Magnil mötte Olof-Gabriel tidigare än vanligt nere vid björksnåret på
vägen till sjön. Det var icke dit, hon ämnade gå, och hon väntade sig ej
heller att finna honom. Han visste af ingenting och kom sorglöst och
vänligt leende fram emot henne. Vid åsynen af honom blef hennes ansikte
ljust igen så snabbt, att han intet märkte annat än en mycket
begrundande blick, men den var alltid litet allvarlig.
»Får jag följa dig? Låt oss fara ut redan nu, medan solen är uppe!»
Hon såg sig kring och fann, att den var så. Sjön låg och gnistrade bak
de gnistrande löfven, allting var mycket ljust och gladt. Hon betraktade
det med ett innerligt ömt vemod, som blef ännu mjukare mot hans blick,
men genast fast och nästan strängt igen. »Inte ditåt nu, men du kan
följa med ändå. Jag har något att säga dig, kom!» Hon vek af på vägen åt
kyrkan till, och Olof-Gabriel såg, att hon bar på en nyckel i handen.
Hon skall väl hämta någonting, tänkte han, och gick med vid hennes sida,
tyst också han, efter hon tycktes vilja det så.
Kyrkan låg på krönet af en nipa med sjön under sig och omkring sig snår
af rönn, vildros och björk, allt smärt och högvuxet och nästan liknande
bara skuggor af ting i det starka och låga solljuset, som svepte om det
från rot till topp. Det var en liten fattig byggnad af gråsten och
murbruk med brant spåntak, mycket gammal och likadan ännu i dag som när
man först böjde knä för en gud där i vildmarken. Med sin gård utan
vårdar, där till och med graftufvorna nästan alla sjunkit tillbaka igen
i marken, gjorde den ett kallt och ödsligt intryck. Magnil satte in
nyckeln bland portens runslingor och låste upp. De stego in och kände
genast vinterkylan från de tjocka murarna breda sig omkring dem. Där var
tämligen mörkt, ty fönstren sutto högt uppe, få och trånga från tiden
innan glaset kommit i bruk. En målning längst framme bakom altaret stod
som otydliga skuggor emot dem, och rundt omkring var rappningen fläckad
af ålder och visade människoliknande figurer som flydde och kommo igen
för fantasien. Det var som om där icke varit tomt. Träverket på
altarskranket, predikstolen och orgelläktaren öfver ingången var
utskuret och brokigt måladt i ornament och figurer, stora fyrbladiga
blommor i djuprödt och grönt, hoptryckta kapitälsirningar, de tolf
apostlarna i rad, Moses, Kristus, Aron och två änglar.
Trots färgrikedomen såg det dystert ut, likt blommor dem solen icke når;
blott en spjutlik stråle sköt in på sned och nådde på altarskåpets
pinoscen bödelns figur med hans brunröda gissel. Mellan golfvets plankor
af jättefur såg man i de breda springorna grafkällaren därunder med
balsamerade lik af präster och en och annan officer från krigs- och
orostider. Karl den tolftes porträtt med peruk och till häst, trampande
ned fiender med röda fanor, satt strängt och mörkt på väggen som de
dödas kung.
Magnil tog sin följeslagare vid handen och drog honom med sig fram till
altarringen. Där föll hon på knä, och för det fasta trycket af hennes
grepp följde han rörelsen, stirrande och lätt rysande af häpnad. Af
gammal vana vågade han icke tala högt på en sådan plats, utan hviskade
sakta: »Hvad är det du gör, hvad är det du menar?»
Hon svarade ej med detsamma, höll hufvudet högt och blicken lugn och
öppen mot altarbilden och rörde läpparna långsamt och tydligt som i bön.
Så vände hon sig mot honom och talade med klar stämma, som af återljudet
från de kalla murarna fick en underlig prägel af stränghet och
föruttillvaro. Det var som om den klungit på den platsen under sekler ur
allvarliga bröst.
»Nyss, för bara en timme sedan, såg jag oss båda för mig här på detta
sätt. Jag var mycket glad -- och dum, jag vet icke allt hvad jag
hoppades och trodde. Nu ta vi afsked ifrån det, vi båda, sedan blir det
från hvarann. Hit kom jag redan som barn och ofta sen. När jag glömde
bort något och blef påmint om det. Här är platsen för mig att komma
ihåg, hvem Gud är, hvad han vill, och hvad jag är.»
