Magnil hade räknat rätt, att hon skulle bli gärna mottagen i Lien. Gamle
bonden, Jon Esbjörnson, låg för döden, och man var glad att få någon
hjälp. Icke att han gjorde mycket besvär, han låg stilla och stirrade i
taket och hade knappt flera behof nu, än när han var frisk. Men någon
ville man ändå alltid ha sittandes i stugan på vakt, och på det viset
kräfde utesysslorna lätt ett par nya händer.
Det gick jämnt och lugnt nedför med honom. När ett par dagar hade gått,
sände man efter herr Daniel, och han kom och talade, som han skulle
tala, och gjorde sina frågor, och den sjuke gaf sina svar. Han hade
ingenting att ångra, en ärlig man hade han varit, han hade arbetat så
länge det fanns kraft i honom till det, nu orkade han icke längre, nu
kunde han så gärna gå. Han hade icke gjort någon orätt, så vidt han
kunde minnas, han vände sig utåt och letade ängsligt i de närvarandes
blickar. Först mot hustrun, men hon skakade vänligt på hufvudet.
Å nej, å nej! Unga hade de kommit samman, mycket lyckliga hade de varit
då, hon mindes det nu så klart, fast hon icke tänkt på det på många år,
kanske knappast sedan det skett. Möda hade de haft nog af, men det
skulle ju så vara, och nu var alltsamman kärt för minnet.
Som hon såg på honom genom tårarna, blef för hennes gamla nötta ögon
hela bädden liksom kringfluten af en ljus dimma, hvari hans ansikte
lyste. Var det skenet från bröllopsståten för längese'n, var det alla de
gångna årens tysta goda vilja, som dolts under knapphet och stränghet,
men nu bröt fram? Å nej, nu såg hon, det var en liten tunn låga, som
flyttade sig från hufvud till fötter, det var »Vården», som visar sig
när någon dör. Det betydde också, att nu tändes det eviga ljuset i
himmelen, och hon såg det lugn, tills hon ingenting mer kunde se.
Den döende vände sig mot sönerna. »Har jag varit en god far för er,»
frågade hans ögon.
»Det har du varit,» svarade deras blick. »Du tuktade oss, när det
behöfdes, du lärde oss arbeta från det vi voro små, själf gick du alltid
först. Mark har du brutit, vi skola bryta den vidare, gård har du byggt,
vi skola resa den högre, en man har du varit i nödår och blidår, vi äro
också män.»
Hans blick gick bakom och förbi, som om den letat någon, men han mindes
icke hvilken. Han måste hålla sig fast vid det närvarande, ty utom det
tog oändligheten vid. Han gick till tjänarna, samma fråga, samma svar:
»Du är oss ingenting skyldig.» Och alla sågo de det tunna och vandrande
ljuset och visste, hvad det betydde.
Då vände han sig till prästen igen, och prästen läste för honom den
långa bönen om dödligas brister och hopp. Han sade tydligt efter hvart
ord. När det var slut, tog Herr Daniel afsked, ty honom som alla tycktes
allting färdigt. »Det dröjer icke länge,» sade han, och han vinkade
Magnil med sig utom dörren.
»Jag har tänkt det förr, Magnil, men starkare träder det för mig nu, att
du blifvit beskylld med orätt. Du bör icke lasta skuld på oss, du bör
komma igen. Du förgick dig också, och du borde tänka dig för.»
Men Magnil tackade honom blott. »Jag klagar på ingen,» sade hon, »men
jag ångrar heller intet. Där var inte min plats.» Och därmed var
ingenting vidare att säga.
När hon kom in, var det alldeles tyst i stugan, endast den sjuke
skakades af häftiga rysningar som blefvo till en sakta kvidan. »Det är
döden som går öfver hans graf,» tänkte alla, »det är det han känner. Den
går och pröfvar och pröfvar rastlöst och så lägger den sig där och
väntar på honom. Då blir det slut.» Ty som allting annat i världen ägde
äfven döden sitt eviga väsen och sin mytiska tillvaro. Man kände nu icke
mycket, ty man stod inför en afgjord sak, och det hade varit gagnlöst
att tänka; man bara väntade. Man skulle också vara tyst för att icke
skrämma Vården. Dörren gick upp, och där kom ännu en in. Det var Jon
Esbjörnsons dotter. Hon var gift sedan långt tillbaka, mot hennes vilja
hade det skett, ty hon hade hållit af en annan, men faderlig myndighet
hade tvingat, och hon hade lydt. Det hade gått väl nog, som ofta sker,
men hon hade något knäckt och trött i sitt väsen och log aldrig. Nu kom
hon från sin gård, hon visste, att det var fara hemma, men icke hur nära
den stod.
