bror då inte studera till präst?

Den gamles ton var märkbart kyligare.

-- Nej, svarade Vilhelm utan tvekan, -- visserligen känner jag stundom

en drift till förkunnelse, men bävar samtidigt tillbaka. Jag är ännu så

oviss om mig själv, om alla, om allt. Bäste farbror, jag ger farbror min

försäkran, att jag i går ej avsåg att störa julfriden eller röja något av

det, som är min ensak --

-- Vilket? I religionen är ingenting någons ensak!

Kyrkoherdens ord klingade med stor bestämdhet.

-- Jag fattar det inte själv, fortsatte studenten sin tanketråd utan att

låta sig uppägga eller skrämma, -- förstår det inte. Jag har strävat att

leva rättskaffens, att visa flit i mina studier, att låta andra behålla

sin tro. Men runt omkring mig möter jag idel spörjande och undrande:

vars andas barn är du? Månne du inte är en kättare? Månne du vågar visa

oss dina tankar? Visa dem, eller dö! Det förefaller, att man kan se

utanpå mig, vad jag i min privatess menar.

Nu föll Daniel in, där han satt på hundsfotten:

-- Härnäst vill bror kanske ha sagt, att vi i prästgården spionera på

bror?

-- Jag talar ej om avsikter, svarade Vilhelm och vände sig om med en

vänlig blick, -- och vad jag sagt, gäller den värkan jag gör på alla och

envar, samt och synnerligen. Inte sant, bror Daniel, ingen kan säga, att

jag ouppfordrad opponerade?

-- Ouppfordrad, invände Daniel och höll ögonen på hästarna, -- nej,

emedan ingen kunde ana, att ditt val skulle träffa en sådan personage --

-- Man uppfordrade mig emällertid, vidhöll Vilhelm, -- ja, om bror

förlåter en så uppriktig definition, man nästan tvang mig att ge till

pris min favoritauktor. Vad skulle jag göra: tiga eller ljuga eller,

slutligen, såsom jag gjorde, bekänna sanningen?

-- Tiga, svarade Daniel med mörk rättframhet.

-- Man hade kallat mig ohövlig -- och för rästen ingen ro lämnat mig för

frågor. Ty det som är inom en, skall äntligen i dagen!

-- Bror är en hemlighetsmakare, förkunnade Daniel utan att flytta blicken

från hästarna, -- det är det, som man ser utanpå bror.

-- Jag vill ej råda någon att ljuga, minst i en hälg, medgav prästfar

en smula blidare, -- men man kan ock bli till en Don Quijote med sitt

sannsvärmeri.

-- Jag vill relatera episoden, om farbror tillåter. Julaftonsmorgonen

kalfatrades vitterheten i gula salen. Många meningar uttalades. Nästan

var och en nämnde sin särskilda favorit. Jag ensam teg. Men när man

ihärdigt insisterade att få veta även min, måste jag nämna honom, -- ja,

just honom, som blivit mitt och mångens ljus bland den svenska ungdomen.

Min auktor hette Jonas Almqvist.

Kyrkoherden gjorde med blosset en rörelse, som förskräckte honom själv,

så oförsiktig var den.

-- Olycklig bror och beklagansvärd, utbrast han allvarligt, -- om han

utvalt ett sådant irrsken åt sin ungdoms väg! Då har en lyktgubbe fått

ersätta livsens eviga ljus. Nej, nej, käre bror, jag tänker bättre om

bror än så. Jag fattar alltsammans som ett julnarri med oss lantbor. Bror

är uppfödd i en sjö- och stapelstad och har kunnat erfara ett och annat,

som stör de obefästades enfald. Men ingalunda -- nej, ingalunda vill

jag föreställa mig, att en ung man, ett lovande ungt snille, som varit

så snällt i sina studier, och som mina söner så flitigt berömt, att

bror skulle vara -- att bror på fullt allvar -- skulle vilja bekänna sig

försvuren åt djävulen och hans väsende! Nej, nej, käre lille bror, låtom

detta vara detta, raljeri raljeri, och parlons d’autre chose!

Vilhelm svarade ej, men lät undslippa sig en suck av lättnad.