Olof-Gabriel förstod ingenting eller ville ej ge sin aning rum.
»Afsked,» hviskade han, skyggt som förut. »Hvarför så? Hvad är det då
som har händt?»
Hon talade om det i så få ord som möjligt, utan att ens vidröra hvad hon
känt. Nu skulle hon lämna sitt hem och söka sig ett nytt hos en bonde i
Lien nedåt sjön. Man hade sjukt där, man skulle säkert gärna ta mot
henne. Annars ginge hon någon annanstans, alltid fanns det plats för
henne. »Det behöfver icke vara sista gången du träffar mig, om det
faller sig svårt,» slutade hon, »men jag kommer ej längre att se det i
dig som förut. Jag vet ju nu, hur orätt och dumt det var.»
Han hade svårt att göra klart för sig alla dessa nyheter. Minst kunde
han förstå, att något förändrats dem emellan genom Vild-Hussens tilltag,
och han skulle kunnat skratta åt det, om han varit någon annanstans, och
icke Magnils allvar varit så djupt.
»Hvad skulle det vara,» sade han, »vi äro ju desamma som förut. Öfver
mig har ju ingen af dem något att säga. Tvärtom» -- och hans ungdomliga
oppositionslust reste sig munter och modig från altarkransen -- »tvärtom
trampar ju jag på dumma fördomar. Skulle en tidens son låta sig skrämmas
af sura miner? Det ser icke så ut rundt omkring i världen.» Men han
talade fortfarande något dämpadt för ställets skull.
Magnil såg på honom rakt och forskande, medan hon reste sig upp från
golfvet.
Han följde henne i rörelsen och ville fortsätta ut, viss om att vara
vältaligare där, men hon grep hans hand och höll honom fast.
»Tänk efter,» sade hon, »tänk riktigt klart! Det har _jag_ gjort, jag
har inte sparat mig. Om jag följer dig -- du har ingen plats för mig nu,
men du kan ju få en -- jag passar inte där. Jag blir densamma som nu och
alltid, men du kommer att se på mig annorlunda, liksom de andra. Icke
sant?»
Han försökte tänka, men lyckades icke väl. Magnil, det var ju Magnil,
sjön, skogen, vattnet vid brunnen, suset i furorna och den underliga
natten som icke var någon natt. Aldrig skulle han glömma det, men
lösrycka henne därifrån, det gaf ingen bild. Bara en ängslig längtan och
ett fastklamrande vid minnet.
»Du ser,» fortsatte hon, »det är icke meningen, och jag vill inte
heller. Jag skulle blygas, som om jag vore naken, därborta, och jag har
ingenting att blygas för. Och om du stannar här -- jag har jord, och det
kan bli ett hem, men möda tar det, ty här får man ingenting på lek -- då
passar inte du. Du är god och tror allting om så godt, hvar sommar
lefver du upp för mig. Och om vintern gömmer jag dig väl i minnet och
nickar åt dig, när jag behöfver något ljust. Men inte kunde du stanna
här.»
Han rodnade mörkt, och hans vekhet steg mot ögonen och gjorde dem
fuktiga. Han stod som en man vid en rämna i isen, oupphörligt spände han
viljan till språng, men hvar gång höll hennes blick honom tillbaka. Och
rämnan emellan dem blef bredare under dröjsmålet. Han fann icke ett ord
och blygdes bittert däröfver.
»Du tar ju allt mitt mod ifrån mig. Hvarför gör du så?»
»Därför att jag har tänkt och sett. När jag fick ögonen öppnade nyss,
såg jag hur allting är. Hoppet är hälften lögn och hälften fruktan, det
är för barn som inte orka bära tungt. Här har jag ofta lärt det ändå,
och hvar gång fann jag, att jag räckte till för mycket mer.»
Hon blickade upp mot taket och de kalla murarna och predikstolen; där
dröjde hon som om hon lyssnat. Så var hon hos honom igen.
»Ser du, det här är kyrkan för vår gud, här bor han, här hör man honom.
