Nanna drömde, att hon i sällskap med Candide -- som ej var någon annan
än Vilhelm -- red ut i världen på hästar, som förvandlade sig till
kvastkäppar.
Ritten bar upp i luften. Snöiga marker flögo fram nerunder dem, spetsiga
kyrkspiror stucko efter dem. På ett kyrktak satt en man och läste i
Platon, och så var det också Vilhelm, medan gestalten vid hennes sida
blev till Bolla, med vilken hon var sammanbunden medelst en guldkedja.
Bolla liknade en häxa, vilket hon också var -- Nanna förvånade sig över,
att hon inte vetat det hela tiden. Bolla grep Nanna i håret och frågade:
Märket, har du märket? Håret förlängdes onaturligt, innan det bröts av,
varvid Nanna såg marken djupt under sig, svindlade och föll. I detsamma
vaknade hon.
Hon låg i sin säng, men kände sig mör och tung i kroppen, som om hon
värkligen fallit. Lemmarna tycktes ha lossnat från varandra, och det
stack och kliade i huden.
Det var mörkt ute på gården, tyst i huset, tyst så när som på ett
otydligt tassande av mjuka skor. I dörrspringan till Minas rum lyste det.
Hon förstod, att systern måste vara uppe.
Mina hade alltså inte lagt sig än -- hon hörde inte till de morgontidiga.
Hon gick uppe och hade tänt, utan att pappa visste av det eller låddes om
det. Pappa, som annars var så ängslig och sparsam om lyset.
»Snopp, snopp», snörpte det, medan det halta trampet ideligen tassade.
Mina gick och stökade med sina brev och levde i gamla minnen; lyfte och
synade varenda papperslapp, hon ägde kvar från förlovningstiden med
Eugène, kantorns son, som for till Amerika och blev borta. Nanna hade
ofta hört Mina berätta om honom, men hade själv intet minne -- hon var
för liten på den tiden.
Men nu grep henne hennes egen smärta, hennes eget smärtsamma minne.
Minnet av _hans_ ansikte, Vilhelms ansikte. Tårarna droppade heta utför
kinderna och vätte kudden, som redan förut kändes fuktig -- kanske sedan
i går kväll.
Det ena efter det andra mindes hon: inte ens mamma hade kommit in och
sagt god natt. Ingen frågade efter henne. Pappa kallade henne med rätta
för bortbytingen. Pappa -- vad var det, som skulle ske efter hälgen?
Inte visste hon så säkert, att Bolla behållit kedjan. Det var bara en
instinkt, kanske en orättvis beskyllning. Kanske Nanna tappat den, kanske
någon därinne redan funnit den på golvet.
Hade Bolla skvallrat, eller hade faster själv tagit reda på hennes
vindsläsning? Hur mycket visste faster? Alltsammans kanske -- fasters
ögon sågo ju rakt igenom en.
Vad visste de nu alla, vad trodde de? Vad trodde -- trodde Vilhelm?
Hans öppna, vassa blick -- hur skulle hon hädanefter kunna möta hans
blick? Var skulle hon gömma sig?
Nanna borrade huvudet i kudden i en lång, kvävande snyftning, reste sig
sedan plötsligt i bädden, vilket gick lättare, än hon föreställt sig.
Hon kom att titta ut. Gården låg i mörker, blått mörker eller blått ljus
-- blå av snö, som liksom speglade en osynlig himmelsljusning. Snart
skulle det kanske dagas. Snart skulle det bli tid att fara till Toftarp i
ottesången.
Tänkte man lämna Nanna hemma eller tvinga henne fara med? Men Vilhelm
-- se Vilhelm i ansiktet? Nej, nej -- det kunde hon inte, kunde hon --
aldrig mera!
Hällre -- hällre stiga upp i förväg och gömma sig undan, tills de hade
rest. Gömma sig till exämpel på vinden? Nej, hu då!
Men i bädden fanns ingen ro och ingen trevnad -- örngått och lakan
kändes fuktiga och klibbiga av tårar. Och det var kanske hög tid att
komma upp, om man ville vara tidigare än de andra.
Rysande av köld och ångest gled hon ur den höga bädden. Det gick
ovanligt fort att komma i kläderna. Annars brukade hon sitta en kvart på
sängkanten med strumporna i handen. Och annars brukade hon först av allt
tvätta sig.
I dag var det för kallt; hon huttrade mällan vart plagg. Och så sömnlös
hon varit, så ovaken kände hon sig. Ögonen ville inte riktigt upp, snön
på gården var det enda hon såg genom kammarens skumrask.
Nu gällde det bara bli varm, varm, varm. Åh, hon blev visst aldrig varm i
dag!
Hon drog på sig dubbla ylleunderkjolar, men frös alltjämt. Ovanpå
klänningen drog hon en tjock ylletröja. Och ändå hade rummet fått en
brasa i går eftermiddag.