-- Varför också fördärva vår Frälsares ljuvliga morgon, fortfor

kyrkoherden i plötsligt munter ton och höjde på bröstet, -- himlavalvet

klarnar! Molnens ulliga hjordar, som Homeros skulle säga, draga till sina

fållor, och silverspikarna i himlataket gnistra. Man blir poet på gamla

dar -- än är det natt mera än morgon. Vid juletid dröjer det länge med

dagningen -- ack, ja!

Det sista tonfallet gick i moll.

-- Ack ja, ja, återtog den gamle och lutade ytterligare på facklan, -- ni

unga, ni unga, som dragen in i en farlig värld, en farlig tid! Djävulen

går omkring som ett ry--

-- Se där, inföll Vilhelm med tvungen lättblodighet, -- var det inte en

hare -- i kröken där borta?

Daniel skrattade torrt.

-- En hare, hm, anmärkte gubben buttert, när jag talar om läjon --

-- Jag tänkte, urskuldade sig Vilhelm trött, -- att farbror ville vi

skulle tala om annat?

-- Ja ja -- visst var det en hare. Så den krabaten skuttar! Syns nästan

inte mot den gråa snön! Liknar en skuttande driva -- inte sant? Haha!

Ingen rädder här, sa’ länsman, när han sprang för haren! Vår kyrka har

många sådana räddhågade länsmän.

-- Är det en biväg därborta, sporde Vilhelm, -- jag tycker mig höra

bjällerklang?

-- Käraste bror, log kyrkoherden med en underton av hån, -- det tycker

jag bror kunde hört hela tiden. Vi ha haft ett ideligt pingel både före

och efter oss. Men bivägsbjällrorna klinga förstås inträssantast i brors

nygiriga öron.

En ordtystnad inträdde, varunder hela natten tycktes upplöst i

bjällerklang.

-- För rästen, gentog gubben, -- ringer det samman i Vallinge. Bror kan

ha hört klangen därifrån. -- Men apropå, vad kan bror egentligen ha

funnit så -- upplysande hos den där Almqvist?

-- Farbror yrkade likväl, påminte Vilhelm lågmält, -- att vi lämnade --!

Kyrkoherden vände sig med ungdomlig rapphet i sätet.

-- Jag tror, bror sitter och gör mig reprocher, sade han. -- Jag vill

säga bror, att efter ämnet nu kommit på tal, är bäst tala ur skägget en

gång för alla, så jag kommer fullt på det klara med brors åsikter.

-- Välan, erkände Vilhelm i en ton, som om han, bildligt, tvådde sina

händer, -- för mig har Almqvist blivit en vägvisare till sanningen.

-- Sanningen, hoppade gubben till, -- hur _kan_ bror mena eller ens säga

--? Vad var det för sanning en efterlyst rymling kunnat visa vägen till?

-- Den enda sanning, svarade Vilhelm enkelt, -- som någon kan komma med:

_sin egen_ -- sin egen sanningsenlighet, uppriktighet, barnslighet. Vi

unga veta så litet om världen --

-- Nå, äntligen, haha. Så bror erkänner det?

-- Vi få höra det ofta nog, men vår vetgirighet är icke ringare för det.

-- _Vartill_ äga vi den Heliga Skrift, frågade den gamle med myndighet.

-- Vi åstundade, fortsatte Vilhelm med ungdomens retsamma

självupptagenhet, -- att någon av de äldre uppläte sitt hjärta för oss,

inte endast sin mun. Men det gör ingen av de äldre -- därtill äro de för

kloka!

-- Ja, haha, instämde kyrkoherden sarkastiskt.

-- Blott den, som förblivit ett barn, fortfor Vilhelm efter en tystnad,

-- ett barn, som ingen aga gjort durkdrivet eller försiktigt, blott en

sådan förråder oss, vad _vi_ vilja veta. En sådan man är för oss en bok,

förmer än alla på biblioteket. Vi skåda rakt igenom honom med allt hans

innehåll. Varje tanke ligger klar för oss. Varje god och dålig lust. I

hans djup som i en andelig spegel lära vi känna vårt eget ansikte och

världens och livets i och med vårt.

-- Men, invände gubben, mot sin vilja slagen, -- inte talar en vettig

människa om allt det hon vet? Allt det onda hon vet till exämpel, om

sig själv eller andra, inte sätter hon sådant i bok? Och allt fult och

oanständigt, inte hör det hemma i poesien? Hm, i min ungdom hettes det,

att det poetiska, det sköna, det snillrika, det dygdiga och ingenting

annat -- vore ämnen för skaldens sång. En man, som förplumpar sig med

fula ord och anspelningar -- ja, är han ett barn, som bror säger, så är

han ett bra odygdigt, ouppfostrat barn. Han är ett enfant terrible!