Sju månader af året ligger snön hög, man kommer just ingenstans, man
sitter i bekymmer. Fattigt är det ofta, och man undrar ibland, hvad det
skall tjäna till. Så samlas man här, man ser sina grannar och söker att
tänka godt om dem, man kommer ihåg, att man har en själ. Den har man att
svara för om också icke stort annat. Där står en präst och talar, ibland
förstår man och hör på honom, ibland inte, men någonting annat hör man
alltid. De stenarna där i muren har folket släpat hit, då det var ännu
färre och fattigare än nu, de ha lagt dem på hvarann och riktat med lod
och snöre. Rakt skulle det stå, fast skulle det grundas. De ha prydt med
det bästa och vackraste, de kunnat finna på, och när träet börjat
multna, har man gjort om det bitvis likadant, som det var. Det var
riktigast så, och oförändradt skulle det stå genom tiderna. Det är inte
gladt att se på, man tänker inte på lyckan här, och det är inte heller
meningen. Att göra det man måste och ha lof att dö, när man inte kan
mera, det är meningen. Det fordrar vår Gud af oss i allt hvad som talas
och sjungs här, först och främst det, innan vi få lyssna till det andra.
Jag har gått hit ensam och hört det ofta, hört bara det, och ändå gått
rakare och gladare härifrån.»
Olof-Gabriel kände icke längre igen henne. Var det bottnen i hennes
tankar, som tycktes så lätta och friska? »Hvarför har du gjort så?
Hvarför talar du så här? Du var inte så förut.»
»Då hade jag glömt det -- nästan. Nu minns jag igen och ser det klarare
än förr. Men du vet då inte, hvem jag är? Du har aldrig hört, hvad jag
har att göra med kyrkan här.»
»Hvad skulle det vara? Nej.»
»Där på predikstolen» -- hon pekade och såg ditåt så fast och länge, som
om hon sett den hon talade om -- »stod den man, som är kyrkans mörkaste
minne. Han lefde för hundra -- hvad vet jag -- hundrafemtio år sedan
kanske. Det var min stamfar, Olof Claësson Ram. Namnen på de andra har
ingen gömt, de gjorde sin plikt och nu ha de ro, men han får det aldrig.
Landet var då sedan en mansålder kommet under svenska kungen, och inte
med sin vilja, men han var född svensk någon annanstans ifrån. Det var
krig, och han inlät sig med danskarna och drog traktens bönder med sig.
Hvad han menade, vet jag inte, det är inte heller så mycket honom jag
tänker på, fast han bragte släkten på fall, och mig, där jag nu är. Men
hans hustru, ingen vet hvad hon hette, for till Stockholm, när
förräderiet var upptäckt och domen fälld, för att tigga nåd. Det var
midt i vintern. Hon träffade kung Karl, den elfte var det. Det lär ha
varit en sträng man äfven annars, och förrädares släkt såg han inte
blidt på. Han hade håret stort, som han däruppe, son var det visst, och
ögon som blixtar under det. Han trampade af och an i salen, utan att ha
tid att ens höra på -- så har berättelsen gått till mig -- och i alla
hennes ord skar hans tramp in som en yxa mot blocket. Han var trött och
blek, det var midt i kriget, och oron var stor. Han gick, som om han
vandrat så sedan kvällen förut och räknat sina steg. Gång på gång
befallde han henne att gå, men hon gick inte. Inte heller kröp hon efter
honom, hon reste sig upp och stod rak och bad inte mera. Hon talade om
den själ, han hade makt öfver en liten tid, och barnen, dem hon skulle
svara för. »Jag skall göra mitt,» sade hon. »Skall jag nu lära dem, att
Gud gett nåden, och du, kung Karl, du trampar den under dina stöflar?»
Då stannade han och såg på henne. »Gud har nog nåden,» svarade han, »men
han vet bättre än jag, hvem han ger den åt. Sträng är han också. Men tag
honom då!» Och han gick att skrifva under papperet.
Där stod hon alldeles hvit, lyckan gjorde ondt, och hon kunde ha fallit
ned död. Men hon hade mer att tänka på, ännu var det inte färdigt, och
hon höll sig uppe. Nu var det en så liten bön, att den knappt kunde
nekas.