När hon såg dem alla så stilla och begrep, att det var slutet, trängde
sig allt det som hållits tillbaka under åren fram i hennes minne.
Lyckan, som hon trängtat efter, det fattiga hon fått i stället, den
kufvade sorgen för längesen, fadern som hon hållit af, kampen att
förlåta honom. Det blef icke till ett skrik, ty sådant var hon van att
betvinga, men en vinslande jämmer, som från ett slaget djur.
Alla ryckte till och riktade blicken varnande och förebrående mot henne,
men fast hennes läppar genast slöto sig stramt, var det för sent. Den
döende hade vändt hufvudet utåt och sett henne och förstått, och nu
kommo alla ihåg, hur han letat någon förgäfves nyss. Hans ögon sporde
samma fråga som då, men ängsligare, osäkrare på svaret, och de fingo ej
heller den blick de väntade tillbaka.
Och nu visste alla, att slutet icke skulle komma så snart. Det ljud, som
sprungit ur hennes sårade inre, hade »brått Vården» och från och med nu
var den osynlig där, och ville icke lyfta sig som flamma; dödskampen
skulle bli lång och svår.
Hela natten och hela dagen och natten därpå låg Jon Esbjörnson likadan.
Han kunde icke lefva, och han kunde icke dö. Dottern satt ständigt inne,
och de andra gingo och kommo, som sysslorna tilläto. Det var ingen som
förebrådde henne hennes oaktsamhet, men själf satt hon bara och tänkte
därpå. Hon hade tagit ron från hans själ. Han hade varit lugn och nöjd,
från det jordiska hade han vändt sig, sedan han vetat sig där ha fyllt
det mått som kräfves af en man. Hvarför hade hon kommit dit med sin gråt
öfver lycka, det som ingen hinner ändå, det som brinner med all längtan
i människors blod? Han kunde icke tala sammanhängande, men af jagade
blickar, af framstammade ord förstod hon, att han lefde om sitt lif
igen, förvirradt som i en dröm, irrade på den jord, han trampat, byggde
vidare på de planer han haft, slets mellan ovisshet och trefvan, som
människors lott är. Det kunde icke få fortfara längre. När morgonen var
nära, vände hon sig till den äldsta brodern. »Du måste ropa ut honom,»
sade hon. »Det tar intet slut annars.»
Men han var ovillig. »Det vore som att ta lifvet af far,» sade han. »Det
räknas icke heller för riktigt rätt och kristligt längre.»
Magnil kom henne till hjälp. »Han kan ju icke lefva, då är det hans
rättighet att få dö. Här inne är det rastlöst af allt hvad trångt och
smått människorna ha. Kalla honom ditut, där får han lugnet igen.»
Då kastade sonen en sista lång blick på sin far, såg hans nötta och
trötta händer famla på täcket, hans ögon stirra, och hans läppar röra
sig. »Farväl,» sade han, men den sjukes hörsel tycktes ej uppfatta
något, och hans medvetande var långt borta bland flydda ting som ej mer
kunde göras om. Då vände sig den unga och gick, och alla hörde, hur han
tungt klef uppför stegen i förstugan, hur han trampade öfver dem och
trefvade sig fram till luckan på taket.
När han fick upp den, och hufvudet ut i det fria, stod han länge tyst
och bara såg på den kända trakten. Det var, som om han nu först fått
ögonen öppna och förstod, hvad den varit för dem alla. Allting låg
mycket ljust men blekt i det kyliga draget, som går före solens uppgång.
Där syntes icke en strimma i nordost ännu, men en glasaktig klarhet, i
hvilken de matta stjärnorna glimmade fram som små hvita lågor, just
innan de skulle slockna. Skogshöjden låg nära gården, ty långsamt gick
det att fälla träden undan och röja sten och göra fält, fast släkt efter
släkt lagt ned sina armars kraft på det, och äfven den siste därnere
under honom hade gjort sitt. Just nu steg röken tunn och blå från
svedjemarken, som han ställt med innan han sjuknade, och drog sakta
nedåt sjön, som om den ännu häftade vid jorden. Därnere lågo lindorna i
sin fina grönska, och korntegarna med sina bredare strån gåfvo djupare
färg, och vattnet låg vidt och blankt som en spegel. Ditåt var allting
färdigt, där var jorden som människorna beredt den, vänlig och leende,
där var allting vackert. Han kunde se mycket långt, tvärs öfver sjön.