-- Ett enfant terrible, nåväl, upptog Vilhelm, -- men voro icke alla

profeter och apostlar enfants terribles? Sjöngo de ej ut just med det,

som människorna förbjudit att ens viska om? Plumpade de inte ut med

sanningen, där tidens alla sediga dygdemönster sutto och höllo god min

med de ljugare och skrymtare?

-- Skada, skada, suckade kyrkoherden vemodigt och mönstrade den främmande

med en lång blick. Därefter snäste han i sin kommandoton:

-- Vart vill bror så komma med sitt förrymda enfant terrible?

-- Almqvist, förklarade Vilhelm med rörelse i stämman, -- må ha varit en

syndare, men han förteg ej eller förskönade synden. Han läste i den Guds

bibel han bar i sin själ, och vad han förstått, förkunnade han. Med allt

brusade han ut som tidens stora förskräckliga barn.

-- En förkastad människa var han, replikerade den gamle häftigt, -- en

stackare, som förslösat sina pund! Han övergav Guds ledning för att i

högfärd följa sina egna drifter och hugskott. Han var ett irrsken, och

den förste det vilseledde, var han själv. Vad blev det av honom? Vart

tog han vägen med sin sanning utan Gud? En spegel, säger bror -- ja,

sannerligen, han är en spegel för den naturliga människan -- och hans

slut visar, hur en människa slutar, som förlorat sin barnatro!

Vilhelm smålog, men med en bitterhet, som ej var utan sin fanatism.

-- Olika meningar mötas stundom i samma ord, sade han. -- På sitt slut

övergav Almqvist barnatron, förförd av världens klokskap, och föll. Men

andra förförde honom. Fattigdom och förföljelse förförde honom, och det

är sagt: ve över dem, som förarga ett barn!

Åter blev ett uppehåll, varunder blott bjällklangen och hästarnas

frustande hördes. Därefter talade kyrkoherden, nu med blidare stämma.

-- Bror uttolkar Skriften nästan som en viss potentat. Fast bror annars

lägger sina ord som en hel karl. Ack, vilket predikoämne går icke

förlorat -- jag vill icke säga förtappat, jag litar på Guds nåd -- men

förlorat i kära bror! Jag kunde förtälja bror om min egen stackars far,

som förvillades av gudlösa skrifter, av Voltaire och Rousseau och deras

gelikar, och till slut råkade i händerna på galningar, som predikade alla

människors jämlikhet och --

Vilhelm hade ett vasst ord på tungan, men häjdade sig i tide -- den gamle

talade ju om sin far.

Kyrkoherdens salvelse vek vid detta minne för ett äktare tonfall.

-- Kära bror har hört talas om bondeupproret i Skytts härad? När

skörden slog fel och bönderna svälte, gjorde de förtvivlade och gudlösa

människorna uppror -- uppror mot överheten, som ville panta för skatten

-- och min egen far -- tog de brottsligas parti -- ställde sig i spetsen

och -- och dog i fängelse som statsförbrytare -- allt för några fattiga

och okunniga tokars skull --

Vilhelm vågade ej störa den gamles stämning genom ett inkast. Han anade,

vad sonen till en upprorsmakare måst lida i sin ungdom, och förstod, att

sonen blivit idyllens och icke stormens man. Studenten satt och tänkte på

sin egen pappa, fredlig, tillbakadragen och liknöjd för allt utom yrket,

och undrade över tillvarons ständiga kretslopp. Var här ingenting att

säga, så var det så mycket mera att grubbla över.

Under pausen hade slädarna hunnit ut på öppen väg; pilarna skymde ej

längre, och natten tycktes en ton ljusare. Stjärnorna blixtrade stora och

så nära, att man kunde ta dem för gnistor från facklorna.

Här skulle utsikten varit fri över slätten, men mörkret hängde ännu likt

ogenomtränglig dimma omkring avstånden. Endast de närmare grannskapen

avslöjade sig. Mörka föremål stucko av mot den gråvita snömattan. Och --

liksom hade stjärnorna sänkt sig till jordiska banor eller speglats av i

snön -- från bivägarna glimtade likt rader av glidande stjärnor blossen

kring julslädarna.