Det hade tagit lång tid, innan hon fick se kungen, många trappor hade
hon nött för det, många plankor hade hon böjt knä på och kysst många
hårda händer. Hon hade stått i snön vid landsvägar och gator, där kungen
sprängde fram i sin vilda fart, hade kastat sig in i hästvimlet och
släpats med och ridits kull. Blott på det viset hade hon slutligen nått
fram till honom, och veckorna hade gått. Nu var det bara tio dagar kvar,
tills domen skulle ha fullbordats. När hon fick papperet, sade hon: »Nu
är det bara ett, kung Karl. Nåden har du gett mig, och välsigne dig Gud
för det, nu är det en liten bön kvar. För att jag skall hinna fram till
Rödö på tio dar, måste man göra allt för mig på skjutshållen. Som en
kronans kurir måste jag fara, och det vill du väl låta mig få, efter det
är din vilja jag utför?»
Då blef hans mun hård som järn. Rörde man vid kronan för den kungen, då
rörde man hans samvete som inte visste hvad miskund var.
»Du kan din lära illa, så prästfru du är,» svarade han. »Nåden, den
finns nog för alla, men det hör sinnet till att ta upp den i sig. Jag
har gjort mitt, gör nu ditt, visa hvad där är i dig! Härifrån till Rödön
på tio dagar, det blir din sak, det hinner du också. Låt oss se!» -- Och
han räknade; han kände till skjutshållen. »Det är knappt, men nog. Far
som Jehu, Jehosafats son! Hinner du fram, så lycka till med din skatt,
hinner du inte, är ingenting förloradt. Skulle jag ge ut ens ett pund
hö, ett rundstycke för att hålla yxan från en förrädare?» Och han var
nära att slå henne vid tanken. »Hvem ger mig igen det, hvar får jag
medel att hålla mitt land uppe i slapphet och förräderi? Ge tiggarn
bröd, och han vill ha ost till. Om jag hade vetat detta, hade du
ingenting fått. Tjut och gråt nu bäst du vill, men icke här.»
Men hon grät icke, hon hade inte tid till det. Hon såg in i hans ögon
för att se, om han sagt det sista ordet, hon tänkte på sin Gud i den
kyrkan, där vi stå, och hon böjde sig och neg.
»Tack för din nåd, som den är, kung Karl,» sade hon.
Och hon sprang, så fort hon var utom dörren, medan hon stoppade papperet
i barmen, sprang till härbärget, fick en häst och gaf sig norrut.
En sådan färd, som det blef! Det hade varit mycket snö, våren var sen,
och nu smälte allt. Vägarna voro halfdränkta, isen på älfvarna hvarken
bar eller brast. Ingen släppte godvilligt ut sina hästar, ingen ville
våga sitt lif som körsven. Hon hade inte ens pengar nog att betala det
nödvändigaste. Så fick hon betala med sitt lidande och sin skam. Tigga,
gråta och falla på knä för hvar fattig liten bit närmare målet, säga
hvem hon var, och hvad det gällde. Då svarade man ofta med hån och
skymf; hvem vill göra något för en förrädare? Och hon fick mjuka upp
deras tröga hjärtan och tankar, tills de förstodo, att människors barn
måste hjälpa och förlåta hvarann. Och under detta tiden som gick,
oersättlig, bortrånad från det enda viktiga, och snål och karg, när hon
ändtligen kom i väg, ringande öfver henne, hvar bjällerklang en dyrbar
sekund, som rann bort, hvar tystnad en evighet. Ingen sömn dessa tio
nätter, ingen ro. Antingen tvungen hvila som kväfde henne, eller också
ute på färden, alltid samma tanke; hinner jag? Hinner jag inte? Det lär
vara skogar hela vägen därifrån och hit, backe upp och backe ned. Dag
och natt släpade hon med sig liksom länkar i en kedja, och länk efter
länk brast och blef borta, men ännu tyngre var resten.
Till och med det enda hon hade kvar, hennes lidande blef nedsöladt för
henne. Hon hade släpat det i smutsen i alla hållstugor, det blef en tom
läxa som hon repade upp, och hon hörde sin gråt utan att ha medkänsla,
piskade på sig själf som en slutkörd häst. Vid landfästena på älfisen
fick hon brottas med skjutsdrängen, för att han inte skulle vända om. Så
ned i det våta, och kölden fick torka henne. Men hon kom framåt fort
nog, hon skulle hinna i tid, hvad gjorde så allt det andra.