Till sist smög hon ut i förstun och hämtade in pälsen och skinnmössan och
bottforerna. De kunde behövas rättnu, om hon tänkte gömma sig undan.
Det smällde i en dörr, någon tycktes röra sig uppe på gästrummen. Det
var kanske bäst att ge sig av med detsamma. Hastigt trädde hon sig i
pälsärmarna. Men hur skulle hon komma någon vart osedd?
Gick hon genom salen, kunde hon ettdera stöta på pappa eller pigorna --
om de längre lågo i folkstugan? Men förstudörrens bommar, det visste hon,
voro för tunga för hennes armar.
Gick hon genom bokkammaren, skulle pastorn höra henne: han hade sitt rum
nästintill. Och hur kunde hon för rästen våga sig genom bokkammaren? Men
det gällde slippa ut i blå rummet, där det fanns en mindre och lättöppnad
dörr, som ledde till trädgården.
Till blå rummet kunde man komma även genom Minas kammare. Och Mina var så
upptagen med sitt, att man kanske kunde smyga sig igenom och förbi, utan
att hon märkte någonting.
Nanna öppnade försiktigt; låset hann inte ens gnissla. Hon gläntade på
dörren och kikade in.
Mina syntes värkligen upptagen. Hon stod i sin peignoir framför sin gula,
bukiga byrå. Håret låg i en fläta neråt ryggen, vilket tog sig underligt
flickungt ut, tyckte Nanna, mot den vissna hyn.
En av lådorna var utdragen och byråskivan alldeles fullastad med
brevbuntar, pappaskar, skrin och nipper. Och ägarinnan stod djupt lutad
över lådan och letade efter mera.
Mina var blind och döv i sin iver. Det flimrande ljuset i kopparstaken
tycktes inte förslå, så närsynt hade hon blivit. »Snopp, snopp», sade
det, »snopp, snopp». Då och då, i ivern, ömsade hon fot, märkte ej, att
hon haltade, -- stod och haltade, hela tiden på samma fläck.
Nanna rörde sig inte ur dörrgläntan. Ett svagt drag kom den känsliga
ljuslågan att vaja. Systern anade ingenting om hennes närvaro; hon
fortsatte att leta och vända i pappershögarna.
I sin iver flyttade hon samma bunt väl tio gånger upp ur lådan och ner
igen. Men fladdret i ljuslågan störde henne. Utan att se upp eller söka
efter orsaken grep hon ut med handen, ämnade väl flytta ljuset närmare --
just som Nanna råkade hosta till.
Mina, som trott sig allena, spratt till i förskräckelse. Den utsträckta
handen gjorde en svepande rörelse och slog till staken, som föll omkull
mot gardinen. I nästa nu slingrade en eldorm längs trådarna mot taket.
Nanna hade förfärad tagit ett steg baklänges, så att hon doldes av
dörren. Själv såg hon ej längre Mina, men märkte, att rummet fylldes med
rök, vars skyar belystes av eldskenet.
Då tappade Nanna sista rästen av besinning. Hon anade och överdrev
sin egen andel i olyckan. Hon mindes pappas eldsvådeskräck och hans
förfärliga hotelse i går. Hon kände det, som om tak och väggar störtat
samman över henne, och som om pappa och Josef och faster och Vilhelm och
alla de andra jagat henne husvill ut i världen.
Röken satt i näsborrarna, gnistor fladdrade framför ögonen, öronen susade
-- men i stället att falla omkull som i går kväll, slog hon med en skräll
igen dörren, flög genom sitt rum mot förstugan, hörde Minas kantiga röst
ropa på hjälp, kom ut på tegelgolvet, försökte sig fåfängt på de tunga
låsarna, störtade ånyo in i rummet, ryckte upp fönsterhasparna, klättrade
i skinnkappa och bottforer upp i karmen och hasade utför muren, medan
rappningen drösslade ner på snön.
Av ordningsinstinkt sköt hon igen fönstret, utifrån tycktes det åter
tillstängt.
Men nu gav Karo varningsskall, så det ekade i gårdens alla vrår. Nanna
satte i språng, bottforerna plöjde genom snön … skaren krasade, och ett
yr av fint, vitt dugg sprutade upp ur det blåa omkring henne.
Redan rusade hon utför backen, förbi längor och häckar, genom den gamla
allén, så välkänd, men så ny i julnattens blåa mörker.
Hon sprang … Hon ökade farten, hon hade fullt med ekon i öronen, och i
nästa minut kunde hon få se den syn, hon fruktade … Fladdret av lågorna
på snön, rägnet av gnistorna, som speglades i snökornen, röken, som
räckte sina långa armar från den brinnande prästgårdens halmtak.