Allt var bragt närmare i stillheten, men ur ingen stugas skorsten steg
den lättaste strimma, icke en eldstads brasa lyste ur ett fönster,
allting sof och var tyst. Blott forsdraget sorlade som ständigt annars,
där strandens krök skymde det, och längre bort steg fallets entoniga och
eviga brus om evig förgängelse och förnyelse.
Han kom ihåg i hvilket ärende han stod där, och kväfvande sin stämmas
skälfning, samlande alla sina krafter, ropade han ut mot den sofvande
jorden och sjön sin fars namn: Jon Esbjörnson. Han kände icke igen sin
egen röst, han hade aldrig hört ett sådant rop förr. Vidt och långt
sväfvade det ut, det susade genom skogens toppar, det skalf i röken och
i lindornas daggiga strån, det gled öfver sjön, det studsade från
stränder och blåa höjder och bars tillbaka mot honom, men ej försvagadt
i ekot, bara genomträngdt af dess köld, högtidligt och starkt, med hvar
stafvelse tydlig: Jon Esbjörnson.
Därnere i stugan reste sig den döende på armbågen med blicken klar och
till och med orden vända tillbaka på hans läppar.
»Man kallar på mig,» sade han. »Jag måste dit ut. Jag har legat länge
nog, och arbetet brådskar. Visst var det mig, man kallade!»
Och han höll sig så, lyssnande med hvar min i sitt ansiktes stora och
bleka drag. Ingen svarade, ingen sprang fram mot honom, ty man fick icke
störa detta, det var icke för lefvande att blanda sig i.
Ännu en gång ropade sonen, men nu hörde han icke alls sin egen röst,
endast genljudet, som rullade tillbaka, ännu större, kallare och
underligare än förut. Hans ögon sprungo i gråt, och han stod där stel,
hänförd, lyftad öfver sig själf och människors tankar och ord, utan att
se någonting.
Och i stugan trängde ropet in från alla håll, uppifrån luften med sin
bleka klarhet, bortifrån skogens mörker, djupt ur jorden: Jon
Esbjörnson.
Den döende ryckte till, och tusen tankar tycktes klarna i hans inre. Nu
visste han hvarifrån det kom, nu förstod han allt. Från de fält han
plöjt, och den mark han brutit, från ödemarkerna, där hans yxa klungit
hårdt i vinterköld mot frusen ved, från sjön, där han fiskat och färdats
och snart skulle glida fram i stumhet på sin sista väg till kyrkan, från
alla håll där han left med sin mannagärning och mannavilja, ropade det
efter honom: »du hör hit, du är med i oss, du har verkat slut, här är
hvilan och sömnen.» Hans allvarliga ansikte, som sällan lett, fick nu en
min likt det barns som sjunker i ro med glädje mot helgdagsmorgonen. När
ropet ljöd för tredje gången, föll han, innan det ännu var slut,
tillbaka mot kudden.
När sonen kom ned och stod frågande men lugn igen i dörren, voro alla
samlade kring det som varit hans far. Man slätade hans bädd, och ordnade
hans händer och lade psalmbok och sax under dem för att nu också skydda
honom, tills klockorna skulle ringa och ta honom under mäktigare hägn.
»Nu är han all,» sade dottern, ty ordet död, det fick icke nämnas. Och
med den blandning af kristen tro och ännu uråldrigare, ännu djupare och
dunklare föreställningar, som fyllde dem inför döden, förstodo de med
detta uttryck, både att nu var det ljuset tändt för honom, som senast
sågs lysa till och försvinna vid hans bädd, och också, att nu var han
med i alla de röster som ropat på honom, i allt lefvande lif på hans
jord.
Och de föllo på knä och bådo för honom i denna tankeströmning och
tackade för hans lif och för hans död, som släkten bakom släkten förut
gjort det, när människosjälar flyktat tillbaka till sin hemlighetsfulla
källa.
En man af gammal stam, låg Jon Esbjörnson, mätt och nöjd af år, medan
dagern grydde öfver hans gamla, karga, kräfvande, ständigt växlande och
ständigt samma, alltid kära och skattade värld.