Den tionde dagen stod hon vid Rödöns färjsund. På andra stranden stod
det folk samladt i ett svart myller och i midten något rödt, det var
blocket under klädet. Vattnet gick öppet, och färjkarlen var på andra
sidan för att se på. Hon ropade på honom och svängde papperet i luften
och skrek: 'Här är nåd, håll inne! Här är kungens ord, håll inne bara
ett ögonblick!' Men ingen gaf akt på henne, ingen vände sig ditåt. Hon
såg en rörelse i hopen, och bilan svängas och falla.
Då sjönk hon på knä i stenarna och bad för mannens själ, det var nu allt
hvad hon kunde göra för honom och hela lönen för hennes färd. »Herre,
herre,» bad hon, »du är sträng och stor, du vet bäst, hvad du ger dina
barn, nu ser jag din vilja. Jag har gjort mitt yttersta och mer. Hit har
du fört mig, som genom ett under, längre skulle det inte gå. Hjälp mig
nu att stå rak igen och bära det oundvikliga!» Och hon stod rak, hon
tiggde icke mera och sade ej ett öfverflödigt ord. Liket fick hon, det
behöfde nu icke begrafvas med de andra, det var hennes, och det var hon
stolt öfver.»
»En alltför gruflig historia,» sade Olof-Gabriel med bröstet tungt.
»Berättar man den här, har du hört den nyligen?»
»Å nej, här är den visst glömd. Bara brottet kommer man ihåg. Som barn
hörde jag den, och jag har aldrig talat om den förr, men tänkt på den
ofta och mest här. Den har gått i arf i släkten. Den förtäljes, när man
mister sitt bästa. När mor dog, var det fars tur att sända den vidare.
Han följde henne snart efteråt.»
»Och hvarför ger du den åt mig?» Hans ögon tårades och rösten skälfde.
Han talade fortfarande dämpadt.
»Därför att nu var det min tur. Jag har sagt farväl åt mitt. Jag får
ingen vidare att ge den berättelsen åt, och så godt är det.» Hon såg
omkring sig till afsked. »Ensam kommer jag inte mera hit, för nu kan jag
inte längre få nyckeln. Jag behöfver det väl inte heller, nu är jag inte
barn mer. Man skall inte drömma om lycka, det är inte meningen, och det
är gagnlöst göra. Man skall göra sin plikt, blefve den än så tung som
hennes där, jag vet inte hennes namn, men jag ser henne ibland under
orgelläktarn, man skall bära allt som kommer, liksom hon. Karg var den
nåd hon fick, all sin kraft satte hon in på den, men när den brast, var
hon ändå inte slut. Hon födde upp sina barn och vann heder igen åt sig
och dem.»
»Men är nu detta ett afsked, Magnil. Jag förstår inte hvarför. Du har
tagit tankarna ifrån mig, och jag ser ingen väg just nu, men därför är
det ju inte . . . Hoppet, hvarför skall man släppa det? Är det ditt
afsked?»
»Man hoppas på det som kan nås, och det kan svika ändå. Man ljuger icke
för sig, klart måste man se. Hvarför vacklar du på stämman här och
hviskar, och jag kan tala högt? Jag känner det lif jag är född att
lefva. Jag tänker det är sig likt mest öfverallt för det flesta, tomt är
det inte. Afsked -- nej, om du inte vill. Jag har ju sagt det, du kan
söka upp mig, den lilla tid du stannar, men det är afsked från hvad du
varit för mig. Det får inte komma igen.»
Han fann intet svar gent emot denna ton. De följdes ut och äfven ett
stycke längre. Där grep hon hans båda händer, höll dem fast, så att han
ej skulle komma närmare, släppte dem efter en lång djup blick och gick
för att styra om sin flyttning. Han stod som ett öfvergifvet barn,
kölden låg ännu tung öfver honom från kyrkoluften och hennes ord med
dess genljud från uråldriga tider af stolt resignation och oböjlig
kraft.